Griseldas hemsida

Goddag. Mitt namn är Griselda. Det är jag som är den nya chefskatten här sedan en månad. Självfallet kommer detta att sätta sin prägel på sidan.

Efter att ha försökt äta folk ur huset i över åtta år och efter att ha skrämt bort ett par yngre kolleger från hemmet, kissat i gästernas skor och resväskor, klöst och bitit folk och fä tog min företrädare äntligen sitt kvarvarande förnuft till fånga och avvek från hemmet i början av augusti.

Eller snarare - tvangs göra det. Eftersom han sällan brukade hålla sig långt från matskålen mer än ett par timmar måste man dra slutsatsen att Leo numera befinner sig i katthimlen - vilket i så fall innebär att de även på den våningen numera har ett helvete.

Här sitter han i sina dystra tankar och bevakar sitt ansvarsområde. Och blänger mot skogen. Strax därpå blåste den ner. Jag säger bara det!

Det är regel, att den som ersätter någon, t ex i akademien, brukar hålla ett sliskigt tal om föregångaren. Det kan jag inte få min kropp till.   

Var och en som tar del av nedanstående gubbgnäll och trakasserier förstår själv vilket inferno jag har haft, alltsedan jag för 4 år sedan kom hit. "Nuttens" kommentarer och bilder talar mer än tusen ord - som han dessutom utgöt sig i och som (alltför) utförligt citeras. När hans jeremiader är slut, kommer jag igen.

"Goddag, jag heter Leo men de fjantarna kallar mig "Nutte". Men det skiter jag i.  Jag skiter i er också, förresten. Jag skiter  i det mesta. Livet är egentligen rätt trist. Mat är gott. Men det får jag aldrig någon. Nu, t ex har jag inte fått något på 22 minuter. Här brukar dom hålla till med maten. Fast idag verkar här heldött. Fan vad trist här är!
	Vad glor ni på, egentligen? Har ni inte sett en välväxt katt i sin bästa ålder ståendes på en Boschfläkt förut?
Kan det här vara nåt?
Om jag nu skall hungra ihjäl så skall jag i alla fall inte avlida av intorkning. De sista räkorna jag fick måste ha varit bra salta. Häruppe har man lugn, ro och framför allt överblick. Det är så mycket som man skall ha ansvar för och man är ju inte mer än människa...eller det kanske man är förstås, men i alla fall.

(Min kommentar: Här sitter ett exempel på en stackars kattkollega som Leo till slut lyckades äta ut - och undra på det! Lyssna på det bemötande som Hjalmar fick!)

Vad i hela friden är det här för något som kommit upp ur toaletten? Diarréfärgad och ful!

                                                                     Ska man verkligen behöva dras med sådant på gamla dar?  Vad säger djurskyddsföreningen? 

Och medhåll har han uppenbarligen, ställer sig in kantänka!

Det är inte utan att man blir lite bitter.

Det är så man vill lägga sig ner och somna in, bara.            

Fast man man vill ju vara ett snyggt och renligt lik.

Så jag skall bara tvätta mig först.

