Hem igen

 

 

Om antroposofins groupies

Hur man blir en bra siare

Sockerbomben

Är homeopati OK?

Vårdkris eller utarmning?

Homeopati - en pseudomedicin fyller jämnt

Antroposofins medicinska lära

Om ett livsfarligt perspektiv på medicinen

 

 

 

Om ett livsfarligt perspektiv på medicinen

Hans Bergström undervisade oss en gång i DN, eller rättare, gång på gång, och inte bara Hans Bergström, och inte bara i DN, när någon hade ifrågasatt om marknaden egentligen var det bästa sättet att se till att gamla och sjuka blev omhändertagna:

"Ekonomi .. är att resurserna används så effektivt som möjligt för ändamål som människor finner angelägna. Att det mest angelägna då inte skulle gå att prestera "av ekonomiska skäl" är befängt".

Om vi håller med om Bergströms definition av ekonomi, så är hans utsaga lika oantastlig som t ex att en fyrkant har fyra sidor. Det vore då lika befängt att påstå något annat än att samhället skulle ge oss precis den vård och omsorg vi behöver, som att det vore något fel på marknadsekonomin - att den t ex skulle stå i konflikt med samhällsekonomin, i Sverige. Eritrea eller i Abu Dhabi, nu eller någonsin.

Men Bergströms axiom bygger förstås på antagandet, att ”samhället” verkligen finner uppgiften att ta om barn, sjuka och gamla är dess ”mest angelägna” uppgift. Denna värdering framspringer på intet sätt självklart ur marknadsekonomin.

Det finns nämligen inga marknadsekonomiska skäl för att t ex äldre, förbrukad arbetskraft överhuvudtaget skall ha vård eller omsorg, eller ens mat, medan en hel del skäl talar däremot. Det är en ideologisk, politisk fråga, en fråga om samhällets mål. Vad värre är, anläggande av ett ”samhällsekonomiskt perspektiv”, utan angivande av samhällets ”angelägnaste mål”, d v s vilket samhälle vi har, och vem som ställer målen, ger inte heller några garantier denna riktning. En artikel av fyra hälsoekonomer i senaste numret av Läkartidningen[1] belyser, författarna omedvetet detta:

En av de uttalade uppgifterna för den svenska staten är att se till att medborgarna får den sjukvård och de läkemedel de behöver. En ny lag om läkemedelsförmåner började gälla den 1 oktober 2002, samtidigt som en statlig Läkemedelsförmånsnämnd (LFN) började sitt arbete. LFN:s beslut att ett läkemedel skall vara rabatterat för patienterna innebär inte beslut om läkemedlet skall godkännas för bruk i Sverige (det gör Läkemedelsverket) utan huruvida de flesta patienter skall kunna använda det eller inte, eftersom f r a moderna, patentbundna läkemedel, är snuskigt dyra. LFN har ett utvecklat samarbete med läkemedelsbranschen. I realiteten innebär LSN:s beslut i praktiken om läkemedelsindustrin skall finna det lönsamt att utveckla och/eller marknadsföra ett läkemedel i Sverige. Läkemedelsförmånsnämnden ger riktlinjer för hälsoekonomiska utvärderingar, framför allt till branschen. I sina egna riktlinjer, som nu för första gången publiceras, tolkar LFN, enligt utsago, de folkvaldas beslut om vilka mediciner vi ha, och vem som skall ha dem. Det är att befara, att liknande riktlinjer kan komma att gälla även för andra delar av vård och omsorg förutom läkemedelsbehandling.

Den nya lagen stadgar att läkemedlets effektivitet (hur mycket hjälper medicinen) ska balanseras mot behov, d v s sjukdomens svårighetsgrad. I tidigare skrivningar har kostnadseffektivitet varit underordnad behovsprincipen. Den första punkten ( i LFN:s riktlinjer) gäller valet av perspektiv i analysen. LFN rekommenderar att ett samhällsekonomiskt perspektiv bör användas

i stället för ett ”sjukvårdsperspektiv”. Detta innebär att denna grupp av sjukvårdsekonomer inte bara skall avgöra om en läkemedelsbehandling gör att människor lever längre och friskare till minsta möjliga kostnad (sjukvårdsperspektiv), utan i sista hand, och framför allt, om det är bra för ”samhällsekonominatt de gör det.

Ett erkänt tecken (ett av de få!) på att ett samhälle blir bättre har hittills varit att dess medborgare får ett allt längre liv. Fram till slutet av förra seklet har våra liv i Sverige också blivit längre. I alla förnuftiga samhällen skulle detta betraktas som ett oerhört framsteg och ett tecken på att våra fäder inte arbetat och stridit förgäves. Men nu får vi lära oss att betrakta det som ett problem, marknadsekonomin, och dess ”samhällsekonomiska perspektiv”, d v s vinstmaximering hos det s k näringslivet, är överordnat sjukvårdsperspektivet, även för dem som är satta att vaka över människornas liv och hälsa.  Eller på LFN;s språk, och lyssna noga: 

Det innebär att företagen i sina beräkningar ska inkludera nettokostnaden – definierad som en individs totala konsumtion minus värdet av hennes/hans totala produktion – för den ökade överlevnaden.

Detta har tre effekter på resultatet av den hälsoekonomiska analysen: För det första kommer det att framstå som mindre kostnadseffektivt att förlänga livet på patienter som förväntas uppleva de extra levnadsåren i icke-yrkesverksam ålder (tex patienter med högt blodtryck) än att förlänga livet på individer som får uppleva de extra levnadsåren i yrkesverksam ålder (tex lungcancer som drabbar en 50-åring). För det andra kommer en behandling som förlänger livet att framstå som mindre kostnadseffektiv än en behandling som enbart höjer livskvaliteten. Och för det tredje kommer sjukvård som påverkar överlevnaden att framstå som dyrare än annan typ av konsumtion.

Som framgått ovan har det hittills varit ovanligt att ta med kostnaden för ökad överlevnad i hälsoekonomiska kalkyler. LFN har resonerat som så att inkludering av denna kostnad är en logisk följd av att förorda ett samhällsekonomiskt perspektiv, eftersom alla kostnader – oavsett vem som betalar – ska ingå i analysen. Man kan i sina beräkningar inte välja att bortse från vissa kostnader.

 

Det är inte konsekvensen hos LFN:s ekonomer det är fel på. De har i samförstånd med Sveriges Riksdag sannolikt tolkat såväl sina direktiv som innebörden av vad ett ”samhällsekonomiskt perspektiv” på ett vinstdrivet ekonomiskt system innebär.

Möjligen har det för ekonomerna ansetts ligga utanför deras ansvarsområde att värdera de sociala konsekvenserna av deras perspektiv. Ett eventuellt beslut om upphörd subvention av t ex ett mera effektivt dyrt medel mot högt blodtryck  eller åldersdiabetes drabbar låginkomsttagaren hårt, och förkortar således (enligt förutsättningarna) hans icke- produktiva liv. De mera välbeställda, som redan nu lever minst 4-5 år längre, klarar sig bra ändå. Riktlinjerna har veterligen ännu inte tillämpats på detta sätt, men öppnar medvetet för denna möjlighet, bl a genom att de förordar sk subgruppsanalyser för att undersöka lönsamheten av den ena eller andra behandlingen för olika åldersgrupper. Och eftersom livsförlängning visserligen fortsatt också ingår på plussidan i kalkylen, men nu uppenbarligen nedprioriterad.

LFN:s riktlinjer skall därför, trots deras uttalade ambition till kostnadsneutralitet, för den som inte inser det omedelbart, ses i samband med en rad sk reformer, som alla har till syfte att nedbringa totalkostnaderna för arbetskraft. Det gäller t ex nedskärningar inom vård och omsorg, minskad ålders- och sjukpension, nedprioriteringar av kirurgi för äldre, minskat arbetslöshetsunderstöd, ambitioner att höja pensionsåldern. Det är åtgärder som riktas mot den del av befolkningen av olika legitima skäl inte deltar i produktionen – undantagandes dem som lever av kapital. Trots att det inte torde vara LFN:s uppgift eller kompetens kan dessa ekonomer inte låta bli att hjälpa till att på samma sätt spela ut dem som behöver hjälp mot dem som för tillfället inte behöver den:

Och för medborgarnas bästa bör man beakta var deras pengar gör mest nytta: inom sjukvården eller för privat konsumtion?

Även om författarna inte är klara över den frågan har allmänheten med överväldigande majoritet gång på gång besvarat den: Vi är benhårda anhängare av en vård och omsorg, solidariskt finansierad och lika för alla oavsett kön, ålder, inkomst och huruvida man kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller inte. Det ”samhällsekonomiska perspektiv” som inte sätter detta i centrum är djupt inhumant.

Refuserad i lokalpressen 2006 dec


 

[1] Douglas Lundin, fil dr, hälsoekonom, Per Carlsson, professor, Linköpings universitet,
Lars-Åke Levin, docent, universitetslektor, Linköpings universitet, Per Carlsson, professor, Linköpings universitet,  Ulf Persson, fil dr, Institutet för hälso- och sjukvårdsekonomi:
Analys av kostnadseffektivitet i samhällsekonomiskt perspektiv; Läkartidningen sid 3716, 6/11-06

 

 

Inspirerade av antroposofin

Kan en alltigenom vansinnig teori ge upphov till en alltigenom vettig praktik?

Knappast. Inte ens en alltigenom korrekt teori klarar dock i regel detta.

Alltigenom vansinniga teorier är emellertid en sällsynt vara, liksom, tyvärr, alltigenom vettiga verksamheter.

På stora områden av människo- och samhällslivet, t ex etik, kultur, arkitektur, konst och mänsklig samvaro är frågeställningen knappast ens relevant - vad är t ex en vettig tavla, en rationell musikupplevelse eller ett trivsamt hus? Vem bryr sig idag huruvida skapelseberättelsen eller yttersta domen svarar mot några realiteter när man beundrar tak och väggar i Sixtinska Kapellet, stora moskén i Buchara eller avnjuter musik av/med JS Bach, Carola Häggqvist eller Anna-Lisa Öst? Hur gör man folk av barn? Varför lever vi överhuvudtaget, rationellt betraktat?

Därav kommer det sig att synbarligen usla teorier stundom tyckts bära god frukt, t ex har den vitalistiska humusteorin inom biologin delvis bidragit till att främja ett vettigt kretsloppstänkande inom den moderna miljövården. Det finns omvänt exempel på hur en korrekt teori - den materialistiska utvecklingsläran - ledde tidiga anhängare till att vidhålla en galen uppfattning om spontan generation av sjukdomsalstrare i orenlighet. För att ytterligare sprida förvirring i begreppen bör det framhållas att denna galna uppfattning i sin tur medförde att man inom medicinen utformade den högst vettiga praktiken att tvätta händerna och att börja hålla rent i operationssalar och bostäder.

Kan då en rörelse, som på basis av en i grunden felaktig teori utvecklat en åtminstone delvis försvarbar praktik, utan att förlora styrfarten, frigöra sig från sina teoretiska galenskaper och fortsätta, till och med utveckla denna rationella del av sin verksamhet?

Det är frågor som tränger sig på vid läsningen av Inspirerad av antroposofi  under medverkan av Ronny Ambjörnsson, Gunilla Lundahl, Maria Bergom Larsson, Ursula Flatters, Lars Krantz, Agneta Pleijel, Göran Rosenberg, Kerstin Thörn, Dick Tibbling samt med förord av Annika Åhnberg (NOK 2004, 156 sid), en liten antologi om en rörelse vars grundläggande teori fyller så högt ställa krav på orimlighet att jag i detta sammanhang inte skall trötta läsaren genom att relatera den.

Så mycket mera som flertalet icke-antroposofiska medförfattare i boken är noga med att markera sin distans till, eller åtminstone okunskap om, den antroposofiska lärans grundsatser:

Annika Åhnberg "finner teorierna besynnerliga och till en del oacceptabla".

Göran Rosenberg deklarerar att "Anledningen till att jag... intresserar mig för antroposofisk verksamhet är följaktligen inte teorin. Om den kan jag fortfarande mycket lite."

Agneta Pleijel  förklarar också att  "Jag är inte antroposof och mina kunskaper om antroposofin är begränsade".

Ronny Ambjörnsson och Gunilla Lundahl funderar efter en idéhistorisk, ganska neutralt hållen exposé över antroposofins bakgrund över vad i densamma som attraherat folk och ställer frågan: "Och är det nödvändigt att anamma hela (den antroposofiska) filosofin, denna spretiga tankeapparat med dess astralkroppar, upprepningsteori och himmelska influenser?....Är det inte dags att ifrågasätta den ockult inspirerade antroposofin och bibehålla de välfungerande verksamheterna?"

En av hemligheterna bakom Steiners framgångar bland ett trots allt ganska begränsat antal humanistiskt inriktade intellektuella under snart 100 år är naturligtvis just dessa till synes attraktiva verksamheter - Waldorfpedagogiken, arkitekturen, det kvasiekologiska jordbruket och en kvasimedicinsk metod.

Men flera av de icke-antroposofiska medförfattarna vittnar om de faktiskt även låtit sig inspireras på ett djupare plan, som t ex Åhnberg:

"Det viktigaste som antroposofin ger mig är påminnelsen om och bekräftelsen på att människan alltid är på väg till något. ...Vi är delar av en komplex struktur tillsammans med allt annat i naturen levande och vi finns i det historiska och sociala sammanhang som vi skapat tillsammans med andra."

Detta låter i förstone som en nyttig sammanfattning av vad de flesta av oss kommit fram till Rudolf Steiner förutan. Det är dock svårt att förstå hur Steiners ockulta lära för en rationellt sinnad person överhuvudtaget skulle kunna tjäna som en "bekräftelse" på någonting. Men uppenbarligen är det citatets första del, att vi alltid "är på väg till något" som för Åhnberg är den tunga biten. I den antroposofiska tanketraditionen står denna till synes banala fras för en religiös känsla av ändamål och mening i tillvaron, såväl inom det enskilda människolivet som över upprepade reinkarnationer för individer och civilisationer. Det är dock oklart i vad mån Åhnberg är medveten om att det här för den antroposofiska läsarten rör sig om en trosbekännelse.

För Pleijel är det själfullheten hos den antroposofiska åskådningen som är väsentlig: "...vi människor är något annat och mer än vår biologi. Vi är också, eller har, själar (definitionen kan få anstå)".

Om hon med själsinnehav menar något utöver det, att vi människor har ett psyke, en individualitet, ett jag, hade det annars varit intressant att få ta del av de insikter hon genom antroposofin anser sig ha fått till del i detta stycke. Om inte - vem polemiserar hon emot?

Det erkännandet skall dock ges författaren att den utlovade definitionen fortfarande anstår.

