Hem igen

Om antroposofins groupies

Hur man blir en bra siare

Sockerbomben

Är homeopati OK?

Vårdkris eller utarmning?

Homeopati - en pseudomedicin fyller jämnt

Antroposofins medicinska lära

Om ett livsfarligt perspektiv på medicinen

"Cold Reading" – spådomskonstens hemlighet

Publicerat i Folkvett nr 4/2001.

Det finns än idag gott om folk som lever på att spå i hand, ställa horoskop, lägga stjärna, titta i kristallkula eller lägga tarotkort. Och det finns gott om folk, fler än du tror, som använder sig av deras tjänster för att härigenom få en glimt in i framtiden och/eller tips om hur man bör handskas med densamma.

Och visst kan man få goda råd av en spåman. Precis som du kan få goda råd och inblickar i framtiden av varje förnuftig människa som vet en del om din person, din situation, dina önskningar och dina farhågor. Men som för den skull kanske inte tar 500 kronor timman för råden.

Det är nämligen bevisligen så, att man aldrig kan få ut mer information av en spåman, siare, fjärrskådare etc. än man redan försett vederbörande med. De flesta spåmän brukar göra sken av just motsatsen, eftersom lockelsen i att konsultera dem ligger just i att få en inblick i det fördolda – i framtiden.

Om du tänker slå dig på denna lukrativa bransch, se här några goda från en erfaren person som känner dig (dvs. om du är som vi andra). De tretton råden nedan utgör nämligen en fri översättning av den amerikanske psykologen Ray Hymans trettonpunktsbeskrivning av "cold reading" – den psykologiska fiskemetodik som enligt tillgänglig forskning används av flertalet framgångsrika fjärrskådare, siare och spåmän.¹

Men – handen på hjärtat – var stode alla vi som i vårt arbete sysslar med att få människor att göra vad de kanske annars inte skulle göra om vi inte med åren eller av naturlig fallenhet lärt oss tillämpa en hel del "cold reading".

Du är alltså spåman/-kvinna och tar emot en kund. Tänk då på följande:

1. Du måste absolut se ut och bete dig som en som har förmåga utöver det vanliga. Det är ganska lätt, och efter ett tag i branschen börjar du tro på det själv och uppröras om någon ifrågasätter din speciella gåva.

2. Läs in dig på vad som händer i samhället och världen! Om du lär dig bedöma – eller luska ut – kundens familjebakgrund, civilstånd, inkomstförhållanden, utbildning, bostadsort eller bostadskvarter så kan du med viss sannolikhet förutsäga en hel del om hans/hennes värderingar, åsikter, drivkrafter. Om du därtill klarar att bedöma ålder och kön så vet du redan mycket. Du kan då lätt ge sken av att veta mera om kunden än han/hon berättat för dig. Det imponerar, i synnerhet om du kombinerar det med...

3. ...en ödmjuk framtoning. Skryt inte om din förmåga! Slå blygsamt ned blicken om kunden berättar om de stordåd som ryktesvägen tillskrivs dig, hur fantasifulla de än är. Försök inte verka smart – eller, rättare, försök att inte verka smart! Du söker ju samarbete, inte beundran, eller hur?

4. Understryk att kunden måste samarbeta för att bästa resultat skall uppnås! Du har ju redan på ett blygsamt sätt förmedlat ett intryck av att du har lång erfarenhet av framgångsrik spådomskonst. Det är alltså inte du som skall testas, utan kunden. Tala om för kunden, att ett bra sätt att samarbeta är att vara öppen för att tolka dina med nödvändighet allmänna och lite luddiga utsagor utifrån dennes egna speciella förhållanden. När sedan kunden i efterhand försöker erinra sig vad du sagt kommer han/hon att göra dina påståenden mycket mera specifika och på pricken än de faktiskt var. Aktivera kunden!

5. Använd gärna rekvisita som kristallkula, tarotkort eller läs framtiden i kaffesump eller i kundens handflata! För det första skapar detta atmosfär. För det andra ger dig rekvisitan förevändning och tid att fundera ut vad du skall säga då kunden frågar om något. Om du håller i kundens hand hjälper detta dig att känna av hans/hennes reaktioner på det du säger och att styra dig på rätt spår. Lär dig några standardfraser att använda när fantasin tryter!

6. I handböcker över tarot, kiromanti, astrologi etc. hittar du rikligt med allmänna fraser att använda för att styra in kundens frågor och tolkningar i lämpliga banor.

7. Håll ögonen – och alla sinnen – öppna! Studera kundens kroppsspråk, kläder, smycken och ordvändningar! Följ noga hans/hennes reaktioner på dina svar – då märker du snart då det börjar brännas!

8. Fiska! Försök få kunden att tala så mycket som möjligt om sig själv! Det vill de flesta ändå göra, och på så sätt får du mängder av information. Denna omformulerar du sedan och ger tillbaka till kunden som kommer att uppfatta den som splitter ny och förbluffande. Ett bra sätt att fiska är att formulera sina påståenden som frågor, t.ex. "Är det så att du är frånskild?". Då riskerar du inte att hugga i sten. Efter en stund, om svaret är positivt, ger du honom det tillbaka i form av ett påstående ("Du är ju frånskild!"), vars källa kunden då ofta har glömt.

9. Låt kunden prata! En duktig spåman/kvinna låter kunden sköta 75% av talet och ju mera information de därvid lämnar desto mer tycker han/hon sig ha fått ta emot av dig! Innerst inne har de flesta friska men förvirrade människor ändå en uppfattning om vad de vill här i livet, och vill ha stöd för detta, oavsett de söker en spåman, präst, läkare eller en psykolog.

10. Blås upp den information du får av kunden då du ger honom den i retur! Dramatisera, använd vackert språk och vackra bilder! Då verkar den större och betydelsefullare än då kunden gav den ifrån sig.

11. Försök se ut som om du visste mycket mer om kunden än vad du berättar. Om du en gång lyckats övertyga honom om att du känner till saker om honom som du omöjligen kunde ha förvärvat genom gängse kanaler kommer han/hon att tro att du vet allt!

12. Smickra kunden! En och annan protesterar, men lapar det i sig ändå. Om han/hon protesterar spär du på smickret genom att beskylla honom för att vara misstänksam och inte tro att andra människor kan ge honom en komplimang utan att ha biavsikter.

13. Och först som sist: Säg alltid till kunden vad han/hon mest av allt önskar höra!

Not
1. Publicerat på engelska t.ex. i Fritänkaren nr 4/2001.

Sockerbomben

I de utvecklade industriländerna befinner vi oss i ett läge, där maten aldrig någonsin stått för så liten andel av våra utgifter, och där vi uppmuntras till att göra den så omväxlande som möjligt – till skillnad från förr, då vi åt sill, gröt, potatis, fläsk och rovor sju dagar per vecka. I konkurrensens namn satsar också industrin allt på att genom sockring och andra tillsatser göra maten så smakfull som möjligt. Detta är sannolikt en mycket grundläggande orsak till överviktsepidemin. Det är gott att äta, sockrat eller inte, och för att avstå från något som är gott måste vi ha starka skäl.

Idag lever också en stor del av mänskligheten i industrivärlden på mat som tillagats industriellt. För att ”förädlas” och göras hållbar har maten först berövats det mesta av sin naturliga smak, vilken därefter ersatts med mer eller mindre artificiella smakämnen. Rörsockret är ett av de billigaste och mest attraktiva av dessa. Det kan dessutom presenteras som en ”naturprodukt”, vilket numera är en klar konkurrensfördel.

Rörsockret introducerades först bland människor som snarare levde för att äta än tvärtom. Bland dem köptes och såldes födoämnena på marknaden under konkurrens, som inte bara gällde näringsvärde utan även smak. Genom århundradena har det raffinerade sockret vandrat nedåt i samhället, som så många andra laster.

Inte minst på senare år, då jakten på fett blivit evangelium för en överviktig befolkning, har det vårats för rörsockret: folk köper lättyoughurt med 0,5 % fetthalt och sväljer glatt de avsevärda energimängder i form av socker man tillsatt för att ersätta de naturliga smakämnena, vilka här som oftast varit bundna till fettet. Till jordgubbsfilen äter de sin frukostmüsli med massor av fibrer, som ju är nyttigt. Som belöning för sitt sunda beteende får man på köpet massor med rörsocker som industrin blandat i för att vi skall stå ut med nyttigheterna. Vi äter, och inte minst dricker, i Sverige över 40 kilo socker per år och person, en flerdubbling under den senaste 50-årsperioden och cirka tre gånger det ur näringssynpunkt ideala intaget. Det finns idag barn som stoppar i sig över 100 kilo socker per år.