Här (ovan!) har de snöpt olyckan. Att kosta på en sådan över 400 kr - jag skulle gjort det gratis! Man kan ju hoppas att han blir mer som folk nu. Eller åtminstone mera lik mej. Ännu vet han inget, han bara sover och sover.	Nej, det var nog att hoppas för mycket. Här håller eländet på att käka upp det gamla påskriset. Och ser mer och mer ut som en hamster - en skam för hela kattsläktet!
Den här bilden måste vara arrangerad. Lägg märke till att jag ser lätt äcklad ut. Är det inte mat snart förresten?       Hä? En till? Eller är det något jag skall äta? Det säjer jag bara, försöker dom väga mej så biter jag!
Jaha, så var det med fönsterbrädan som fristad på gamla dar. Det här kallar jag inte en katt, på sitt höjd ett ämne. Men den gule avskyr honom, så han kan inte vara alltigenom usel.
Jag skall pröva att hålla god min. Alltid retar det någon. Weyron kallar de honom visst, förmodligen för att han är uppe och tjötar i ottan - också? PS: Häromdan blev jag biten av en rävusling i ena benet. Då fick jag extra mat i flera dagar, så det var det nästan värt. Och ni skulle ha sett räven efteråt!
Jaha, så är vi där igen! Jag har sett det förut. Småböss som den där går alltid hem - "Gud så gulliga de är! säger dom. Vem fan är inte gullig? Och rivmärkena på händerna syns inte i den usla skärpan. En god sak är i alla fall att det gula äcklet fått annat att tänka på. Nu har han slutat bråka med mig, och fjantar sig med den lille smutsgrå. Att han bara ids!
Och linslus är han också. Tränger ut en vid maten och när kameran kommer fram sätter han sig så att han ser dubbelt så stor ut som vi andra. Det är inte bara jag som blir sur, se på den gule! Må pesten ta honom! Det är inte lätt att bli gammal. Fast snart skall de snöpa honom, det ser vi fram emot! Men det begriper han inte.	Här ser det ut om om han höll på att käka upp den lille smutsgrå. Ack att det varit så väl! Men i nästa sekund är Weiron på benen igen och fördärvar något nytt.

Fast där hade jag för en gångs skull fel. Fanskapet rymde hemifrån 4 dagar före ingreppet. De dumskallarna har letat efter honom sedan dess. Bilden till höger togs dagen innan. Så här i efterhand kan vem som helst se vad DEN tänker på.

Mycket lugnare har här i alla fall blivit. Om bara den GULE ville trilla under tåget också! (Han heter Hjalmar, men det vet han inte, dum som han är).

Nu har Sture och Allan anlänt. Vid närmare beskådan var det visst Signe och Alma. Men det har ju inte jag någon glädje av, efter min operation. Förresten är det där med sex överreklamerat, tror jag.

Jaha, nu har de tagit över den där skrevan. Och skiter i mig, som alla andra förstås. Men de växer väl upp och mognar som jag, och då är det väl ingen som fjäskar för dem längre.

Och inte fick jag en massa leksaker när jag var liten!

Äter och fiser är allt de gör. Ungdomar är vidriga. Och de tycks ha så roligt de där ulliga stinkbomberna. Men mopsar de sig så lappar jag till dom, de säger jag bara!

Först stack Weyron. Och häromdagen Hjalmar! Inte för att jag saknar honom, men nog måste det vara något fel när dom bara sticker sådär. Kanske maten inte passade? Och han avskydde väl också att få två kattor i huset utan att kunna göra något åt det. Se så dolsk han ser ut! Om han tror att jag skall leta efter honom kan han känna sig blåst.

Småkattorna har växt till sig, och varit i Ljungby en vända för ett preventivt ingrepp. Fast det begriper de inte. Man jag märker tydligt att de tappat en del av sitt sex appeal. Nu söker Alma här alternativa njutningar. Kattmynta kan man t ex bli hög på. Om man är katt. Observera den simmiga blicken!

  Knarkare är de båda två. Här är det Signe som tagit en överdos av kattmynta och tuppat av. Sådant sysslade jag då inte med i den åldern!

           Vore jag en gammal adjunkt eller nåt skulle               

           jag skriva en insändare i SvD om eländet.

           Men jag ids inte. Jag skall ju inte stanna så länge

           till i denna världen, så jag skiter i den.

Inte en till, väl? Weyron II lär vara på väg. Tröttnar de aldrig? Fast än är han inte här. Blind är han också. Måtte kråkorna ta honom!

 Weyron II? Ha!

Dessa losers som inte kan titta en katt i häcken ordentligt. Hade de frågat mig så hade jag kunnat säga direkt, fast det hade jag förstås inte gjort.

Griselda heter hon. Fast jag föredrar att kalla henne Grisen.

Sannerligen säger jag er - hon blir min ålderdoms pest och pina! Och äter oss alla ur huset.