Eller som hos Göran Rosenberg:

"I varje människa en gudomlig gnista. Detta ledde i det här fallet till en praktik där barn och ungdomar med de svåraste handikapp sågs, bemöttes och behandlades som löftesrika framtidsmänniskor.

...Det är föreställningen, människosynen, om man så vill, som för mig är det centrala. Att den i mitt fall baserar sig mera på tro än vetande gör den inte mindre central."

Rosenbergs sammanfattning av den antroposofiska "människosynen" må stå för hans räkning. Den kan ju på intet sätt betraktas som uttömmande, då den t ex utelämnar reinkarnationen, det karmiska tänkandet och föreställningen om olika människorasers  och kulturers skilda utvecklingsnivåer.  Ej heller är den särskiljande, ty att varje människa inom sig anses äga en gudomlig gnista är ingen föreställning som är unik för antroposofin utan finns t ex väl utvecklad redan såväl hos hinduismen som hos stoicismen. Denna föreställning har genom historien inte hindrat folk som omfattat densamma varken från att sälja och köpa varandra som slavar, exploatera eller att slå ihjäl varandra. Man får väl tolka Rosenbergs brasklapp: "i det här fallet" som att han inser detta - men varför då framhålla den som "central"?

Nåväl, ingen vill förmena Rosenberg eller hans medförfattare  rätten att hysa vilken religiös åskådning de behagar.

Att Rosenberg talar sanning då han uppger sig basera sin positiva syn på antroposofin mera "på tro än på vetande" är däremot uppenbart. Det märks särskilt klart då han kommer in på ett område där han definitivt inte äger något av det sistnämnda, medicinen:

"(Steiners) syn på människan som kropp, själ och ande födde en läkekonst som i sin tillämpning visat sig utgöra ett allt viktigare komplement, för att inte säga korrektiv, till den skolmedicin vars syn på människan utvecklats i en riktning där delarna kommit att betyda allt och helheten intet".

Här, till skillnad från i föregående fall, kan hans stöd för antroposofin få sådana konsekvenser för medmänniskorna att man måste korrigera honom.

Rosenberg kan med "allt viktigare komplement" knappast avse att antroposofin kvantitativt fyller någon större funktion inom svensk sjukvård - totalt 57 slutenvårdsplatser på Vidarkliniken och en handfull antroposofläkare klarar knappast detta.

Då återstår för honom att styrka sitt påstående genom att, som den förste i historien, med handfasta data visa hur Steiners lära om människans fyra väsensled, hans variant av signaturlära, karmatänkande eller homeopati i något enda kvalitativt avseende visat sig "komplettera" eller "korrigera" den naturvetenskapligt grundade medicinen. T ex ge exempel på en enda hållbar studie, som styrker medförfattaren  Dr Ursula Flatters i boken framförda påstående att citronsaft, ingniden i huden eller injicerad hjälper mot hösnuva eftersom allergipatienten

"verkar som om hon inte bara skulle kunna se och lukta utan samtidigt 'äta' med ögon och näsa. Precis som det vätskar sig i munnen när vi är hungriga och ser en underbar måltid serverad vätskar det sig nu i näsans och ögonens slemhinnor.

Läkeprocessen måste alltså hjälpa oss till den rätta distansen i sinnesupplevelsen och inte bara vara lokaliserad till det yttre. En rationell läkeprocess drar nytta av växter som (likt citronen min anm.) starkt skyddar sina frön i frukter med läderartat skal".

Eller genom att äntligen lägga fram ett enda hållbart belägg för samma Dr Flatters' övertygelse om mistelns förmåga att bota cancer eftersom

"Cancer är besläktad med döden och vi letar därför upp en ursprunglig naturprocess för att hitta den läkande kraften....Misteln är som ett barn som inte uppnått jordemognaden bland växterna. Här finns en naturprocess bevarad från tiden då jorden var ung, som är lämplig för behandlingen av den obalans som ligger till grund för cancer".

Med all respekt för Rosenbergs förmåga som grävande (nåja!) journalist betvivlar jag att han kommer att klara av detta.

Något komplement till "skolmedicinen"  kan den antroposofiska aldrig utgöra. Om man med det menar något annat än att den stundom borde kunna vara likvärdig med skolmedicinen vid såväl spontanläkande sjukdomar som för icke-botbara tillstånd, vilka följaktligen dominerar Vidarklinikens patientklientel .

Det är just här, på det till naturvetenskapen nära gränsande medicinska området, där systematiska empiriska studier av antroposofins anspråk på vetenskaplighet överhuvudtaget kan genomföras och under de senaste båda seklen faktiskt genomförts, som deras absurditet blir som mest uppenbar. Efter att ha studerat Dr Flatters' kapitel om hur hon tillämpar Steiners lära och sin översinnliga intuition i sin läkekonst skulle jag således vara benägen att skrika högt om jag till äventyrs skulle vakna upp på Vidarkliniken med en allvarligare åkomma än skoskav och finna henne - eller någon likasinnad kollega - lutad över sängen.

Icke desto mindre försiggår nu en intensiv kampanj inom ett flertal landstingsområden för att landstingen skall skriva vårdkontrakt med hennes klinik. För denna kampanj bär inte minst Miljöpartiet ansvaret.

Hur skulle en groupie ( t ex de ovan citerade medförfattarna) svara på denna kritik av antroposofin? Kanske genom att säga att den är symptomatisk för den inskränkta naturvetenskaparens dyrkan av det väg- och mätbara, av Resultatet. Att den tar fasta på enskilda tidsbundna absurditeter i lärobyggnaden. Säkert skulle man säga att den missar Helheten, att verksamheter som att odla jorden, bygga hus eller läka sjukdom är mer än en teknik, vars värde kan utläsas i statistiska termer. Att den antroposofiska verksamheten är en evig process, där utövaren genom att tolka naturens hemliga språk lär sig genom att lyda buden hos denna natur. Att arbetet är en kulthandling och en ämnesomsättning mellan människa och natur - eller någon annan romantiskt inspirerad poetisk halv- eller kvartssanning.

Det vore övermaga att utan vidare slå fast att all verksamhet som utövas av antroposofer eller inom antroposofiska aktiviteter verkande alltid vore av noll och intet värde, även om man törs föreslå att värdet i första hand kommer utövarna och de medberoende till del och är allt svårare att påvisa ju mera objektiva mått som kan tillämpas - dvs störst inom konst, arkitektur, uppfostran, minst inom klinisk sjukvård och biodynamisk odling. Frågan, som ställdes inledningsvis, är således berättigad:

Kan då en sådan rörelse, som på basis av en i grunden felaktig teori utvecklat en möjligen ställvis försvarbar praktik, utan att förlora styrfarten, frigöra sig från sina teoretiska galenskaper och fortsätta, till och med utveckla denna rationella del av sin verksamhet?

Jag tror inte det. Det finns en avgörande skillnad mellan utvecklingsmöjligheterna inom å ena sidan verksamheter som drivs av empiri och vetenskap och sådan verksamhet som grundas på en ideologi eller en religion. Mellan å ena sidan en medicinsk skola, som söker sina läkemedel utifrån växters utseende eller levnadsmiljö, och, å den andra, en som väljer dem utifrån studier av deras effekter på den mänskliga organismen. Skillnaden består inte i att den ena gör misstag medan den andra aldrig gör det. Den består i att den vetenskapliga metoden är oändligt bättre rustad att lära av sina misstag och gå vidare.

Utan sin ideologiska drivkraft, den kult och det prästerskap som byggts därpå skulle antroposofins verksamheter snart falla samman. Hur mycket draghjälp och gratisreklam de än finge av aningslösa kulturmänniskor och politiker.

Hans Isaksson

Medförfattarna till boken:

Ronny Ambjörnsson är professor, idéhistoriker och författare till ett flertal böcker. Han medarbetar sedan mer än tjugo år tillbaka på Dagens Nyheters kultursida.

Maria Bergom Larsson är fil dr i litteraturvetenskap och verksam som lärare på Ellen Keyskolans gymnasium. Hon är litteraturkritiker på Aftonbladet och har publicerat ett flertal essäsamlingar.

Ursula Flatters är leg läkare med utbildning i antroposofisk medicin. Hon har varit en av stöttepelarna vid tillkomsten av Vidarkliniken i Järna, där hon är läkare, verksamhetschef och ofta anlitad föredragshållare.

Lars Krantz är biodynamisk trädgårdsmästare, odlare och föredragshållare. Han är framför allt känd som mannen bakom Rosendals trädgårdar på Djurgården och är författare till flera böcker.

Gunilla Lundahl är författare och kulturskribent inom arkitektur och form.

Agneta Pleijel är författare och dramatiker med en mängd böcker och utmärkelser bakom sig.

Göran Rosenberg är journalist, TV-reporter, dokumentärfilmare och författare i en rad olika sammanhang.

Kerstin Thörn är idéhistoriker och arkitekt.

Dick Tibbling är verksamhetschef för Mikaelgården, lärare, läkepedagog och föreläsare.

Annika Åhnberg har skrivit förord

 

"Cold Reading" – spådomskonstens hemlighet

Publicerat i Folkvett nr 4/2001.

Det finns än idag gott om folk som lever på att spå i hand, ställa horoskop, lägga stjärna, titta i kristallkula eller lägga tarotkort. Och det finns gott om folk, fler än du tror, som använder sig av deras tjänster för att härigenom få en glimt in i framtiden och/eller tips om hur man bör handskas med densamma.

Och visst kan man få goda råd av en spåman. Precis som du kan få goda råd och inblickar i framtiden av varje förnuftig människa som vet en del om din person, din situation, dina önskningar och dina farhågor. Men som för den skull kanske inte tar 500 kronor timman för råden.

Det är nämligen bevisligen så, att man aldrig kan få ut mer information av en spåman, siare, fjärrskådare etc. än man redan försett vederbörande med. De flesta spåmän brukar göra sken av just motsatsen, eftersom lockelsen i att konsultera dem ligger just i att få en inblick i det fördolda – i framtiden.

Om du tänker slå dig på denna lukrativa bransch, se här några goda från en erfaren person som känner dig (dvs. om du är som vi andra). De tretton råden nedan utgör nämligen en fri översättning av den amerikanske psykologen Ray Hymans trettonpunktsbeskrivning av "cold reading" – den psykologiska fiskemetodik som enligt tillgänglig forskning används av flertalet framgångsrika fjärrskådare, siare och spåmän.1

Men – handen på hjärtat – var stode alla vi som i vårt arbete sysslar med att få människor att göra vad de kanske annars inte skulle göra om vi inte med åren eller av naturlig fallenhet lärt oss tillämpa en hel del "cold reading".

Du är alltså spåman/-kvinna och tar emot en kund. Tänk då på följande:

1. Du måste absolut se ut och bete dig som en som har förmåga utöver det vanliga. Det är ganska lätt, och efter ett tag i branschen börjar du tro på det själv och uppröras om någon ifrågasätter din speciella gåva.

2. Läs in dig på vad som händer i samhället och världen! Om du lär dig bedöma – eller luska ut – kundens familjebakgrund, civilstånd, inkomstförhållanden, utbildning, bostadsort eller bostadskvarter så kan du med viss sannolikhet förutsäga en hel del om hans/hennes värderingar, åsikter, drivkrafter. Om du därtill klarar att bedöma ålder och kön så vet du redan mycket. Du kan då lätt ge sken av att veta mera om kunden än han/hon berättat för dig. Det imponerar, i synnerhet om du kombinerar det med...

3. ...en ödmjuk framtoning. Skryt inte om din förmåga! Slå blygsamt ned blicken om kunden berättar om de stordåd som ryktesvägen tillskrivs dig, hur fantasifulla de än är. Försök inte verka smart – eller, rättare, försök att inte verka smart! Du söker ju samarbete, inte beundran, eller hur?

4. Understryk att kunden måste samarbeta för att bästa resultat skall uppnås! Du har ju redan på ett blygsamt sätt förmedlat ett intryck av att du har lång erfarenhet av framgångsrik spådomskonst. Det är alltså inte du som skall testas, utan kunden. Tala om för kunden, att ett bra sätt att samarbeta är att vara öppen för att tolka dina med nödvändighet allmänna och lite luddiga utsagor utifrån dennes egna speciella förhållanden. När sedan kunden i efterhand försöker erinra sig vad du sagt kommer han/hon att göra dina påståenden mycket mera specifika och på pricken än de faktiskt var. Aktivera kunden!

5. Använd gärna rekvisita som kristallkula, tarotkort eller läs framtiden i kaffesump eller i kundens handflata! För det första skapar detta atmosfär. För det andra ger dig rekvisitan förevändning och tid att fundera ut vad du skall säga då kunden frågar om något. Om du håller i kundens hand hjälper detta dig att känna av hans/hennes reaktioner på det du säger och att styra dig på rätt spår. Lär dig några standardfraser att använda när fantasin tryter!

6. I handböcker över tarot, kiromanti, astrologi etc. hittar du rikligt med allmänna fraser att använda för att styra in kundens frågor och tolkningar i lämpliga banor.

7. Håll ögonen – och alla sinnenöppna! Studera kundens kroppsspråk, kläder, smycken och ordvändningar! Följ noga hans/hennes reaktioner på dina svar – då märker du snart då det börjar brännas!

8. Fiska! Försök få kunden att tala så mycket som möjligt om sig själv! Det vill de flesta ändå göra, och på så sätt får du mängder av information. Denna omformulerar du sedan och ger tillbaka till kunden som kommer att uppfatta den som splitter ny och förbluffande. Ett bra sätt att fiska är att formulera sina påståenden som frågor, t.ex. "Är det så att du är frånskild?". Då riskerar du inte att hugga i sten. Efter en stund, om svaret är positivt, ger du honom det tillbaka i form av ett påstående ("Du är ju frånskild!"), vars källa kunden då ofta har glömt.

9. Låt kunden prata! En duktig spåman/kvinna låter kunden sköta 75% av talet och ju mera information de därvid lämnar desto mer tycker han/hon sig ha fått ta emot av dig! Innerst inne har de flesta friska men förvirrade människor ändå en uppfattning om vad de vill här i livet, och vill ha stöd för detta, oavsett de söker en spåman, präst, läkare eller en psykolog.

10. Blås upp den information du får av kunden då du ger honom den i retur! Dramatisera, använd vackert språk och vackra bilder! Då verkar den större och betydelsefullare än då kunden gav den ifrån sig.

11. Försök se ut som om du visste mycket mer om kunden än vad du berättar. Om du en gång lyckats övertyga honom om att du känner till saker om honom som du omöjligen kunde ha förvärvat genom gängse kanaler kommer han/hon att tro att du vet allt!

