Om konsten att dressera möss
Bushteater
En historia om högre rättvisa
Rävjakt-kan det vara något?
En källa avslöjad
En morgondröm 2002
VEM SNODDE OSTEN?
Agrippa Menenius Lanatus hette en statsman ur den styrande överklassen, som 500 före vår tideräknings början lyckades kväsa ett uppror bland Roms plebejer genom att framföra en sinnrik liknelse:
”Ett samhälle är en organism, en kropp”, sade han till de upproriska. ”Vi patricier utgör dess huvud (varför inte magen?) och ni plebejer är dess lemmar. Om några kroppsdelar gör uppror mot de andra, eller går i strejk, dör ju hela organismen.”
Att göra uppror eller att gå i strejk vore alltså vansinne. Detta hände långt före den revolutionära tid, då den tanken vunnit viss spridning, att alla människor var födda likar, tillika utrustade med förnuft och innehavare av mänskliga och politiska rättigheter. Så plebejerna hade inget lämpligt genmäle på denna slagkraftiga bild, och lade ner striden.
Agrippas grundidé lever förstås kvar, och kommer att göra det så länge vi har en överklass. Den går under jorden i perioder då folket är på frammarsch, och dyker upp igen i nya formuleringar, under nedgångstider för folkstyret, t ex nu, i utmålandet av Europeiska Centralbanken som ett livsviktigt värn mot ”populistiska” avarter i politiken: Ni skall arbeta och hålla käft – vi tänker åt er!
Om matematiken är det språk naturens bok är skriven på innehåller enligt dessa politiska tänkare, Marknadsekonomins språk å sin sida de termer varmed man kan uttrycka alla väsentligheter om samhället.
Om Marknaden kräver att vi skall lämna vårt radhus och skogsarbete i Norrland och bli vinstampare i Bretagne så är det således ett uppror mot samhället att vägra. Om samma ekonomi kräver att en hemsamarit slutar att baka bullar åt sin klient är det patetiskt, närmast kriminellt och bakåtsträvande att framhärda i att göra det. Och om Marknadsekonomin kräver att vi skall äventyra familjeliv och hälsa genom övergång till skiftarbete – vilka är vi då att argumentera däremot?
Men hur får man plebejerna, förlåt, sina medarbetare att inse detta?
Ett sätt är att tvinga dem att läsa ”Vem snodde osten?” (Who moved my cheese?”) av Spencer Johnson , Brain Books 2000. Av reklamen att döma har redan mer än sju miljoner fått göra detta och boken har länge toppat Wall Street Journals bestsellerlistor för managementlitteratur. Låt oss gissa att merparten köpts i större partier och delats ut av olika arbetsgivare, som planerar nedskärningar.
Till största delen består denna lilla skrift (92 sid. 149 kr, avdragsgillt) av en fabel om två möss, Snabb och Sniff och två pysslingar, Suck och Stön, som sprang runt i en labyrint. Där hade ”någon” lagt massor med ost vid punkten C, och dit kunde de så småningom gå varje dag och äta sig mätta. De trivdes med sitt trygga liv ända tills en dag ”någon” hade tagit bort osten. Musen Sniff hittade rätt snart med sin utmärkta näsa en fin ny ostfyndighet, musen Snabb, kompenserade sitt sämre väderkorn med raska fötter och hade snart också funnit ny ost på annan plats.
Men Suck och Stön, var ju mänskliga och skulle därför konstra till allting genom att TÄNKA. De rådde ju inte för att någon tagit bort osten, och tyckte att någon borde kompensera dem för bortfallet. De envisades med att dag efter dag sitta och vakta vid punkt C i hopp om att osten skulle återvända. Så småningom började emellertid Suck att leta sig fram till en ny storfyndighet av ost vid punkt N, och insåg nu att denna fyndighet var bättre än den gamla, som egentligen redan börjat sina och kanske till och med bli lite överlagrad. Stöns vitnade benknotor kan däremot förmodligen än idag återfinnas vid punkt C.
Johnsons bok sägs handla om hur man bör tackla förändringar. Det är inte riktigt sant, ty förändringar som upplevs som framsteg behöver vi inte någon undervisning i att tackla – det gick utmärkt att få riktig pension, större trygghet i arbetet, större resurser i sjukvården och att få längre semester och kortare arbetstid på den tiden sådant var aktuellt.
Nej, det handlar om att tackla försämringar.
Och hur skall vi tackla försämringar? Johnsons bok är visserligen kort, men den kan sammanfattas i ett enda ord: Acceptera! Var inte som människor! Ställ aldrig frågan om försämringen var nödvändig, och i så fall för vem. Försök aldrig efterforska vem som vann och vem som förlorade på den! Gå aldrig samman och kräv något annat! Var som möss, som inte tänker, utan individuellt springer runt och söker ny ost. Då uppför ni helt i enlighet med den borgerliga nationalekonomins lagar, den enda garanten för samhällsorganismens fortsatt sunda funktion.
Vem snodde då osten? Det intresserar uppenbart inte Johnson, ty boktitelns fråga förblir obesvarad, liksom den naturliga frågan varför någon snodde osten.
Och än viktigare – hur kom den dit från början? I det mänskliga samhället, till skillnad från råttlabyrinter, vet vi att vi lever av vad vi med gemensamma krafter kan arbeta ihop, och att ingen ost i längden kommer oss till del om vi inte arbetar. Osten är ingen skänk från ovan. Den speciella variant av mänsklig samvaro som marknadssamhället utgör uppvisar dock, det skall erkännas, vissa likheter med råttlabyrinten – sambandet mellan arbete och inkomst är lösligt, (den största ostbiten får ofta de som arbetar minst) och när man arbetar som hårdast tas osten bort genom ett aktieägarbeslut taget 500 mil bort, eller av kommunala byråkrater, uppskrämda av experter, utbildade på Handelshögskolan.
Acceptera! Var flexibel! Annars är du som pysslingen Stön, som ställde frågor. Honom gick det illa för, tag varning!
Någon kan kanske få idén att påstå att det ovan sagda skjuter över målet, att Johnsons bok egentligen handlar om något mera allmänt – om hur Människan skall tackla alla förändringar och kriser i det personliga livet som med nödvändighet hör detsamma till. Att "Ost" egentligen står för allt gott som vi lever av och för. Men att alla de storföretag och myndigheter som i bokens skrytsamma förord uppräknas som avnämare till Dr Johnsons osttänkande, eller Wall Street Journals läsarkrets, plötsligt skulle ha fått ett sådant intresse för hur människor tacklar t ex sina bekymmer, sin förlust av en bortsprungen karl eller katt måste bedömas som uteslutet. Och på listan av användare finns inga arbetstagarorganisationer.
Fast en gnagande misstanke att Vanja Lundby-Wedin köpt en bunt åt sin styrelse kan man ibland inte frigöra sig ifrån.
Hans Isaksson
Låt oss säga
att du är USA:s president och just har gått till angrepp mot något land (skit samma vilket). Genom något decennium av desinformation (och en vältajmad terroristattack, som du måst genomföra själv om ingen annan hjälpt dig) har du fått merparten av hemmaopinionen med dig.
George W Bushs talskrivare lät honom den 20 mars i år i TV säga nedanstående, sannolikt med regianvisningar i stil med det fetstilta:
1. Se vänlig men sträng ut! Framställ dig och åhöraren som hotade av ditt tilltänkta offer! Ljug om syftet med aktionen. Väck inte den björn som sover genom att nämna orden ”olja” eller ”militärbaser”. Eller FN och internationell rätt! Ditt syfte kan i praktiken aldrig kontrolleras, så här kan du dra till med vad som helst!
Kära medborgare.
I denna stund befinner sig amerikanska och koalitionsstyrkor i ett tidigt stadium av de militära operationerna för att avväpna Irak, befria dess folk och försvara världen mot en allvarlig fara.
2. Du vet ju att du lyckats demonisera din motståndare. Tala inte om landets regering, använd alltså i stället ärkedemonens namn, närhelst det är möjligt! Eftersom din principiella ställning är svag, gör du härigenom konflikten till en personfråga mellan dig (”oss”) och Ondskans inkarnation! I den jämförelsen kan till och med en som du framstå i gynnsam dager.
På min order har koalitionens styrkor börjat slå mot utvalda mål av militär betydelse för att undergräva Saddam Husseins förmåga till krigföring. Det rör sig om öppningsstadiet av vad som kommer att bli en bred och omfattande kampanj.
3. Låt påskina att alla de kumpaner du köpt eller skrämt med i aktionen liksom du själv är besjälade av de ädlaste motiv! Det går aldrig att bevisa att du ljuger! Tala för all del inte om de 90% som på förhand fördömt ditt planerade illdåd!
Mer än 35 länder har givit viktigt stöd – från bruket av marin- och flygbaser till hjälp med underrättelsetjänst och logistik och stridande enheter. Varje nation i denna koalition har valt att axla bördan och dela äran av att delta i vårt gemensamma försvar.
4. Framställ dina legoknektar som räddare och hjältar! Smickra dem och dina åhörare! Sådant vill folk höra! Då glömmer de lätt att du själv med pappas hjälp smet undan lumpen.
Till alla män och kvinnor i USA:s väpnade styrkor som nu befinner sig i Mellanöstern: freden för en sargad värld och hoppet hos ett förtryckt folk hänger nu på er. Detta förtroende har lämnats till rätt människor.
De fiender ni kommer att möta kommer att få lära känna er skicklighet och ert mod. Det folk ni befriar kommer att vittna om den amerikanska militärens hedervärda och ärbara anda.
5. Anklaga motståndaren för precis samma brott som du själv ofta begått och nu avser att upprepa! Se på förhand till att motståndaren får skulden för dem du tänker slå ihjäl! Framställ hans försök att försvara sig som en kriminell fräckhet! Ingen kan bevisa att du ljuger!
I denna konflikt står USA inför en fiende som inte aktar på krigets eller moralens regler. Saddam Hussein har placerat irakiska trupper och utrustning i civila områden, och försöker använda oskyldiga män, kvinnor och barn som sköld för sin egen militär. Detta är en sista grymhet mot hans folk. Jag vill att amerikaner och världen skall veta att koalitionsstyrkorna kommer att göra alla ansträngningar för att undvika att skada oskyldiga civila.
6. Det kostar föga att i detta läge lägga in en brasklapp. Motståndaren kan ju tänkas göra ett visst motstånd, trots att du låtit avväpna honom!
Ett fälttåg i en karg terräng i en nation lika stor som Kalifornien kan bli längre och svårare än vissa förutspår och att hjälpa irakierna att få ett enat, stabilt och fritt land kan kräva våra fortsatta ansträngningar.
7. Det skadar heller inte med några smickrande ord till offrets grannar och vänner. Eftersom du vet att dina ambitioner i Irak genomskådats av många, insistera desto högljuddare på deras renhet! Dina syften kan nämligen alltid ifrågasättas, men man kan aldrig beslå dig med osanning!
Vi kommer till Irak med respekt för dess medborgare, för deras stora kultur och för den religiösa tro de utövar. Vi har inga ambitioner i Irak utom att avlägsna ett hot och att återbörda kontrollen av det landet till dess eget folk.
8. Eftersom alla vet att det varit säkrast att låta knektarna stanna hemma och slippa riskera liv och lem för din skull - bedyra att du personligen månar om varje soldats liv och hälsa! Ta religionen till hjälp! Den är gratis!