Folk tror kanske att tillvaron som kastrerad hankatt i lantlig miljö är något för latmaskar? Så är emellertid icke fallet, även bortsett från alla störningar och sociala vidrigheter. Ibland är det knappt man hinner äta och få sin skäliga middagsvila på 22 timmar. Allt måste övervakas, och utan mitt moraliska stöd skulle inte mycket bli gjort, som här t ex byggnationer, där jag konstaterar att stenull ger kli i ändan..

Om någon undrar över mitt högra blomkålsöra så kan ni sluta med det - nu! Sköt er egen bissniss!

Här är Signe ute och jagar möss på mina ägor. Så outhärdligt primitivt! Se på hennes fanatiska blick! Tur att man kommit över sådant! På Konsum säljer de ju utmärkt kattmat, men det tycks inte göra intryck på henne. Hoppas hon får mask i magen, det leda stycket!

 En av dem jag retar mig mest på är nog just Signe. Hon försöker göra intryck genom att verka belevad och fin i kanten, trots att hon egentligen är rent djurisk. Här försöker hon se ut som en präst i predikstolen - fast hon sitter med sin smutsiga bak i brödfatet och nyss har tuggat i sig en sork.

Men de låter henne göra som hon vill!

Något väsentligt arbete har jag annars aldrig sett henne uträtta. Men ligga i vägen på min fönsterbräda det kan hon.

En av oss som här äter Signums till extrapris är jag, och den andra, fula, är Alma.

Griselda  (heter egentligen Grisen, tror jag) försöker lära av henne, hon beundrar Signe kolossalt. Fast hon är lite väl fjantig för att övertyga. Här ligger hon med sin jutemus och tror att hon är något.  Och någon egen fårskinnsfäll har då aldrig jag sett av för min del. Inte för jag ville ha någon - de är säkert fulla med ohyra, hoppas jag. Men hon behöver kanske en bra liggplats, hon är ju för fet för att röra sig.

Och inte fick då jag såhär mycket leksaker när jag var liten! Hon somnar ändå ifrån dem så fet som hon är! Eller har jag  redan nämnt det?

Somnar gör hon förresten överallt var hon går och står, fast det gör hon inte, går och står menar jag, hon ligger mest. När hon inte går på lådan, förstås. Eller äter. Min mat, vanligen. Också.

Alma  har ett uttalat intresse för VVS-anläggningar. Varför kan ingen begripa. Att hon skulle begripa något låter också otroligt. Förmodligen tror hon att det skall komma en mus upp ur slasken förr eller senare.

Här ställer Grisen in sig hos Alma. Det finns de som inte kan se skillnad på Alma och mig. Men å andra sidan finns - eller fanns - det folk som inte kunde se skillnad på en champinjon och en vit flugsvamp heller. Eller på en glasvingesvärmare och en bålgeting.

Grisen börjar alltmer göra skäl för sitt namn. Hon är liten och fet som en vällagrad Bavaria Blue. När jag var i den åldern var jag som en vidja.

Här bredvid håller hon på med någon av sina mera begåvade lekar - rullar sig i en tuss hö. Matlådan är förstås inte så långt borta. Arma kräk!

Allra värst tycker jag det är för barnen. Här är det Michelle och Nadine som, intet ont anande, utsätts för pesten.

Häromsistens var jag hos veterinärskan, sedan en elak kollega huggit mig i svansen. De försökte ha ihjäl mig, det är jag säker på och gav mig en spruta för att jag skulle acceptera en spruta till, och sedan karvade de i svansen och sydde med ståltråd och satte slangar och sedan det här eländet runt halsen, som jag vaknade med. Men, det säger jag, de grejorna blev inte långlivade. Och de sadisterna fick långa rispor här och var.

"Vill ni verkligen ha det neurotiska gamla kattskrället med hem?" hörde jag tydligt veterinärskan säga, eller tänka i alla fall, innan jag slocknade. Tvärtom tycker jag att de skall vara tacksamma att jag tog med dem hem!

Som hämnd sket jag i bilen på hemvägen.

Och sedan lurade de i mig penicillin i en vecka, fast jag rev dem hela tiden. Nu är svansen som ny, fast det hade den säkert blivit ändå. Men folk tycker av någon anledning om att plåga och trakassera mig.