12. Smickra kunden! En och annan protesterar, men lapar det i sig ändå. Om han/hon protesterar spär du på smickret genom att beskylla honom för att vara misstänksam och inte tro att andra människor kan ge honom en komplimang utan att ha biavsikter.

13. Och först som sist: Säg alltid till kunden vad han/hon mest av allt önskar höra!

Not
1. Publicerat på engelska t.ex. i Fritänkaren nr 4/2001.

 

 

 

Sockerbomben

I de utvecklade industriländerna befinner vi oss i ett läge, där maten aldrig någonsin stått för så liten andel av våra utgifter, och där vi uppmuntras till att göra den så omväxlande som möjligt – till skillnad från förr, då vi åt sill, gröt, potatis, fläsk och rovor sju dagar per vecka. I konkurrensens namn satsar också industrin allt på att genom sockring och andra tillsatser göra maten så smakfull som möjligt. Detta är sannolikt en mycket grundläggande orsak till överviktsepidemin. Det är gott att äta, sockrat eller inte, och för att avstå från något som är gott måste vi ha starka skäl.

Idag lever också en stor del av mänskligheten i industrivärlden på mat som tillagats industriellt. För att ”förädlas” och göras hållbar har maten först berövats det mesta av sin naturliga smak, vilken därefter ersatts med mer eller mindre artificiella smakämnen. Rörsockret är ett av de billigaste och mest attraktiva av dessa. Det kan dessutom presenteras som en ”naturprodukt”, vilket numera är en klar konkurrensfördel.

Rörsockret introducerades först bland människor som snarare levde för att äta än tvärtom. Bland dem köptes och såldes födoämnena på marknaden under konkurrens, som inte bara gällde näringsvärde utan även smak. Genom århundradena har det raffinerade sockret vandrat nedåt i samhället, som så många andra laster.

Inte minst på senare år, då jakten på fett blivit evangelium för en överviktig befolkning, har det vårats för rörsockret: folk köper lättyoughurt med 0,5 % fetthalt och sväljer glatt de avsevärda energimängder i form av socker man tillsatt för att ersätta de naturliga smakämnena, vilka här som oftast varit bundna till fettet. Till jordgubbsfilen äter de sin frukostmüsli med massor av fibrer, som ju är nyttigt. Som belöning för sitt sunda beteende får man på köpet massor med rörsocker som industrin blandat i för att vi skall stå ut med nyttigheterna. Vi äter, och inte minst dricker, i Sverige över 40 kilo socker per år och person, en flerdubbling under den senaste 50-årsperioden och cirka tre gånger det ur näringssynpunkt ideala intaget. Det finns idag barn som stoppar i sig över 100 kilo socker per år.

I Sockerbomben (Forum förlag 2004) har Bitten Jonsson och Pia Nordström gjort en ambitiös genomgång av det överätande som ligger alltför många av oss varmt (och tjockt) om hjärtat. Avancerat matmissbruk betraktas här, jag tror med rätta, som en missbrukssjukdom bland andra. Den är bara så mycket svårare att komma åt eftersom totalabstinens – som ju brukar bli räddningen för t.ex. alkoholister, narkomaner eller rökare – i detta fall inte går att genomföra.

Bitten Jonsson har funnit en personlig väg ur sitt beroende av alkohol, nikotin och socker och bedriver nu en terapiverksamhet på området på BJC (Bitten Jonsson Center) i Hudiksvall med ett ”neurobiokemiskt synsätt med en holistisk syn på näring, kropp, psyke och andlighet”, allt enligt Susanna Ehdin, som skrivit förordet till Jonssons bok. Ehdin är likaledes en kommersiellt mycket framgångsrik och trendriktig författare och föreläsare på området, för övrigt för två år sedan utsedd till Årets Folkförvillare för sina New age-inspirerade läror.

Hos en naturvetenskapligt sinnad läsare väcks framför allt i förordet vissa alarmsignaler:

Holism har blivit en markör och ett slagord för en rad vetenskapligt högst suspekta teorier i dagens värld. Uttrycket brukar användas i anklagelsetexter mot den naturvetenskapligt grundade sjuk- och hälsovården för dess påstådda oförmåga att betrakta människan som en enhet av kropp och ”själ”. Men det är lätt att lägga pussel då antalet bitar är ringa, och det är lätt att göra en syntes av kropp och själ då man inte har så mycket konkret kunskap om någotdera. Att de tu i väsentliga avseenden är ett har vi vetat i tusentals år. Hur de hänger ihop lär vi oss däremot successivt allt mer om genom forskning, experiment och erfarenhet. Uppenbarad kunskap, som t.ex. monistiska visioner om matsmältningens, himlakropparnas, chis, chakrornas, andningens, den animala magnetismens, eller kostens, i allt avgörande roll för samspelet mellan kropp och själ har vi genom tiderna haft mycket liten hjälp av.

Den andra New age-markören i verksamhetsbeskrivningen för BJC är andlighet. Det borde alltid åläggas användaren att förklara för läsaren vad som kan menas därmed, som inte redan ryms i begreppet psyke, eventuellt med tillägg av ”livsåskådning och värderingar”. Till Bitten Jonssons försvar skall dock sägas att hon faktiskt gör ett rejält försök att förklara att andlighet för henne handlar om en missbrukare som önskar göra sig fri att finna ett engagemang; värden utanför henne själv som ger hennes liv en högre mening och fyller tomrummet efter drogen. Detta är naturligtvis inte lätt att göra på kommando, men det är ju svårt att säga emot henne på denna punkt.

Jonsson lyfter fram sockerberoendet som något av problemets kärna. Suget efter snabba kolhydrater jämställs fysiologiskt med suget efter opium, alkohol eller nikotin. Det skulle vara orsakat av samma medfödda eller förvärvade överskott på receptorer för betaendorfiner i hjärnans ”lustcentrum”. Det är en hypotes, som tycks ligga rätt i tiden, och som man möter hos många av dagens hälsoprofeter. Är det också en riktig hypotes?

Socker, dvs. i synnerhet den del därav som kallas glukos (druvsocker), är det bränsle som våra celler, i synnerhet våra hjärnceller, ständigt måste ha tillgång till. Om glukosnivån i blodet börjar krypa mot nollpunkten blir vi först rastlösa och irriterade (matsökreflexen utlöses!). Sedan slöar vi till, förlorar medvetandet, kanske får kramper och dör, om ingen dessförinnan väcker oss med en glukosinjektion – varvid vi kanske i stället vaknar med en obotlig hjärnskada.

I sin outgrundliga visdom har naturen ordnat det så att växt/allätande däggdjur och fåglar gillar den söta smaken. Av de fyra (numera fem) smakämnen som våra smakkörtlar överhuvudtaget kan urskilja är sötma ett. Med samma klokhet har naturen ofta låtit de örter och träd som skall spridas via djurens tarmkanal ha söt smak.

Att vi ”gillar” det söta betyder för neurofysiologen att sötman (liksom olyckligtvis en hel del andra mera onödiga företeelser som alkohol, opium, cannabis, nikotin etc. och en del för arten nödvändiga som t.ex. könsumgänge) av hjärnans limbiska system uppfattas som en belöning (njutning) och alltså i individuellt varierande grad ger en lustförnimmelse. Det är tur för oss, ty annars skulle våra förfäder ha avlidit av blodsockerfall och dött innan de genom trial and error luskat ut att det var just de där söta bären de skulle sätta i sig när de var som desperat hungrigast.

Naturligt förekommer glukos i blod och växtsafter, men väl utspätt. Honung innehåller dock hela 40 % glukos. Annars lagras glukos i naturen mest i form av stärkelse och cellulosa (och i våra däggdjurslevrar som glykogen). Glukos och måste, när vi konsumerat födoämnena, brytas ner av våra enzymer, så att vi får vår glukos även om vi äter potatis eller palsternackor. Visst hade våra svältande förfäder kunnat äta några rötter i stället för de söta bären, ty kolhydraterna i roten bryts ju, liksom det mesta vi sätter i oss, också ner till glukos så småningom. Men då hade de fått vänta betydligt längre på effekt vilket kunnat bli ödesdigert.

Det raffinerade (renade) rörsockret, sackaros, gjorde sitt intåg i europeisk mathållning på 1500-talet. Det förhåller sig i belöningshänseende till de gamla växtfödoämnena som brännvin till svagdricka. Det frigör mycket snabbt sin glukosmolekyl och ger en snabb och kraftig belöning genom sitt koncentrerade sockerinnehåll. Den nya produktens historiska och geografiska spridning i den gamla världen kan följas på kyrkogårdarnas kranier. Tandrötan började nere vid kontinentens kuststäder på 1500-talet och spred sig på något hundratal år uppåt våra trakter, ty glukos är ett utmärkt substrat för bakterier och –till glädje för hjärnans lustcentrum – även i visst avseende en alkohol.

Det är nog bra längesedan homo sapiens slutade att ha något större behov av sötman för sin överlevnad. Vi erövrade så småningom andra medel – t.ex. språkliga – att förvärva och vidareföra kunskap om var snabb energi fanns tillgänglig i naturen. Det saknas inte exempel inom den mänskliga fysiologin på mekanismer som i ett historiskt skede befrämjat överlevnaden under andra livsbetingelser förvandlas till sjukdomsalstrare och bidrar till att förkorta livet. Dit hör förmågan att snabbt lägga på hullet eller att hysa begär efter energirika födoämnen.

Begreppet glukemiskt index (GI) användes ursprungligen inom diabetikervården för att formulera dietrekommendationer. De födoämnen som snabbt frigör sitt glukos (dvs. högt GI) har diabetiker sedan 100 år fått lära sig undvika, då snabba och höga blodsockerstegringar (och därmed stora anspråk på det blodsockersänkande hormonet insulin) är ogynnsamt för dem.

Därför skall diabetiker, eller de som riskerar att utveckla denna åkomma, äta en balanserad kost (dvs. lagom proportion mellan fett, protein och kolhydrat) och undvika större mängder av födoämnen med högt GI (t.ex. fint bröd, sockrade drycker, juice, snask) och vid det nödvändiga kolhydratsintaget hålla sig till långsamma kolhydrater (lågt GI) som fullkornsbröd, frukt, grönsaker, rotfrukter, pasta. Och framför allt: äta en lagom mängd. Det borde vi f.ö. sannolikt lite till mans må bra av.

Så mycket är de flesta, inklusive den medicinska forskningen, eniga om idag. Och om vi inte upplever detta som så sensationellt så beror det på att ”tallriksmodellen”, som blir den praktiska konsekvensen av denna rekommendation, i hög grad trängt in i folkmedvetandet, om ock tyvärr ännu ej i folkbeteendet eller i storköken.

Vissa människors, inte minst kvinnors, intill regelrätt missbruk stegrande intag av sötsaker uppvisar ett släktskap med drogberoende. Det är en hypotes med vetenskapligt stöd, även om konsekvenserna inte är jämförbara mellan de skilda slagen av missbruk för individ eller samhälle. Dock beror inte all fetma på sockermissbruk, eller alla misslyckade bantningsförsök på sockersug. Det smakrika fettet tycks liksom det söta sockret ha förmåga att sätta fart på endorfinerna. Hon manliga överätare är ofta fett, och stundom alkohol, det viktigaste föremålet för överkonsumtion.

Däremot stöder inte medicinsk forskning på ett övertygande sätt en del påståenden som är vanliga i s.k. hälsokretsar, inklusive i Sockerbomben:

1. Man får lättare åldersdiabetes om man äter mat med högre andel snabba kolhydrater, t.ex. potatis, än samma kalorimängd med långsamma kolhydrater (t.ex. pasta). De visserligen stora amerikanska studier som tycks peka på ett sådant samband har stora svagheter, och de svaga samband man funnit gäller enbart kvinnor.

2. Man blir snabbare hungrig om man äter ett mål med snabba kolhydrater än ett med långsamma. Stämmer inte. Exempelvis potatis, som i synnerhet mosad har mycket högt GI, ger längst mättnad av alla.

3. Man blir fetare om man tar in en given kalorimängd i form av snabba kolhydrater än om man äter motsvarande mängd av långsamma. Värdet av olika dieter – varje år introduceras en ny – torde främst ligga i att de styr bort våra kostvanor från vår favoritmat. Det gör att vi äter mindre, men medför också återfall.

4. Man kan gå ner i vikt genom att med bibehållet kaloriintag byta ut snabba kolhydrater mot långsamma. De studier som utförts i detta avseende stöder inte påståendet.

Enligt Bitten Jonsson är därtill övervikt långt ifrån det enda fysiska elände som raffinerat socker, eller överhuvudtaget snabba kolhydrater, ger upphov till i kroppen. På sidan 40 listar hon 43 olika sjukdomstillstånd, däribland sex olika cancerformer, åderbråck, depressioner och njurskador, där sockret i födan har en etiologisk roll. Den ”nyaste forskning hon här, som ganska ofta, refererar till som stöd för sitt påstående visar sig i stort sett stamma från en enda författare, Nancy Appleton i Kalifornien och hennes studium av ”patientjournaler och forskningsresultat i medicinska tidskrifter. Listan kan te sig både imponerande och deprimerande. Men för det första saknas egentligt stöd för sockerkonsumtionens betydelse för cancerutveckling.  För det andra är t.ex. ”nedsatt insulinkänslighet”, ”åldersdiabetes”, ”förhöjda triglyceridnivåer” och ökad ”fettmängd i levern” egentligen alla i regel symptom på en och samma åkomma och ofta förknippade med övervikt. Det samma gäller flertalet andra symptom på listan.

Sockret beskrivs som den stora inkörsporten för alla övriga, socialt mera elakartade missbruk. Mekanismen påstås vara att den att de 75 % av befolkningen som är ”sockerkänsliga” är födda med ett låga endorfinnivåer (dvs. av kroppseget opium som verkar smärtstillande, lugnande och lustframkallande) i hjärnan. Därför får de vid den första kontakten med socker (eller andra droger) får en kraftigare ”kick” än vi andra genom det större antalet tillgängliga endorfinreceptorer –en ”kick” man sedan måste ta till allt större eller kraftfullare drogdoser för att reproducera, eftersom receptorantalet minskar med ökande tillgänglighet för drogen.

Att hög konsumtion av socker kan öka preferensen för droger som amfetamin, kokain och morfin har gott stöd i djurförsök. Av naturliga skäl har veterligen försök på människa inte utförts. Det är svårt att bedöma vilken roll denna mekanism spelar. Det finns indicier på att en diet med högt inslag av kolhydrater minskar alkoholsuget för missbrukare, vilket onekligen komplicerar en behandling som baseras på BJC:s rekommendationer.

Det saknas således egentligt stöd för att man blir fet av snabba kolhydrater. Däremot tycks den neurokemiska forskningen tala för att förklaringen till att det är så förtvivlat svårt att gå ner i vikt kan finnas att söka i sockrets förmåga att modifiera hjärnans belöningssystem på samma sätt som drogerna gör.

