Åter hem

Fjodor Dostojevskij

Göran P.

Havel

A.G.Leijon

Stig Malm

Hans Bergström

G.A.Karlsson

Marit Paulsen

Odd Engström

Mona Sahlin m.fl.

Gudrun Schyman

Merietta de Pourbaix-Lundin

H.K.H. Drottningen

Monolog

 

 

Varför Dostojevskij skrev så tjocka romaner

eller

Om källarhålets bekvämligheter

"Jag är en bitter man.

Jag är en sjuk man.

Jag är en ond man."

Så börjar Anteckningar från ett källarhål, en ovanligt tunn roman av Dostojevskij. Ungefär. Jag ids inte kontrollera citatet.

Det stämmer precis på mig, tycker jag. Fast så värst ond är jag väl ändå inte, vad det nu skulle vara. På sin höjd småvresig någon gång. Och hälsan är rätt efterhängsen. Jag börjar tro de får slå ihjäl mig om jag skall härifrån en gång. Fast lite bitter kan jag känna mig ibland, även om det för det mesta går över när jag fått mat.

Förresten var Dostojevskij en skitstövel. En överklassodåga som svek revolutionen, skämdes för det och gjorde bot genom att resten av livet försöka leda i bevis att alla andra - utom rena idioter förstås - innerst inne var lika usla som han själv och därför behövde sin tsar och sin gud. Allra uslast var de som till skillnad från Dostojevskij inte visste hur usla de, liksom resten av mänskligheten, var. I dag skulle vi kallat dem "politiskt korrekta", "fanatiker" eller "extremister" allt efter deras grad av aktivism.  Dvs de löjliga personer som på allvar envisades med att försöka förbättra världen. Vilket Skulle Bevisas. 

Pythagoras´ sats bevisar man på en halvsida, om man skriver smått, och den speciella relativitetsteorin lär kunna utvecklas på fyra-fem sidor för dem som begriper. Då förstår man. Det måste ha varit en jobbig bevisföring för Fjodor med tanke på hur tjocka volymer han måste skriva. De flesta i hans situation brukar hafsa undan såväl bikten som botgöringen mycket snabbare. Men eftersom Dostojevskij skriver för alla som tycker det är mera status i att tänka än i att omsätta tankarna i handling, och som behöver en ursäkt för att de häri lever som de lär, så älskas han av alla författare och andra sanna intellektuella. Han var andlig, okontroversiellt reaktionär och skrev tjocka böcker. Hade han levt så hade Nobelpriset alltså bara varit att kassera in.  

Hur kom jag att tänka på Dostojevskij och hans onda karl i Anteckningar från ett källarhål?

Och varför sa jag  att  jag tycker det stämmer precis på mig när det tycks stämma ganska illa på mig?

Jag menade kanske bara att jag känner igen posen.

Poser är en bristvara. Det finns mycket fler människor och situationer än det finns poser. Då och då måste vi därför låna vissa kända favoritposer - om så bara för ett ögonblick. Dostojevskijposen har därvid visat sig mycket praktisk:  

Tänk dig att du känner dig lite trött och vill vara ifred och folk kommer och stör med en massa problem, idéer, projekt, förslag till förändringar och (som de tror) nya uppslag. Eller ber dig om hjälp med tvätten. Det skulle medföra en massa arbete för dig om du ställer upp, alternativt dåligt samvete om du inte gör det!

Varför inte nästa gång då pröva posen  "Mannen i källarhålet"?

Det löser ju alla problem:

Du kan inte - eftersom du är sjuk! (Om du är sjuk eller inte bestämmer du själv - du har ju rätt till din kropp, eller hur?)

Du vill inte - eftersom Du är bitter efter alla tidigare misslyckanden -

t ex vita kalsonger, som blivit skära i tvätten - trots  god (sic!) vilja. (Eller genom brist på god vilja, skit samma!).

Du behöver inte ha dåligt samvete - eftersom de skitstövlarna som ställer krav inte är värda dina ansträngningar. Vilket de redan bevisat genom att låta dig misslyckas. Okej, lite har kanske berott på dina egna brister också. Men det styrker bara din åsikt - ty du är ju också en skitstövel. Därtill oduglig. Och oförbätterlig.

Du kan alltså lugnt ge dem som ställer krav fingret, om inte bokstavligen så i tanken. Sen kan du lägga dig på andra sidan och somna om.

Visst kan man ha det tråkigt i ett källarhål, men hellre lite tråkigt än en massa arbete. Och tiden kan du ju fördriva, t ex genom att läsa Dostojevskij och på så sätt få nya argument för att förbli i källarhålet. T ex att du, såsom varande en ond och oduglig person, säkert bara skulle ställa till en massa ytterligare elände om du tog dig upp ur hålet och företoge dig något. Denna tankelinje kan, om du utvecklar den, nästan göra dig till ett upp-och-nedvänt pelarhelgon i all din uselhet. Ty att ädelt undvika att exponera mänskligheten för sin ondska och inkompetens - vad är det om inte höjden av godhet? Sen kan du t ex grubbla över hur paradoxal människan är, i synnerhet upphöjda själar som du själv (och Dostojevskij). Så går en dag till. Du är inte längre en vanlig lathund - du är nu filosof!