I Sockerbomben (Forum förlag 2004) har Bitten Jonsson och Pia Nordström gjort en ambitiös genomgång av det överätande som ligger alltför många av oss varmt (och tjockt) om hjärtat. Avancerat matmissbruk betraktas här, jag tror med rätta, som en missbrukssjukdom bland andra. Den är bara så mycket svårare att komma åt eftersom totalabstinens – som ju brukar bli räddningen för t.ex. alkoholister, narkomaner eller rökare – i detta fall inte går att genomföra.

Bitten Jonsson har funnit en personlig väg ur sitt beroende av alkohol, nikotin och socker och bedriver nu en terapiverksamhet på området på BJC (Bitten Jonsson Center) i Hudiksvall med ett ”neurobiokemiskt synsätt med en holistisk syn på näring, kropp, psyke och andlighet”, allt enligt Susanna Ehdin, som skrivit förordet till Jonssons bok. Ehdin är likaledes en kommersiellt mycket framgångsrik och trendriktig författare och föreläsare på området, för övrigt för två år sedan utsedd till Årets Folkförvillare för sina New age-inspirerade läror.

Hos en naturvetenskapligt sinnad läsare väcks framför allt i förordet vissa alarmsignaler:

Holism har blivit en markör och ett slagord för en rad vetenskapligt högst suspekta teorier i dagens värld. Uttrycket brukar användas i anklagelsetexter mot den naturvetenskapligt grundade sjuk- och hälsovården för dess påstådda oförmåga att betrakta människan som en enhet av kropp och ”själ”. Men det är lätt att lägga pussel då antalet bitar är ringa, och det är lätt att göra en syntes av kropp och själ då man inte har så mycket konkret kunskap om någotdera. Att de tu i väsentliga avseenden är ett har vi vetat i tusentals år. Hur de hänger ihop lär vi oss däremot successivt allt mer om genom forskning, experiment och erfarenhet. Uppenbarad kunskap, som t.ex. monistiska visioner om matsmältningens, himlakropparnas, chis, chakrornas, andningens, den animala magnetismens, eller kostens, i allt avgörande roll för samspelet mellan kropp och själ har vi genom tiderna haft mycket liten hjälp av.

Den andra New age-markören i verksamhetsbeskrivningen för BJC är andlighet. Det borde alltid åläggas användaren att förklara för läsaren vad som kan menas därmed, som inte redan ryms i begreppet psyke, eventuellt med tillägg av ”livsåskådning och värderingar”. Till Bitten Jonssons försvar skall dock sägas att hon faktiskt gör ett rejält försök att förklara att andlighet för henne handlar om en missbrukare som önskar göra sig fri att finna ett engagemang; värden utanför henne själv som ger hennes liv en högre mening och fyller tomrummet efter drogen. Detta är naturligtvis inte lätt att göra på kommando, men det är ju svårt att säga emot henne på denna punkt.

Jonsson lyfter fram sockerberoendet som något av problemets kärna. Suget efter snabba kolhydrater jämställs fysiologiskt med suget efter opium, alkohol eller nikotin. Det skulle vara orsakat av samma medfödda eller förvärvade överskott på receptorer för betaendorfiner i hjärnans ”lustcentrum”. Det är en hypotes, som tycks ligga rätt i tiden, och som man möter hos många av dagens hälsoprofeter. Är det också en riktig hypotes?

Socker, dvs. i synnerhet den del därav som kallas glukos (druvsocker), är det bränsle som våra celler, i synnerhet våra hjärnceller, ständigt måste ha tillgång till. Om glukosnivån i blodet börjar krypa mot nollpunkten blir vi först rastlösa och irriterade (matsökreflexen utlöses!). Sedan slöar vi till, förlorar medvetandet, kanske får kramper och dör, om ingen dessförinnan väcker oss med en glukosinjektion – varvid vi kanske i stället vaknar med en obotlig hjärnskada.

I sin outgrundliga visdom har naturen ordnat det så att växt/allätande däggdjur och fåglar gillar den söta smaken. Av de fyra (numera fem) smakämnen som våra smakkörtlar överhuvudtaget kan urskilja är sötma ett. Med samma klokhet har naturen ofta låtit de örter och träd som skall spridas via djurens tarmkanal ha söt smak.

Att vi ”gillar” det söta betyder för neurofysiologen att sötman (liksom olyckligtvis en hel del andra mera onödiga företeelser som alkohol, opium, cannabis, nikotin etc. och en del för arten nödvändiga som t.ex. könsumgänge) av hjärnans limbiska system uppfattas som en belöning (njutning) och alltså i individuellt varierande grad ger en lustförnimmelse. Det är tur för oss, ty annars skulle våra förfäder ha avlidit av blodsockerfall och dött innan de genom trial and error luskat ut att det var just de där söta bären de skulle sätta i sig när de var som desperat hungrigast.

Naturligt förekommer glukos i blod och växtsafter, men väl utspätt. Honung innehåller dock hela 40 % glukos. Annars lagras glukos i naturen mest i form av stärkelse och cellulosa (och i våra däggdjurslevrar som glykogen). Glukos och måste, när vi konsumerat födoämnena, brytas ner av våra enzymer, så att vi får vår glukos även om vi äter potatis eller palsternackor. Visst hade våra svältande förfäder kunnat äta några rötter i stället för de söta bären, ty kolhydraterna i roten bryts ju, liksom det mesta vi sätter i oss, också ner till glukos så småningom. Men då hade de fått vänta betydligt längre på effekt vilket kunnat bli ödesdigert.

Det raffinerade (renade) rörsockret, sackaros, gjorde sitt intåg i europeisk mathållning på 1500-talet. Det förhåller sig i belöningshänseende till de gamla växtfödoämnena som brännvin till svagdricka. Det frigör mycket snabbt sin glukosmolekyl och ger en snabb och kraftig belöning genom sitt koncentrerade sockerinnehåll. Den nya produktens historiska och geografiska spridning i den gamla världen kan följas på kyrkogårdarnas kranier. Tandrötan började nere vid kontinentens kuststäder på 1500-talet och spred sig på något hundratal år uppåt våra trakter, ty glukos är ett utmärkt substrat för bakterier och –till glädje för hjärnans lustcentrum – även i visst avseende en alkohol.

Det är nog bra längesedan homo sapiens slutade att ha något större behov av sötman för sin överlevnad. Vi erövrade så småningom andra medel – t.ex. språkliga – att förvärva och vidareföra kunskap om var snabb energi fanns tillgänglig i naturen. Det saknas inte exempel inom den mänskliga fysiologin på mekanismer som i ett historiskt skede befrämjat överlevnaden under andra livsbetingelser förvandlas till sjukdomsalstrare och bidrar till att förkorta livet. Dit hör förmågan att snabbt lägga på hullet eller att hysa begär efter energirika födoämnen.

Begreppet glukemiskt index (GI) användes ursprungligen inom diabetikervården för att formulera dietrekommendationer. De födoämnen som snabbt frigör sitt glukos (dvs. högt GI) har diabetiker sedan 100 år fått lära sig undvika, då snabba och höga blodsockerstegringar (och därmed stora anspråk på det blodsockersänkande hormonet insulin) är ogynnsamt för dem.

Därför skall diabetiker, eller de som riskerar att utveckla denna åkomma, äta en balanserad kost (dvs. lagom proportion mellan fett, protein och kolhydrat) och undvika större mängder av födoämnen med högt GI (t.ex. fint bröd, sockrade drycker, juice, snask) och vid det nödvändiga kolhydratsintaget hålla sig till långsamma kolhydrater (lågt GI) som fullkornsbröd, frukt, grönsaker, rotfrukter, pasta. Och framför allt: äta en lagom mängd. Det borde vi f.ö. sannolikt lite till mans må bra av.

Så mycket är de flesta, inklusive den medicinska forskningen, eniga om idag. Och om vi inte upplever detta som så sensationellt så beror det på att ”tallriksmodellen”, som blir den praktiska konsekvensen av denna rekommendation, i hög grad trängt in i folkmedvetandet, om ock tyvärr ännu ej i folkbeteendet eller i storköken.