Jag vet att familjerna till vår militära personal ber för att de som tjänstgör skall kunna återvända säkert och snart. Miljoner amerikaner ber med er för era käras säkerhet och för att oskyldiga skall sparas. För era uppoffringar uppbär ni det amerikanska folkets tacksamhet och respekt och ni kan veta att era styrkor kommer att återvända hem så snart deras arbete är klart.
9. Glöm att du sedan ett decennium planerat överfallet. Framställ dig som ett oskyldigt offer som av nödtvång måste värja sig. Ljug om motståndarens syften också – det går aldrig att bevisa frånvaron av någonting, allra minst dolda vapen, och ingen kommer att syna bluffen när du har vunnit! Framställ åter ditt tilltänkta offer som aggressorn! Hota dina åhörare genom honom! Allt detta gjorde Hitler med framgång. Räkna upp dina goda resurser (men utelämna dina ABC-vapnen), det inger nationellt självförtroende.
Vår nation går motvilligt in i denna konflikt, men vårt mål är säkert: Folket i Förenta Staterna och hos våra allierade skall inte leva på nåder av en kriminell regim som hotar freden med massmordets vapen. Vi kommer att möta detta hot nu med hjälp av vår armé, vårt flygvapen, våra marinsoldater och vårt kustförsvar så att vi inte skall behöva möta det senare med arméer av brandsoldater, poliser och läkare på gatorna i våra städer.
10. Framställ ditt planerade angreppskrig som en utifrån drabbande katastrof, som alla hederliga människor måste gå samman och bemästra. Inge åhöraren känslan av att tillhöra ett vinnande lag! Utmåla en lysande framtid hinsides det illdåd du planerar! Glöm inte att åter åkalla Vår Herre! Han kommer säkert inte att resa några invändningar.
När nu konflikten har kommit är den enda vägen att begränsa dess varaktighet att bruka beslutsam styrka och jag försäkra er att detta inte kommer att bli en kampanj av halvmesyrer. Vi kommer inte att acceptera något annat än seger.
Mina kära medborgare, hotet mot vårt land och mot världen kommer att övervinnas. Vi kommer att genomleva denna farans tid och fortsätta med det fredliga arbetet. Vi kommer att försvara vår frihet. Vi kommer att bringa andra frihet och vi kommer att segra.
Må Gud bevara vårt land och alla som försvarar det!
Men framför allt, se för hela friden till att du lyckas med ditt angreppskrig efter ett sådant här tal, ty annars kommer varenda en av dina lögner att avslöjas och du står där med rumpan bar och skägget i brevlådan.
Om du lyckas är det däremot bara att gå på i ullstrumporna! Folk glömmer så fort när så passar.
Hans Isaksson
En historia om högre rättvisa
Det har på senare tid varit ganska svårt att få kritiska synpunkter om USA:s angreppskrig mot Irak publicerade. Det är fullt förståeligt, ty varför riva i gamla veckogamla sår, när man i stället borde blicka framåt, gilla läget och vara positiv? Dessutom är det vår. Så varför köra huvudet i väggen? Se här i stället lite lättsam lokalhistoria:
Det handlar om en familjetragedi som en gång påstås ha utspelats här på trakten – fast sannolikt har detaljerna broderats ut en hel del som tiden har gått. Antagligen har inget av det följande hänt. Men vartenda ord är sant ändå, på sätt och vis:
En storbonde från Vislandatrakten gifte sig med granngårdens enda dotter. Hon var varken vacker eller särskilt ung och hade ett svårt humör, men hon hade en hel del tillgångar och en stor gödselstack. Inte så stor som Vislandabondens, men tillräckligt stor för att väcka intresse. Båda var av naturen ganska näriga, och denna läggning räckte till att hålla dem sams några år.
Då nyhetens behag bleknat började emellertid herrn i huset åter intressera sig för sina gamla dambekanta, och för att i någon mån ge honom igen började frun kasta sig över en av drängarna – f.ö enligt ryktet en av bondens många oäkta söner. Det talades om att hon mer eller mindre våldtagit honom. Möjligen var de sanna, men framför allt var blotta ryktet en vanära som vår Virestadsbonde inte kunde tolerera, eftersom den på sikt skulle undergräva hans anseende och därmed, och än värre, hans ekonomi.
Frun måste
straffas. I tolv års tid höll han henne inlåst i en garderob med en potta och en
knippa halm. Hon fick leva på gamla potatisskalor. Hon tappade tänderna och blev
mager som en speta. Vissa grannar var ganska upprörda, och det hände att de i
smyg stack till frun en fläsksvål, men vågade inte i övrigt lägga sig i. Ty
hennes make var socknens starke man, ordförande i fattigvårdsnämnden, nämndeman
och mäkta förmögen.
Så länge och så grundligt straffade han frun att det började ta på henne också
själsligen. Hon började prata underligt. Hon visade inga öppna tecken på
aggressivitet direkt mot bonden. Detta tog han som ett indirekt bevis på att hon
i stället smidde hemska planer i det fördolda.
Han började räkna köksknivarna varje dag och en dag blev han synbarligen alldeles från vettet då han menade att det fattades en skalkniv. Han sade sig vara övertygad om att en morgon vakna med halsen avskuren om inte kniven snarast kunde lokaliseras. Visserligen satt frun fortfarande inlåst i en garderob, gravt undernärd, svagsint och klen. Men bonden sade sig vara övertygad om att någon av de drängar, som han ofta misshandlat, eller någon granne, som hon kanske haft ihop det med, skulle hjälpa henne.
Så han band hustrun till händer och fötter och brände henne med en glödgad eldgaffel för att hon skulle tala om var hon gömt kniven. Frun vägrade i det längsta att öppna munnen, ty vid det här laget började hon bli rätt sur på maken. Till slut måste hon i alla fall ge vika och erkände att hon faktiskt inte hade en aning om några andra knivar än dem som maken själv förvarade inlåsta tillsammans med en hel uppsättning hagelbössor, tjurpiskor och älgstudsare.
Då slog bonden ihjäl frun med eldgaffeln.
Dagen därpå hittades skalkniven bakom vasken, dit den ansågs ha fallit då pigan skalade potatis för ett par dagar sedan. (Pigan svor visserligen långt senare på sin dödsbädd att hon själv sett husbonden gömma kniven där, men hennes trovärdighet har ifrågasatts)
Tingsrätten fann efter kort överläggning att målet mot storbonden skulle läggas ned, eftersom brott inte kunde styrkas. Ty med tanke på den sällsynt svinaktiga behandling bonden under lång tid hade utsatt sin fru (och andra underlydande) för hade han faktiskt all anledning att tro att han svävade i akut livsfara då en kniv saknades. Att slå ihjäl frun var i den situationen en handling i nödvärn.
Att han dessförinnan torterat henne med en glödgad eldgaffel räknades honom i sammanhanget tillgodo, eftersom det visade att han till och med vinnlagt sig om att få slippa slå ihjäl henne i självförsvar genom att i stället lokalisera det presumtiva mordvapnet. Dessutom framträdde flera av bondens kvarvarande tjänstefolk och vittnade om hur besvärlig och elak hustrun varit och hur hon till och med under senare år skulle ha uttryckt att hon skulle ha det bättre utan maken, vilket tolkades som att hon önskat hans död. Man sade sig allmänt vara lättad över att hon var borta.
Alla grannarna förklarade sig också nöjda med domen. Man hade många affärer ihop med bonden, behövde ibland låna pengar av honom och ingen skulle vinna på att han hamnat bakom lås och bom. Så mycket mera som han nu ytterligare ökat sin förmögenhet genom arvet efter hustrun.
Dessutom skulle det bara komma surt efter om man öppet gått emot storbonden, något som han inte försummat att antyda och tidigare gett många exempel på.
2003-04-20
Rävjakt - kan det vara något?
Psykologiska institutionen vid Universitetet i Sussex, England, rapporterar nyligen om resultatet av en vetenskaplig studie, omfattande djupintervjuer med 40 utvalda personer, vilka utmärkt sig genom att delta i kollektiva aktioner såsom t ex kampanjer, strejker, politiska demonstrationer.
Man anser sig ha påvisat att personer som valt att på detta sätt aktiverat sig upplevt en förbättring av det psykiska välbefinnandet och i mindre utsträckning än andra lider av stress, smärta, ångest och depression.
Forskarna antyder i sin diskussion av resultaten att förhållandet, att sådana aktioner är mindre vanliga i Storbritannien idag än för tjugo år sedan kan vara en av faktorerna bakom en ökad psykisk ohälsa.
Vid första anblicken kan resultatet synas förvånande. Det är lätt att ge en rad exempel på hur folk som ägnat sig åt politiska protester – från Nazityskland till Västbanken, Genua och Göteborg – tvärtom inte bara tagit skada till liv och lem och hälsa, men också stundom berövats sin möjlighet att fritt röra sig i samhället, ja stundtals till och med sitt liv. Och den åldrade men minnesgode aktivisten erinrar sig hur psykologiprofessor Jan Agrell vid mitten av sextiotalet rentav förklarade hans protester mot USA-imperialismen som utslag av mentala störningar. Och, för all del, Agrell kan ju ha haft rätt – omedvetet sökte vi kanske, och fann, bot för våra klena psyken genom att kollektivt storma USA-ambassaden.
Därtill kommer att Sussexstudien finner starkt stöd i djurförsök: råttor som försätts i svåra situationer utan utrymme för handling blir långt mera neurotiska än de kollegor som förses med möjligheter till motaktion, oavsett reella möjligheter till framgång.
Man kan alltså inte utesluta att en folkhälsostudie av den tyska nationen av år 1938, om en sådan gjorts, skulle ha visat på positiva hälsoeffekter såväl av att vara nazist och kollektivt jaga judar och socialister som av att vara antinazist, misshandlad och satt i läger. Även om det är svårt att i efterhand belägga kan nämligen även de sistnämnda ha fått sin mentala hälsa förbättrad innan de togs av daga. Sussexstudien kan ju, vetenskaplig som den är, inte ta ställning till den kollektiva aktivitetens inriktning, utan understryker blott dess hälsobefrämjande betydelse.
Det är dock oklart vilken nytta våra makthavare kan tänkas utvinna ur denna studie. I förstone tycks den kunna läggas till grund för en folkhälsokampanj av delvis nytt slag: det folk som slutat att göra kollektivt motstånd mot kapitalets härjningar via fackföreningar och gatudemonstrationer och i stället individuellt insjuknat och sjukskrivits kanske kan förmås att återvända till politiken (och arbetet!) om man blir klar över den politiska aktivitetens hälsobringande egenskaper?
Här finns dock ett dilemma: eftersom den kapitalistiska ekonomin numera tycks vara inne i ett så känsligt skede att minsta folkliga intervention riskerar att kasta oss alla i fördärvet, får självfallet inte denna nya våg av politisk aktivitet resultera i en rad ansvarslösa (populistiska) beslut. På sin höjd kan ett sålunda aktiverat, och därmed härdigare och friskare, folk tillåtas vara med om att lägga synpunkter på hur många miljarder som ytterligare skall sparas in på hälso- och sjukvård, kultur, omsorg och skola.
Idealet vore kanske en politisk motsvarighet till kommunala klotterplank – återkommande, gärna livliga debatter om perifera och icke-kostnadsdrivande frågor. Dessa debatter må självfallet vägledas av erfaret folk från politik, näringsliv och reklambransch. Folkhälsan ju är ett övergripande mål, och man kan förvänta sig ett gott samarbete över partigränserna.
