Esther
Bild: Konfirmationsklassen i Skatelöfs kyrka 1914. Esther nr 2 fr v i främre raden.
Esther föddes för jämt hundra år sedan på ett litet torp i Vederslöv, på vägen mellan Nöbbele och Odenslanda. Hennes mor hatte Eva, född 1877, dotter till en ganska välbeställd bonde på trakten, och hennes far var Carl Petter Värn, född 1872, av knektasläkt, socialist och fd rallare. Carl Petter kom från Vederslöf och var bördig från Moheda. Han var mycket grov och stark så länge han fick vara frisk.
Inte var det meningen att han skulle få gifta sig så fint som med Eva - det var en mindre skandal att de blivit tvungna genom att Eva blivit med barn - det var Esthers storasyster Anna som annonserat sin ankomst 1898.
Carl Petter fick arbete i berget i Målaskog, 12 km väster om Vislanda där man bröt granit bl a till Kejsar Wilhelms befästningar. Eva och han flyttade 1902 till torpet Sandliden nära Gottåsa, där de skulle bo kvar till sin död 1952 resp 1957. Carl Petter gick till sitt arbete (18 km ) varje dag så länge han inte hade cykel. På vägen hem handlade han i Vislanda och ibland bar han en femtiokilossäck med sig under var armen hela vägen, sägs det.
Men innan han var femtio hade han blivit invalid - höftlederna var uppslitna och han fick gå med två käppar eller köra en handdriven trehjuling. Då fick han gå över till att binda korgar, och Eva fick gå omkring i gårdarna på trakten och hjälpa till med försörjningen.
(Hans åker trehjuling med Carl Petter någon gång i början av fyrtiotalet)
Eva skötte med Carl Petters hjälp den lilla jordlapp man hade och fiskade gäddor i den näraliggande Gölen. En dag då hon arbetade i skogen petade hon ut ena ögat på en vass gren och fick därefter bära emaljöga. Carl Petter var mycket snäll och gjorde mycket hushållsarbete - skötte bland annat all bakning. Och så läste han, hela livet, så mycket han kom över.
(Bild: Carl Petter och Eva Värn i potatislandet någon gång på fyrtiotalet)
Under åren 1898-1917 fick de barnen Anna, Esther, Kalle, Gustav, Oskar (I) som förolyckades som liten, Olga, Hjalmar, Emma, Alfred, Ernst, Oskar (II) och Lisa. Eva hade lätt att få barn. Hon brukade säga att det gick så lätt att hon skulle åta sig att "barna åt hela socknen". Det blev allt trängre i Sandlidens två små rum.
Barnen fick förstås också försöka bidra till försörjningen så fort det gick. När Ester var sex skickades hon på sommaren till Lövhult en halvmil bort för att vara lillpiga, men det tyckte hon inte om, så efter ett par dar rymde hon hem till mor och far igen. I skolan i Gottåsa började hon knappt fyllda sex, för storasyster Anna behövde sällskap. Det visade sig snart att hon hade ett alldeles ovanligt läshuvud (till skillnad från systern som hon alltid fick hjälpa i skolan) och hade högsta betyg i alla ämnen utom gymnastik med lek och idrott. Prästen sade när hon slutade skolan vid tolv års ålder att hon fått det finaste skolbetyg som han någonsin delat ut.
(Esther i 18-årsåldern på besök på något finare ställe)
Huvuden var det emellertid inte i hennes samhällsklass inte så stor efterfrågan på, i synnerhet inte om det satt på en flicka. Det var mera armar och rygg som efterfrågades och Esther fick jobb som piga hos Grimslöv by. Där träffade hon i sjuttonårsåldern Anders, som var lilldräng och två år yngre och liksom hon arbetade på Kronogård och man började umgås som fästfolk och hälsa på varandra hemma. När hon var 22 och Anders 20 så var det uppenbart att man snart måste legalisera förhållandet, för Gunnar var på väg. Han föddes i januari 1923, men man kunde inte gifta sig förrän i augusti, eftersom Anders var underårig och gjorde dessutom rekryten som hästskötare vid I 11. Äktenskapet skulle vara i över sextio år.
Paret fick en undantagsstuga på Hölmö, där man bodde och arbetade till 1925 när Anders fick arbete som ladugårdskarl på Hjertenholm norr om Alvesta. 1929 flyttade man till torpet Karlstorp, en kilometer väster om Huseby på vägen mot Vislanda. Under åren 1926-33 fick man ytterligare fem barn, Sven, Lilly, Maj, Gösta och Evy. Med Karlstorp följde ett hushållsjordbruk där Esther och barnen fick arbeta. Dragkreatur fick man hyra i utbyte mot arbete på Huseby - för att låna ett par oxar en dag måste Anders arbeta 2 dagar på godset. Senare skaffade man sig två kor, som också användes som dragare. Från mitten av trettiotalet fick Anders ta arbete med kraftledningsbygge i Skåne och Blekinge, och Esther fick i veckorna sköta de sex barnen och jordbruket själv, Anders kom hemcyklande de tio milen på lördagen och fick ge sig av på söndagskvällen efter att ha jobbat på torpet i helgen.