Vissa människors, inte minst kvinnors, intill regelrätt missbruk stegrande intag av sötsaker uppvisar ett släktskap med drogberoende. Det är en hypotes med vetenskapligt stöd, även om konsekvenserna inte är jämförbara mellan de skilda slagen av missbruk för individ eller samhälle. Dock beror inte all fetma på sockermissbruk, eller alla misslyckade bantningsförsök på sockersug. Det smakrika fettet tycks liksom det söta sockret ha förmåga att sätta fart på endorfinerna. Hon manliga överätare är ofta fett, och stundom alkohol, det viktigaste föremålet för överkonsumtion.

Däremot stöder inte medicinsk forskning på ett övertygande sätt en del påståenden som är vanliga i s.k. hälsokretsar, inklusive i Sockerbomben:

1. Man får lättare åldersdiabetes om man äter mat med högre andel snabba kolhydrater, t.ex. potatis, än samma kalorimängd med långsamma kolhydrater (t.ex. pasta). De visserligen stora amerikanska studier som tycks peka på ett sådant samband har stora svagheter, och de svaga samband man funnit gäller enbart kvinnor.

2. Man blir snabbare hungrig om man äter ett mål med snabba kolhydrater än ett med långsamma. Stämmer inte. Exempelvis potatis, som i synnerhet mosad har mycket högt GI, ger längst mättnad av alla.

3. Man blir fetare om man tar in en given kalorimängd i form av snabba kolhydrater än om man äter motsvarande mängd av långsamma. Värdet av olika dieter – varje år introduceras en ny – torde främst ligga i att de styr bort våra kostvanor från vår favoritmat. Det gör att vi äter mindre, men medför också återfall.

4. Man kan gå ner i vikt genom att med bibehållet kaloriintag byta ut snabba kolhydrater mot långsamma. De studier som utförts i detta avseende stöder inte påståendet.

Enligt Bitten Jonsson är därtill övervikt långt ifrån det enda fysiska elände som raffinerat socker, eller överhuvudtaget snabba kolhydrater, ger upphov till i kroppen. På sidan 40 listar hon 43 olika sjukdomstillstånd, däribland sex olika cancerformer, åderbråck, depressioner och njurskador, där sockret i födan har en etiologisk roll. Den ”nyaste forskning” hon här, som ganska ofta, refererar till som stöd för sitt påstående visar sig i stort sett stamma från en enda författare, Nancy Appleton i Kalifornien och hennes studium av ”patientjournaler och forskningsresultat i medicinska tidskrifter”. Listan kan te sig både imponerande och deprimerande. Men för det första saknas egentligt stöd för sockerkonsumtionens betydelse för cancerutveckling.  För det andra är t.ex. ”nedsatt insulinkänslighet”, ”åldersdiabetes”, ”förhöjda triglyceridnivåer” och ökad ”fettmängd i levern” egentligen alla i regel symptom på en och samma åkomma och ofta förknippade med övervikt. Det samma gäller flertalet andra symptom på listan.

Sockret beskrivs som den stora inkörsporten för alla övriga, socialt mera elakartade missbruk. Mekanismen påstås vara att den att de 75 % av befolkningen som är ”sockerkänsliga” är födda med ett låga endorfinnivåer (dvs. av kroppseget opium som verkar smärtstillande, lugnande och lustframkallande) i hjärnan. Därför får de vid den första kontakten med socker (eller andra droger) får en kraftigare ”kick” än vi andra genom det större antalet tillgängliga endorfinreceptorer –en ”kick” man sedan måste ta till allt större eller kraftfullare drogdoser för att reproducera, eftersom receptorantalet minskar med ökande tillgänglighet för drogen.

Att hög konsumtion av socker kan öka preferensen för droger som amfetamin, kokain och morfin har gott stöd i djurförsök. Av naturliga skäl har veterligen försök på människa inte utförts. Det är svårt att bedöma vilken roll denna mekanism spelar. Det finns indicier på att en diet med högt inslag av kolhydrater minskar alkoholsuget för missbrukare, vilket onekligen komplicerar en behandling som baseras på BJC:s rekommendationer.

Det saknas således egentligt stöd för att man blir fet av snabba kolhydrater. Däremot tycks den neurokemiska forskningen tala för att förklaringen till att det är så förtvivlat svårt att gå ner i vikt kan finnas att söka i sockrets förmåga att modifiera hjärnans belöningssystem på samma sätt som drogerna gör.

Vad som saknar stöd i verkligheten är dock utsagor av Bitten Jonsson som t.ex. denna, apropå vårt beroende av droger, däribland socker:

”Somliga talar om ökningen av våld och kriminalitet på gatorna, andra pekar på att misshandel i hemmet blivit allt vanlígare /…/ andra sätter fingret på vår kollektiva depression, stress och ångest, den skriande bristen på platser där själen kan finna ro /…/ alla dessa alarmklockor (beskriver) i grunden ett och samma problem /…/den sjukdom som kallas addiktion (drogberoende)”. (s. 282-3).

Självfallet spelar drogmissbruk en mycket stor roll i vårt sociala elände. Men en sanning som tappat all besinning blir en lögn. Den som skriver så här försöker få in alla förklaringar till allt elände i världen under en enda biokemisk hatt och vägrar se grader i helvetet. Det bidrar i själva verket till att dra löje över en i väsentliga drag rimlig hypotes om den sockrade kostens skadlighet.

På 1400-talet, hundra år innan sockret kom till Sverige, långt innan nikotinet och brännvinet kommit hit – för att inte tala om kokain, cannabis och amfetamin – var våldsnivån i vårt samhälle mångfalt högre än idag. Antalet mord har i vårt land faktiskt varit konstant sedan 1700-talet – trots fem-sex gånger om ökad befolkning. År 1800 upplevde endast var tjugonde arbetare sin 50-årsdag. Vad gäller befolkningens själstillstånd kan man i frånvaro av hårda data bara gissa att det fluktuerat avsevärt under århundradena, och då sannolikt oberoende av sockerkonsumtionen.

Är homeopati OK nu?

I Lancet 20.9.97 publicerades en metastudie över homeopatins effekter[1]  som väcker många intressanta frågor.

All  behandling, inklusive handpåläggning, tenderar att hjälpa eller lindra åtminstone ett tag. Detta genom patientens övertygelse om att den hjälper och genom terapeutens karismatiska inflytande. Man har därför sedan 1800-talets början krävt att homeopatin skulle styrka sina anspråk genom dubbelblinda,  placebokontrollerade studier där patienterna lottas (randomiseras) till placebo och läkemedelsgrupp.

Det har varit svårt att få homeopraktiker att acceptera dessa krav. Bl a har man hänvisat till behovet av absolut individualisering av behandlingen - något som dock knappast helt bort eliminera möjligheten till kliniska studier.  Men 1900-talet och den ökande folkbildningen har framtvingat ett antal (dock i förhållande till homeopatins omfattning oerhört få) kontrollerade studier av dess effekter. Mycket få av dessa har  därtill varit av sådan kvalitet att de skulle duga för publicering i en vanlig naturvetenskaplig tidskrift. Ett mindre antal tycks dock uppfylla gängse krav på vetenskaplig metod. Dessa  krav sammanfattas i

Tabell. Gängse kvalitetskrav på kliniska läkemedelsstudier

Kleijnen et al publicerade 1991 i BMJ en metastudie omfattande 107 kontrollerade kliniska studier av homeopatisk behandling[2] och fann därvid att ett överraskande stor antal av dessa visat på positiva effekter. Detta gällde även om man begränsade urvalet till sådana studier som ansågs vara av god kvalitet.

I Lancet  20.9. i år publicerar så Klaus Linde m .fl den till synes slutgiltiga metastudien  av homeopatins effekter. Man har dammsugit alla databaser, såväl skolmedicinska som alternativmedicinska, och inkluderat studier :

där individerna behandlats för att bota eller förebygga sjukdom

där det funnits en parallell placebogrupp

där studierapporten klart anger att individens placering i behandlings eller placebogrupp var slumpmässig eller att studien genomfördes dubbelblint

där resultatet redovisats i en skriftlig rapport och

där kvalitén på metod och data varit så god att utfallet för patient- och kontrollgrupp klart kunnat beräknas.