Vad som saknar stöd i verkligheten är dock utsagor av Bitten Jonsson som t.ex. denna, apropå vårt beroende av droger, däribland socker:

”Somliga talar om ökningen av våld och kriminalitet på gatorna, andra pekar på att misshandel i hemmet blivit allt vanlígare /…/ andra sätter fingret på vår kollektiva depression, stress och ångest, den skriande bristen på platser där själen kan finna ro /…/ alla dessa alarmklockor (beskriver) i grunden ett och samma problem /…/den sjukdom som kallas addiktion (drogberoende)”. (s. 282-3).

Självfallet spelar drogmissbruk en mycket stor roll i vårt sociala elände. Men en sanning som tappat all besinning blir en lögn. Den som skriver så här försöker få in alla förklaringar till allt elände i världen under en enda biokemisk hatt och vägrar se grader i helvetet. Det bidrar i själva verket till att dra löje över en i väsentliga drag rimlig hypotes om den sockrade kostens skadlighet.

På 1400-talet, hundra år innan sockret kom till Sverige, långt innan nikotinet och brännvinet kommit hit – för att inte tala om kokain, cannabis och amfetamin – var våldsnivån i vårt samhälle mångfalt högre än idag. Antalet mord har i vårt land faktiskt varit konstant sedan 1700-talet – trots fem-sex gånger om ökad befolkning. År 1800 upplevde endast var tjugonde arbetare sin 50-årsdag. Vad gäller befolkningens själstillstånd kan man i frånvaro av hårda data bara gissa att det fluktuerat avsevärt under århundradena, och då sannolikt oberoende av sockerkonsumtionen.

 

 

 

Är homeopati OK nu?

 

 

I Lancet 20.9.97 publicerades en metastudie över homeopatins effekter[1]  som väcker många intressanta frågor.

All  behandling, inklusive handpåläggning, tenderar att hjälpa eller lindra åtminstone ett tag. Detta genom patientens övertygelse om att den hjälper och genom terapeutens karismatiska inflytande. Man har därför sedan 1800-talets början krävt att homeopatin skulle styrka sina anspråk genom dubbelblinda,  placebokontrollerade studier där patienterna lottas (randomiseras) till placebo och läkemedelsgrupp.

Det har varit svårt att få homeopraktiker att acceptera dessa krav. Bl a har man hänvisat till behovet av absolut individualisering av behandlingen - något som dock knappast helt bort eliminera möjligheten till kliniska studier.  Men 1900-talet och den ökande folkbildningen har framtvingat ett antal (dock i förhållande till homeopatins omfattning oerhört få) kontrollerade studier av dess effekter. Mycket få av dessa har  därtill varit av sådan kvalitet att de skulle duga för publicering i en vanlig naturvetenskaplig tidskrift. Ett mindre antal tycks dock uppfylla gängse krav på vetenskaplig metod. Dessa  krav sammanfattas i

 

Tabell. Gängse kvalitetskrav på kliniska läkemedelsstudier

Adekvat diagnos (vad är det man behandlar?)

Adekvat baslinje (är patienterna stabilt sjuka?)

På förhand definierat effektmått (vad är en lyckad behandling?)

Slumpmässig placering av patienterna i behandlings/placebogrupp

Dubbelblindhet (dvs terapeut och patient båda ovetande om grupptillhörighet)

Adekvat, på förhand definierad, statistisk metod

Adekvat behandling av patienter som avbryter behandlingen (skall betraktas som som misslyckade)

m.m.

 

 

Kleijnen et al publicerade 1991 i BMJ en metastudie omfattande 107 kontrollerade kliniska studier av homeopatisk behandling[2] och fann därvid att ett överraskande stor antal av dessa visat på positiva effekter. Detta gällde även om man begränsade urvalet till sådana studier som ansågs vara av god kvalitet.

I Lancet  20.9. i år publicerar så Klaus Linde m .fl den till synes slutgiltiga metastudien  av homeopatins effekter. Man har dammsugit alla databaser, såväl skolmedicinska som alternativmedicinska, och inkluderat studier :

där individerna behandlats för att bota eller förebygga sjukdom

där det funnits en parallell placebogrupp

där studierapporten klart anger att individens placering i behandlings eller placebogrupp var slumpmässig eller att studien genomfördes dubbelblint

där resultatet redovisats i en skriftlig rapport och

där kvalitén på metod och data varit så god att utfallet för patient- och kontrollgrupp klart kunnat beräknas.

Sammanlagt 189 studier påträffades ( att jämföra t ex med Medlines över 9 miljoner artiklar insamlade under de senaste 30 åren) för tiden 1943 till 1995. Endast 89 av dem fyllde inklusionskriterierna och kunde inkluderas i en metastudie. Observera dock att inte alla av dessa studier uppfyllde alla de gängse kvalitetskrav som anges i tabell ovan. För varje studie och sammanlagt beräknas ”odds-ratio”, dvs sannolikheten, uttryckt som odds, av att placebo och homeopati är likvärdiga (dvs har  odds-ratio 1). Att så är fallet var den hypotes metastudien framför allt avsåg att testa.

Helt i linje med Kleijnens resultat förkastas denna hypotes, och författarna konkluderar att ”resultatet av vår metaanalys är inte förenligt med hypotesen att de kliniska effekterna av homeopati helt beror på placeboeffekter”. Ty den totala odds-ratio för de 89 studierna blev inte 1.0 utan 2.45 ( 95%-igt konfidensintervall 2.05-2.93) till homeopatins förmån.

Självfallet kan en rad invändningar resas mot resultatet, och författarna har förutsett en rad av dem:

1. Att på detta sätt bunta ihop studier av behandlingar av 24 olika sjukdomstillstånd med 6 olika typer av homeopati och 50 olika homeopatiska läkemedel är ett unikt grepp. Att på samma sätt studera den sammanlagda effekten av all skolmedicinsk behandling vore en orimlig tanke. Men den statistiska modell som används i metastudien anses av Lancets kommentatorer fullt tillåtlig.

2. Eftersom de studier som inkluderats trots allt är av olika kvalitet, och eftersom resultaten också visar att kvalitet och effekt som vanligt står i omvänd relation till varandra, kan kanske en god effekt från slarviga studier uppväga dåliga resultat från goda studier? Nej, ty även om man studerar de 26 fall där kvaliten anses vara mycket god får man en positiv effekt, om än avsevärt lägre: Odds ratio 1.66 (1.33-2.08).

3. Det är väl känt från skolmedicinen, att studier som ger negativa resultat publiceras i långt mindre utsträckning än positiva fynd - sk publication bias. Det var på detta sätt Kleijnen (och många av oss andra) förklarat utfallet av tidigare metastudier av homeopati.

Författarna testar hypotesen att publikationsbias ligger bakom fynden genom  att föra in studiernas odds ration i ett sk ”tratt-diagram”. Man påvisar förvisso en sådan bias vad gäller homeopatistudier - och, bör man tillägga, hade motsatsen varit förvånande, eftersom vi inte lever i den bästa av vetenskapliga världar. Metoden medger emellertid att man kan räkna ut den statistiska vikten av publikationsbias och korrigera metastudiens resultat därefter. Författarna finner då att den totala odds ratio minskar  till 1.78 (1.04-3.10), dvs 5%-gränsen för signifikans klaras fortfarande, om än med ett nödrop. Och vad mera är, på grundval av resultaten kan författarna konkludera att det skulle behövas 923 opublicerade studier av genomsnittsstorlek (dvs 118 patienter) med 0-resultat för att upphäva den positiva effekt som observerats i studien som helhet. (Hur många som skulle krävas om man inkluderar även de hypotetiska opublicerade studier som rimligen måste visa  placebos överlägsenhet har dock inte författarna kalkylerat. Sannolikt avsevärt färre.)

4. Man kan invända att inte alla studier samtidigt uppfyllde alla de gängse kvalitetskrav som anges i Tabell 1. Det räcker ju med att studien sviktar på en enda punkt för att dess resultat kan ifrågasättas. Författarna anger t ex i inklusionskraven att en studie skall vara antingen dubbelblind eller randomiserad.

För att möta denna invändning undersöker författarna utfallet av odds ratio för undergrupper av studier som gemensamt uppfyller ena eller andra kvalitetskravet, t ex dubbelblindhet, adekvat uppföljning, på förhand fastställt effektmått etc, och finner då i regel lägre (naturligt vid mindre grupper) men fortfarande signifikant effekt. Värdet av denna subgruppsanalys kan dock ifrågasättas.

 Även om man således kan invända mot detaljer i författarnas handläggning ger de onekligen starka argument för att homeopatins uppgivna effekter varken bör tillskrivas placeboverkan eller publikationsbias.

Däremot klarar inte homeopatin i denna studie det avgörande testet: att visa att en viss, definierad behandling är effektiv mot ett enda kliniskt symptom.

För detta skulle krävas upprepade studier, utförda av olika forskare, av samma behandling mot samma åkomma, , och någon sådan grupp av studier kunde inte påträffas i materialet.

Det är således efter 200 år av homeopatisk praktik ett både anmärkningsvärt och tankeväckande faktum, att homeopatins anhängare, utan att bli effektivt vederlagda, visserligen på grundval av Lindes studie kan hävda dess effektivitet - däremot inte med vetenskapliga anspråk ange mot vad den är effektiv!

 Det pågår inom ramen för EU för närvarande ett omfattande lobbyarbete för att homeopatin och andra icke-konventionella medicinska metoder skall kunna certifieras och vinna erkännande i europeiska länder - och därmed på sikt tillträde till det offentliga sjukförsäkringssystemets köttgrytor. EU-kommissionen har tillsatta en expertgrupp som f.n. arbetar med att granska bl a homeopatins effekter.

Även om homeopatins förespråkare aldrig glömmer att framhålla att ”många läkare” bedriver homeopraktik, eller är anhängare av den, är det nog ändå så, att flertalet läkare betraktar denna verksamhet som humbug, ofta medveten sådan. Enligt naturvetenskapligt synsätt kan högpotentiella homeopatiska medel inte vara något annat än ovanligt rent vatten och inget har heller övertygande visats vara något annat.

Nu har EU-kommissionen emellertid startat studier i frågan om effekterna av detta rena vatten, och  Linde anser, att fynden i hans metastudie väcker krav på ytterligare studier i frågan. Detta eftersom  homeopatin är ”ett relevant socialt och medicinskt fenomen”. Samtidigt ställer han sig mycket frågande till hur sådana studier skall kunna genomföras. Ty, som han framhåller, antingen bedrivs studierna i form av allt större och striktare kliniska kontrollerade dubbelblinda randomiserade studier - och då kommer alltid resultatet ändå alltid som nu riskera att påverkas av terapeuters och patienters förväntningar på behandlingen. Eller drar man sig tillbaka till laboratorierna och söker finna möjliga verkningsmekanismer (man förutsätter alltså en verkan) - och då har man avlägsnat sig från den kliniska verklighet där behandlingen faktiskt bedrivs.

 

Till slut - vad gäller utfallet av Lindes studie: Han ägnar alltså merparten av sin studie till att visa hur man inte kan förklara en synbarlig effekt av homeopati. Hur förklarar man den då?  Förklaringen är sannolikt mycket enkel, och endast akademisk finkänslighet  förhindrar att den framförs i Lancet. Sedan Linde så förtjänstfullt uteslutit de gängse felkällorna återstår endast två möjligheter:

1. Homeopatins har en reell effekt som beror på en subatomär princip hos materien. Denna princip upptäcktes 1792 av apotekare Hahnemann. Den frigörs då  ett homeopatmedels molekyler av en homeopat skakas med vätska, tål att förtunnas i det oändliga och ”vet” vad den skall göra på olika nivåer i patientens organism för att bota olika sjukdomstillstånd. Denna egenskap är i alla andra sammanhang okänd och kan inte påvisas på annat sätt än genom homeopatisk behandling. Dess existens och egenskaper är oförenliga med naturlagarna som vi hittills känner dem, varför dessa nu måste revideras.

2. Homeopatin har endast placeboeffekt men i några av det fåtal studier som Linde redovisar har undersökarens entusiasm och övertygelse på ena eller andra sättet gett extra bonuseffekter i forskningsrapporten.

Vad gäller dessa två hypoteser är odds ratio inte 2.45,  utan uppskattningsvis 2.45 miljoner till förmån för nummer 2.  Detta innebär inte automatiskt att homeopraktiska forskare alltid är mera entusiastiska eller moraliskt lättsinniga  än skolmedicinare, som också bevisligen stundom fuskar i sin forskning . Men de  verkar under betingelser som uppmuntrar låg vetenskaplig standard, som sällan beivrar den, och som gör den svårare att upptäcka.

 Dessa speciella förhållanden  torde bl a vara följande:

1. Homeopraktikern måste i regel vara mindre bunden till vetenskapligt tänkande och teoribildning, ty annars hade han knappast varit homeopraktiker. Han ”vet”  på förhand det positiva resultatet och studiens syfte är att bekräfta detsamma.

2. Homeopraktikerns existensberättigande hänger på att positivt resultat av hans behandling skall kunna visas - medan en skolmedicinare har tillgång till ett antal olika metoder som kan ersätta eller komplettera varandra vid vidrigt utfall och således legitimera hans verksamhet.

3. Homeopraktiker har ett gemensamt intresse av positiva studier och deras facktidskrifter håller sig med välvilliga granskare - medan skolmedicinska studier granskas av stundom illivilliga konkurrenter inom medicinen, som  i värsta fall kontrollerar resultaten genom att söka reproducera dem.

För en skeptisk läsare blir resultatet av Lindes metastudie således något oväntat:

1. På 200 år har homeopatin inte lyckats bevisa att den  med något av sina medel kan bota en enda sjukdom.

2. Homeopraktiker kan inte längre skylla sina positiva forskningsresultat på placeboeffekt eller på att dåliga studier läggs i byrålådan.  Dessa resultat har sannolikt en för dem än mindre smickrande förklaring.

Kan man överhuvudtaget bedriva seriös forskning kring homeopatins effekter?

Langman, en av kommentatorerna i Lancet[3][4] , ställer sig mer eller mindre avvisande till vidare studier av homeopatin, eftersom ingen med naturvetenskapen förenlig hypotes kan läggas till grund för en verkningsmekanism. Detta är ett resonemang som i 999 fall av tusen är vettigt och framför allt praktiskt. Men sannolikt är denna hållning från skolmedicinen också på sikt förödande. Den påminner den engagerade lekmannen alltför mycket om inställningen  hos katolska kyrkans prelater under renässansen. Åtminstone enligt hörsägen vägrade dessa att titta på Jupiters månar i Galileis kikare, eftersom sådana månar vore oförenliga med den etablerade Aristoteliska världsbilden.