Vilka krav bör vi då ställa på dessa kampanjers politiska innehåll? Framför allt bör frågorna ges en sådan mänsklig och konkret vinkling att den förmår engagera massorna och samtidigt kanalisera deras energi i systemkompatibla banor. Goda aktuella exempel är striden om snusets ställning inom EU, kampanjen för att lära utlänningar att tala och tänka svenskt, alkoholimportörernas lyckade kampanj för ökad tillgänglighet för deras produkter, debatter om olika regeringsledamöters familjeförhållanden eller pensionsförmåner (aldrig om deras politik!) och de framgångsrika kraven på strängare straff för pedofiler och barnmisshandlare.
Någon kan alltså invända att ovanstående kravbeskrivning redan tillgodoses ganska bra i dagens politiska verklighet, genom media och genom de allmänna valkampanjer som bedrivs. Det är delvis sant. Lobbygruppers och ledarredaktioners livliga aktivitet ger dock uppenbarligen ett magert hälsoutbyte för folket och allmänna val inträffar bara var fjärde år. Folkhälsan kräver bredare och mera kontinuerliga insatser, som sätter många människor i rörelse. Erfarenhetsmässigt lurar här stora faror. Historien förskräcker.
Därför är det av särskilt intresse att Sussexstudien bland de kollektiva aktiviteter som gav positiva effekter för hälsan inkluderar även rävjakt från hästryggen med drevhundar. Det är alltså inte omöjligt att en framtida svensk folkhälsopolitik i enlighet med vår politiska kultur huvudsakligen kommer att handla om att introducera denna ädla form av kollektiv aktivitet på svensk botten.
Men faktum kvarstår: när någon, t ex Makten, jävlats med en länge och väl och samtidigt lyckats övertyga en om att det inte lönar sig att gå till motvärn – då blir man sjuk i själen, vilket även kan leda till rent fysiska symptom.
Det är därför som några krossade fönster då och då kan hålla doktorn borta. Detta får nu, i och med Sussexstudien, anses vetenskapligt belagt.
En källa avslöjad
Att amerikanska presidenter i allt högre utsträckning hämtar sin inspiration, vad gäller konflikthantering, från actionfilmens värld är uppenbart. Ronald Reagan behöver vi inte nämna – det är att forcera öppna dörrar. Innan George Bush S:r massakrerade Irak förra gången 1991 citerade han Clint Eastwood och uppmanade Iraks statsledning: ”Go on, make my day!”. Hans son, J:r, går i pappas spår och har följdriktigt Rambo som sin stora idol. Då tyska Der Spiegel i ett fåfängt försök till satir på sitt omslag avbildade Rambos tungt beväpnade slaktargäng fast med Cheyneys, Rumsfelts och Bush´s huvuden påsatta blev den senare, som likt en gång Kals Ada inte kunde tyska och naturligtvis uppfattade omslaget som en hyllning, så förtjust att han köpte en betydande upplaga och lät sprida omslaget som reklamaffisch.
Vid studiet av Ethan Coens novellsamling ”Edens Portar”[1] fann jag dock till min förvåning att Juniors läsning måste vara bredare än man förväntat sig då man hör honom formulera sig. I novellen Johnnie Ga-Botz finner vi följande telefondialog mellan chefsgangstern Johnnie och hans handgångne man Monk, som skall omhänderta en langare som släpar efter med betalningen. Läs och njut!:
………
MONK: Du vill jag ska göra det. alltså.
JOHNNIE: Ja - hör på nu, den här jävla typen alltså, jag vill att du, först vill jag att du skär kuken av han.
MONK: Okej.
JOHNNIE: Jag vill fan att du skär kuken av han.
MONK: Okej, det kan jag göra.
JOHNNIE: Och sen vill jag att du kör upp den i röven på han.
MONK: Ojdå.
JOHNNIE: Ja. Rätt upp i röven bara.
MONK: Ojdå. Hans egen kuk?
JOHNNIE: Ja, hans egen kuk, vems kuk tror du vi snackar om?
MONK: Visst, okej.
JOHNNIE: Jävla typ. Sen säger du: "Johanie Ga-Botz vill veta vad du gillar det."
MONK: Okej.
JOHNNIE: Han säger, ja alltså, jag gillar det inte, och då skjuter du han i skallen.
MONK: Okej.
JOHNNIE: Rätt i skallen bara.
MONK: Okej. Roger.
JOHNNIE: Jag tror inte han kommer att gilla det, få kuken avskuren och uppkörd i röven.
MONK: Det kommer han inte att gilla.
JOHNNIE: Men alltså, ifa1l han säger att han gillar det, då skjuter du han ändå i skallen.
MONK Oj. Okej.
JOHNNIE: I vilket fall alltså. Skjuter du han i skallen.
MONK: Okej.
JOHNNIE: Eller om han inte säger nånting, så skjuter du han skallen.
MONK: Okej.
JOHNNIE: Fattar du?
MONK: Ja.
JOHNNIE Du skär kuken av han, du kör upp den i röven på han, "Jolinnie Ga-Botz vill veta vad du gillar det", du skjuter han i skallen.
MONK: Okej. Så ifall ... Nä, okej.
JOHNNIE: Vadå?
MONK: Nä nä.
JOHNNIE: Vadå nä?
MONK: Men ... ifall han liksom - jag vet ju att om han säger att han inte gillar det så skjuter jag han i skallen, och om han säger att han gillar det så skjuter jag han i skallen, och om han inte säger nånting så skjuter jag han i skallen, okej, allt det där fattar jag, men tänk om han, liksom….
JOHNNIE: Vadå?
MONK: Ja... om han säger nånting, fast inte liksom jag gillar det inte, utan nåt annat,alltså att han inte säger ingenting utan ...
JOHNNIE: Vadå? VADÅ?
MONK: Ja ... ska jag skjuta han i alla fall?
JOHNNIE: Meningen är bara - "Johnnie Ga-Botz vill veta vad du" - bara för att han ska veta att det är jag.
MONK: Mmm.
JOHNNIE: Lägg av! Håll inte på och tänk för mycket på den där
skiten! Meningen är att du ska skjuta skallen av han!
MONK: Visst.
JOHNNIE: Det där andra ” skära kuken av han” köra upp den i röven på han, det är bara...
MONK: Extra.
JOHNNIE: Det är bara extra, det är bara grädde på moset, vad jag vill är att han ska få skallen avskjuten.
MONK: Jag fattar.
JOHNNIE: Vad i helvete?! Ja för fan - skjut han!
JOHNNIE: Okej?
MONK: Oavsett vad –
JOHNNIE: Ja, skjut han - oavsett vafan!
MONK: Ja ja, jag fattar.
JOHNNIE: Jävla typ.
MONK: Ja. Öh…
MONK: Okej.
JOHNNIE: Jag skiter totalt i vad han säger!
MONK: Bra. Okej.
JOHNNIE: Ja?
MONK: Jag bara...
……osv.
Vad jag kan förstå måste hundratals liknande dialoger i dagarna, inför USA:s nästa stora överfall på Irak, försiggå mellan USA:s president (eller hans närmaste män) och lydiga, om än något hjärtskrämda, regeringschefer och utrikesminstrar. Möjligen använder man något annan terminologi då man talar med vår utrikesminister, får vi hoppas, för hennes skull.
Om man till följd av svårartad förfining har svårt för ordval och tonläge i just ovanstående citat är det bara att läsa t ex Per Ahlmarks krönikor i DN, där samma budskap på samma intellektuella nivå finns tryckt, fast på normalprosa.
Hans Isaksson
Jag vaknade med ett ryck och en intensiv känsla av krypande obehag. Obehaget tycktes börja i ankelhöjd, sakta marschera upp över låret, magen (det tog en sväng runt naveln, som på mig är ovanligt djup med branta sidor) och fortsatte uppåt bröstet. När förnimmelsen plötsligt upphörde vågade jag försiktigt vrida ögongloberna nedåt, och tryckte hakan mot bröstet. Då såg jag att den krypande förnimmelsen inte, som jag trott, förorsakats av en hemlös mus, utan av en liten människogestalt på c:a 10 centimeters höjd, som stod och stirrade rakt in i mitt öppna gap.
Gestalten var iklädd vit poplinrock, öppen framtill, vit skjorta och randig slips och attachéväska. Hans framtoning (det var utan tvivel en han) var strikt, sånär som på frisyren, som var något pojkaktigt tilltufsad. Hans anletsdrag, så långt jag kunde fokusera dem, tycktes inte spegla annat än beslutsamhet och ett visst mått av vämjelse, som om han tittat ned i en kloak.
”Vem........?” började jag, och överraskad av vibrationerna i min bröstkorg föll den lille homunkeln omkull och gled ned på täcket, väska och allt. Fast förvissad om att jag hallucinerat (jag hade ätit murkelsås till middag) lade jag mig på sidan och somnade om.
När jag åter vaknade var det till ett sorl av pipiga röster - nästan som av en myggsvärm. Jag försökte sätta mig upp för att lokalisera källan, men erfor till min förskräckelse att jag var förlamad från halsen och nedåt. Då jag på nytt rullade ögonen (det gick i alla fall, kunde jag lättad konstatera), denna gång från höger till vänster märkte jag att min förlamningskänsla i själva verket berodde på att jag fjättrats vid sängen med tusentals fina blåa garntrådar. Jag såg samtidigt att någon för ändamålet gjort sig besväret att nysta upp två tredjedelar av mina tjeckiska långkalsonger för att få råvaran till detta projekt. När jag åter vände blicken nedåt såg jag till min fasa att den lille poplinmannen fått sällskap av cirka 4000 kollegor, synbarligen i samma uniform. Den minste av dem - jag tyckte bestämt han såg ut som Bo Lundgren, eller möjligen Leif Pagrotsky - banade sig väg genom min mustasch, kravlade sig upp på näsan (det sved som eld då han hivade sig upp i näshåren) och började tala till sina andäktigt lyssnande kolleger nere på bröstet.
”Bröder och systrar” började han, och när jag tittade efter så jag att en och annan dam i knytblus faktiskt förenat sig med poplinarmén, ”när jag nu bestiger denna höjd, är det blott ett ringa steg för mig personligen, men för oss, den egentliga mänskligheten, är det ett historiskt steg. Det är hit vi strävat, och hit har vi nått.
Jag avser nu att inför era ögon för evigt befästa vår triumf genom att här uppe plantera vårt frihetsbanér, som för evigt må vaja till dess åminnelse.
Men mycket återstår att göra, och vi kan inte vila på våra lagrar vid äventyr att de vissnar. Minns, att blott det förhållande att den man, från vars högsta punkt jag talar, sovit så djupt och länge har gjort vår triumf möjlig. Var alltså redo! (Församlingen skyldrar med sina attachéväskor). Och låt oss göra det skedda oåterkalleligt genom att omdana den mark den mark vi står på: låt denna näsa i framtiden kallasFrihetsberget, låt oss klippa ned vegetationen på bröstet och av slätten göra oss en golfbana, av naveln en swimmingpool, av magen en marknadsplats och låt oss, i Napoleons efterföljd, som ett segermonument avskära och frakta den kullfallna obelisken borta i skogsbrynet hitupp.....”
Här ryckte jag till, drog knäna mot hakan...och ni trodde förstås jag drömt alltsammans?
Visst hade jag det. Jag hade i mina förtvivlade undanmanövrer trasslat in mig i påslakanet. DN:s ledarsida hade fallit ned över ansiktet och gav mig, kanske delvis av detta skäl, kvävningskänsla. Klockradion visade halv sex på morgonen. Det regnade och var 2 grader plus sade man på radionyheterna och övergick därpå att utförligt behandla regeringens senaste förslag om hur man bäst skulle komma åt sjukskrivna och pensionärer. Samt börsnoteringar.