Sammanlagt 189 studier påträffades ( att jämföra t ex med Medlines över 9 miljoner artiklar insamlade under de senaste 30 åren) för tiden 1943 till 1995. Endast 89 av dem fyllde inklusionskriterierna och kunde inkluderas i en metastudie. Observera dock att inte alla av dessa studier uppfyllde alla de gängse kvalitetskrav som anges i tabell ovan. För varje studie och sammanlagt beräknas ”odds-ratio”, dvs sannolikheten, uttryckt som odds, av att placebo och homeopati är likvärdiga (dvs har  odds-ratio 1). Att så är fallet var den hypotes metastudien framför allt avsåg att testa.

Helt i linje med Kleijnens resultat förkastas denna hypotes, och författarna konkluderar att ”resultatet av vår metaanalys är inte förenligt med hypotesen att de kliniska effekterna av homeopati helt beror på placeboeffekter”. Ty den totala odds-ratio för de 89 studierna blev inte 1.0 utan 2.45 ( 95%-igt konfidensintervall 2.05-2.93) till homeopatins förmån.

Självfallet kan en rad invändningar resas mot resultatet, och författarna har förutsett en rad av dem:

1. Att på detta sätt bunta ihop studier av behandlingar av 24 olika sjukdomstillstånd med 6 olika typer av homeopati och 50 olika homeopatiska läkemedel är ett unikt grepp. Att på samma sätt studera den sammanlagda effekten av all skolmedicinsk behandling vore en orimlig tanke. Men den statistiska modell som används i metastudien anses av Lancets kommentatorer fullt tillåtlig.

2. Eftersom de studier som inkluderats trots allt är av olika kvalitet, och eftersom resultaten också visar att kvalitet och effekt som vanligt står i omvänd relation till varandra, kan kanske en god effekt från slarviga studier uppväga dåliga resultat från goda studier? Nej, ty även om man studerar de 26 fall där kvaliten anses vara mycket god får man en positiv effekt, om än avsevärt lägre: Odds ratio 1.66 (1.33-2.08).

3. Det är väl känt från skolmedicinen, att studier som ger negativa resultat publiceras i långt mindre utsträckning än positiva fynd - sk publication bias. Det var på detta sätt Kleijnen (och många av oss andra) förklarat utfallet av tidigare metastudier av homeopati.

Författarna testar hypotesen att publikationsbias ligger bakom fynden genom  att föra in studiernas odds ration i ett sk ”tratt-diagram”. Man påvisar förvisso en sådan bias vad gäller homeopatistudier - och, bör man tillägga, hade motsatsen varit förvånande, eftersom vi inte lever i den bästa av vetenskapliga världar. Metoden medger emellertid att man kan räkna ut den statistiska vikten av publikationsbias och korrigera metastudiens resultat därefter. Författarna finner då att den totala odds ratio minskar  till 1.78 (1.04-3.10), dvs 5%-gränsen för signifikans klaras fortfarande, om än med ett nödrop. Och vad mera är, på grundval av resultaten kan författarna konkludera att det skulle behövas 923 opublicerade studier av genomsnittsstorlek (dvs 118 patienter) med 0-resultat för att upphäva den positiva effekt som observerats i studien som helhet. (Hur många som skulle krävas om man inkluderar även de hypotetiska opublicerade studier som rimligen måste visa  placebos överlägsenhet har dock inte författarna kalkylerat. Sannolikt avsevärt färre.)

4. Man kan invända att inte alla studier samtidigt uppfyllde alla de gängse kvalitetskrav som anges i Tabell 1. Det räcker ju med att studien sviktar på en enda punkt för att dess resultat kan ifrågasättas. Författarna anger t ex i inklusionskraven att en studie skall vara antingen dubbelblind eller randomiserad.

För att möta denna invändning undersöker författarna utfallet av odds ratio för undergrupper av studier som gemensamt uppfyller ena eller andra kvalitetskravet, t ex dubbelblindhet, adekvat uppföljning, på förhand fastställt effektmått etc, och finner då i regel lägre (naturligt vid mindre grupper) men fortfarande signifikant effekt. Värdet av denna subgruppsanalys kan dock ifrågasättas.

 Även om man således kan invända mot detaljer i författarnas handläggning ger de onekligen starka argument för att homeopatins uppgivna effekter varken bör tillskrivas placeboverkan eller publikationsbias.

Däremot klarar inte homeopatin i denna studie det avgörande testet: att visa att en viss, definierad behandling är effektiv mot ett enda kliniskt symptom.

För detta skulle krävas upprepade studier, utförda av olika forskare, av samma behandling mot samma åkomma, , och någon sådan grupp av studier kunde inte påträffas i materialet.

Det är således efter 200 år av homeopatisk praktik ett både anmärkningsvärt och tankeväckande faktum, att homeopatins anhängare, utan att bli effektivt vederlagda, visserligen på grundval av Lindes studie kan hävda dess effektivitet - däremot inte med vetenskapliga anspråk ange mot vad den är effektiv!

 Det pågår inom ramen för EU för närvarande ett omfattande lobbyarbete för att homeopatin och andra icke-konventionella medicinska metoder skall kunna certifieras och vinna erkännande i europeiska länder - och därmed på sikt tillträde till det offentliga sjukförsäkringssystemets köttgrytor. EU-kommissionen har tillsatta en expertgrupp som f.n. arbetar med att granska bl a homeopatins effekter.

Även om homeopatins förespråkare aldrig glömmer att framhålla att ”många läkare” bedriver homeopraktik, eller är anhängare av den, är det nog ändå så, att flertalet läkare betraktar denna verksamhet som humbug, ofta medveten sådan. Enligt naturvetenskapligt synsätt kan högpotentiella homeopatiska medel inte vara något annat än ovanligt rent vatten och inget har heller övertygande visats vara något annat.

Nu har EU-kommissionen emellertid startat studier i frågan om effekterna av detta rena vatten, och  Linde anser, att fynden i hans metastudie väcker krav på ytterligare studier i frågan. Detta eftersom  homeopatin är ”ett relevant socialt och medicinskt fenomen”. Samtidigt ställer han sig mycket frågande till hur sådana studier skall kunna genomföras. Ty, som han framhåller, antingen bedrivs studierna i form av allt större och striktare kliniska kontrollerade dubbelblinda randomiserade studier - och då kommer alltid resultatet ändå alltid som nu riskera att påverkas av terapeuters och patienters förväntningar på behandlingen. Eller drar man sig tillbaka till laboratorierna och söker finna möjliga verkningsmekanismer (man förutsätter alltså en verkan) - och då har man avlägsnat sig från den kliniska verklighet där behandlingen faktiskt bedrivs.

Till slut - vad gäller utfallet av Lindes studie: Han ägnar alltså merparten av sin studie till att visa hur man inte kan förklara en synbarlig effekt av homeopati. Hur förklarar man den då?  Förklaringen är sannolikt mycket enkel, och endast akademisk finkänslighet  förhindrar att den framförs i Lancet. Sedan Linde så förtjänstfullt uteslutit de gängse felkällorna återstår endast två möjligheter:

1. Homeopatins har en reell effekt som beror på en subatomär princip hos materien. Denna princip upptäcktes 1792 av apotekare Hahnemann. Den frigörs då  ett homeopatmedels molekyler av en homeopat skakas med vätska, tål att förtunnas i det oändliga och ”vet” vad den skall göra på olika nivåer i patientens organism för att bota olika sjukdomstillstånd. Denna egenskap är i alla andra sammanhang okänd och kan inte påvisas på annat sätt än genom homeopatisk behandling. Dess existens och egenskaper är oförenliga med naturlagarna som vi hittills känner dem, varför dessa nu måste revideras.

2. Homeopatin har endast placeboeffekt men i några av det fåtal studier som Linde redovisar har undersökarens entusiasm och övertygelse på ena eller andra sättet gett extra bonuseffekter i forskningsrapporten.

Vad gäller dessa två hypoteser är odds ratio inte 2.45,  utan uppskattningsvis 2.45 miljoner till förmån för nummer 2.  Detta innebär inte automatiskt att homeopraktiska forskare alltid är mera entusiastiska eller moraliskt lättsinniga  än skolmedicinare, som också bevisligen stundom fuskar i sin forskning . Men de  verkar under betingelser som uppmuntrar låg vetenskaplig standard, som sällan beivrar den, och som gör den svårare att upptäcka.

 Dessa speciella förhållanden  torde bl a vara följande:

1. Homeopraktikern måste i regel vara mindre bunden till vetenskapligt tänkande och teoribildning, ty annars hade han knappast varit homeopraktiker. Han ”vet”  på förhand det positiva resultatet och studiens syfte är att bekräfta detsamma.