Om vi inte helt vill avskärma oss från erfarenhetskriteriet på vetenskaplig sanning (och från en betydande allmän opinion) måste vi nog bejaka forskning. Men dessvärre måste en lärdom av Lindes studie bli, att forskning kring homeopatisk medicin i framtiden  inte kan anförtros homeopater eller entusiaster. Den måste utföras av kritiska vetenskapsmän eller övervakas av sådana - precis som politiska val i vissa länder fungerar bäst  om de sker under internationell övervakning.

 

Hans Isaksson

(Ur Läkartidningen nr 28/98)

 


[1] Linde K, Clausius N, Ramirez G, Melchart D, Eitel F, Hedges L V, Jonas, W B. Are the clinical effects of homoeopathy placebo effects? A meta-analysis of  placebo-controlled trials. Lancet  1997;  350: 834-42

 

[2] Kleijnen J, Knipschild P, ter Riet G. Clinical trials of homoeopathy. BMJ  1991; 302:316-23

 

[3] Vandenbroucke J P, Homoeopathy trials: going nowhere. Lancet  1997;  350:824

 

[4] Langman M J S, Reasons for good ones - but are they warranted?  Lancet 1997;  350:825

 

 

”Vårdkris” eller utarmning?

 

Man säger att vi har en vårdkris. Vad innebär det, och vad är det?

”Vi har för många åldringar” har vi lärt oss att säga, i stället för att helt enkelt glädja oss åt att alltfler av oss tack och lov under nittonhundratalet blivit gamla och ibland till och med lite gaggiga.

Ett erkänt tecken på att ett samhälle blir bättre är nämligen att livet blir längre. Fram till slutet av seklet har våra liv i Sverige blivit längre.

I alla förnuftiga samhällen skulle detta betraktas som ett oerhört framsteg och ett tecken på att våra fäder inte stridit förgäves. Men under kapitalismen  får vi lära oss att betrakta det som  ett problem, ty det kapitalistiska samhället är oförnuftigt.

Gamla människor behöver, liksom mycket unga, vård och omsorg. De flesta vårdbehövande är gamla,  även om endast en minoritet av de gamla är vårdbehövande. I ett förnuftigt samhälle hade det räckt att konstatera att vi har alla materiella och personella resurser för att ge varje vårdbehövande människa vård . För det har vi.

Men vi lever inte i ett förnuftigt samhälle utan i ett kapitalistiskt. Vi kan alltså inte utan vidare förutsätta att det som mänskligt att döma är förnuftigt också förverkligas.

 

Vård bedrivs av människor. Människans viktigaste egenskap är  i kapitalismen hennes arbetskraft. Arbetskraftsintensiva produkter fördyras relativt sett i en sig utvecklande varuekonomi. Vård är alltså förhållandevis dyrt.

Om vårdtjänster underkastas den öppna marknadens mekanismer kommer de att betinga så höga priser att en genomsnitts människa aldrig skulle kunna efterfråga dem. Det sk välfärdssamhället byggde på att den aktiva arbetande befolkningen med en del av lönesumman solidariskt betalade  vården av sjuka och gamla - om man ogillade solidaritet kunde man välja att betrakta det som en försäkring mot egen sjukdom och ålderdom. Att man gjorde detta innebar att man betingade en lönekostnad som något översteg vad som behövdes för egen reproduktion (de gamla behövs ju inte för reproduktionen).

Att kapitalet kunde gå med på detta överdåd berodde på arbetskraftsbristen - skattefinansierad offentlig vård frigjorde arbetskraftsresurser från hemmen där fr a kvinnorna tidigare envisats med att vårda de gamla.

En bättre offentlig vård och välfärd blev möjlig genom att ekonomiska och politiska  incitament fanns för kapitalet att tillåta det.

För kapitalets del finns ej längre dessa incitament. Den arbetslöshet man sedan 90-talets början skapat genom en medveten, monetaristisk politik har befriat kapitalet från den fulla sysselsättningens fjättrar.

Nedskärning av den del av lönerna som användes för kollektiv konsumtion - till en början kamouflerad som utbyte av lönehöjning mot skattesänkning -  var vapnet - Friedman  Reagan och Thatcher visade vägen. Så vann man medelklassen.  Överklassens parti vill gå vidare på denna väg.

Det finns nämligen inga ekonomiska skäl för att äldre, förbrukad arbetskraft överhuvudtaget skall ha vård. Det är en ideologisk, politisk fråga, en fråga  om samhällets mål, om klasskamp. Och arbetarrörelsen har genom ideologisk självsnöpning spelat med och avhänt sig de politiska vapen som skulle behövts för att bedriva sådan klasskamp.

 

Sedan minst ett decennium sker följaktligen en absolut utarmning av det arbetande folket i  Sverige. Processen har accelererat  på 90-talet. Utarmningen sker inte jämnt och i takt för alla skikt. Den ser inte ut som på Marx´ tid. Ty man kan inte två gånger nedstiga i samma flod. Den ser bl.a. ut som en vårdkris.

Om 70% av åldringarna på våra ”förädlade” sjukhem är undernärda till följd av personalbrist så är det ett exempel på utarmning i dess moderna form. Om åldringarna på våra servicehus i praktiken förvägras kvalificerad läkarvård -  likaså. Om Skolbarnens tandstatus återigen kan tala om för tandläkaren vilken samhällsklass föräldrarna tillhör - då är detta ett annat exempel på utarmningen. Om folk inte längre har råd att söka läkarvård eller köpa ut medicin som de behöver- sak samma. Det är utarmningens hårda data. Fast det kallas vårdkris, skolkris osv.

Man påstår sig nu effektivisera vården genom att skapa lokala konkurrenssituationer. Till att börja med har man för ändamålet kommunaliserat vården - en i sig rimlig åtgärd - och splittrat den i beställar- och producentfunktion. Vad man åstadkommer är en situation där  vård och omsorg auktioneras ut till lägstbjudande och en outhärdlig situation för vårdarbetande och ibland vårdade uppstår.

Vad man avsett är att sänka kostnaderna genom att sänka vårdkvalitén. Varför har man annars kombinerat vårdens kommunalisering med kommunalt skattestopp? Varför har man annars berövat landstingen de resurser som skulle behövas för att kontrollera att vårdproducenterna levererar det de förbundit sig - en människovärdig vård?

 

Välfärden är generell - eller den är ingen välfärd. Men det finns inget som så retar en bemedlad människa som att stå i kö efter en mindre bemedlad . Medelklassen kommer framför allt inte att acceptera att stå i kö - efter underklassare -till en offentlig vård som avhänts sina resurser. Den har kanske råd med privat sjukvård, men den kommer inte att acceptera att både betala privatvård och skatt, lika litet som den kommer att acceptera att betala både privatskolavgifter för de egna barnen - och kommunalskatt till andras barn i nedrustade skolor. Därför blir nedrustningen av offentlig sektor en kumulativ process. De bergsbestigare som har tillgång till annat fotfäste är de första som släpper repet då kedjan sviktar.

Kapitalets taktiska mål är att öppna vården på vid gavel för marknaden. Men varken genom direktavgifter eller individuella försäkringar blir en privat vård någonsin en vård för massorna.

Vad borgarklassen kommer att göra är  därför att sänka de totala lönekostnaderna genom att beröva underklassen vård. Ingenting annat. Inte för att man är ondskefull, utan för att man nu kan göra det, och då måste göra det - annars kommer man i underläge mot de ekonomier där det görs. Den reformistiska arbetarrörelsens brott är inte att man önskat  nedrustning, utan att man gjort den  politiskt möjlig och därmed ekonomiskt nödvändig.

Vårdkrisen är bara en ny ansats i en utarmningsprocess, som på historiska grunder och av politiska skäl under några decennier tagit en paus i vår del av världen.

 

 

 

Homeopatin - en pseudomedicin

 

fyller jämnt

 

Samtidigt med franska revolutionen och Mozarts bortgång firar vi just nu tvåhundraårsminnet av Samuel Hahnemanns upptäckt av homeopatins helande kraft.

För att förstå hur en så pass egendomlig  företeelse som homeopa­tin kunnat uppstå, vinna framgång och bli bestående i 200 år är det viktigt att erinra sig vissa medicinhistoris­ka omständigheter kring dess uppkomst.

Sanningen att säga befann sig den etablerade invärtes­medici­nen, då homeopa­tin framträdde vid 1700-talets slut, i ett eländigt tillstånd. Inte minst vittnar därom talrika läkarpa­rodier i den dåtida litterat­uren: från Molières och Hol­bergs läkarparo­dier till Voltaires dictum:"Krigen och läkarna äro vår tids störs­ta gissel". Stora framsteg inom det som skulle bli medicinens grundveten­ska­per hade gjorts under de tre föregå­ende århundradena. Men genom ideologiska och religiösa blockeringar hade de inte i större utsträckning fått genom­slag inommedicinen: upptäckterna stod vid sidan om praktiken, outnyt­tjade. Det gällde de stora upptäckterna inom kemin på 1700-talet, det gällde även Fracastoros teori om sjukdoms­spridning genom mikrober från 1500-talet, trots man kunnat se bakterier i Leuwenhoeks mikroskop under mer än ett sekel. I många avseen­den stod 1700-ta­let praktiker fortfarande (i bästa fall) kvar på Hippokrates' antika nivå, och man basera­de sig ofta med­vetet eller omedvetet fortfarande på  den humoralpatologiska läran, även den från antiken.

Om hur pass djupt de antika föreställningarna om sjukdomars

uppkomst var rotade vittnar förhållandet, att ännu under 1800-talets första decennier den store Wienpatologen Rokitan­ski, som under sin levnad hann obducera mer än 60000 lik, var anhängare av dem. Han menade, att de organförändringar (tu­mör­er, förkalkningar, tuberkler etc) han i rikt mått iakttog hos de sjuka var verkningar av, inte orsaker till, den sjuk­dom patienten haft: den verkliga orsaken var alltid vätskor­nas obalans, dyskrasi. En snarlik typ av argument används f ö än idag framgångsrikt t ex av olika paramedicinska läror, då man önskar framställa skolmedicinen som inskränkt och oveten­ska­plig då den förbiser sjukdomarnas "andliga" ursprung.

 

Decennierna kring sekelskiftet 17-1800 var i många avseenden en övergångs- och krisperiod i medicinens historia. Vår del av världen hemsöktes då av en rad förbluffande medicinska system -monistiska sjukdomsläror som gav upphov till monis-

tiska terapier. Ett exempel härpå var "Brunonianismen", ett system skapat av engelsmannen Brown. Brown hade åsikten, att alla sjukdomar i grunden orsakades av inflammationer i mag-tarmkanalen. Dessa "retningstillstånd" ansåg han orsakas av  "överskott av livskraft". Universalmedlet mot överskott av livskraft var åderlåtning.

I Frankrike anammades Browns lära av  Francois Broussais, Nap­oleontidens stora medicinska auktoritet. Dessvärre lycka­des hans anhängare ofta så bra i sitt syfte att skaffa bort "överskott av livskraft" , att elaka tungor visste berätta att deras kurer skörda­de lika många offer som Fran­ska revolu­tionen och Napoleonkrigen tillsam­mans.

 

I Tyskland var utvecklingen annorlunda. Den tyska romantiken gav upphov till ett av de mest fantastiska filosofiska system världen skådat: "Naturphilosophie" , där Friedrich Wilhelm Schelling var det stora namnet. Schellings naturfilosofi betraktade världsalltet som en enda levande organism, där alla substanser, från den oorganiska materien till människan,

i stigande utsträckning genomsyras av samma livsprincip. Stöd fick naturfilosoferna skenbarligen genom Galvanis påvisande  av elektricitetens roll i nervsystemet.

De experiment som i Mary Shelleys roman "Frankensteins monster" genomfördes för att återföra livet till en död kropp hade redan genomförts i praktiken, och resultaten hade varit

delvis uppmuntrande: liken rörde sig faktiskt då man släppte på strömmen. En annan frukt av denna tid var Mesmèrs lära om den animala magnetismen.

 

Det är som en fortsättning av och en revolt mot dessa fantastiska system och heroiska terapier homoepatin bör ses.

Väsentligen är homoepatin en enda mans verk. Upphovsmannen hette Samuel Hahnemann 1755-1843. Han föddes som son till en porslinsmålare i Meissen, uppvisade läshuvud, fick studera och avlade så småningom Medicine Doktorsgraden i humoralpatologisk anda i Erlangen 1779. Han var en duktig kemist och rättsmedicinare och särskilt intresserad av drogers verkningsmekanismer, det som man idag skulle kalla farmakodynamik. I ett skede då den animala cellen ännu stod decennier från sin upptäckt, och då det moderna receptorbegreppet låg ett par århundraden framåt i tiden, var just förhållandet att ett läkemedel kunde hitta rätt organ och bota rätt sjukdom ett ämne väl ägnat för spekulationer.

Då Hahnemann 1790 höll på att experimentera med kinabark, ett medel som revolutionerat behandlingen av Frossan och som var ett av många värdefulla ting kolonisatörerna tagit med sig hem från Nya Världen, gjorde han sin grundläggande "upptäck­t", på vilken hela hans system skulle bygga. Han tyckte sig finna, att han, då han intog en mycket låg dos av läkemedlet, drabbades av samma effekter som de malariasjuka brukar be­skriva: omtöckning, frossa och skelettsmärtor[1]. Om det nu var så, att kinabark, som bevisligen var effektivt mot malariafe­ber, på friska personer kunde framkalla samma symptom som den botade hos de sjuka, kunde inte då detta gälla också för andra substanser? Skulle man inte rentav systematiskt på samma sätt testa alla  örter, mineraler,etc och  pröva deras effekt på friska per­soner, notera effekterna och därvid syste­matiskt studera vilka effekter som simulerades? För att så i nästa steg i lämpliga dos behandla sjuka med dessa symp­tom med just den substans som visat sig framkalla dem?

I denna form var Hahnemanns tanke ny, men han hade säkert haft hjälp med grundtanken  genom ett flitigt studium av en man, vars skrifter kännetecknades av långt större fantasi och

fantasteri (och genialitet) än Hahnemanns egna: Paracelsus, 1493-1541. Denne hade i sina skrifter redan 250 år tidigare framfört som en viktig princip:lika botas med lika, eller på latin " Similia similibus curantur" i medveten motsats till skolmedicinens (på humoralpatologin baserade) "allopatiska" (av gr. allon= annan, annorlunda)  lära, att ett läkemedel utövar sin verkan genom att har en verkan som är motsatt det skadliga agens. Paracelsus hade kommit fram till sin variant av homeopatin (av gr. homoios= lika)med hjälp av sin lära om arcanum. Enligt denna var sjukdomar andliga väsen som kunde övervinnas endast med hjälp av astral, andlig kraft. Sådan fanns, genom Guds outgrundliga visdom och godhet, att tillgå i naturen omkring oss, och vi kunde känna igen läkemedlen genom deras utseende: naturen var således såväl medicinskåp som farmakopé. Delvis hade Paracelsus tagit sin inspiration av folkmedicinens signaturlära: där var det sedan länge själv­klart, att Orchidéns testikelliknande rot (gr. orchis= lat. testiculum) skulle verka sexuellt stimulerande, och att kamomillens livmoderliknande fröhus skulle verka lugnande genom att dämpa hysteri (gr hystera=livmoder). Det senare är det ju många som tror än idag.