Ungdomar brukar ha ord om sig att ha lätt för med ny teknik, t ex datorer. Det gäller i alla fall inte om Grisen. Här försöker att få  kläm vad som händer på denna sida, men man ser direkt att hon inte begriper ett skit. Och på tangentbordet åstadkommer hon inget utom  en massa stavfel.

Hon borde hålla sig till tygråttor och gamla snören!

OK, ingen av oss är så väl utrustad för sådant här. Men jag är säker på att erotik är överskattat hur som helst!

Snart får vi skaffa en större pc-skärm om Grisen skall hålla på att bli allt fetare.

Han hon något problem? Hon är ett (ännu) levande bevis för att Atkinsdieten är en

mediebluff - eller skulle hon varit ännu större utan den?

Det var allt bra länge sedan man fick ligga ifred ovanför värmeelementet.

Här kryllar av indolenta kattor som tror att de skall vila sig slanka.

Om man för en gångs skull vill ta igen sig lite på soffan, så får man passa sig

noga. Här tyder det mesta på att det är Signe som håller på att smälta en talgoxe,

varav blodspåren skymtar.

Pc:n har ju blivit ett oumbärligt redskap för oss intellektuella. Men så fort man

vill använda den, framför allt genom att lägga sig över tangentbordet, så kommer

folk och lägger synpunkter på resultatet på skärmen. Precis som det de själva

åstadkommit vore av högre kvalitet.

Med åren har man utvecklat en ökad böjelse för stilla kontemplation. Jag förstår inte

vad folk jagar efter, egentligen. Enligt min erfarenhet, som är ganska omfattande, och

med längre sejourer såväl i Hovmantorp och Gustavsberg jämte alltmer sporadiska

exkursioner i grannskapet, så finns det inget där som inte finns här på matbordet eller fönsterbrädan.

Frid, det är vad man önskar sig!

Och vad skall det tjäna till att sitta ute i regn och rusk och lura på en eller annan talgoxe?

Konsums kattmat är fri från ben och fjädrar, som man ändå spyr av, och flyger aldrig sin kos, när man

vill kasta sig över den.

Att de tar bilder på mig är helt OK, de tröttnar snart i alla fall.  Hur som helst förstår jag

dem mycket väl. Jämfört med andra motiv torde jag vara ett fynd.

 Nej, inkräktare kommer och går men jag, Leo, jag var, jag är, jag förblir. Och man vet vad man har. Jag vet vad jag får också, en massa skit. Men med en glad och positiv grundinställning och en upphöjt filosofisk läggning klarar man det mesta. Kommer inte maten snart, förresten?"

Så långt min föregångare Leo. Nu skall ni i fortsättningen slippa hans skrytsamma, sura och misantropiska utläggningar.

Om jag vore lagd åt det hållet så skulle jag försöka inbilla er att det inte var någon händelse att Malte samma vecka föddes hos grannen som en ganska porträttlik kopia av Leo. Men den som känner till grannkattornas omfattande sexualliv blir inte förvånad.  Jag förmodas ännu inte veta om hans existens, men om inte alla tecken slår fel så dyker han upp här inom kort.Självfallet skall han få sin chans. D v s till en sund uppfostran, det skall jag se till, ty det är mitt ansvar som chefskatt.

                                                                                            Klicka på Malte, så Du honom i ensamt majestät!

Så resonerade jag för ett par veckor sedan, men det sket sig ganska omgående. Ser Malte ut som han tänkte ta tillfället i akt att lära sig något av mig? Tvärtom. Respekt kan han inte stava till! Mig använder han som en (tjock) dörrmatta, troligen handlar det om kvinnoförakt eller dylikt. Alma och Signe har det lättare, de försöker hålla sig undan och när han går för långt så bara lappar de till honom.

Men han kommer väl att på se på annat så småningom!

Signe, som alltid har varit mycket för att posera som lite finare och frottera sig med nobelpristagare tror förmodliganden att bilden föreställer henne själv.