2. Homeopraktikerns existensberättigande hänger på att positivt resultat av hans behandling skall kunna visas - medan en skolmedicinare har tillgång till ett antal olika metoder som kan ersätta eller komplettera varandra vid vidrigt utfall och således legitimera hans verksamhet.

3. Homeopraktiker har ett gemensamt intresse av positiva studier och deras facktidskrifter håller sig med välvilliga granskare - medan skolmedicinska studier granskas av stundom illivilliga konkurrenter inom medicinen, som  i värsta fall kontrollerar resultaten genom att söka reproducera dem.

För en skeptisk läsare blir resultatet av Lindes metastudie således något oväntat:

1. På 200 år har homeopatin inte lyckats bevisa att den  med något av sina medel kan bota en enda sjukdom.

2. Homeopraktiker kan inte längre skylla sina positiva forskningsresultat på placeboeffekt eller på att dåliga studier läggs i byrålådan.  Dessa resultat har sannolikt en för dem än mindre smickrande förklaring.

Kan man överhuvudtaget bedriva seriös forskning kring homeopatins effekter?

Langman, en av kommentatorerna i Lancet[3][4] , ställer sig mer eller mindre avvisande till vidare studier av homeopatin, eftersom ingen med naturvetenskapen förenlig hypotes kan läggas till grund för en verkningsmekanism. Detta är ett resonemang som i 999 fall av tusen är vettigt och framför allt praktiskt. Men sannolikt är denna hållning från skolmedicinen också på sikt förödande. Den påminner den engagerade lekmannen alltför mycket om inställningen  hos katolska kyrkans prelater under renässansen. Åtminstone enligt hörsägen vägrade dessa att titta på Jupiters månar i Galileis kikare, eftersom sådana månar vore oförenliga med den etablerade Aristoteliska världsbilden.

Om vi inte helt vill avskärma oss från erfarenhetskriteriet på vetenskaplig sanning (och från en betydande allmän opinion) måste vi nog bejaka forskning. Men dessvärre måste en lärdom av Lindes studie bli, att forskning kring homeopatisk medicin i framtiden  inte kan anförtros homeopater eller entusiaster. Den måste utföras av kritiska vetenskapsmän eller övervakas av sådana - precis som politiska val i vissa länder fungerar bäst  om de sker under internationell övervakning.

Hans Isaksson

(Ur Läkartidningen nr 28/98)

”Vårdkris” eller utarmning?

Man säger att vi har en vårdkris. Vad innebär det, och vad är det?

”Vi har för många åldringar” har vi lärt oss att säga, i stället för att helt enkelt glädja oss åt att alltfler av oss tack och lov under nittonhundratalet blivit gamla och ibland till och med lite gaggiga.

Ett erkänt tecken på att ett samhälle blir bättre är nämligen att livet blir längre. Fram till slutet av seklet har våra liv i Sverige blivit längre.

I alla förnuftiga samhällen skulle detta betraktas som ett oerhört framsteg och ett tecken på att våra fäder inte stridit förgäves. Men under kapitalismen  får vi lära oss att betrakta det som  ett problem, ty det kapitalistiska samhället är oförnuftigt.

Gamla människor behöver, liksom mycket unga, vård och omsorg. De flesta vårdbehövande är gamla,  även om endast en minoritet av de gamla är vårdbehövande. I ett förnuftigt samhälle hade det räckt att konstatera att vi har alla materiella och personella resurser för att ge varje vårdbehövande människa vård . För det har vi.

Men vi lever inte i ett förnuftigt samhälle utan i ett kapitalistiskt. Vi kan alltså inte utan vidare förutsätta att det som mänskligt att döma är förnuftigt också förverkligas.

Vård bedrivs av människor. Människans viktigaste egenskap är  i kapitalismen hennes arbetskraft. Arbetskraftsintensiva produkter fördyras relativt sett i en sig utvecklande varuekonomi. Vård är alltså förhållandevis dyrt.

Om vårdtjänster underkastas den öppna marknadens mekanismer kommer de att betinga så höga priser att en genomsnitts människa aldrig skulle kunna efterfråga dem. Det sk välfärdssamhället byggde på att den aktiva arbetande befolkningen med en del av lönesumman solidariskt betalade  vården av sjuka och gamla - om man ogillade solidaritet kunde man välja att betrakta det som en försäkring mot egen sjukdom och ålderdom. Att man gjorde detta innebar att man betingade en lönekostnad som något översteg vad som behövdes för egen reproduktion (de gamla behövs ju inte för reproduktionen).

Att kapitalet kunde gå med på detta överdåd berodde på arbetskraftsbristen - skattefinansierad offentlig vård frigjorde arbetskraftsresurser från hemmen där fr a kvinnorna tidigare envisats med att vårda de gamla.

En bättre offentlig vård och välfärd blev möjlig genom att ekonomiska och politiska  incitament fanns för kapitalet att tillåta det.

För kapitalets del finns ej längre dessa incitament. Den arbetslöshet man sedan 90-talets början skapat genom en medveten, monetaristisk politik har befriat kapitalet från den fulla sysselsättningens fjättrar.

Nedskärning av den del av lönerna som användes för kollektiv konsumtion - till en början kamouflerad som utbyte av lönehöjning mot skattesänkning -  var vapnet - Friedman  Reagan och Thatcher visade vägen. Så vann man medelklassen.  Överklassens parti vill gå vidare på denna väg.

Det finns nämligen inga ekonomiska skäl för att äldre, förbrukad arbetskraft överhuvudtaget skall ha vård. Det är en ideologisk, politisk fråga, en fråga  om samhällets mål, om klasskamp. Och arbetarrörelsen har genom ideologisk självsnöpning spelat med och avhänt sig de politiska vapen som skulle behövts för att bedriva sådan klasskamp.

Sedan minst ett decennium sker följaktligen en absolut utarmning av det arbetande folket i  Sverige. Processen har accelererat  på 90-talet. Utarmningen sker inte jämnt och i takt för alla skikt. Den ser inte ut som på Marx´ tid. Ty man kan inte två gånger nedstiga i samma flod. Den ser bl.a. ut som en vårdkris.

Om 70% av åldringarna på våra ”förädlade” sjukhem är undernärda till följd av personalbrist så är det ett exempel på utarmning i dess moderna form. Om åldringarna på våra servicehus i praktiken förvägras kvalificerad läkarvård -  likaså. Om Skolbarnens tandstatus återigen kan tala om för tandläkaren vilken samhällsklass föräldrarna tillhör - då är detta ett annat exempel på utarmningen. Om folk inte längre har råd att söka läkarvård eller köpa ut medicin som de behöver- sak samma. Det är utarmningens hårda data. Fast det kallas vårdkris, skolkris osv.

Man påstår sig nu effektivisera vården genom att skapa lokala konkurrenssituationer. Till att börja med har man för ändamålet kommunaliserat vården - en i sig rimlig åtgärd - och splittrat den i beställar- och producentfunktion. Vad man åstadkommer är en situation där  vård och omsorg auktioneras ut till lägstbjudande och en outhärdlig situation för vårdarbetande och ibland vårdade uppstår.

Vad man avsett är att sänka kostnaderna genom att sänka vårdkvalitén. Varför har man annars kombinerat vårdens kommunalisering med kommunalt skattestopp? Varför har man annars berövat landstingen de resurser som skulle behövas för att kontrollera att vårdproducenterna levererar det de förbundit sig - en människovärdig vård?

Välfärden är generell - eller den är ingen välfärd. Men det finns inget som så retar en bemedlad människa som att stå i kö efter en mindre bemedlad . Medelklassen kommer framför allt inte att acceptera att stå i kö - efter underklassare -till en offentlig vård som avhänts sina resurser. Den har kanske råd med privat sjukvård, men den kommer inte att acceptera att både betala privatvård och skatt, lika litet som den kommer att acceptera att betala både privatskolavgifter för de egna barnen - och kommunalskatt till andras barn i nedrustade skolor. Därför blir nedrustningen av offentlig sektor en kumulativ process. De bergsbestigare som har tillgång till annat fotfäste är de första som släpper repet då kedjan sviktar.

Kapitalets taktiska mål är att öppna vården på vid gavel för marknaden. Men varken genom direktavgifter eller individuella försäkringar blir en privat vård någonsin en vård för massorna.