Efter några års trägna försök publicerade så Hahnemann 1796 i Hufelands Journal sina rön under rubriken: Försök att finna en ny princip för läkemedlens läkande kraft jämte några

blickar på de hittillsvarande. Här presenterade Hahnemann sin nygamla terapiprincip "Similia similibus curentur" (jmf med Paracelsus hade modus indikativ bytts mot konjunktiv: "Lika må botas med lika".) Det skulle emellertid dröja ända tills

1807 innan han döpte sin lära till homeopati.

Innan 1700talet var slut hade H. systematiskt provat 90 olika organiska och oorganiska substanser enligt sitt system, och omsatt sina rön, vilka självfallet tycktes bekräfta hans

grundtes, i en lönande praktik.

Hahnemanns lära var ursprungligen mycket medvetet polemisk mot de fantastiska medicinska systemen, och förenade sig med folkmedicinen däri att den huvudsakligen var en lära om den rätta terapin med ett minimum av sjukdomslära.

 I homoepatins bibel, Organon der Rationellen Heilkunde (1810) fastslår Hahnemann:

"par. 6: Erkännande meningslösheten i metafysiska grubbleri­er, som ej låter sig erfarenhetsmässigt bevisas kan ej den skarpsinnigaste och mest fördomsfrie betraktare av någon sjukdom med sina fem sinnen fastställa annat än iakttagbara förändringar i kroppens och själens tillstånd (sjukdoms­teck­en, händelser, symptom) alltså avvikelser från det tidigare friska tillståndet  hos den sjuke, vilka

1. denne själv känner

2.hans omgivning lägger märke till

3.läkaren iakttager hos honom

Alla dessa iakttagbara tecken representerar sjukdomen i hela dess omfång, dvs bildar tillsammans den sanna och enda tänkbara sjukdomsgestalten."

.....

 

"par 8.: Det är varken tänkbart eller genom erfarenheten bevisat att något annat än hälsan återstår eller kan återstå, sedan alla sjukdomssymptom och alla iakttagbara yttringar av

sjukdomen försvunnit. Den inre sjukliga förändringen kan ej kvarstå outrotad".

Dvs -vad gör det om en människa har all världens sjukdomar - så länge de inte ger några symptom! Eller -sjukdomen är lika med sina symptom. Detta är en bestickande men i grunden djupt och bevisligen felaktig uppfattning, som är fast förknippad med Hahnemanns ursprungliga version av homeopatin. Den är felaktig, eftersom det faktiskt finns mycket flera sjukdomar än det finns symptom.  Etiologiskt olika sjukdomar kan ha samma symptom, och samma sjukdom uppvisa olika sjukdomsbilder. Om så icke vore fallet skulle man inom medic­inen slippa alla mödosamma utredningar innefattande röntgen, skopier och provtagningar, vilka ju syftar till att differentialdiagnostisera i fall av flertydiga sjukdomsbil­der. Idag, med betydande möjligheter till att bota eller förlänga livet på invärtesmediciniskt sjuka, skulle homeopa­tin om den konsekvent levt efter denna lära skörda många offer-på Hahnemanns tid var den terapeutiska arsenalen ytter­ligt begränsad och hans grundläggande misstag fick sannolikt inga större konsekvenser för patienternas överlev­nad.

Utifrån denna grundsyn är det lätt att förstå, att homeopatins sjukdomslära blir kortfattad som en Esparantistisk Grammatik. Medan en vanlig medicinstuderande bör konsumera någon hyllmeter i ämnet omfattar Organons sjukdomslära blott fem sidor, mer behövs inte för att a la Hahnemann behandla samtliga akuta och kroniska sjukdomar hos människan.

Hahnemann urskiljer tre olika kroniska sjukdomar: Syfilis, Sykora (=gonorré+genitala vårtor) samt psora. Men denna senare sjukdom, vars upptäckt  var Hahnemanns stolthet omfat­tade i gengäld nästan alla övriga symptomgrupper: nervsvaghet, hysteri, raseri, fallandesot, benröta, migrän, hemorroider, starr, impotens etc. Enligt H. berodde Psora på ett smittämne som passerat genom några hundra generationer människor och som därigenpom uppnått en oerhörd virulens.

    Men inte ens Hahnemann kunde i längden klara sig utan en teori om sjukdomarnas orsaker. Sannolikt inspirerad av den store paracelsianen van Helmont (1577-1644). Denna livsprin­cip tänkes integrera alla kroppens funktioner och åter­ställa de rubbnin­gar som kan uppstå genom " livsfientliga sjuk­domsb­ringande inflytelser". Dessa sjukdomsbringande agens är "dynamiska" -detta begrepp är lika centralt för Hahnemann som det senare blev för den antroposofiskt orienterade bio-astro-login. Enligt en begreppsanalytisk studie, som faktiskt företagits över Hahnemanns användning av begreppet, tycks termen för honom vara synonym med " för mig okänd eller oiakttagbar".

All sjukdom innebär i grunden för homeopatin ett och detsam­ma, nämligen en "förstämning av livsprincipen" hos den sjuke. Hahnemann erkänner visserligen att vissa yttre faktorer,  kan spela en roll för insjuknandet: utsvävningar förkylning, överansträngning, väderlek, inverkan från himlakroppar, "miasmer­", epidemier, akuta infektioner, samt inte minst behandling av allopatiska läkare.. Men det essentiella or­saken var alltid förstämning av livsprincipen. Eftersom livsprin­cipen är en "dynamisk process" kan livsprincipen endast rättstämmas och hälsa inträffa, om ett homeopatisk läkemedels dynamiska kraft får verka på den. (Jämför Paracelsus'lära om arcana).

Homeopatins skiljer sig således från natur- och folkmedicinen i viktiga avseenden. För det första i sin princip, "lika botar lika" som visserligen är en utveckling av folkmedici­nens signatu­rlära. Men framför allt genom sin unika teori att ett läkemedel blir alltmera potent ju mera det spädes ut. Hur går detta till?

Genom utspädningen frigör homeopaten de "dynamiska" krafter som finns hos den läkande substansen. Han kan härigenom utvinna läkande krafter också ur ämnen som i normala kon­centrationer betraktas som helt verkningslösa, t ex ur mjölk­socker eller ur "natrium muriaticum" (eller som vi skulle säga: koksalt). Genom en metod som han utvecklade under 1800-talets första decennier framställde Hahnemann läkemedel som var till den grad utspädda - och därför så potenta - att han endast med bävan vågade ge dem till svaga individer. Det förfarande han använde kallade han "dynamisering".

Man tar således en "urtinkur" bestående av t ex 1 g Koksalt på 99 g vatten (Hahnemann använde till en början mest alkohol i sina tinkurer). Ur denna lösning, som således är 1%-ig, utvinner man så "första potensen" genom att ta 1 ml därav och tillsätta 99 ml vatten. Man "potenserar" så denna nya 0.01%-iga lösning genom att slå flaskan mot något hårt ett föreskrivet antal gånger för att frigöra de läkande krafter­na. Därpå utvinner man på samma sätt andra potensen genom att ta en ml av den nya lösningen, tillsätta 99 ml vatten, slå den uppkomna 0.0001%-iga lösningen på nytt osv. Om denna procedur, vilket ofta skedde hos Hahnemann och de sk "högpot­ensarna" inom homeopatin upprepas upp till 100 ggr erhåller man den "hundrade centesimalpotensen (C100), dvs en 10-200%-ig lösning. Med stigande potens blir läkemedlen samtidigt starkare, men också mera specifika och svårare att hantera, och därmed mera prestigefyllda. Ofta nöjde man sig med lägre potens­er, t ex C30 eller använder andra spädningsproportio­ner, sk D eller LM-potenser, där man vi varje steg späder 10 resp. 50000 gånger. Det sistnämnda förfarandet uppfanns på 1830-talet såsom en snabbmetod av Hahnemanns andra hustru, då efterfrågan ökade. Dessa olika typer av potenser (D,C och LM-potenser) är emellertid inte likvärdiga på grund av det olika intaget av dunkningar, "potensiering".

Till förhållandet att homeopatin aldrig integrerades med skolmed­icinen bidrog utan tvivel att Hahnemanns lära växte fram samtid­igt med den nya atomläran, som ju visade, att materien ju faktiskt inte låter sig delas (eller utspädas) i det oändliga. Den förekommer i diskreta förpackningar, som atomer eller molekyler. Amadeo Avogadro i Torino visade vid 1800-talets början att en molekylvikt, dvs t ex 58g koksalt alltid innehåller 6.0228x10 23 molekyler. Hahnemanns urtinkur ovan kunde alltså inte innehålla mer än ca 10 22 molekyler NACL eller dubbelt så många joner. Detta respektingivande antal molekyler, som vid procedurens början trängdes i 0.1 l vatten skulle efter 100 centesimalspädningar disponera 10 196 m3. Varje molekyl koksalt simmar således omkring i 10 174 m3, av vilka de 100 ml läkemedel av utspädningen C100 utgör en jämställd del. Detta är, för den som inte omedelbart inser det, en avsevärd volym. Det motsvarar det fn teoretiskt iakttagbara universums (r=14 miljarder ljusår) volym multi­plicerad med ett tal innehållande 80 siffror.

Om den homeopatiska medicinen skulle verka genom sin substans vore alltså detta den volym som den stackars patienten skulle behöva konsumera för att få i sig en enda molekyl av läkeme­dlet.

Hahnemann var, i minst lika hög grad som nutidens utövande homeopater, införstådd med dessa förhållanden. Den teori som sjukdo­mars uppkomst som ovan skisserats utgör ju ett försök att komma runt detta hinder. Men han kunde också, liksom sentida efterfölj­are ibland kosta på sig att slå ut med händerna och kapitulera inför det mysterium som den underbara läkande kraften hos den homeopatiska medicinen utgjorde:

" Jag kräver inte att man skall sätta tilltro till detta och begär inte att någon skall begripa det. Inte heller jag förstår det: det räcker med att säga att det är ett faktum och ingenting annat. Endast erfarenheten säger det. och jag tror mer på den än på min insikt"(Organon). 

Eller, mera koncist formulerat: Hopeopatins läkande kraft manifesterar sig blott på ett sätt: såsom läkande. Patienter­na blev friska, och detta var ju det slutgiltiga beviset för de dynamiska krafternas realitet.

Allt hängde således, som  sig bör, på frågan om metodens effekti­vitet. Från 1800-talets början fanns också medlen för att avgöra, huruvida en metod verkligen var effektiv eller inte: den medicin­ska statistiken, utvecklad av den franske klinikern Louis. Med den nya modellen med parallella patient-kontrollgrupper hade statistikerna snart vetenskapligt kros­sat Broussaisskolans åderlåtningsterapi genom att visa, att t ex patienter med lunginflammation, som enligt dagens mode blev åderlåtna , avled tre gånger så ofta som de som överläm­nades åt naturens läkande krafter.Det borde således inte ha varit svårt för homeopatin att i sådan konkurrens framstå som revolutionerande. Så skedde också, kliniska studier förutan. För det första innebar homeopatin ovedersägligen en lättnad för de stackars patienter som tidigare tyngts av kräkmedel och kalomel. För det andra krävde Hahnemann , för att gara­ntera verkan av sina läkemedel, alltid att man avhöll sig från andra, och avstod från tobak , sprit och utsvävningar, som skulle kunna störa de dynamiska krafterna hos hans me­diciner.

Detta måste, med hänsyn till tidens seder bland de samhälls­skikt som hade råd att konsultera honom, en oerhörd lättnad för deras stackars organismer. För det tredje innebar säker homeopatens detaljerade utfrågning, där patienten verkligen noggrant fick redogöra för alla sina symptom, ett ur psykolo­gisk synpunkt gott omhändertagande av patienten, vilket måste ha inneburit (och innebär) en god placeboeffekt.

Men strikt kontrollerade kliniska studier ställde Hahnemann sig mycket tveksam till. Hans krav "Gör likadant, men gör exakt likadant" innebar betydande käppar i hjulet för alla försök till laboratoriemässigt standardiserade tester: bl a innebar ju homeopatins uppfattning om sjukdomens absolut individuella gestalt hos varje patient -och därav följande-individuella gestaltning av terapin i varje fall - att inter­individuella jämförelser kunde tillbakavisas. Hans syn på substansers dynami­ska kraft även hos kemiskt inerta ämnen, och även i mikroskopiska koncentrationer (i synnerhet då) innebar ju vidare, att något sådant som en blindtablett (placebo) för jämförelser mellan inom  individer (kon­tro­llerad dubbelblind, resp dubbelblind cross-over design) egentligen inte kunde accepteras av en homeopat. Med början i 1830-talets Paris (Andral) har emellertid av homeopater godkända, kontrollerade studier av homeopat­medicin upprepade gånger genomförts vid skilda sjukdomar. En del av dessa studier redovisades kort av mig i förra numret av Folkvett, och deras resultat har med mycket få undantag varit nedslåen­de ur homeopatins synpunkt. Ändå är det ett av homeopater ofta åberopat faktum, att det i flera länder, t ex Tyskland och Frankrike bedrivs homeopatmedicin också av läkare med gängse, naturvetensk­aplig kompetens. Med kännedom om de starka kommersiella inslagen i den medicinska praktiken i dessa länder, och med tanke på vilka bisarra terapier som i övrigt förekommer, säger detta förhållande nog bara att det i dessa länder också finns en efterfrågan på homeopatmedicin, och att privatsjukvården där av lagstiftningen är oförhindrat att göra sig en hacka därpå.

 

Inom veterinärmedicinen har också homeopatmedicinen kommit till användning, t ex i Frankrike. Det är ju gynnsamt med en medicine­ring som, trots stark dynamisk verkan inte lämnar några giftres­ter t ex hos slaktdjur. Något argument mot att homeopatins effekt väsentligen är en placeboeffekt utgör dock inte de positiva resultat som rapporteras, ty djurägaren, som är den som i det sjuka kreaturets ställe bedömer effekten, är inte skyddad från placeboverkan. Några hållbara veterinär­medi­cinska studier som visar för homeopatin gynnsamma resul­tat finns veterligen inte.