Ånyo vände jag mig på sidan och försökte sova, trots att jag var kissnödig.
Ibland hjälper det inte att vakna när man mardrömmer.
Liten valsövning för samtida ståndspersoner.
Vi antar (för att du skall få distans) att du är bonddräng vid sekelskiftet och har att besvara följande impertinenta fråga:
Vad gjorde du och pigan i mangelboden hela natten?
Du har då att välja på följande alternativ:
1.Den rättframma varianten:
-Det skall Du skita i!
Denna variant kan bara användas mot likställda eller underordnade - och de ställer sällan så dumma frågor.
2.Den ädelmodiga varianten:
-Min heder förbjuder mig att avslöja vad hon gjorde. Hellre utsätter jag mig för smutsiga insinuationer än jag själv smutskastar någon
Lämplig variant om du eftersträvar en upphöjd framtoning
3.Den avväpnande varianten:
-Vi genomförde knästående ömsesidigt en rad högst tillfredsställande orala samlag
Främst användbar då du inte har ägnat dig åt just detta -men prova den gärna någon gång annars också!
4.Den fromma varianten,:
-Vi ägnade oss åt meditation och bön i avskildhet.
Lämplig mot troende frågeställare, i synnerhet de som tror på vad som helst..
5.Den utstuderat tunna varianten:
-Jag gav henne pianolektioner
Här måste du på den obligatoriska följdfrågan:
-Men där finns ju inget piano??!!
vara beredd att utan tvekan genmäla:
-Det märkte vi också efter en stund, så det fick bli teoretiska övningar
6.Lennart Geijervarianten:
-Jag gav henne råd i etiska och sociala frågor
Alltför utmanande fräck. Tas bara med för fullständighetens skull.
7.Den hörselskadade varianten:
-Vafalls??
8.Amnesivariant med ripost:
-Det minns jag faktiskt inte. Kan du själv erinra dig exakt vad du sysslade vid en godtyckligt angiven tidpunkt?
Lämplig om du är van att stå inför rätta
9.Den tekniska varianten:
-Dörren hade gått i baklås.
Om du då möts av genmälet:
-Men dörren saknar ju lås. Varför vred ni inte bara om handtaget?
svarar du lämpligen:
-Det är lätt att vara efterklok med facit i hand
10.Porrklubbsvarianten:
-Då måste jag ha gått fel. Jag trodde jag var i drängkammaren. Det var mörkt och en massa sänglinne. Jag minns inte något fruntimmer, tror jag. Jag kom sent hem och ville inte tända lyset.
Olämplig om du är kommunal förtroendeman eller TCO-ordförande.
(Läsaren uppmanas här som en fortsatt övning att skapa en ny variant. Som studiematerial rekommenderas intervjuer i press, radio och television med samtida politiker och finansmän)
har man på ansvarigt håll nyligen inlett en kampanj för att få demokratin att fungera på rätt sätt i den kommunala folkomröstningen i EU-frågan. Har det ju nämligen vid upprepade enqueter, som utförts av f. konferensvärdinnan Frkn Agneta Palmodin (27) utanför Bingohallen (f.d. F-lk-ts H-s) ådagalagts oroande tendenser bland befolkningen. Har ett betydande antal grönköpingsbor, utan att man kunnat klargöra ursprunget till dessa attityder, därvid till synes intagit en nihilistisk eller rentutav negativ hållning till Europa. Detta är desto mera tragiskt som ju inträdet i den Evropeiska Unionen, vilket vi nu skall besluta om, är så oundvikligt och nära förestående.
I akt stävja dessa tendenser redan s m s i bäcken har av kommunledningen tillskapats en kampanjkommitté bestående av Godsägare Justus Brylén, Advokat Donald Beaumaré och förra stadsrådet, numera VD i AB Grönköp, Joel Eriksson (s) samt sparbanksdir. Julis Vedbom. Ordförandeskapet handhades av Fabrikör C.A.Östberg på F:a Låsar&Tänger. Som de anställdas representant fungerade Industriroboten Gusten därstädes.
Är det, hävdade Fabrikör Östberg vid kommitténs inaugurationsmöte, med denna kommitté liksom med parfumen, bra att den finnes, men tråkigt att den skall behövas. Är det för oss alla, som till skillnad från s m s kreti och pleti har tillgång till internationella marknader och dito överblick självklart att Sverige, som alltid varit en del av Evropa också i framtiden måste tillhöra detsamma, vid äventyr att vi i vidrigt fall hamnar utanför. Kunde ju detta inte medföra annat än isolering från sagda gemenskap. Detta är självklart emedan det är uppenbart. Därtill framhöll Dir. Vedbom att vi, därest vi icke i demokratisk ordning nu beslöte om tillträde, skulle få betydande problem att på egen hand, och utan tillskyndan av en gemensam marknad, tillbakavisa Grönköpingsbornas stundom ohemula krav på löner och sociala förmåner.
F. stadsrådet Eriksson (s) instämde till fullo, samt menade för sin del att man för att överhuvudtaget kunna motverka det internationella k-p-talets strävanden ovillkorligen och uppenbarligen måste ansluta sig till detsamma, och att han därför såg EU som ett s-c-alistiskt projekt.
För att kunna påverka måste man finnas på insidan, tillade Hr Eriksson (s) och gjorde en humoristisk liknelse med kålmasken och kålhuvudet, som redan blivit ett sk bevingat yttrande i Kampanjkommittén. Tillbakavisades med kraft det oansvariga yttrande som kampanjledaren för den sk Nej-sidan, f. förrädaren H. Peterzohn (v) fällt vid ett offentligt möte dagen förut, där han i liknande sammanhang i stället använt liknelsen om råttan och råttfällan.
Avslutade Fabrikör Östberg sitt anförande genom att fyndigt likna kampanjkommittén vid Tångfabrikens corporationslag i hockey-bockey, Tre Konor. Laget hade nyligen framgångsrikt turnerat i Hjo och Skövde och därpå i triumf eskorterats från kommungränsen av hemvärnscorpsen under ledning av polischef P. Bergström, polishunden Karolina samt hornmusik. Lät dir. Östberg därpå en för ändamålet införskaffad dosa General påssnus (Light) gå runt i församlingen (med undantag av Industriroboten Gusten), för att alla närvarande skulle kunna bilda sig en egen uppfattning om innehållet..
För att popularisera Ja-sidans kampanj beslöts därpå, på Frkn Palmodins (27) förslag, att utlysa en pristävlan där deltagarna uppmanades att ur uttrycket "Ja till Europa!" bilda flesta möjliga antal ord. Hade inspirationen till denna tävling framsprungit ur den tävlan i Veckojournalen som 1928 hyllande kronprinsparet genom att inbjuda medborgarna att på likartat sätt bilda ord ur satsen "Välkomna hem". För att lämna en viss vägledning åt lojala tävlingsdeltagare ( i synnerhet har man därvid föreningen Ungmoderater för Evropa i åtanke) beslöts publicera den fullständiga listan på av kommunen och Ja-kommittén på förhand godkända ord:
jarop, tralla, lira , ur, ropa, ro, roa, alla, ar, par, pir, por, rop, leja, tur, ruta, luta, lita,tro, pur, tilja, pall, rall, tall, rota, lapa, part, rulle, para, te, le, plira, roll, prata, tillropa, jolle, ort, port, art, ert, paroll, ripa, Rupert, Ella, Pella, Eli, Rut, ila, pila, Irja, tara, peta.
Framkastades varnande att felaktiga effekter av pristävlan skulle kunna uppstå, vilka av en illasinnad och populistisk (vulgär och upprorisk) Nej-opposition skulle kunna användas för att menligt påverka en lättledd opinion. Detta i synnerhet emedan det var bekant att Hr Peterzohn (v) vore en framstående lösare av korsord och rebusar, vilken talang han på ett lömskt sätt uppövat under upprepade vistelser i stadens häkte. Belöts ity att låta kommitténs lingvistiske konsult , Rector Ludwig Hagwald å Läspeskolan, å förhand utmönstra tävlingsbidrag som innehölle något eller några av följande ord:
taja, rapa, tjura, aj, ploj, lura, putell, lort, pulla, lurt, pilla, pruta, apa, ap-art, reta, preja, tulla, paja, prilla, paj, rata, trolla, lipa, iller, jurta, piller, ara, tja
vilka ord följaktligen gm kampanjledningens försorg offentligen och presumtiva tävlingssabotörer till varnagel skall anslås varhelst grönköpingsbor förväntas uppträda.
Första pris utgörs av ett exemplar av f. Statsministerns memoarer, där han i full frihet utvecklar sin positiva syn på den Evropeiska Unionen. Andra pris är två exemplar av samma skrift. Tredje pris utgöres av ett inramat fyrfärgsfotografi föreställande Försvarsminister Björk i flygarhjälm poserande framför Manniken Pis.
Så har vi tänkt oss ja-kampanjen i Grönköping.
En fabel
År 1907 utkom första delen av Läsebok för folkskolan av fil dr Lennart Ribbing, varur följande tankeväckande dikt har hämtats :
En fjäril stolt sin kosa tog
bland blommor, röda, blå.
Men liten myra gick och drog
till stacken på sitt strå.
Hon flitig var
i sommarns dar.
Men fjäriln flög så fri
ibland rosor.
Han levde blott för stundens fröjd,
bland blommor, sus och dus.
Men lilla myran levde nöjd
blott för sitt hem och hus.
När vintern kom,
hon vände om
och bodde gott och varmt
i sin stuga.
När våren sken på jord igen,
då fanns ej fjäriln där.
Men myran är densamma än.
Sitt strå hon åter bär,
så glad och nöjd,
så full av fröjd,
i solens milda glans
över skogen.
Var är vår granna fjäril nu
med vingar utan gull?
Ja, han är död och ligger nu
ett stoft i svartan mull.
Nej, glans förgår
men flit består.
Se, det är ändan det
uppå visan!
Som den intelligenta läsaren (några andra har vi inte) inser är den djupare avsikten hos dikten inte begränsad till att förmedla iakttagelser ur steklarnas värld. Så var nog fallet redan med den underliggande fabeln, då den framställdes av av en död grek för ett par tusen år sedan.
Eftersom man av alla tecken att döma kan förvänta sig en rad nya varianter på denna och liknande sedelärande berättelser nu, sedan SAF tagit över läromedelsproduktionen, finns det skäl att varna den uppväxande generationen för fabler av detta slag , som försöker övertyga den om att den måste arbeta hårt och inte knota för att klara livhanken:
Allt är nämligen ljug, från början till slut!
Rent biologiskt är det fel. Det är helt enkelt inte sant att det är samma lilla arbetsmyra man möter släpande på ett strå två år i följd. En svensk arbetsmyra (det är bara arbetsmyror man ser "så glada och nöjda släpande sina strån" ) lever i genomsnitt 2-3 månader. (Typiskt nog sprider just nu radions Lantbruksnytt desinformation med innebörden att en arbetsmyra kan leva över ett år). Hon arbetar ihjäl sig, helt enkelt, och klarar i regel inte flera somrar. Drottningarna behöver passopp även under vintern, varför några utvalda arbetare får övervintra i inre tjänst - fast det är säkert ingen sinekur det heller. De lättjefulla drottningarna nere i stacken lever upp till 29 år. Ännu värre är det för arbetsbiet, (ett annat älskat fabeldjur som användes för att ge föredöme av osjälvisk flit), - hon flyger helt enkelt ihjäl sig och sliter ut sina vingar på 2-3 veckor, varefter hon lämnas att dö utan hemhjälp eller ålderspension. Arbetsgetingar dör till hundra procent efter den hektiska sommaren. Fliten hos arbetsbin eller hos getingar står på intet sätt arbetsmyrans efter. Detta hjälper dem dock inte att leva så mycket längre än den till synes lättjefulla fjäriln - som för övrigt nog har sitt att dra till.