Vad borgarklassen kommer att göra är  därför att sänka de totala lönekostnaderna genom att beröva underklassen vård. Ingenting annat. Inte för att man är ondskefull, utan för att man nu kan göra det, och då måste göra det - annars kommer man i underläge mot de ekonomier där det görs. Den reformistiska arbetarrörelsens brott är inte att man önskat  nedrustning, utan att man gjort den  politiskt möjlig och därmed ekonomiskt nödvändig.

Vårdkrisen är bara en ny ansats i en utarmningsprocess, som på historiska grunder och av politiska skäl under några decennier tagit en paus i vår del av världen.

Homeopatin - en pseudomedicin

fyller jämnt

Samtidigt med franska revolutionen och Mozarts bortgång firar vi just nu tvåhundraårsminnet av Samuel Hahnemanns upptäckt av homeopatins helande kraft.

För att förstå hur en så pass egendomlig  företeelse som homeopa­tin kunnat uppstå, vinna framgång och bli bestående i 200 år är det viktigt att erinra sig vissa medicinhistoris­ka omständigheter kring dess uppkomst.

Sanningen att säga befann sig den etablerade invärtes­medici­nen, då homeopa­tin framträdde vid 1700-talets slut, i ett eländigt tillstånd. Inte minst vittnar därom talrika läkarpa­rodier i den dåtida litterat­uren: från Molières och Hol­bergs läkarparo­dier till Voltaires dictum:"Krigen och läkarna äro vår tids störs­ta gissel". Stora framsteg inom det som skulle bli medicinens grundveten­ska­per hade gjorts under de tre föregå­ende århundradena. Men genom ideologiska och religiösa blockeringar hade de inte i större utsträckning fått genom­slag inommedicinen: upptäckterna stod vid sidan om praktiken, outnyt­tjade. Det gällde de stora upptäckterna inom kemin på 1700-talet, det gällde även Fracastoros teori om sjukdoms­spridning genom mikrober från 1500-talet, trots man kunnat se bakterier i Leuwenhoeks mikroskop under mer än ett sekel. I många avseen­den stod 1700-ta­let praktiker fortfarande (i bästa fall) kvar på Hippokrates' antika nivå, och man basera­de sig ofta med­vetet eller omedvetet fortfarande på  den humoralpatologiska läran, även den från antiken.

Om hur pass djupt de antika föreställningarna om sjukdomars

uppkomst var rotade vittnar förhållandet, att ännu under 1800-talets första decennier den store Wienpatologen Rokitan­ski, som under sin levnad hann obducera mer än 60000 lik, var anhängare av dem. Han menade, att de organförändringar (tu­mör­er, förkalkningar, tuberkler etc) han i rikt mått iakttog hos de sjuka var verkningar av, inte orsaker till, den sjuk­dom patienten haft: den verkliga orsaken var alltid vätskor­nas obalans, dyskrasi. En snarlik typ av argument används f ö än idag framgångsrikt t ex av olika paramedicinska läror, då man önskar framställa skolmedicinen som inskränkt och oveten­ska­plig då den förbiser sjukdomarnas "andliga" ursprung.

Decennierna kring sekelskiftet 17-1800 var i många avseenden en övergångs- och krisperiod i medicinens historia. Vår del av världen hemsöktes då av en rad förbluffande medicinska system -monistiska sjukdomsläror som gav upphov till monis-

tiska terapier. Ett exempel härpå var "Brunonianismen", ett system skapat av engelsmannen Brown. Brown hade åsikten, att alla sjukdomar i grunden orsakades av inflammationer i mag-tarmkanalen. Dessa "retningstillstånd" ansåg han orsakas av  "överskott av livskraft". Universalmedlet mot överskott av livskraft var åderlåtning.

I Frankrike anammades Browns lära av  Francois Broussais, Nap­oleontidens stora medicinska auktoritet. Dessvärre lycka­des hans anhängare ofta så bra i sitt syfte att skaffa bort "överskott av livskraft" , att elaka tungor visste berätta att deras kurer skörda­de lika många offer som Fran­ska revolu­tionen och Napoleonkrigen tillsam­mans.

I Tyskland var utvecklingen annorlunda. Den tyska romantiken gav upphov till ett av de mest fantastiska filosofiska system världen skådat: "Naturphilosophie" , där Friedrich Wilhelm Schelling var det stora namnet. Schellings naturfilosofi betraktade världsalltet som en enda levande organism, där alla substanser, från den oorganiska materien till människan,

i stigande utsträckning genomsyras av samma livsprincip. Stöd fick naturfilosoferna skenbarligen genom Galvanis påvisande  av elektricitetens roll i nervsystemet.

De experiment som i Mary Shelleys roman "Frankensteins monster" genomfördes för att återföra livet till en död kropp hade redan genomförts i praktiken, och resultaten hade varit

delvis uppmuntrande: liken rörde sig faktiskt då man släppte på strömmen. En annan frukt av denna tid var Mesmèrs lära om den animala magnetismen.

Det är som en fortsättning av och en revolt mot dessa fantastiska system och heroiska terapier homoepatin bör ses.

Väsentligen är homoepatin en enda mans verk. Upphovsmannen hette Samuel Hahnemann 1755-1843. Han föddes som son till en porslinsmålare i Meissen, uppvisade läshuvud, fick studera och avlade så småningom Medicine Doktorsgraden i humoralpatologisk anda i Erlangen 1779. Han var en duktig kemist och rättsmedicinare och särskilt intresserad av drogers verkningsmekanismer, det som man idag skulle kalla farmakodynamik. I ett skede då den animala cellen ännu stod decennier från sin upptäckt, och då det moderna receptorbegreppet låg ett par århundraden framåt i tiden, var just förhållandet att ett läkemedel kunde hitta rätt organ och bota rätt sjukdom ett ämne väl ägnat för spekulationer.

Då Hahnemann 1790 höll på att experimentera med kinabark, ett medel som revolutionerat behandlingen av Frossan och som var ett av många värdefulla ting kolonisatörerna tagit med sig hem från Nya Världen, gjorde han sin grundläggande "upptäck­t", på vilken hela hans system skulle bygga. Han tyckte sig finna, att han, då han intog en mycket låg dos av läkemedlet, drabbades av samma effekter som de malariasjuka brukar be­skriva: omtöckning, frossa och skelettsmärtor[1]. Om det nu var så, att kinabark, som bevisligen var effektivt mot malariafe­ber, på friska personer kunde framkalla samma symptom som den botade hos de sjuka, kunde inte då detta gälla också för andra substanser? Skulle man inte rentav systematiskt på samma sätt testa alla  örter, mineraler,etc och  pröva deras effekt på friska per­soner, notera effekterna och därvid syste­matiskt studera vilka effekter som simulerades? För att så i nästa steg i lämpliga dos behandla sjuka med dessa symp­tom med just den substans som visat sig framkalla dem?

I denna form var Hahnemanns tanke ny, men han hade säkert haft hjälp med grundtanken  genom ett flitigt studium av en man, vars skrifter kännetecknades av långt större fantasi och

fantasteri (och genialitet) än Hahnemanns egna: Paracelsus, 1493-1541. Denne hade i sina skrifter redan 250 år tidigare framfört som en viktig princip:lika botas med lika, eller på latin " Similia similibus curantur" i medveten motsats till skolmedicinens (på humoralpatologin baserade) "allopatiska" (av gr. allon= annan, annorlunda)  lära, att ett läkemedel utövar sin verkan genom att har en verkan som är motsatt det skadliga agens. Paracelsus hade kommit fram till sin variant av homeopatin (av gr. homoios= lika)med hjälp av sin lära om arcanum. Enligt denna var sjukdomar andliga väsen som kunde övervinnas endast med hjälp av astral, andlig kraft. Sådan fanns, genom Guds outgrundliga visdom och godhet, att tillgå i naturen omkring oss, och vi kunde känna igen läkemedlen genom deras utseende: naturen var således såväl medicinskåp som farmakopé. Delvis hade Paracelsus tagit sin inspiration av folkmedicinens signaturlära: där var det sedan länge själv­klart, att Orchidéns testikelliknande rot (gr. orchis= lat. testiculum) skulle verka sexuellt stimulerande, och att kamomillens livmoderliknande fröhus skulle verka lugnande genom att dämpa hysteri (gr hystera=livmoder). Det senare är det ju många som tror än idag.

