Sensommar
Det har varit en fin sommar. I början regnade det lite av o till, men aldrig blev det något riktigt oväder.
Temperaturen var rätt behaglig även då det var som sämst. Ett växtaväder utan like – till och med torkan har varit lindrig.
Nackdelen är möjligen att gräset på tomten också varit ovanligt frodigt. Det har varit ett farligt klippande flera kvällar i veckan. Jag ångrar nästan att vi inte skaffade den elektriska gräsklipparen redan i början av sommaren. Den gamla Stigan hade något slags förgasarfel, man fick dra och dra för att få igång den och till slut började det kännas i bröstet. Det tyckte jag i alla fall.
Folk i medelåldern skall inte stå och dra i ett startsnöre, säger de. Man hamnar på intensiven i bästa fall. Och man kan ju knappt ens kalla sig medelålders längre. Själva ordet har bytt färg och innebörd. Förr var det något hemskt, som talade om att man inte längre var ung och som man därför värjde sig inför. Nu är det något att klamra sig fast vid, som antyder att man inte är riktigt gammal än.
Fast nu börjar det visst bli lite mörkt om kvällarna, det kan man inte komma ifrån. Hade vi inte haft sommartid så hade det märkts ännu mer. Björkarna på tomten börjar gulna och släpper kantarellfärgade löv på gräsmattan. Humlorna börjar surra på sitt yttersta och harkrankarna tar över. Mössen kryper inomhus. På sätt och vis har man gått och väntat på det, man visste ju hela tiden att det skulle bli såhär. Man kunde inte låta bli att tänka på hösten också när det blommade som mest. Man rycks inte med som förr, man vet ju hela tiden. Är det vackert väder tänker man: "Nu kan det bara bli sämre!" och är det dåligt väder tänker man inte: "Nu kan det bara bli bättre!" utan: "Vad var det jag sa!". Å andra sidan blir man sällan besviken numera, och det är rätt bra.
När man var yngre lät man styra sig av vädret på ett helt annat sätt. Skönt att ungdomen är över. Fast för den skull vill man ju inte bli gammal. Ändå vet man ju hur det blir, och tecknen kan man ju inte helt förtränga. Det tar emot i uppförsbackarna, dvs om man inte undviker dem för att slippa att märka. Man glömmer plattan på, och namn och får kissa extra på nätterna också om man inte druckit kaffe. Så är det alltså, och det är ändå bara början, dvs på slutet.
I somras var det rätt mycket folk och hälsade på. Nu börjar det glesna och skönt är det, för man kan inte sitta ute längre utan att få blåskatarr.
Fast ett bra liv, det har man ju haft. Lagom på något vis. Inga katastrofer, inga stora framgångar, inga sjukdomar. Det finns folk i övre medelåldern som undrar om det inte blir mer än såhär. Inte jag.
Jag hade nog inte väntat mig mer, tror jag. Fast jag minns inte riktigt längre vad jag hade förväntat mig för egen del. Vad det än var, var det säkert något som berodde av att jag inte visste bättre på den tiden. Något som jag utifrån min nuvarande erfarenhet aldrig skulle ha önskat mig. Det viktiga är ju vad man tänker nu, om resten av livet.
Resten av livet? Det finns de som säger att man skall "njuta av stunden", att man ska "leva i nuet" , "ta vara på den tid man har" och annat sådant skräp. Det måste vara yngre folk som kommer med sådana floskler. Inte kan man "ta vara" på något som bara rinner mellan fingarna? Det vore som att bära vatten i ett såll, bara stress och frustration.
Yngre folk tror egentligen aldrig på allvar att livet tar slut. Yngre folk säger att de vet att de skall dö, men vet det inte. När yngre folk talar om döden är det andras, i värsta fall min, död de tänker på. De pratar mycken smörja och låter sig uppröras över mycket. De tror att de skall vara här för alltid och försöker därför ändra på mycket. Men innan grisen har bäddat är det redan dager. Eller snarare kväller. Vi som snart inte ens är medelålders längre låter saker förbli som de är. Vi skall ju ändå inte stanna här så länge till. Om vi någon gång låtsas spela med och hjälper de yngre med deras pyssel så är det för husfridens skull och för att vi tycker synd om dem, inte för att vi delar deras löjliga entusiasm.
Någon kanske säger att den som har denna inställning därmed visar att han redan har börjat dö. Än sen då? Är det något fel, eller något konstigt med det? Vad tror man själv att man håller på med? Jag vill vara i fred.
Sensommarens övergång i höst är en skön, sval, ljummen, lagom och vilsam tid. Bättre blir det inte. Så skulle man alltid ha velat ha det. Det är inte som i maj och juni, en hets om att man måste sätta igång en massa projekt, bygga utedass, vara trevlig mot gäster, företa långa resor, lära sig nya saker och sådant. Så här års är det ingen idé att sätta igång något.
Nu får det vara med gräsklippning till exempel. Snart kommer ändå snön och lägger sig ovanpå.
Fast ett plommonträd kanske man skulle plantera i alla fall?
Och så måste vi förstås göra något åt kapitalisternas och imperialisternas olidliga arrogans och den reformistiska arbetarrörelsens kroniska svek som leder oss i fördärvet.