När dikten säger att myran överlever (genom sin flit) och fjäriln dör (genom sin lättja) är det alltså ren lögnpropaganda. Båda dör, fast fjäriln har dessförinnan fått flyga runt och se sig omkring, då den klokt nog har avstått från använda sin korta levnad till att bygga löjliga stackar åt en parasitär överklass och dess bleksiktiga avkomma.
Och även om det varit så, att myran levt evinnerligen till följd av sitt trägna och celibatära slaveri åt överheten nere i stacken - vad vore det för ett liv? Ett dåligt liv är värre än döden.
Men visst finns det likheter mellan myrsamhället och det mänskliga samhället - precis som det finns större likheter mellan en igelkott och en skurborste än som kan vara betingat av en blind slump:
Att arbetsdjuren har en starkt förkortad livslängd till följd av sitt slit -det är som sagt en likhet som diktaren söker smussla undan! Att merparten av arbetarna består av vinglösa honor, som inte hinner fortplanta sig, ett privilegium som är förbehållet överklassen - där blir vi också alltmera lika. Att samhället håller andra arter, t ex bladlöss, invandrare eller kreatur som slavar för att göra det allra värsta jobbet och mjölkar ut dem till sista droppen, det är en annan slående parallell.
Det stora felet i att likna myran vid en mänsklig arbetare ligger dock på ett djupare plan.
Myrorna lever på sin produktion. Arbetaren lever på att sälja sin arbetskraft, vilket bara kan ske om någon kan sälja hans produkt. Ty arbetaren fungerar på en marknad, inte i en myrstack. Exempel:
Risodlarna på Sri Lanka producerar numera mycket mera ris än förut, och långt mer än vad de skulle kunna äta. Men de har nu , sedan produktion för marknaden infördes, inte längre råd att äta det ris de odlar, ty de äger det inte, och det tas ifrån dem för att säljas så att överklassen skall kunna importera lyxbilar. Geografiskt mera näraliggande exempel finnes.
En myra kan lita på sin försörjning så länge den och dess medsystrar orkar arbeta och släpa. Så länge generationer av myror bygger på sin stack blir denna allt högre och högre. Så icke med det mänskliga samhället. Arbetare i Sverige 1996 får, trots att de är lika flitiga som förut, och producerar långt mera, allt svårare att leva på sitt arbete, eftersom ingen vill köpa deras arbetskraft och eftersom någon ständigt berövar dem de strån de släpar till stacken. Och den mänskliga stacken förfaller trots ökad produktion, ty den lyder icke biologiska lagar, utan ekonomiska sk lagar.
En sådan ordning är vi tack och lov ensamma om i djurriket, vilket gör alla litterära bilder av ovanstående slag missvisande.
Vad vi bör lära av denna fabel om en fabel är följande: Om överheten verkar angelägen om att du skall omfatta åsikten, att 2+2 är 4, så gå dem till mötes - men kontrollräkna själv först noga!
Inför EU-valet fick jag ett meddelande från Liberalerna
Det var fyra A4-or på manglat papper. Baktill satt Hadar Cars, han som inte kunde fatta varför Haningeborna inte fattade hur fint det var att man vid ett EU-medlemskap äntligen fick köpa sommarhus i Provence. På sidan tre satt den stackars ordföranden i trekvartsprofil och kliade sig på hakan. På sidan 2 fanns en bild på en jordgubbe (som skall få se ut som den vill när Folkpartiet får majoriteten i EU-parlamentet, det lovar man). Längst ner ligger Lenin på rygg i gräset. Med den bilden (på en vandaliserad staty) vill man väl illustrera att kommunismen fallit för gott. Men för min del tror jag bara Lenin tar igen sig.
"I liberalernas Europa blir kommunismen aldrig rumsren", påstår Folkpartiet. Det skulle för min personliga del ha varit nedslående om det varit så att jag någonsin strävat efter att bli rumsren hos Hadar Cars och hans Europa. Men man är väl ingen Gudrun Schyman?
Faktum är ju att det vi har nu, det är ju "liberalernas Europa". Liberalernas Europa är inte huvudsakligen en hop välfädssamhällen. Liberalernas Europa sträcker sig redan från Atlanten till Ural. I den liberalernas lekstuga, som t ex i Ryssland efterträtt den undermåliga och korrupta variant av socialism som tidigare rådde, rusar barnadödlighet i höjden och medellivslängden mot botten. TBC-frekvensen har ökat fyra gånger om och bland barnen rasar åter epidemier av difteri och kolera på grund av fattigdom, ingenting annat. I parlamenten i det "befriade" Öst sjunker kvinnorepresentationen och kvinnorna återvänder till köken, då de inte får gå på gatan och sälja sig till gästande turister eller nyrika mafiosos. I Liberalernas Frankrike spränger man liberala atombomber och där blir snart nyfascisterna rumsrena, i det liberala Spanien lönnmördar regeringspartiet (som är minst lika liberalt som Fp) politiska motståndare. Till det mest liberala i Europa hör drogpolitiken, som hotar att slå ut nya unga arbetslösa generationer.
Det befriade och planmässigt styckade Jugoslavien där folk skär halsen av varandra - tillhör det inte också "liberalernas Europa"? Åtminstone lika mycket som det gamla Jugoslavien tillhörde "kommunismen", väl?
"Liberalernas Europa" håller just nu på att diskutera, hur man med eller utan USA:s stöd skall kunna bygga upp en krigsmakt som kan gripa in när och var än man bedömer det lämpligt ur liberaleuropeisk synpunkt - dvs inte nödvändigtvis mellan Atlanten och Ural.
Visst är vi många som hoppas att Lenin äntligen skall finna för gott att stiga upp från sin siesta. Hans tid var förvisso ingen guldålder för mänskligheten. Men det fanns hopp, och en väg framåt. Något sådant finns inte i "Liberalernas Europa" - inte för mig, inte för majoriteten. Inte ens om man skulle lyckas i sitt uppsåt att befria jordgubbarna åt oss.
I mitten av sjuttiotalet lyckades jag få ett kontrakt på en bostad i Stockholms centrum. Då bodde där en ganska blandad befolkning: pensionärer, en och annan hantverkare och arbetare och en del medelklass. Värdinnan var en överklassdam som hade vunnit huset vid en skilsmässa och hon var inte så engagerad i att reparera och hålla snyggt i hörnen, men hon höjde heller inte hyran så farligt.
Så gick hon i pension och sålde för sex miljoner till en juppie, som tjänat pengar på oljeaffärer.
Denne man var av den i dylika kretsar icke ovanliga uppfattningen, att det är oansvarigt att äga ett hus (eller något annat) utan att försöka tjäna pengar på det, så efter två år ville han sälja det för åtta - nio miljoner till ett byggföretag för sk sanering med åtföljande hyresexplosion. De av oss hyresgäster som var betrodda i banken, fick sätta sig i skuld och köpa ut honom. Kanske gör vi oss rentav en hacka i slutändan, fast vi egentligen bara ville ha någonstans att bo. De andra fick flytta. Den sista pensionären försvann.
I många länder i världen pågår idag en snarlik sk sanering med liknande följder. Vem kommer t ex att ha råd att bo kvar i Det Europeiska Huset eller i Folkhemmet när de styrandes saneringsarbete är färdigt? De som har råd att köpa in sig förstås. Men vart skall de andra flytta?
Det fina med EU, sade Ingvar, var ju att de nordiska länderna, med sin upplysta välfärdskapitalism, skulle bilda ett block som drev organisationen framför sig mot ständigt nyare och djärvare mål.
Nu blev det inte riktigt så, dvs det blev inte alls så.
Norge och Island hade kraft nog att stå utanför. Danmark hade redan en del undantag från EG-tiden, och Sverige och Finland har tävlat i vem som lägger sig mest platt för tysken, senast i EMU-frågan och alkoholpolitiken. Finland leder med en bröstvårta så här långt.
Paavo Lipponen fnyser åt tanken på speciella relationer med Sverige inom EU:s ram, så vi får nöja oss med att skära pipor i Balticum så länge. Lipponen har fräckheten att hävda att det betyder mera för Finland vad den tyske finansministern säger än vad Åsbrink gör. Matti Klinge, den finske historieprofessorn och fennomanen förklarar i radion varför:
Tyskarna har ju två gånger detta århundrade räddat Finland undan kommunismen.
Det har ju Matti Klinge alldeles rätt i, om han bortser ifrån detaljer som att Hitler faktiskt var allierad med Sovjet under vinterkriget, och att det i fortsättningskriget var finnarna som angrep Sovjet som ett led i en tysk offensiv. Och om man dessutom glömmer alla de äldemodiga svenska hel och halvfascister som från 1918 till 44 strömmat över Bottenhavet för att hjälpa till att slakta finska arbetare, och bortser från alla stickade vantar som överklassdamerna på Strandvägen sänt samma väg i samma ädla syften.
Men varför så modest, professorn? Om det är så vi nu åter skall läsa historia, varför nöja oss med Finland, om vi skall räkna upp alla länder som nazisterna räddat undan kommunismen? Varför inte hedra Hitlers försök att bistå Polen, Tjeckoslovakien, Rumänien, ja, hela Västeuropa, som i den ekonomiska trettiotalskrisens skugga hotades av den röda faran? Det var väl just genom att man på trettiotalet inom vår överklass uppfattade Hitlertysklands ambitioner precis som Matti Klinge som nazisternas militära och politiska framgångar i krigets inledningsskede kunde bli så stora?
Det är bra att folk som Matti Klinge finns, även om det är tråkigt att de behövs. Genom att folk som han pratar bredvid mun blir det kanske så småningom möjligt att på djupet förstå det moderna europeiska projektet: Aldrig mera socialismen!
Allmännytta går före egennytta
(A.Hitler,1889-1945,tysk Rikskansler )
I sin tröstlösa jakt på nationella fadersgestalter tycktes den offentliga borgerligheten den 9/3 1993 ha funnit sitt ideal i Ekonomikommissionens galjonsfigur, professor Assar Lindbeck. Förhållandet blev nästan övertydligt, då nämnda borgerlighets mest upplysta språkrör, Redaktör Nycander i DN, i sin kolumn föreslog att Lindbeck skulle få 45 minuter på sig i TV för att på Gunnar Strängs manér ostört få tala till folket om innehållet i SOU 1993:16.
Och varför inte? Visst finns det uppenbara landsfaderliga ambitioner hos professor Lindbeck, som en gång, för inte så länge sedan, ändå suttit i bemälde Strängs knä.
Greppet är detsamma, fågelperspektivet och den över politiken stående posen när han skall förklara krisen:
Det hjälper inte att söka efter syndabockar. Krisen beror i huvudsak inte på enskilda individer - i politiken, på arbetsmarknaden, i näringslivet eller i finanssektorn - som misskött sig, även om detta naturligtvis inträffat.
Observera här att Landsfadern vänt ut och in på den gamla metoden att fördela skuldbördan, den som gick ut på att anklaga alla, vilket gav samma slutresultat men retade fler: "Vi har levt över våra tillgångar".