Efter några års trägna försök publicerade så Hahnemann 1796 i Hufelands Journal sina rön under rubriken: Försök att finna en ny princip för läkemedlens läkande kraft jämte några

blickar på de hittillsvarande. Här presenterade Hahnemann sin nygamla terapiprincip "Similia similibus curentur" (jmf med Paracelsus hade modus indikativ bytts mot konjunktiv: "Lika må botas med lika".) Det skulle emellertid dröja ända tills

1807 innan han döpte sin lära till homeopati.

Innan 1700talet var slut hade H. systematiskt provat 90 olika organiska och oorganiska substanser enligt sitt system, och omsatt sina rön, vilka självfallet tycktes bekräfta hans

grundtes, i en lönande praktik.

Hahnemanns lära var ursprungligen mycket medvetet polemisk mot de fantastiska medicinska systemen, och förenade sig med folkmedicinen däri att den huvudsakligen var en lära om den rätta terapin med ett minimum av sjukdomslära.

 I homoepatins bibel, Organon der Rationellen Heilkunde (1810) fastslår Hahnemann:

"par. 6: Erkännande meningslösheten i metafysiska grubbleri­er, som ej låter sig erfarenhetsmässigt bevisas kan ej den skarpsinnigaste och mest fördomsfrie betraktare av någon sjukdom med sina fem sinnen fastställa annat än iakttagbara förändringar i kroppens och själens tillstånd (sjukdoms­teck­en, händelser, symptom) alltså avvikelser från det tidigare friska tillståndet  hos den sjuke, vilka

1. denne själv känner

2.hans omgivning lägger märke till

3.läkaren iakttager hos honom

Alla dessa iakttagbara tecken representerar sjukdomen i hela dess omfång, dvs bildar tillsammans den sanna och enda tänkbara sjukdomsgestalten."

.....

"par 8.: Det är varken tänkbart eller genom erfarenheten bevisat att något annat än hälsan återstår eller kan återstå, sedan alla sjukdomssymptom och alla iakttagbara yttringar av

sjukdomen försvunnit. Den inre sjukliga förändringen kan ej kvarstå outrotad".

Dvs -vad gör det om en människa har all världens sjukdomar - så länge de inte ger några symptom! Eller -sjukdomen är lika med sina symptom. Detta är en bestickande men i grunden djupt och bevisligen felaktig uppfattning, som är fast förknippad med Hahnemanns ursprungliga version av homeopatin. Den är felaktig, eftersom det faktiskt finns mycket flera sjukdomar än det finns symptom.  Etiologiskt olika sjukdomar kan ha samma symptom, och samma sjukdom uppvisa olika sjukdomsbilder. Om så icke vore fallet skulle man inom medic­inen slippa alla mödosamma utredningar innefattande röntgen, skopier och provtagningar, vilka ju syftar till att differentialdiagnostisera i fall av flertydiga sjukdomsbil­der. Idag, med betydande möjligheter till att bota eller förlänga livet på invärtesmediciniskt sjuka, skulle homeopa­tin om den konsekvent levt efter denna lära skörda många offer-på Hahnemanns tid var den terapeutiska arsenalen ytter­ligt begränsad och hans grundläggande misstag fick sannolikt inga större konsekvenser för patienternas överlev­nad.

Utifrån denna grundsyn är det lätt att förstå, att homeopatins sjukdomslära blir kortfattad som en Esparantistisk Grammatik. Medan en vanlig medicinstuderande bör konsumera någon hyllmeter i ämnet omfattar Organons sjukdomslära blott fem sidor, mer behövs inte för att a la Hahnemann behandla samtliga akuta och kroniska sjukdomar hos människan.

Hahnemann urskiljer tre olika kroniska sjukdomar: Syfilis, Sykora (=gonorré+genitala vårtor) samt psora. Men denna senare sjukdom, vars upptäckt  var Hahnemanns stolthet omfat­tade i gengäld nästan alla övriga symptomgrupper: nervsvaghet, hysteri, raseri, fallandesot, benröta, migrän, hemorroider, starr, impotens etc. Enligt H. berodde Psora på ett smittämne som passerat genom några hundra generationer människor och som därigenpom uppnått en oerhörd virulens.

    Men inte ens Hahnemann kunde i längden klara sig utan en teori om sjukdomarnas orsaker. Sannolikt inspirerad av den store paracelsianen van Helmont (1577-1644). Denna livsprin­cip tänkes integrera alla kroppens funktioner och åter­ställa de rubbnin­gar som kan uppstå genom " livsfientliga sjuk­domsb­ringande inflytelser". Dessa sjukdomsbringande agens är "dynamiska" -detta begrepp är lika centralt för Hahnemann som det senare blev för den antroposofiskt orienterade bio-astro-login. Enligt en begreppsanalytisk studie, som faktiskt företagits över Hahnemanns användning av begreppet, tycks termen för honom vara synonym med " för mig okänd eller oiakttagbar".

All sjukdom innebär i grunden för homeopatin ett och detsam­ma, nämligen en "förstämning av livsprincipen" hos den sjuke. Hahnemann erkänner visserligen att vissa yttre faktorer,  kan spela en roll för insjuknandet: utsvävningar förkylning, överansträngning, väderlek, inverkan från himlakroppar, "miasmer­", epidemier, akuta infektioner, samt inte minst behandling av allopatiska läkare.. Men det essentiella or­saken var alltid förstämning av livsprincipen. Eftersom livsprin­cipen är en "dynamisk process" kan livsprincipen endast rättstämmas och hälsa inträffa, om ett homeopatisk läkemedels dynamiska kraft får verka på den. (Jämför Paracelsus'lära om arcana).

Homeopatins skiljer sig således från natur- och folkmedicinen i viktiga avseenden. För det första i sin princip, "lika botar lika" som visserligen är en utveckling av folkmedici­nens signatu­rlära. Men framför allt genom sin unika teori att ett läkemedel blir alltmera potent ju mera det spädes ut. Hur går detta till?

Genom utspädningen frigör homeopaten de "dynamiska" krafter som finns hos den läkande substansen. Han kan härigenom utvinna läkande krafter också ur ämnen som i normala kon­centrationer betraktas som helt verkningslösa, t ex ur mjölk­socker eller ur "natrium muriaticum" (eller som vi skulle säga: koksalt). Genom en metod som han utvecklade under 1800-talets första decennier framställde Hahnemann läkemedel som var till den grad utspädda - och därför så potenta - att han endast med bävan vågade ge dem till svaga individer. Det förfarande han använde kallade han "dynamisering".

Man tar således en "urtinkur" bestående av t ex 1 g Koksalt på 99 g vatten (Hahnemann använde till en början mest alkohol i sina tinkurer). Ur denna lösning, som således är 1%-ig, utvinner man så "första potensen" genom att ta 1 ml därav och tillsätta 99 ml vatten. Man "potenserar" så denna nya 0.01%-iga lösning genom att slå flaskan mot något hårt ett föreskrivet antal gånger för att frigöra de läkande krafter­na. Därpå utvinner man på samma sätt andra potensen genom att ta en ml av den nya lösningen, tillsätta 99 ml vatten, slå den uppkomna 0.0001%-iga lösningen på nytt osv. Om denna procedur, vilket ofta skedde hos Hahnemann och de sk "högpot­ensarna" inom homeopatin upprepas upp till 100 ggr erhåller man den "hundrade centesimalpotensen (C100), dvs en 10-200%-ig lösning. Med stigande potens blir läkemedlen samtidigt starkare, men också mera specifika och svårare att hantera, och därmed mera prestigefyllda. Ofta nöjde man sig med lägre potens­er, t ex C30 eller använder andra spädningsproportio­ner, sk D eller LM-potenser, där man vi varje steg späder 10 resp. 50000 gånger. Det sistnämnda förfarandet uppfanns på 1830-talet såsom en snabbmetod av Hahnemanns andra hustru, då efterfrågan ökade. Dessa olika typer av potenser (D,C och LM-potenser) är emellertid inte likvärdiga på grund av det olika intaget av dunkningar, "potensiering".