I stort sett vågar man nog påstå att homeopatin är en ur vetenska­plig synpunkt helt omöjlig konstruktion. Trots många försök har dess föregivna resultat ytterst sällan kunnat reproduceras under kontrollerbara betingelser. Homeopatin hade oturen att redan från början drabbas i den teoretiska grunden av atomläran och i  praktiken av  den medicinska statistiken -bådadera hade folkmed­icinen och merparten av den ursprungliga skolmedicinen undsluppit.

I Sverige har sedan länge homeopatmedel i spädningar D8 och uppåt fått säljas fritt, då de (trots Hahnemanns varningar) av Socials­tyrelsen ansetts som harmlösa.

 I USA, där läran stod stark fram till 30-talet för den dock numera en tynande tillvaro. I Tyskland, hemlandet för denna och många andra egendomligheter i Naturphilosophies släptåg, finns det mer än 7000 homeopater, därav många är utbildade läkare, liksom i Frankrike (6000). Homeopatin existerar i flertalet av världens länder med undantag av det svarta Afrika, Kina och Japan, länder med stark folkmedicinsk tradi­tion.

I Sverige och Skandinavien är homeopatin en relativt svag rörelse med dåligt vetenskapligt anseende.

Homeopat är en oskyddad beteckning, som vem som helst får ta i anspråk. För att bli "homeopraktiker" måste man emellertid ha genomgått Svenska Homeopraktikers Riksförbunds korrespon­denskurs med interfolierade föreläsningar och övningar. Examination sker i Göteborg. I utbildningen ingår material av konventionell medicin, enligt SHR:s uppgift upp till ungefär sjuksköterskenivå. Påbyggn­adskurser i irisdiagnostik (uppfun­nen på 1800-talet av en svensk kyrkoherde) och örtterapi kan erhållas. Några som helst förkunsk­aper behövs inte. Vid sjuttiotalet slut hade 140 personer betalt 24000 kronor och genomgått kursen, och ingen dittills hade kuggats i examen - ett strålande resultat.

SHR har ett förlag, ARCANUM AB, och säljer sina läkemedel via AB Drogcentralen.

Homeopraktiken visar, lika litet som annan alternativ medi­cin, några tecken på att dö ut. Detta beror förstås delvis på den konventionella medicinens begränsningar. Men också på att lidandet aldrig ser till vetenskaplig halt hos behandlingen, utan till dess resultat: häri överensstämmer det helt med folkmedicinen och med homeopatin. Eftersom resultatet i många fall ändå måste bli detsamma föredrar man naturligt nog en snabb, biverkningsfri och smärtfri behandling framför en långsam, smärtfylld och kanske riskabel. Så står ju i prak­tiken valet ofta vid många fall av kroniska, funktionella störningar där en rejäl placeboeffekt kanske är den enda möjliga lindring som står att få.


LITTERATUR

Harrison, Richard. The Development of Modern Medicine (1936, Ny reviderad upplaga Wisconsin Press 1974)

 

Staugård, Frants. Den folkliga medicinen.(Liber 1979)

 

Braun, Arthur. Homeoterapins metodik (Göteborg 1980. Origina­lets titel: Methodik der Homöotherapie(Regensburg 1975)).

 

Hahnemann, Samuel. Organon - läkekonstens verktyg (Göteborg 1980) Ny, reviderad översättning av sjätte upplagan av Orga­non der rationellen Heillkunst.

 

Litteraturlista över homeopatisk litteratur kan rekvireras från AB Arcanum, box 14116  40020 Göteborg.



    [1]. Veterligen har detta fenomen inte kunnat reproduceras av andra forskare. Sannolikt var Hahnemann helt enkelt överk­änslig mot kinabark.

 

 

Antroposofins medicinska lära

 

För att söka tydliggöra varför jag inte ägnar mig åt antroposofisk medicin och förhåller mig mycket skeptisk till den är det viktigt att skilja på två saker:

 

1. Antroposofisk medicin 1: Den medicinska verksamhet som utövas av antroposofiskt troende yrkesmän och kvinnor och

 

Antroposofisk medicin 2: De uppfattningar om människokroppen, dess fysiologi, utveckling och sjukdomstillstånd och därav följande behandlingsprinciper som bygger på antropofisk lära.

 

För undvikande av alla missförstånd, och för att inte hårt engagerade och arbetande människor i sjukvården i onödan skall behöva känna sig orättvist påhoppade -det gör de ändå, tyvärr - så vill jag från början säga att jag här huvudsakligen kommer att tala om antroposofisk medicin 2. Jag skall försöka förklara hur jag ser på vissa grundläggande skiljelinjer mellan antroposofiskt och naturvetenskapligt grundad medicin och varför jag anser att den senare, trots alla brister är den senare klart överlägsen och den senare, trots - det förutsätter jag - många enskilda goda insatser av antroposofer i vården i stort sett skadlig.

För att exemplifiera det senare kommer jag därför att kunna erbjuda exempel från andtroposofisk medicin 1, ty det är ju praktiken som i sista hand alltid är avgörande.

När den antroposofiska medicinen som ofta sker lyfts fram i media som ett lysande exempel på alternativ -eller komplement - till den vanliga medicinen talar man nästan uteslutande om punkt 1.

Man berättar om Vidarklinikens vackra byggnader, om den vänliga personalen, om dämpad musik och om stillhet - allt må vara sant. Man berättar om mjukheten i kontakten med personalen, om beröringens och kroppsrörelsens betydelse. Jag förutsätter att även detta är sant, gott och väl.  Men  insikten om värdet av ett gott omhändertagande  är knappast specifik  för antroposofin och i den mån man inte alltid kan leva upp till detta inom den offentliga sjukvården beror detta mindre på att man där inte omfattar de tankar det bygger på än på att samma personer som hyllar Antrosofisk sjukvård ofta i andra sammanhang arbetar för att undandra den offentliga vården förutsättningarna för att leva upp till sina ideal. I klartext - om Electroluxchefen sponsrar antroposofisk verksamhet sker det inte säkert av andliga motiv, utan av politiska.

Man berättar om de "naturliga" antroposofiska läkemedlen - mindre om att den antroposofiska sjukvården som en livsförutsättning måste förlita sig på den vanliga naturvetenskapliga vårdens insikter och medel. Om man skall kunna gå på vattnet måste man veta var stenarna i botten är belägna.

 

Men man talar väldigt lite och förstår ofta ännu mindre av antroposofins och den antroposofiska medicinens grundsatser (A2), och saknar därför ofta möjlighet att verkligen bedriva en kritisk granskning av  dess praktik (A1) - man vet helt enkelt inte var man skall granska.

Kort sammanfattning av antroposofins grundsatser:

 

1.varats grund är andlig. De andliga objekten för en självständig existens och är för särskilda individer, efter träning tillgängliga för direkt åskådning via sk imaginativt tänkande. Härav drar man slutsatser beträffande själens odödlighet, själavandring etc men även om existensen om demoner och andar - t ex tycks sjukdomar ofta betraktas som sådana väsen.

Jag menar att i den mån den ”högre”  andliga verklighet som antroposoferna påstår sig ha tillgång till överhuvudtaget är värd ett studium, skulle det vara genom att den inverkar på den lägre sfär där vi vanliga människor, som inte fått uppenbarelsen utan fortfarande är instängda i våra fem sinnen, får hålla oss. Antingen verkar den då genom våra naturlagar, och då kan också vi som inte har uppenbarelsen så småningom få kännedom om den genom att lugnt fortsätta vårt gnetande med våg, miniräknare och linjal. Eller så bör denna högre verklighet ge upphov till fenomen som strider mot de sk naturlagarna. Endast om man någonsin i kontrollerade former kan uppvisa sådana fenomen,  så ställs vi inför valet att antingen revidera våra lagar eller att kapitulera för denna sk högre verklighet.

Bevisbördan vilar här tungt på den antroposofiskt troende.

 

2.Alla substanser - från gråstenen till människan - är besjälade och står i inbördes samband. Endast lägre substanser är helt underkastade naturlagarna, och dessa lagar har endast lokal giltighet. Via kosmiska krafter står vi i förbindelser med världsalltet och astralsfären. Biodynamiken vilar uppenbarligen på dessa föreställningar,.men även den utvecklingslära som ligger till grund för medicinen och Waldorfpedagogiken.

Inom den vanliga medicinen försöker vi så gott det går helt hålla oss till vad vi faktiskt kan veta något om - och dit hör inte utomsinnliga ting som t ex själen. Så verkar även läkare som har t ex en kristen, judisk eller muslimsk övertygelse.

Det vi iakttar hos oss själva och andra är vad vi kallar psyket som  är underkastat vissa regelbundenheter och lagar och därför tillgängligt för diagnostik och behandling. Vi har dock olika teorier - kanske ännu ingen enhetlig - om hur psyket kan bli "sjukt". I den mån vår kropp, vårt psyke och våra liv påverkas av  stjärnor och planeter så får vi reda på det, inte genom spekulation eller meditation utan genom att studera stjärnors och planeters inverkan.

 

3.Allting är statt i utveckling. Jorden och universum utvecklas genom reinkarnationer. Människosjälen, såväl individuellt som kollektivt, utvecklas genom ständiga reinkarnationer, underkastade karma. Detta sistnämnda har stor betydelse för Waldorfpedagogiken, men även för medicinen.

 

Allting är och har varit statt i utveckling - det erkänner idag alla utom vissa religiösa, skapelsetroende grupper.  Denna utveckling har vi fått kännedom om, inte genom spekulation, uppenbarelse eller meditation utan genom studiet av biologi och geologi i första hand. Föreställningen om karma, om återfödelse och att ens öde styres av egna eller gruppens tidigare liv, är en gammal hinduisk -buddhistisk föreställning som hjälp folk att försöka förstå meningen med jordelivet och hjälpt till att hålla ordning på samhällen. Och ge en skenbar lösning på vissa existentiella frågor.

Den har ingenting med  reell kunskap om världen att göra och i den mån den påverkar vårt handlande - t ex inom medicin eller pedagogik är detta därför missriktat.

 

Människans utveckling.

Inom den vanliga medicinen talar vi sedan mycket länge om kropp och psyke och deras inbördes förhållande, som förvisso är komplicerat. Att slutgiltigt lösa frågan om  deras inbördes beroende är som alla vet en outtömlig uppgift, men alla är överens om det intima samspelet dememellan. De flesta medicinare är materialister, såtillvida att vi i praktiken betraktar psyket som en yttring av materiella processer - inte tvärtom. Vi kan tänka oss kropp utan psyke men inte tvärtom.

Hos antroposofin laborerar man däremot efter Steiner med fyra nivåer, väsensled.

a. Den fysiska kroppen Finns hos all materia)

b.Eterkroppen av formativa livskrafter (finns hos växter) c. Astralkroppen, som domineras av känslokrafter: Denna kropp är det andra översinnliga väsensledet och kan frigöra sig från den fysiska kroppen, t ex vid sömn. Detta upplevs då som drömmar. Den finns även hos djur. d. Själen eller det odödliga jaget, som lämnar kroppen i avvaktan på återfödelse och är unik för människan. Den kan alltså inte ha kommit in i människan genom evolutionen utan har gudomligt ursprung.

 

Således:

1.DEN FYSISKA KROPPEN

2.ETERKROPPEN

3.ASTRALKROPPEN

4.JAGET ELLER DEN ODÖDLIGA SJÄLEN

 

Dessa fyra led är inte utvecklade från början:

 

Det nyfödda barnet väsentligen fysiskt

Eterkrafterna formar individen, fram till sjuårsålderna främst genom att driva fram tänderna, sedan genom att utveckla det fria tänkandet.

Mellan sju och fjorton utvecklar eterkroppen känslolivet, till en början intimt knutet till den fysiska kroppen: alla känslor hos barnet har täta korrelat i inre sekretion, andning, cirkulation. Denna utveckling kulminerar vid puberteten och känslolivet blir då självständigt i förhållande till det fysiska, eterkroppen blir självständig i förhållande till den fysiska kroppen.

 

Nu växer även det andra översinnliga väsensledet fram, astralkroppen. Läpparna är det yttre tecknet på denna förvandling: om hos sjuåringen läpparna rör sig som en fysisk aktivitet, blir deras rörelse nu fri och styres genom individens fria tal. Labialerna utvecklas.

                 Nästa sjuårsperiod kännetecknas av viljelivets utveckling. Fram till 20-21 år beror viljan av hur andningen överföres i cirkulationen och hur denna genom den eld som alstras däri begagnar rörelseapparaten vid rörelser och viljeyttringar. Människan är underkastad tyngdkraften, och därför inget självständigt väsen. Blodkropparnas järn drar henne nedåt. Nu sker en uppstöt, blir ett fullständigt väsen som paralyserar gravitationskrafterna med sin vilja som går nedifrån och uppåt mot himlen -motsatt tänkandet som går från himlen, huvudet och nedåt.

När antroposofiska läkare och pedagoger således använder ordet utveckling menar de således en alldeles speciell sak - fast klargör det sällan. Låt oss hålla detta i minnet.

 

Jag är övertygad om att det finns framgångsrika medicinare som  är idealister i filosofisk bemärkelse, dvs i teorin hävdar att själen kan existera oberoende av materia, oberoende av en kropp, men så länge de i sin praktik håller fast vid att det, varom man intet vet, skall man tiga om eller i varje fall inte lägga till grund för sitt agerande, spelar det mindre roll.

Rudolf Steiner, antroposofins grundare och stora auktoritet,  hade ingen medicinsk utbildning, men en vetenskap om människan skulle förstås vara ofullständig utan en medicinsk teori. Till grund för hans medicinska lära låg inga omfattande empiriska studier.

                 Grundläggande för antroposofins sjukdomslära är i stället de fyra väsensleden. Man godtar (då man måste) den vanliga medicinens  mekanistiska förklaringar till sjukdom, som t ex infektionsbegreppet, men blott som en yttre betingelse för insjuknande.

                 I grunden ligger i stället den teosofiska läran om väsensleden berikad med

 

                                  1. humoralpatologi

                                  2. astrologi

                                  3. signaturlära

                                  4. Karmaläran

 

Människans fyra väsensled påverkas hela livet av två polära krafter: de anabola och de katabola. Individen äger tre delsystem, och här blir det galenska inflytandet tydligt. Det övre systemet (nervsystemet främst) är centrum för de katabola, nedbrytande krafterna och hemvist för det jagiskt-astrala medvetande.

                 Det undre systemet (främst matsmältning) är naturligt nog centrum för de anabola krafterna. Mellansystemet medlar mellan de båda: hjärtat och lungorna. Detta system domineras av astralkroppen som uppåt verkar på jaget, nedåt på eterkroppen.