Lindbeck frikänner i stället alla. Detta stämmer nog bättre med de flesta människors uppfattning, dvs vad gäller det egna ansvaret för krisen. Med samma generösa gest beviljar professorn absolution för den ensamstående städerskan och 3-barnsmamman i Västerhaninge, för Haningehems styrelse, för Arlanda Citys finansiärer, för Nordbankens chef och för fastighetsspekulanterna, som flyttat till Bryssel med våra pengar. Alla är ju enskilda individer och därmed oskyldiga .
Det är alltså systemet det är fel på? Njaa.... kapitalismen, eller som det numera heter, marknaden, är det ju i detta sammanhang inte avsikten att ventilera. Den tillhör ju
det västerländska samhällets grundprinciper: demokrati och marknadsekonomi.
och är därmed, såsom en förutsättning (dvs ett mål, inte ett medel), undandragen kritik. Återstår då endast slutsatsen att
Vissa grundläggande system, dvs. institutioner och spelregler, har styrt oss fel. Det fordras därför inte bara kortsiktiga ekonomiska åtgärder utan också långsiktiga reformer av de ekonomiska och politiska systemen....
Man skulle tycka att dessa institutioner och spelregler inte vore Guds verk, utan partiers och människors. Längre fram antyder också Lindbeck förekomsten mänskliga agenter i politiken. Det rör sig nämligen inte bara om en ekonomisk kris - ett slags katastrof, som drabbat oss med naturkraftens styrka. Här har tydligen också företagits en viljeakt av någon anonym politisk aktör som höjt svenska folket upp över det försociala urtillståndet:
Ett demokratiskt statsskick kan, med en inom samhällsvetenskapen vanlig liknelse, ses som ett slags samhällskontrakt, i analogi med avtal mellan individer. Många samverkande förändringar innebär att flera delar av den svenska modellens samhällkontrakt har sagts upp. Sverige befinner sig i dag i ett slags avtalslöst tillstånd. Det gäller inte bara specifika förhållanden såsom socialförsäkringssystemet och förhandlingssystemet på arbetsmarknaden utan också den offentliga sektorns tidigare allmänt accepterade dominans i samhällslivet.....
Här kryllar det av passiva verbformer. Ett kontrakt har sagts upp. Oklart av vem. Oklart mellan vilka kontraktet upprättats. Oklart också om krisen tvingat fram kontraktsbrottet eller om den själv är kontraktsbrottet, eller om krisen rentutav utnyttjats (av någon-eller några okända individer) för ändamålet. Har städerskan i Västerhaninge månne tröttnat på sitt bostadsbidrag och med krisen som svepskäl revolterat mot välfärdspolitiken? Något av en Kafkastämning griper här den sensible läsaren.
Men, strunt i det....Vi står i alla fall utan avtal. Det normala i ett dylikt läge är att parterna, vilka de nu är, söker förhandla om ett nytt kontrakt. Det nya är att de inte skall göra det. I stället har vi fått Assar Lindbeck. Och Olof Petterson. Svante Nycander tycker att de är jättebra. Och i tidningen Arbetet (oberoende av s) citeras de med vördnad.
SOU 1993:16 innehåller som bekant en katalog av politiska och ekonomiska åtgärdsförslag som skall klara Sverige ur krisen. I analogi med ovanstående kan man säga att ett nytt kontrakt upprättas som skall ersätta Saltsjöbadsavtalets korporatistiskt anstrukna (mera Mussoliniinspirerade) och ersätta det med ett högerteknokratiskt ( av Chiletyp, fast utan militärdiktatur och tortyrexperter):
Vi anser att regeringens ställning i det svenska styrelseskicket bör stärkas, framför allt för att skapa större långsiktighet i de politiska besluten. ...Allmänintresset förstärks troligen om man minskar antalet riksdagsledamöter, förslagsvis till hälften, och förlänger deras mandatperioder, kanske till fem år. Med färre riksdagsledamöter och färre riksdagsutskott stimuleras ledamöterna att ta ett bredare samhällsansvar.
...Genom att stärka Statsrådsberedningen och Finansdepartementet kan man dessutom göra regeringskansliet effektivare och budgetprocessen stramare. Antalet departement bör minskas för att bredda varje departements ansvarsområde och därmed minska risken för att särintressen tar över. ...Vi anser också att riksdagens viktigaste roll skall vara att försvara allmänintresset mot diverse särintressen, och att granska regeringens arbete.
"Särintressen" är här som på DN:s ledarsida ett nyckelord. De preciseras sällan i detta landsfaderliga dokument, men de beskrivningar som ges passar nästan exakt in på fackföreningsrörelsen ( som representerar en extrem klick av 4-5 miljoner löntagare), och i någon liten mån på jordbrukarnas föreningsrörelse. Det kan inte vara fråga om SAF, för det första emedan denna organisation ju till 110% delar de analyser som här framförts, för det andra emedan SAF i stor utsträckning redan föregripit SOU 1993:16-s förslag, dragit sig ur en rad partssammansatta organ, avvisat centrala löneförhandlingar och överhuvudtaget börjat bete sig nästan misstänkt likt vad som, enligt Lindbeck, allmänintresset skulle kräva.
Stabilitet, strömlinjeformning, fasthet, kärvhet, konsekvens och långsiktighet är de manligt klingande honnörsord som präglar utredningens 113 förslag. Fasta regler och möjligheter att planera framtiden är viktiga, ty
både företag och hushåll drabbas också av att de offentliga regelsystem som styr verksamheten i den privata sektorn inte är långsiktigt stabila. Företag måste, för att vara beredda att investera i Sverige, känna viss säkerhet om framtidens regelsystem. Det gäller inte minst kontraktssystem på varu- och arbets - marknaden, inklusive äganderätter, handelspolitik och skatt.
Även städerskan i Västerhaninge gagnas ytterst av att det nya samhällskontraktet håller fingrarna borta från företagsamheten :
Enskilda individer måste veta hur mycket de behöver spara på egen hand och hur stora försäkringar de behöver ta för att känna trygghet inför framtiden. De måste också ha en rimlig chans att bedöma de framtida regler som styr avkastningen av deras egna investeringar i ökad kunskap och yrkesskicklighet, dvs utbildning i vidsträckt betydelse......
Det finns emellertid ett område där en sådan möjlighet för löntagare att planera för framtiden är ytterst skadlig. Det gäller arbetsrätten, närmare bestämt tryggheten i anställningen:
Även arbetsmarknadens regelsystem bör göras mindre stelbent för att underlätta för företagen både att behålla arbetskraft av stor betydelse för företagets framtid (ändring av turordningsreglerna) och att välja mellan egenproduktion och beställningsarbete (modifiering och avveckling av lagar som försvårar användningen av entreprenad).
Det finns ingen lag som idag hindrar arbetsköparna från att "behålla arbetskraft av stor betydelse".
Det skrivna är alltså en bilhandlarformulering för förslaget, att de därtill bör få avskeda folk som det passar dem och hyra in grå arbetskraft när de finner det lämpligt, varigenom facklig kamp försvåras och lönerna hålles nere.
Den ökade trygghet för individen som tycktes eftersträvas strax ovan visar sig här skola realiseras i sin motsats - genom minskad trygghet i anställningen, minskat fackligt inflytande och ökat godtycke för arbetsgivaren.
Dvs det är mycket bra att Du långsiktigt kan planera för husköp, försäkring och utbildning i ditt arbete -men om denna trygghet utsträckes till att även gälla det arbete som skall ge inkomst att betala amorteringar och ge användning för utbildningen, då blir den ytterst skadlig. I framtiden bör vi nog helst bo i husvagn:
De gällande reglerna inom arbetsrätten tycks mer ta sikte på ett statiskt samhälle med homogen arbetskraft och en tayloristisk arbetsorganisation (sönderstyckade och rutiniserade arbetsprocesser och kommendering av arbetskraft) än på dagens dynamiska samhälle med alltmer heterogen arbetskraft och större krav på omställning och omorgansation.
Vad vi hittills sett är bara början. Vad det handlar om blir väl till slut att bryta fackföreningsrörelsens otillbörliga monopol på försäljning av arbetskraft, ungefär det som Thatcher lyckades med:
Det finns för övrigt redan i dag viktiga ljuspunkter i den ekonomiska situationen. Medvetenheten om våra problem har ökat starkt under de allra senaste åren. Dessutom har ett antal långsiktigt betydelsefulla faktorer förändrats, vilket kan väntas bidra till effektivitet och tillväxt. En viss avreglering av flera marknader har inletts - exempelvis för jordbruk, byggnadsverksamhet, inrikesflyg och jämväg - dock knappast alls på bostadsmarknaden och arbetsmarknaden.
Ja, de fria marknadskrafterna blir i sista hand måttstocken på allt i natur och samhälle. Om en åtgärd är effektiv, t ex för att avlägsna ozonhålet eller avskaffa växthuseffekten hjälper nog föga så länge den inte är optimal ur marknadssynpunkt:
Vi ansluter oss också till den bland ekonomer vanliga uppfattningen att den från samhällsekonomisk synpunkt viktigaste metoden att klara miljöproblemen är att använda miljöavgifter snarare än regleringar, eftersom de förra bättre står i bättre överensstämmelse med principerna för marknadsekonomi än de senare...
SOU 1993:16 är den svenska borgerlighetens försök att på ett högst allsidigt sätt flytta fram sina positioner i krisens hägn, ungefär som en hyresvärd rivningssanerar och passar på att höja hyran så att socialfallen och pensionärerna åker ur Folkhemmet.
Dess viktigaste aspekter är de politiska. De fördelningspolitiska konsekvenserna av de förslag som ställs är ändå av mindre vikt. Det är som försök att ytterligare befästa kapitalägarnas och byråkratins välde som detta landsfaderliga alster förtjänar att noga bedömas och fördömas.
Nackskott –gärna, men för vad, av vem, mot vem?
Lisbeth Lindeborg, den fd skönhetsmissen som på gamla dar omskolat sig till samhällsanalytiker blev på allvar berömd för några år sedan då hon mitt i ett skede då kapitalet höll på att köpa upp kulturlivet i en statlig enmansutredning framhöll de stora kommersiella fördelarna med kultursatsningar. Sedan dess har vi fått såväl Kulturhuvudstadsår för överklassen, Karl-Oskardagar i Växjö för medelklassen och ölsponsrade vatten- och Hultsfredfestivaler för underklassen.
Nu har Lisbeth Lindeborg på allvar seglat ut i världspolitiken, som vanligt på slören.
Världspolitiken har mot årtusendeskiftet genomgått en påtaglig förenkling.
Om vi tidigare haft två stormaktsblock och därtill en tredje ståndpunkt det allt tydligare att vi numera endast har en stormakt utan en massa andra ståndpunkter än den som företräds av densamma. Denna ståndpunkt blir därtill alltmera enfaldig. Ändå har många kulturskribenter på senare tid haft en tydlig ambition att ytterligare förenkla och popularisera densamma.
Anette Kullenberg började redan i slutet av mars i AB med att rekommendera nackskott på Serbiens tre gånger folkvalde president. Lisbeth Lindeborg, som har en mera akademisk framtoning, följer 29.6. upp med en gillande recension av en amerikansk militäranalytiker, Ralph Peters, som framhåller hur mycket billigare och mera humant det skulle vara att mörda misshagliga statsöverhuvuden än att först förhandla med dem och sedan bomba deras befolkningar.
Uppenbarligen tänker man sig inte något strikt juridiskt förfarande, där t ex Internationella Domstolen i enlighet med en strikt definition avgör vem som är tyrannisk och misshaglig (och för vem) varpå straffet utdöms och verkställs, utan en mera informell procedur där någon enskild stat är såväl domare som exekutor.