Till förhållandet att homeopatin aldrig integrerades med skolmed­icinen bidrog utan tvivel att Hahnemanns lära växte fram samtid­igt med den nya atomläran, som ju visade, att materien ju faktiskt inte låter sig delas (eller utspädas) i det oändliga. Den förekommer i diskreta förpackningar, som atomer eller molekyler. Amadeo Avogadro i Torino visade vid 1800-talets början att en molekylvikt, dvs t ex 58g koksalt alltid innehåller 6.0228x10 23 molekyler. Hahnemanns urtinkur ovan kunde alltså inte innehålla mer än ca 10 22 molekyler NACL eller dubbelt så många joner. Detta respektingivande antal molekyler, som vid procedurens början trängdes i 0.1 l vatten skulle efter 100 centesimalspädningar disponera 10 196 m3. Varje molekyl koksalt simmar således omkring i 10 174 m3, av vilka de 100 ml läkemedel av utspädningen C100 utgör en jämställd del. Detta är, för den som inte omedelbart inser det, en avsevärd volym. Det motsvarar det fn teoretiskt iakttagbara universums (r=14 miljarder ljusår) volym multi­plicerad med ett tal innehållande 80 siffror.

Om den homeopatiska medicinen skulle verka genom sin substans vore alltså detta den volym som den stackars patienten skulle behöva konsumera för att få i sig en enda molekyl av läkeme­dlet.

Hahnemann var, i minst lika hög grad som nutidens utövande homeopater, införstådd med dessa förhållanden. Den teori som sjukdo­mars uppkomst som ovan skisserats utgör ju ett försök att komma runt detta hinder. Men han kunde också, liksom sentida efterfölj­are ibland kosta på sig att slå ut med händerna och kapitulera inför det mysterium som den underbara läkande kraften hos den homeopatiska medicinen utgjorde:

" Jag kräver inte att man skall sätta tilltro till detta och begär inte att någon skall begripa det. Inte heller jag förstår det: det räcker med att säga att det är ett faktum och ingenting annat. Endast erfarenheten säger det. och jag tror mer på den än på min insikt"(Organon). 

Eller, mera koncist formulerat: Hopeopatins läkande kraft manifesterar sig blott på ett sätt: såsom läkande. Patienter­na blev friska, och detta var ju det slutgiltiga beviset för de dynamiska krafternas realitet.

Allt hängde således, som  sig bör, på frågan om metodens effekti­vitet. Från 1800-talets början fanns också medlen för att avgöra, huruvida en metod verkligen var effektiv eller inte: den medicin­ska statistiken, utvecklad av den franske klinikern Louis. Med den nya modellen med parallella patient-kontrollgrupper hade statistikerna snart vetenskapligt kros­sat Broussaisskolans åderlåtningsterapi genom att visa, att t ex patienter med lunginflammation, som enligt dagens mode blev åderlåtna , avled tre gånger så ofta som de som överläm­nades åt naturens läkande krafter.Det borde således inte ha varit svårt för homeopatin att i sådan konkurrens framstå som revolutionerande. Så skedde också, kliniska studier förutan. För det första innebar homeopatin ovedersägligen en lättnad för de stackars patienter som tidigare tyngts av kräkmedel och kalomel. För det andra krävde Hahnemann , för att gara­ntera verkan av sina läkemedel, alltid att man avhöll sig från andra, och avstod från tobak , sprit och utsvävningar, som skulle kunna störa de dynamiska krafterna hos hans me­diciner.

Detta måste, med hänsyn till tidens seder bland de samhälls­skikt som hade råd att konsultera honom, en oerhörd lättnad för deras stackars organismer. För det tredje innebar säker homeopatens detaljerade utfrågning, där patienten verkligen noggrant fick redogöra för alla sina symptom, ett ur psykolo­gisk synpunkt gott omhändertagande av patienten, vilket måste ha inneburit (och innebär) en god placeboeffekt.

Men strikt kontrollerade kliniska studier ställde Hahnemann sig mycket tveksam till. Hans krav "Gör likadant, men gör exakt likadant" innebar betydande käppar i hjulet för alla försök till laboratoriemässigt standardiserade tester: bl a innebar ju homeopatins uppfattning om sjukdomens absolut individuella gestalt hos varje patient -och därav följande-individuella gestaltning av terapin i varje fall - att inter­individuella jämförelser kunde tillbakavisas. Hans syn på substansers dynami­ska kraft även hos kemiskt inerta ämnen, och även i mikroskopiska koncentrationer (i synnerhet då) innebar ju vidare, att något sådant som en blindtablett (placebo) för jämförelser mellan inom  individer (kon­tro­llerad dubbelblind, resp dubbelblind cross-over design) egentligen inte kunde accepteras av en homeopat. Med början i 1830-talets Paris (Andral) har emellertid av homeopater godkända, kontrollerade studier av homeopat­medicin upprepade gånger genomförts vid skilda sjukdomar. En del av dessa studier redovisades kort av mig i förra numret av Folkvett, och deras resultat har med mycket få undantag varit nedslåen­de ur homeopatins synpunkt. Ändå är det ett av homeopater ofta åberopat faktum, att det i flera länder, t ex Tyskland och Frankrike bedrivs homeopatmedicin också av läkare med gängse, naturvetensk­aplig kompetens. Med kännedom om de starka kommersiella inslagen i den medicinska praktiken i dessa länder, och med tanke på vilka bisarra terapier som i övrigt förekommer, säger detta förhållande nog bara att det i dessa länder också finns en efterfrågan på homeopatmedicin, och att privatsjukvården där av lagstiftningen är oförhindrat att göra sig en hacka därpå.

Inom veterinärmedicinen har också homeopatmedicinen kommit till användning, t ex i Frankrike. Det är ju gynnsamt med en medicine­ring som, trots stark dynamisk verkan inte lämnar några giftres­ter t ex hos slaktdjur. Något argument mot att homeopatins effekt väsentligen är en placeboeffekt utgör dock inte de positiva resultat som rapporteras, ty djurägaren, som är den som i det sjuka kreaturets ställe bedömer effekten, är inte skyddad från placeboverkan. Några hållbara veterinär­medi­cinska studier som visar för homeopatin gynnsamma resul­tat finns veterligen inte.

I stort sett vågar man nog påstå att homeopatin är en ur vetenska­plig synpunkt helt omöjlig konstruktion. Trots många försök har dess föregivna resultat ytterst sällan kunnat reproduceras under kontrollerbara betingelser. Homeopatin hade oturen att redan från början drabbas i den teoretiska grunden av atomläran och i  praktiken av  den medicinska statistiken -bådadera hade folkmed­icinen och merparten av den ursprungliga skolmedicinen undsluppit.

I Sverige har sedan länge homeopatmedel i spädningar D8 och uppåt fått säljas fritt, då de (trots Hahnemanns varningar) av Socials­tyrelsen ansetts som harmlösa.

 I USA, där läran stod stark fram till 30-talet för den dock numera en tynande tillvaro. I Tyskland, hemlandet för denna och många andra egendomligheter i Naturphilosophies släptåg, finns det mer än 7000 homeopater, därav många är utbildade läkare, liksom i Frankrike (6000). Homeopatin existerar i flertalet av världens länder med undantag av det svarta Afrika, Kina och Japan, länder med stark folkmedicinsk tradi­tion.

I Sverige och Skandinavien är homeopatin en relativt svag rörelse med dåligt vetenskapligt anseende.

Homeopat är en oskyddad beteckning, som vem som helst får ta i anspråk. För att bli "homeopraktiker" måste man emellertid ha genomgått Svenska Homeopraktikers Riksförbunds korrespon­denskurs med interfolierade föreläsningar och övningar. Examination sker i Göteborg. I utbildningen ingår material av konventionell medicin, enligt SHR:s uppgift upp till ungefär sjuksköterskenivå. Påbyggn­adskurser i irisdiagnostik (uppfun­nen på 1800-talet av en svensk kyrkoherde) och örtterapi kan erhållas. Några som helst förkunsk­aper behövs inte. Vid sjuttiotalet slut hade 140 personer betalt 24000 kronor och genomgått kursen, och ingen dittills hade kuggats i examen - ett strålande resultat.

SHR har ett förlag, ARCANUM AB, och säljer sina läkemedel via AB Drogcentralen.

Homeopraktiken visar, lika litet som annan alternativ medi­cin, några tecken på att dö ut. Detta beror förstås delvis på den konventionella medicinens begränsningar. Men också på att lidandet aldrig ser till vetenskaplig halt hos behandlingen, utan till dess resultat: häri överensstämmer det helt med folkmedicinen och med homeopatin. Eftersom resultatet i många fall ändå måste bli detsamma föredrar man naturligt nog en snabb, biverkningsfri och smärtfri behandling framför en långsam, smärtfylld och kanske riskabel. Så står ju i prak­tiken valet ofta vid många fall av kroniska, funktionella störningar där en rejäl placeboeffekt kanske är den enda möjliga lindring som står att få.