(Anders kör med sina båda kor på Karlstorp)
1938 fick Anders arbete som rättare på Oby Gård, och familjen fick en finare bostad i en av de gamla slottsflyglarna. Barnen började komma ut och få arbete och försörjningsbördan lättade något. Men redan 1940 var det dags att bryta upp från Oby - Anders, som hade förmansställning kunde på grund av sina politiska böjelser inte ställa sig på Fröken Stephens sida i de konflikter som uppstod med lantarbetarna och slutade sin anställning för att börja på Torvförädligen i Hästhagen. Ty nu var det krig och man började bryta torv för att hålla värmen i landet. Anders och Esther kunde nu för första gången skaffa ett eget ställe, och man köpte Lilla Enigheten, fd Oby Ångsåg, för 5000 kronor och flyttade dit i oktober. Året därpå föddes Hans när Esther var 41 år. För första gången fick Esther mödravård och så småningom även barnbidrag för sladdbarnet.
Under fyrtio- och femtiotalet var Anders mycket fackligt aktiv. Alla mötesprotokoll och handlingar från denna tid bär Esthers prydliga handstill, för Anders skrev som en kråka. Annars var detta det decennium då barnen började flytta hemifrån, och 1950 var det bara Hans kvar hemma. Det blev tid att läsa, en vana som hon ärvt hemifrån och fortsatte hela livet. Hon hade odlat upp en ganska stor trädgård där hon hade mycket att stå i på somrarna, och då fanns det också vid denna tid mycket lingon att skörda i skogen. Tidvis gav lingonplockningen större inkomster än Anders lön - fast det gällde bara några höstveckor. Fortfarande hade man lånen att dra på, och när grannen sade upp inteckningarna var situationen kritisk.
Esther fick det lugnare på femtiotalet- snarast alltför lugnt ibland, tyckte hon. Helst hade hon velat ta ett arbete på syfabriken för att komma ut och för att få lite egna inkomster och personligt oberoende, men det kunde Anders inte gå med på. På något sätt skulle det ha gått hans ära för när - kanske var det lite svartsjuka med i spelet också. Anders började bli rätt sliten i rygg och höfter och var trött och vresig ibland. Förresten var hennes egen hälsa inte den allra bästa, axlarna hade börjat säga ifrån och på sextiotalet började hon få besvärliga handeksem som gjorde det svårt att arbeta med saker som slet på händerna. Knäna var utslitna och vållade henne mycket bekymmer. Det blev till att engagera sig i barn och barnbarn och att gå och vänta på besök. Och nu fanns ju TV också.
(Esther och Anders i trädgården tidig vår i början av 70-talet)
1973 firade Anders och Esther Guldbröllop. Året därpå drabbades Esther av ett slaganfall och blev helt förlamad i höger sida och fick svårt att tala. Hon kunde aldrig gå igen för egen maskin och var rullstolsbunden de sista elva åren av sitt liv. Talet blev så pass bra att hon kunde göra sig förstådd. Anders var ju nu pensionär, själv hade han svårt att gå, men med hans och hemhjälpens bistånd kunde man ändå stanna kvar på Enigheten. Esthers andliga vitalitet påverkades inte av hennes kroppsliga skröplighet. Hon var lika engagerad i omvärlden som förut, och hon hade hela tiden en stark önskan att leva kvar i den och uppleva nya saker. "Hon är liksom inte färdig med livet" sade Anders då beskedet kom att hon fått den cancer som skulle ända hennes liv på nyåret 1986.
I den mån det finns snälla människor så var Esther en sådan. Hon hade en stark benägenhet att tro alla människor om gott, och hon fick därvid rätt, åtminstone lika ofta som den som valt motsatt hållning. Hon hade en stor begåvning, men hon använde den aldrig till att intrigera eller till destruktiva ändamål utan till att med de ringa medel som stod till buds inrätta livet så vettigt som möjligt för sig och sin omgivning. Hon skapade aldrig konflikter men var en konstnär då det gällde att lösa dem som gick att lösa och att leva med de andra. Och aldrig någonsin behövde hennes barn tvivla på att de var de bästa och märkvärdigaste som fanns i hela världen.
(Esther med barn och make på sin 75-årsdag)
I världens ögon var inte Esther någon stor och märklig figur - något som hon har gemensamt med de allra flesta av oss. Ty hon brände aldrig Rom eller startade något världskrig. Hon förekom aldrig i TV och hon blev inte statsminister eller rockstjärna. Men i varje meningsfull bemärkelse, och för oss som kände henne är hon stor. Hennes liv var kanske inte alltid så lätt - men det var ett bra liv, och hon gjorde det bra för oss.