Problem kan möjligen uppstå, eftersom olika stater kan ha olika uppfattningar om på vilken stat detta tunga ansvar skall vila – jag tror inte att President Clinton, Fidel Castro (redan utsatt för ett trettiotal mordförsök från amerikanerna) och Moammar Kadafi (tillsammans med familjen bombad av samma exekutörer) skulle kunna enas i denna fråga, för att bara ta ett exempel. Kanske borde AB vänta tills Palmemordet är utrett innan man förtroendefullt lägger sin röst på USA, som uppenbarligen Peters och Lindeborg gör.
Varför mördades inte Milosevic och Saddam Hussein innan de satte igång med sina övergrepp? Så frågar Peters-Lindeborg. Svaret kanske är att båda var USA:s allierade och bundsförvanter, liksom många, för att inte säga flertalet, av det sena nittonhundratelets tyranner och folkmördare.
Men sådana petitesser får ju inte skymma det storslaget enkla i analysen.
Nackskott, nackskott!
Hr Sandbergs outtröttliga propaganda för solförmörkelser
Herr Sandberg har under sin karriär som enmans politisk tankesmedja åt företagsamheten haft åtminstone två olika idéer. En är att det är något fel på bostadspolitiken och priserna på bostadsrätter – jag har aldrig riktigt orkat sätta mig in i vad. Det verkar vara något personligt. Sandberg har väl blivit blåst på någon lägenhet någon gång och låter sedan oss DN-läsare sota för saken eftersom han inte kommer åt de skyldiga.
Den andra är att kapitalisterna, eller som han föredrar att kalla dem "Marknaden" skall bestämma i stället för "politikerna". Dessa båda idéer, kanske t.o.m den sistnämnda enbart, har tydligen varit tillräckligt för att rendera honom livstids dispens att fördärva svenska folkets frukostar samt dätill ett antal utmärkelser från olika små- och stortagarorganisationer. Om man har en enda tillräckligt lönsam idé så behöver man inte så många. Se på honom med blixtlåset!
Sandberg har tagit en fil kand, eller var det kanske fil mag i Lund. Där torde ha ingått en propp-kurs i filosofi. Sandberg resonerar därför med förkärlek i syllogismer av typen:
Premiss: Om min hypotetiska farmor har ett hål i huvudet blir hon en utmärkt blomkruka
Min hypotetiska farmor har faktiskt ett hål i huvudet
Slutsats: Min hypotetiska farmor blir sannolikt en utmärkt blomkruka, ceteris paribus
Inget under att det är så svårt att stå emot Sandbergs resonemang. Och man får heller inte bortse från utmattningseffekten.
Häromdagen visade han upp sin filosofiska kapacitet genom att polemisera mot dem som yppar farhågor för demokratins framtid vid en svensk EMU-anslutning. Han uppfattar att hans meningsmotståndare ställer ett ökat inflytande för kapitalisterna –eller som Sandberg fortfarande säger: Marknaden – i motsats till demokratin.
Mycket pedagogiskt väljer han att polemisera mot tvenne personliga tolkningar av sina meningsmotståndares uppfattning i frågan (Det kan han lugnt göra, ty DN:s ledarsida är Sandbergs revir, och ingen kan här i längden ifrågasätta hans tolkningar):
1. I det första fallet krossar oss Sandberg genom att ur sin filosofiska arsenal välja sitt fruktande vapen att utföra en reductio ad absurdum av en ståndpunkt han själv uppfunnit och tillskrivit en motståndare. Han påpekar helt korrekt och nyktert att de flesta beslut i samhället – t ex vad han skall ta för kaka till kaffet, eller om Volvo skall flytta utomlands – ju fattas utanför politiska församlingar. Han frågar oss, med viss retorisk skärpa, huruvida vi anser a) dessa beslut odemokratiska och om vi b) i så fall menar att de borde underställas politiskt valda församlingar. Om vi svarar nej på första frågan så bör vi ju vara nöjda som det är. Om vi svarar ja, så borde vi enligt Sandberg också kräva att få vara med och bestämma färgen på hans kalsonger.
Sandberg är noga med att jämställa och sammanföra kapitalisternas och hemmens beslutsformer och ställa dem emot politikens, trots att de senare besluten oftast handlar om konsumtion och endast berör dem som deltar i besluten medan de förstnämnda handlar om samhällelig produktion och berör långt fler än dem som deltar i besluten.
Sandberg lämnar inte sten på sten i den tankebyggnad han uppfört för vår räkning. Han vederlägger därpå med kraft den oss pådyvlade åsikten att besluten i det civila samhället vore odemokratiska, eftersom de ju inte strider mot den grundläggande principen om att "beslut om generella lagar skall underställas demokratiskt valda församlingar". Vad Sandberg här emellertid har visat är dock strängt taget inte att Volvos beslut att lägga ner, eller hans eget att idag bära blommiga kalsonger, är demokratiska utan att de är förenliga med grundlagen , vilket ingen ifrågasatt.
Man kan spekulera varför Sandberg här börjar blanda in juridiken. Kanske är det för att undvika att beröra den mycket enkla allmänna princip som verkligen särskiljer demokratin – nämligen att beslut i största möjliga mån bör fattas av de människor de berör eller av deras valda ombud? Ty detta kriterium uppfyller ofta familjerådet, brukshundklubbens årsmöte(om man bortser från jyckarna och deras intressen)och alltid Sandbergs självsvåldiga kalsongval, men inte Volvos styrelsebeslut.
Sandberg väljer klokt nog att avstå från den diskussionen. Om han valt att gå in i denna mera principiella fråga hade han inte kunnat jönsa sig genom att pådyvla marknadskritikerna en önskan att bestämma färgen på hans kalsonger.
Faktum är ju att vi skiter i Sandbergs kalsonger.
Marknaden bygger på tvång medan politik bygger på frihet och individuella (sic!) rättigheter anser Sandberg att vi anser. Jag har aldrig tidigare hört vare sig någon kapitalistkritiker eller marknadssvärmare definiera politik, ej heller marknad på det sättet.
Politik handlar om kamp om samhällsmakten och samhällets utformning. I lyckliga fall, men långt ifrån alltid, är den härskande politiken förenlig med vissa friheter och rättigheter, varav en del individuella, för folk i allmänhet och den är det definitivt alltid för den samhällsklass som för tillfället dominerar makten. Demokrati är det slag av samhällsskick som bygger på frihet och makt genom och för folket och därmed nödvändigtvis i någon mån stundom innebär motsatsen för folkets fiender, bl a för antidemokrater.
Marknaden, eller kapitalismen, är däremot ett produktionssätt och bygger på att varor fritt utbytes mot andra varor, däribland och i synnerhet arbetskraft, och att produktionens mål är kapitalets förökning, inget annat. Marknaden kan påverka vad vi skall ha för slags mat på bordet, men lägger sig inte i om vi har någon mat alls att sätta fram. För dem som alltid fått såväl sin rätt som sin efterrätt tillgodosedd är detta lätt att glömma, för majoriteten av människorna är detta en mycket viktig brist hos kapitalismen, som erfarenhetsmässigt ofta väckt avsmak för och politiskt motstånd mot densamma.
2.Utifrån denna egenhändiga definition av vår uppfattning om politik finner Sandberg, inte helt oväntat en motsägelse i vårt tänkande: Men majoriteten kan påtvinga minoriteten sin politiska vilja, säger Sandberg med vämjelse. Alltså är politik och individuella friheter oförenliga.
Detta förhållande måste vara oerhört störande för Sandberg, eftersom han i minst tio års tid presenterat det som en ny, alltid lika upprörande, nyhet på DN:s ledarsida.
Låt oss alltså förklara för Sandberg:
Demokrati bygger i teorin på föreställningen om alla människors lika värde, som Sandberg också, i teorin, ansluter sig till. Marknaden bygger däremot på alla enkronors och A-aktiers lika värde och har inget med människovärde att göra. Inom politiken skall (i teorin) den som har majoriteten av människorna bakom sig bestämma över minoriteten i de frågor där man har skilda åsikter. Detta är tyvärr nödvändigt i många fall – t ex kan man inte, om 60% är för och 40% emot byggandet av en bro, bygga 60% av bron. Den som motsätter sig denna princip förordar anarki av renaste slag (eller får, som i exemplet, bära ansvaret för en massa drunkningsolyckor).
På marknaden bestämmer däremot den som har aktiemajoritet eller de flesta pengarna vilka beslut som tas. Eftersom pengarna eller aktierna inte är jämnt fördelade bland folket innebär detta i praktiken inte bara att minoriteten utan därtill en försvinnande minoritet i Sverige och i världen bestämmer, även i mycket stor utsträckning över ramarna för de politiska beslut som tas i demokratiskt valda församlingar. Om det vore så som Sandberg, och i hans efterföljd hans epigon (fast med annan målgrupp) Marit Paulsen, hävdar, att "varje enkrona är en röstsedel" så kan vi bara konstatera att vi på Marknaden inte har en fyrtiogradig, utan fastmer en fyrtiotusengradig röstskala. Marknaden sätter därmed en god del av demokratin ur spel.
Allt detta vet ju Sandberg, som är en bildad karl och som läst i Lund. Men av någon anledning har Sandberg aldrig funnit det erkända faktum upprörande eller förvånande, att i praktiken minoriteten som regel bestämmer över majoriteten, bara de sällsynta fall då motsatsen hotar att inträffa.
Inget företag kan tvinga kunderna att köpa, säger Sandberg. Den som inte producerar vad kunderna vill köpa slås ut.
Majoriteten av Svenska folket har t ex inte bestämt att de varje dag tvingas välja mellan två högertidningar och att vi tvingas läsa Sandberg eller SvD:s ledare om vi överhuvudtaget vill läsa något. Den politiska riktning Sandberg representerar har stöd av högst 5% av Svenska folket. "Marknaden" har bestämt att den skall dominera ledarsidan på vår största morgontidning, inte vi läsare, eller "kunder" som Sandberg kallar oss.
Hur mycket klokare var inte SvD:s gamle chefradaktör Svegfors då han vid sin avgång (men först då) framhöll, att överklassen idag skiter i den politiska sfären eftersom de vet att de bestämmer ändå. Via "marknaden".
Sandberg måste ur hans synpunkt alltså te sig som en galning som monomant propagerar för månförmörkelser.
Eller snarare, solförmörkelser.
Men "marknaden" vill tydligen ha sin Sandberg. Det är trösterikt att de inte har något bättre att ta till.
Vad jag lärt av några konjunkturcykler
Den ekonomiska vetenskapen har alltid fascinerat mig. Jag följer sedan ett decennium regelbundet börsnoteringar, A-ekonomi och Ekonomiska klubben samt läser de stora tidningarnas ekonomisidor. Då jag alltid tror på vad jag läser och hör har jag numera kommit att hålla följande sanningar för självklara:
Vid högkonjunktur och risken för överhettning måste våra löneanspråk hållas nere till ett minimum för att konkurrenskraften inom vårt näringsliv ej skall förloras.
Vid lågkonjunktur och minskad efterfrågan måste våra löner pressas så långt möjligt för att konkurrenskraften hos vårt näringsliv skall kunna återerövras.
Vid högkonjunktur med ökad investeringsvilja globalt och åtföljande ökande vinstanspråk måste vinsterna även här tillåtas öka för att vi skall kunna behålla kapitalet inom landet och kunna attrahera utländskt kapital.