 

Varje organ är ett hologram, eftersom alla tre systemen finns med i olika proportioner. Endast ett skall dominera i varje organ.

 

Enligt galenskt -humoralpatologiskt mönster anses sjukdomar uppkomma då balansen mellan dessa tre krafter rubbas. De kan vara generella och drabba kroppen som helhet, eller lokaliserade i ett enda organ. Antroposofin betraktar många moderna sjukdomar, som t ex cancer, som ett uttryck för att jagets och astralkroppens medvetandekrafter till följd av överutveckling i vår intellektualistiska tid trängt in på det undre systemets område, t.ex. i matsmältningsorganen.

 

I den mån förklaringen inte är uppenbar ur patientens nuvarande förhållanden kan karman vara ett viktigt analytiskt redskap:

 

Steiner höll för troligt att malaria berodde på alltför stor självcentrering i tidigare liv, och difteri på att man handlar alltför mycket i affekt (denna typ av handlande tycks alltså ha avtagit). Lunginflammation kan återföras på en

                

                 "sådan karaktär som i sig har fallenhet och böjelse till, sinnliga utsvävningar- som hade ett behov av att leva sinnligt"

 

Andra sjukdomar sjukdomar beror på att det ljugs för mycket:

                

"så finns det en viss sorts baciller som bär på infektionssjukdomar som härstammar från mänsklighetens lögner: de är inget annat än förkroppsligade lögndemoner".

 

Då det gäller tuberkulos, som dåförtiden var främsta dödsorsaken bland mindre bemedlade, hade Steiner en intressant förklaring till att den med förkärlek drabbade arbetarklassen i städerna:

                

"Med industriproletariatet har det utbildats en stor mängd ras och ståndshat. Dessa sitter i människans astralkropp och får sitt fysiska uttryck som lungtuberkulos. Denna kunskap är ett resultat av ockult forskning"

(Die Teosophie des Rosenkreuzers).

 

                 Medicinens arbete blir då att återställa denna balans, och mota in de olika systemen i deras respektive fållor igen.

 För att få tid att göra detta måste man kanske först döda bacillen med penicillin eller skära bort tumören. Men i så fall är detta bara en symptomatisk behandling, ungefär som att byta en bilsäkring utan att förvissa sig om att inget överslag finns i elsystemet. (Man kan också säga att denna försiktighet är nödvändig för en läkare som vill behålla sin legitimation)

 

Men därtill använder sig antroposofin av en hel arsenal av terapeutiska metoder: diet, eurytmi, konstnärlig aktivitet, för att återställa balansen.

I synnerhet har man blivit känd för sina preparat ur växt och mineralriket.

 

Mindre känt är kanske orsakerna till varför man utnyttjar sådana preparat, och vad man anser sig åstadkomma med dem.

Då vi inom den vanliga medicinen utnyttjar en drog/behandling gör vi det av två möjliga skäl:

 

1. Antingen har vi övertagit den från traditionen eller folkmedicinen och det finns en ackumulerad beprövad erfarenhet som visar att den ger en effekt, som anses vara kemisk-biologisk.

 

2. Eller har den vid klinisk prövning visat sig vara likvärdig eller bättre än tidigare medel.

 

(Låt oss inte idealisera utan tillägga en tredje punkt: En läkemedelsrepresentant har övertygat oss att den är bättre än konkurrentens)

 

Antroposoferna utgår vid sin speciella  terapi inte i någon nämnvärd utsträckning från någon av dessa källor till kunskap, som anses centrala för gängse medicinskt arbete. Man har sin egen "kunskapsväg".

                

"Därför kan det endast i ringa grad handla om att ta sikte på de verkningsmöjligheter som utforskas av den vanliga kemin. I stället handlar det om att ge akt på de verkningar som ges av de sammanhang som den inre kraftkonstitutionen hos en substans har med de krafter som strålar ur jorden eller strålart in mot den"

 

Detta ledde till att återuppta den astrologiska och alkemiska medicinen som återuppväckts av Paracelsus på 1500-talet där olika mineralier, ädelstenar och metaller anses stå i ett intimt samband med de olika planeterna och därmed med de kroppsorgan som liknade eller av andra skäl ansågs samhöra med himlakroppen: sol-guld-hjärta, måne-silver-hjärna, mars-järn-blod, merkurius-kvicksilver, bly-saturnus etc.

 

Eller med den folkmedicinskt fast rotade signaturläran, som utvecklades av Paracelsus och enligt vilken växternas eller objektens utseende eller levnadssätt av Skaparen i hans visdom tillåtes peka ut vad de skall användas till: Orkidén för fortplantningen (gr Orchis=testikel), kamomill för livmodern(fröhuset liknar en livmoder i genomskärning, därför lugnande vid hysteri (gr. Hystra=livmoder), ginseng för hela kroppen (roten liknar en människofigur) , mistel för tumörer (växer liksom dessa parasitiskt):

"hos växterna är alltså det som tillhör sinnevärlden blott det ytliga. Bakom det som framträder för ögat och genom växtens smak och lukt finnes dess andligt-själsliga krafter".

 

Om växtens utseende ger en vink om vad den botar, har på motsvarande sätt växtens olika delar sin signatur som antyder vilket organsystem  de främst är bra för:

 

"Den som vi vill hjälpa med avseende på hans andningssystem rekommenderar vi att äta så mycket som möjligt av blad"

                

"växtrötter innehåller många helande krafter för nervsystemet".

 

Precis som hos homeopatin utgör dessa krafter ingen kemisk eller ens materiell substans: för att frigöras måste de spädas ut till stundtals molekylfria lösningar. (I fall då man använder metaller som bly och kvicksilver skall man nog vara tacksam för det.)

 

Det är i linje med signaturläran som mistelterapin kommit att användas av den antroposofiska medicinen och blivit en storsäljare (Iscador). Denna injektionsbehandling har fungerat som en murbräcka för att få naturmedel för Det finns ingen invändningsfri studie som visar några positiva effekter av mistelterapi mot tumörer.

 

Vad skall man säga om denna fysiologi och sjukdomslära?

Ibland är det enkelt att yttra sig om en utsaga: om någon säger att två plus två är fem då säger vi att det är fel.

 

Men om någon säger att Gautama Buddha reinkarnerats och lever på Mars, eller att  astralkroppen svarar för individens utveckling från puberteten eller att kvicksilver är en viktig medicin för att den står i ett speciellt förhållande till planeten Merkurius - då är det inte ens fel. Det är värre, det är non-sens. Och antroposofiska läkare brukar sällan försöka övertyga oss andra om sådana sanningar - som ändå spelar en grundläggande roll i deras medicinska lära.

Det finns överhuvudtaget ingen anledning att på förhand anta att en behandling given enligt ovanstående fysiologiska och farmakodynamiska teorier kan ha någon effekt utöver placeboeffekt. Om de ändå har det, vilket i enskilda fall kan vara fullt möjligt, så har det det inte i kraft av någon speciell antroposofisk princip eller astrala krafter.

Jag har konfronterat antroposofiskt skolade personer med denna syn på dess medicinska lära förut. Och det skall sägas till deras försvar: Många av Rudolf Steiners medicinska utsagor är idag pinsamma även för dem. Man framhåller att den antroposofiska sk vetenskapen gjort framsteg, och att mästaren inte alltid är helt upp to date.

Men jag vill ändå ta ett exempel på att man kan bli orolig över den antroposofiska läkekonsten.

Och då väljer jag inte antroposofiens gärdsgårdsserie utan Jackie Schwartz  omtalade mässlingstudie i Järna.

Mässlingen är således en virussjukdom som före antibiotikas tid hade en dödlighet på omkring 1% i vårt land. Den har varit elakartad i olika grad i olika tider och olika länder och påstås ha svarat för en stor del av utrotningen av ursprungsbefolkningen i Amerika efter europeernas ankomst dit. Den är mycket fruktad i vissa länder i Tredje Världen än idag med en dödlighet uppåt tio procent och den är en av de absolut vanligaste förhindringsbara dödsorsakerna bland barn med 1,5 miljoner dödsfall 1989. Omkring 10% av dem som drabbas får i vissa material mellanöreinflammation och nästan lika många bronchopneumoni - den vanligaste dödsorsaken. Hjärninflammation uppträder i ett fall på mellan mellan 1-2000. Av dessa dör omkring 15% och 25-30% får bestående hjärnskada.

I vår del av världen har vi dock på senare decennier kommit att betrakta den som ganska harmlös. Vaccinationer inleddes omkring 1982 i Sverige. Risken att förbli ovaccinerad har betraktats som ganska ringa. Men det gäller att komma ihåg att risk betyder två saker: Oddsen att drabbas och omfattningen av vad som händer om man drabbas.

Nedan en tabell över vad som hände då MMR-vaccinationen började i Sverige 1982:

Year

Cases

Encephalitis

1981

372

15

1982

388

15

1983

248

8

1984

81

1

1985

9

0

1986

11

0

1987

10

0

 

 

I beaktande att kanske tjugotusen personer per år insjuknade i mässlingen är kanske  3-400 i behov av sjukhusvård och 15 fall av encephalit kanske inte så mycket. Men det var oerhört många fler än som insjuknade i smittkoppor under de sista decennierna denna sjukdom var aktuell för vaccination. Och konsekvenserna var mycket allvarliga för dem som drabbades.

Jackie Schwartz studerade 235 fall av mässling bland antroposofbarn (och någon vuxen) i Järna vid nittiotalets mitt. Alla överlevde  synbarligen utan men och en majoritet av föräldrarna ansåg på förfrågan att barnen under den månad de lidit av sjukdomen utvecklats positivt.

Visst kan man resa invändningar mot massvaccinationer bl a mot mässling. Man kan t ex påvisa allvarliga biverkningar av vaccinationen, som helt eller delvis uppväger fördelarna - det har man dock ännu ej lyckats göra. Man kan  fundera över om ökningen av allergisjukdomarna i vår tid kan sammanhänga med att barn skyddas från tidiga infektioner genom ökad hygien och /eller massvaccinationer - och här pågår forskning där bla erfarenheterna från Järna i Alms studie, där barnen tycks ha mindre inslag av allergi,  kan vara intressanta.  Fenomenet att människor tillhörande religiösa sekter eller som omfattar en religiös tro  både håller sig friskare och lever längre är f.ö väl dokumenterat i medicinsk litteratur och gäller ej enbart antroposofer.

Men Schwartz studie tycks inte ha motiverats av sådana överväganden. Snarare av Rudolf Steiners  ord:

"vi bär stämpeln från våra fel vidare med oss till nästa reinkarnation.. så infogar sig sjukdomarna rentav som mäktiga uppfostrare i vårt liv." (Die Offenbarungen des Karma)

fast klädda i en för en modernt vetenskapliga öron anpassad språkdräkt:

Jackie Schwartz: Från läkarvetenskapen poängteras endast riskerna med barnsjukdomarna, framför allt för allvarliga neurologiska komplikationer efter hjärninflammation, medan uppgifter om sjukdomarnas positiva betydelse för barnets utveckling i allmänhet saknas......

Barnsjukdomarna mässling, röda hund och påssjuka är naturliga kriser i barnets utveckling med möjlighet att påverka barnet positivt både på kort och lång sikt. Antroposofiska läkare har därför alltid ifrågasatt en generell vaccinering av alla barn, i synnerhet om den genomförs enligt gängse massvaccinationsprogram. Man föreslår i stället ett individuellt och differentierat tillvägagångssätt både vad gäller typ av och ålder för vaccinering....

Det har aldrig rapporterats några allvarliga komplikationer med restsymtom hos de 10 000-tals barn med mässling som behandlats enligt den antroposofiska medicinen. Läkare har i samband med mässling framför allt noterat framsteg i barnens utveckling.

Liknande erfarenheter gäller de två andra barnsjukdomarna.

Med sin studie ville han således i stället visa  1. Mässlingen är ett naturligt led i individens utveckling och är en "uppfostrare" av betydelse 2. Den är inte så farlig.

Denna studie godkändes inte för publikation i Läkartidningen.. Av antroposofer tolkas detta lätt som ytterligare ett bevis för att den vanliga medicinen är förstockad och oemottaglig för högre sanningar.

Men för det första har man inte rätt att dra slutsatser om en sjukdoms farlighet utifrån 235 fall då  den farligaste komplikationen kanske inträffar en gång per tusen fall. Genom att inte klart utsäga detta ådrar man sig lätt misstanken att försöka slå blå dunster i ögonen på folk. Det är som att på grundval av ett par lyckade turer säga att det "inte är så farligt" att  vandra fram och tillbaka över ett järnvägspår med ögonbindel och öronproppar.

För det andra  kan man inte genom att i enkätform utfråga antroposofiska föräldrar om  barnens utveckling dra några slutsatser om deras verkliga utveckling, eftersom föräldrarna på förhand visste vad det korrekta svaret var. Detta är inget speciellt för antroposofer utan grundläggande för all klinisk forskning. En sk blind tolkning av utomstående och en kontrollgrupp hade åtminstone varit nödvändig. Och det vet säkert Jackie Schwartz, men redovisar inte.

För det tredje - och här återkommer vi till den antroposofiska medicinens teoretiska grundval - Jackie Schwartz redovisar inte de grundläggande premisser utifrån vilka han (och andra antroposofiska läkare) kommit att förvänta sig en positiv utvecklingseffekt av mässlingen, dvs att  denna förväntan inte, som antyds, baseras på ren erfarenhet utan härrör ur ett karmiskt resonemang om mässlingen som ett andligt väsen, en karmisk uppfostrare. Dvs han förklarar inte varför och på vilket sätt mässlingen - men inte t ex luftrörskatarr, smittkoppor,  öroninflammation, difteri eller någon annan sjukdom - är ett naturligt led i barnets utveckling.

Och sist men inte minst - att hindra en mässlingssjuk från att utveckla encephalit eller att bota en sådan om den bryter ut  - det klarar varken antroposofisk eller vanlig medicin. Vi kan bara förebygga genom vaccination. Därför var det tur för Jackie Schwartz att ingen av de uppåt trehundra fall av mässling i Järna han studerade, där föräldrarna på antroposofmedicinsk rekommendation avstått från vaccination utvecklade sådan åkomma - risken torde ha varit mellan 1/3 och 1/6 att någon skulle göra det. Det etiska i detta risktagande är inte självklart.

Detta gör denna antroposofiska studie -likt många alternativmedicicinska - till dålig vetenskap och  vi bör vara tacksamma att den inte läggs till grund för en nationell - eller global handlingsplan vad gäller barnsjukdomar. Och den utgör ett exempel på hur en dålig teori faktiskt kan få ödesdigra praktiska konsekvenser.

Därför är jag glad så länge den antroposofiska medicinen håller sig där den hör hemma  - i marginalen på sjukdomsapparaten