Michelangelo möter påven
Påvens sekreterare: Michelangelo är här, Ers Helighet
Påven: Vem, sa ni?
Påvens sekreterare: Michelangelo Buonarotti, den berömde renässanskonstnär, vars mest kända verk innefattar taket i det Sixtinska Kapellet och den berömda Davidsstatyn.
P: Utmärkt.
Påvens sekreterare: År 1514 återvände han till Florens…
P: Okej, det räcker, det räcker, nu tror jag de vet.
Påvens assistent: Åh. (Går)
Michelangelo: Gokväll, Ers ´elighet.
P: Kväll, Michelangelo. Jo, jag skulle vilja prata med dig om den här målningen som du gjort, Den Sista Nattvarden.
M: Å, jasså?
P: Jag är inte så glad åt den.
M: Kära nån. Den tog flera timmar att göra.
P: Jag är inte glad åt den alls.
M: Är det Jellon ni inte gillar?
P: Nej.
M: Å, nej, den blir ju en färgklick, eller hur? Nä, nu vet jag, ni gillar inte kängurun?
P: (förvånad) Vilken känguru?
M: Inget problem. Jag ska måla över honom.
P: Jag såg ingen känguru.
M: Äh, han står längst bak. Inga problem, jag ska måla över honom….jag gör om honom till en lärjunge.
P: Ah.
M: Okej?
P: Lärjungarna. Det är problemet.
M: (tänker till) Ser de för judiska ut? Jag gjorde Judas mest judisk.
P: Nej, det är bara det att där är tjugoåtta stycken.
M: Å, nåja, en mer eller mindre spelar väl ingen roll…jag målar om kängurun till en.
P: Nej, det är inte det.
M: Okej, vi skippar kängurun. Ärligt talat var jag aldrig riktigt nöjd med den.
P: Det är inte det saken gäller. Där är tjugoåtta lärjungar.
M: (Tänker till, fattar sedan galoppen) För många?
P: Ja, naturligtvis är det för många!
M: Jo, det visste jag väl, men jag ville ge intrycket av en riktigt ordentlig sista nattvard, vet ni, inte bara någon gammal vanlig nattvard. Inte bara som ett sista käk eller vickning. Men (viftar med armarna) jag ville ge intryck av ett riktigt dunderpartaj, förstår ni.
P: Det fanns bara tolv lärjungar vid den sista nattvarden.
M: Nåväl, kanske några av de andra kom dit senare.
P: Det fanns bara tolv lärjungar totalt.
M: Jo, kanske några kompisar kom dit, vet ni?
P: Hörnu, vid den sista nattvarden fanns bara tolv lärjungar och Mästaren närvarande. Det sägs klart i Bibeln.
M: Inga kompisar?
P: Inga kompisar.
M: Servitörer?
P: Nä.
M: Kabaré?
P: Nä!
M: Ni förstår, jag gillar dem, de hjälper till att fylla upp scenen. Jag kan förstås avvara några…
P: Hörnu, DÄR FANNS BARA TOLV LÄRJUNGAR…
M: Jag fattar, jag fattar. Då kallar vi den för "Den näst sista Nattvarden".
P: Va?
M: Jo, det måste ha funnits en sån. Om det fanns en sista så måste det ha funnits en dessförinnan. Så det här är (gör en ram i luften med penseln) "Den Penultima Nattvarden". Bibeln säger väl inget om hur mycket folk som var med där?
P: Näää, nä…men…
M: Nä, där ser ni.
P: Men hörnu. Den sista Nattvarden var en central händelse i Vår Mästares liv. Det gäller inte den näst sista nattvarden. Även om de hade en trollkonstnär och ett gäng gatumusikanter med. Jag har beställt Den Sista Nattvarden från er, och då vill jag ha en Sista Nattvard, med tolv lärjungar och en Kristus.
M: (från kränkt till förskräckt) En!??!
P: Ja, en! Nu vill jag veta vad i Herrans namn som flög i er när ni målade den med tre kristusar i ?
M: Käre vän, det funkar!
P: Funkar?
M: Jäpp! Det ser bra ut! (tecknar i luften) Den fete balanserar de två magra så fint.
P: Det fanns bara en Frälsare!
M: Jag vet det, alla vet det. Men hur går det med den konstnärliga friheten?
P: Hur som helst, det är en Messias jag vill ha.
M: Jag ska säja vad ni vill ha, min vän. Ni vill ha en jävla fotograf, det är vad ni vill ha. Ingen jävla kreativ konstnär som….
P: (Hoppar ner från tronen) Jag ska säja er vad jag vill ha! Jag vill ha en Sista Nattvard med en Kristus, tolv lärjungar, inga trampolinshower, inga kängurur och detta innan torsdag vid lunchtid – annars betalar jag inte!!
M: Jävla fascist! (springer iväg)
P: Nä, men en jävla påve det är jag! (mot publiken) Jag vet kanske inte så mycket om konst, men jag vet vad jag gillar!