Vid lågkonjunktur måste vi öka investeringsviljan genom att vinstnivån tillåts öka.
Vid högkonjunktur och ökad efterfrågan på arbetskraft inom den privata sektorn måste den offentliga verksamheten inom vård och omsorg hållas tillbaka för att ingen osund och inflationsdrivande konkurrens om arbetskraft skall kunna uppstå.
Vid lågkonjunktur och ökande arbetslöshet måste den offentliga verksamheten inom vård och omsorg hållas tillbaka på grund av sjunkande skatteintäkter och genom att man inte kan bromsa återhämtningen genom höjt skatteuttag.
Vid högkonjunktur och brist på arbetskraft måste arbetslöshetsunderstöd och sociala bidrag hållas tillbaka för att ingen av ekonomiska skäl skall undandra arbetsmarknaden sin arbetskraft.
Vid lågkonjunktur och hög arbetslöshet måste arbetslöshetsunderstöd och sociala bidrag minska eftersom medel saknas och vi inte kan fördröja en återhämtning genom höjt skatteuttag.
Vid högkonjunktur måste alla hinder, t ex inom arbets- och trygghetslagstiftning undanröjas för att möjliggöra att all tillgänglig arbetskraft ställs till arbetsmarknadens förfogande.
Vid lågkonjunktur måste alla hjälpas åt för att få igång hjulen, och alla hinder, t ex inom arbetslagstiftning och trygghetssystem undanröjas för att individerna skall kunna komma i arbete för en lön som är förenlig med bibehållen konkurrenskraft hos vårt näringsliv.
Jag är förstås mycket tacksam för allt jag lärt mig, och min respekt för den ekonomiska vetenskapen ökar ständigt. Det återstår bara några få frågor som jag i egenskap av löntagare skulle vilja ha ett vetenskapligt svar på: när skall lönerna, tryggheten i arbetet och sociala förmåner enligt samma vetenskap lämpligen öka och vinsterna i näringslivet lämpligen minska?
Det finns 986 olika sätt att ljuga på. Endast ett av dem är uttryckligen förbjudet: "Du skall icke bära falskt vittnesbörd mot Din nästa"
Mark Twain
"Vårdkris" eller utarmning?
Man säger att vi har en vårdkris. Vad innebär det, och vad är det?
"Vi har för många åldringar" har vi lärt oss att säga, i stället för att helt enkelt glädja oss åt att alltfler av oss tack och lov under nittonhundratalet blivit gamla och ibland till och med lite gaggiga.
Ett erkänt tecken på att ett samhälle blir bättre är nämligen att livet blir längre. Fram till slutet av seklet har våra liv i Sverige blivit längre.
I alla förnuftiga samhällen skulle detta betraktas som ett oerhört framsteg och ett tecken på att våra fäder inte stridit förgäves. Men under kapitalismen får vi lära oss att betrakta det som ett problem, ty det kapitalistiska samhället är oförnuftigt.
Gamla människor behöver, liksom mycket unga, vård och omsorg. De flesta vårdbehövande är gamla, även om endast en minoritet av de gamla är vårdbehövande. I ett förnuftigt samhälle hade det räckt att konstatera att vi har alla materiella och personella resurser för att ge varje vårdbehövande människa vård . För det har vi.
Men vi lever inte i ett förnuftigt samhälle utan i ett kapitalistiskt. Vi kan alltså inte utan vidare förutsätta att det som mänskligt att döma är förnuftigt också förverkligas.
Vård bedrivs av människor. Människans viktigaste egenskap är i kapitalismen hennes arbetskraft. Arbetskraftsintensiva produkter fördyras relativt sett i en sig utvecklande varuekonomi. Vård är alltså förhållandevis dyrt.
Om vårdtjänster underkastas den öppna marknadens mekanismer kommer de att betinga så höga priser att en genomsnitts människa aldrig skulle kunna efterfråga dem. Det sk välfärdssamhället byggde på att den aktiva arbetande befolkningen med en del av lönesumman solidariskt betalade vården av sjuka och gamla - om man ogillade solidaritet kunde man välja att betrakta det som en försäkring mot egen sjukdom och ålderdom. Att man gjorde detta innebar att man betingade en lönekostnad som något översteg vad som behövdes för egen reproduktion (de gamla behövs ju inte för reproduktionen).
Att kapitalet kunde gå med på detta överdåd berodde på arbetskraftsbristen - skattefinansierad offentlig vård frigjorde arbetskraftsresurser från hemmen där fr a kvinnorna tidigare envisats med att vårda de gamla.
En bättre offentlig vård och välfärd blev möjlig genom att ekonomiska och politiska incitament fanns för kapitalet att tillåta det.
För kapitalets del finns ej längre dessa incitament. Den arbetslöshet man sedan 90-talets början skapat genom en medveten, monetaristisk politik har befriat kapitalet från den fulla sysselsättningens fjättrar.
Nedskärning av den del av lönerna som användes för kollektiv konsumtion - till en början kamouflerad som utbyte av lönehöjning mot skattesänkning - var vapnet - Friedman Reagan och Thatcher visade vägen. Så vann man medelklassen. Överklassens parti vill gå vidare på denna väg.
Det finns nämligen inga ekonomiska skäl för att äldre, förbrukad arbetskraft överhuvudtaget skall ha vård. Det är en ideologisk, politisk fråga, en fråga om samhällets mål, om klasskamp. Och arbetarrörelsen har genom ideologisk självsnöpning spelat med och avhänt sig de politiska vapen som skulle behövts för att bedriva sådan klasskamp.
Sedan minst ett decennium sker följaktligen en absolut utarmning av det arbetande folket i Sverige. Processen har accelererat på 90-talet. Utarmningen sker inte jämnt och i takt för alla skikt. Den ser inte ut som på Marx´ tid. Ty man kan inte två gånger nedstiga i samma flod. Den ser bl.a. ut som en vårdkris.
Om 70% av åldringarna på våra "förädlade" sjukhem är undernärda till följd av personalbrist så är det ett exempel på utarmning i dess moderna form. Om åldringarna på våra servicehus i praktiken förvägras kvalificerad läkarvård - likaså. Om Skolbarnens tandstatus återigen kan tala om för tandläkaren vilken samhällsklass föräldrarna tillhör - då är detta ett annat exempel på utarmningen. Om folk inte längre har råd att söka läkarvård eller köpa ut medicin som de behöver- sak samma. Det är utarmningens hårda data. Fast det kallas vårdkris, skolkris osv.
Man påstår sig nu effektivisera vården genom att skapa lokala konkurrenssituationer. Till att börja med har man för ändamålet kommunaliserat vården - en i sig rimlig åtgärd - och splittrat den i beställar- och producentfunktion. Vad man åstadkommer är en situation där vård och omsorg auktioneras ut till lägstbjudande och en outhärdlig situation för vårdarbetande och ibland vårdade uppstår.
Vad man avsett är att sänka kostnaderna genom att sänka vårdkvalitén. Varför har man annars kombinerat vårdens kommunalisering med kommunalt skattestopp? Varför har man annars berövat Länsstyrelserna de resurser som skulle behövas för att kontrollera att vårdproducenterna levererar det de förbundit sig - en människovärdig vård?
Välfärden är generell - eller den är ingen välfärd. Men det finns inget som så retar en bemedlad människa som att stå i kö efter en mindre bemedlad . Medelklassen kommer framför allt inte att acceptera att stå i kö - efter underklassare -till en offentlig vård som avhänts sina resurser. Den har kanske råd med privat sjukvård, men den kommer inte att acceptera att både betala privatvård och skatt, lika litet som den kommer att acceptera att betala både privatskolavgifter för de egna barnen - och kommunalskatt till andras barn i nedrustade skolor. Därför blir nedrustningen av offentlig sektor en kumulativ process. De bergsbestigare som har tillgång till annat fotfäste är de första som släpper repet då kedjan sviktar.
Kapitalets taktiska mål är att öppna vården på vid gavel för marknaden. Men varken genom direktavgifter eller individuella försäkringar blir en privat vård någonsin en vård för massorna.
Vad borgarklassen kommer att göra är därför att sänka de totala lönekostnaderna genom att beröva underklassen vård. Ingenting annat. Inte för att man är ondskefull, utan för att man nu kan göra det, och då måste göra det - annars kommer man i underläge mot de ekonomier där det görs. Den reformistiska arbetarrörelsens brott är inte att man önskat nedrustning, utan att man gjort den politiskt möjlig och därmed ekonomiskt nödvändig.
Vårdkrisen är bara en ny ansats i en utarmningsprocess, som på historiska grunder och av politiska skäl under några decennier tagit en paus i vår del av världen.
När jag var mycket liten var Indien ett land vars fattigdom och elände orsakades av att flockar av vita, puckelryggiga, och framför allt heliga kor strök omkring i horder på gatorna och åt upp allt ätbart.
Jag vet inte exakt hur jag på den tiden nådde denna uppfattning om fattigdomens djupare orsaker. Kanske genom att titta på bilderna i ett gammalt nummer från LIFE, som en överklassdam från Stockholm lämnat kvar på vinden då hon varit evakuerad till Småländska landsbygden under kriget. Det var vid denna tid som Indien höll på att frigöra sig från England och i Västvärlden var man, säkert med rätta, bekymrad över att ett folk som lät sig hunsas av nötkreatur nu skulle styra en hel kontinent.
Numera verkar de heliga korna på något sätt ha blivit ett mindre problem för Indiens del. I stället har de flyttat till Sverige.
Alltsedan åttiotalet har vi av olika samhällsanalytiker - från Kjell Olof Feldt, till Mona Sahlin och Marit Paulsen och Lars Engquist, uppmärksammats på den inhemska kofaran. "Tiden kräver", säger de, "att vi är beredda att slakta de heliga korna", och gör sig därmed till tolk för en huvudman, som själv aldrig brukar ställa några uttalade krav utan överlåta detta på sina betalda eller obetalda ombud.
Begreppet "helig ko" åskådliggör det politiska språkets dialektik.
Det består av två element: huvudordet "ko" (med dess association av något prosaiskt, enfaldigt och djuriskt) och den kontrasterande bestämningen "helig" med dess i vår sekulariserade tid tvetydiga innebörd:
Om man t ex säger, att "neutralitetspolitiken är helig" eller " våra gamlas trygghet är helig" kan detta innebära att man menar att de är "heliga kor", eftersom det sekulariserade språket medger just denna tolkning. Det innebär, att den som i fjol sagt just detta, i år kan säga att de är "heliga kor" utan att bli beslagen med inkonsekvens.
Det riktigt fina med den heliga kon som politisk metafor är dock att den ställer den talande på ett högre plan än den naive kodyrkaren. Han är ense med denne om att kon är en ko, antyder att den kanske borde slaktas, men påstår inte att det måste ske här och nu. Han hugger på något utan att fälla det till marken, ungefär som man stämplar ett träd för senare avverkning.
Men vem vill bygga sitt hus i skuggan av ett träd som är stämplat för avverkning?
Nu saknar ju de presumtiva koslaktarna inte argument. "En ny tid kräver en ny politik" säger de, och antyder att detta är bakgrunden till att man måste slakta de heliga korna. Denna tankefigur tycks i stort sett uttömma deras redovisningsfähiga argument, något som i vissa fall var ganska uppenbart i samband med alliansfriheten och i frågan om arbetsrätten.
Vad det nya ligger i penningvälde, frånvaro av social trygghet och deltagande i stormaktsberoende militärallianser återstår dock att mera detaljerat påvisa.