Det blir alltså mycket tid över för läsning. Det var nog också därför Fjodor skrev så tjocka romaner.

Har jag rett ut det här nu?

Kanske går där något på TV i stället?

Bäst jag drar ur jacket så ingen stör. 

 2001-08-31

 

Hektor och jämlikheten.

 

Under senare år har jag ägnat en hel del fritid över att meditera över de sk eviga frågorna, i synnerhet inom politiken.

Alla som har försökt vet, att detta ingalunda är någon sinekur, utan väl kräver såväl tankeskärpa, andlig disciplin och ideologisk medvetenhet för att inte mynna ut i ett intet. Som det t ex sker då man dyker i havet djup i syfte att fånga dess blåa färg för att vid återvändadet till ytan besviket konstatera att det enda man fann var några ynka, stundom förorenade, bleka vattendroppar som snart förflyktigas på de skrynkliga fingertopparna.

Frihet , t ex har jag bl a tänkt mycket på. Det tycker jag är en väldigt fin sak, som vi snarast borde införa. Men eftersom vi envisas med att organisera samhället i hierarkier, så blir det ju dåligt med friheten för de stackars 95 procenten som inte finns överst . Nej, vi människor borde alla vara bröder (och systrar, förstås). Men för att broderskap mellan människorna skall kunna bestå, måste det ju finns jämlikhet, ty att vara bror med en som jämt viggar pengar till hyran av en är ju i längden ganska krävande.

Så långt tyckte jag att allt gick bra med mina tankeövningar. Sedan mediterade jag följaktligen mest över jämlikheten. Jag läste mycket (mest Smålandsposten), lyssnade på TV, vad våra ledare säger om jämlikheten och intervjuade folk i min omgivning om deras uppfattning tills de nästan började undvika mig. Jag måste så småningom dock inse, att jag kört fast.

Tills häromdagen, då jag var ute och promenerade i de naturfagra omgivningarna kring fädernesgodset i Småland och plötsligt blev stående i djupa tankar - det kan vara svårt att tänka stort och promenera samtidigt - bredvid Hektor, grannens stora Charolaistjur. Hektor stod som vanligt och gned sig mot stättan och tänkte med all sannolikhet liderliga tankar.

"Vad säger du om jämlikheten som grundläggande värde, du Hector", frågade jag - egentligen mest för mig själv.

"Muuuh", sade Hector.

"Ja, min vän, precis detsamma säger vår statsminister och partiordförande" utbrast jag, och erfor samtidigt en känsla av befrielse.

Ty när två av varandra oberoende auktoriteter kommit till samma slutsats, bör man sluta att fundera och packa sig därefter.

Så nu har jag slutat att meditera över jämlikheten.

Jag har fått frid.

 

Madame Andersson, Hr Sandberg, Fru Paulsen och marknaden

 

Det blir alltmera uppenbart, att också den lilla ynka politiska demokrati vi har upplevs som ett stort hinder för rikt folk. Politikerföraktet kommer uppifrån. Folktribunen är idag ingen populär figur bland våra liberaler - den viktigaste egenskap en politiker kan ha är "modet" att sätta sig över folkviljan och genomföra vad kapitalisternas köpta experter anser vara nödvändigt för kapitalismen.

Min vän Sandberg i DN hävdade för ett par år sedan, då han var som mest i gasen, att marknaden egentligen är vår viktigaste demokratiska institution, och vida överlägsen parlamentet vad gäller förmågan att snabbt och effektivt reagera på de breda massornas preferenser. Det sades inte rent ut, men låg i luften, att man också av denna anledning borde undanröja alla hinder för marknadens fria och globala utveckling, t ex politiska partier och riksdagsval. Det fick väl betraktas som en försöksballong, och i denna explicita form har tankegången inte upprepats ens av den oförvägne Sandberg. Ny Demokrati, det första organiserade försöket att i handling genomföra den, har väl verkat föga inspirerande och en ny taktik har uppenbarligen ansetts av nöden.

DN presenterar t ex som en stor nyhet, att producenterna av kadmiumhaltiga batterier nu av marknadsskäl börjat gå över till att producera miljövänliga batterier i stället. Det är ju i och för sig trevligt. Men varför har DN systematiskt börjar flytta sådana nyheter från ekonomisidan till ledarsidan? Det är en intressant fråga.

Marit Paulsen utvecklar i sin DN-kolumn samma marknadsdemokratiska tankegång i vad hon förmodligen anser vara en genialisk slogan för den framtida miljökonsumentrörelsen:

"Gör varje enkrona till en röstsedel!"

Genom att i denna pregnans framställa kärnan i den politiska nyliberalismen har fru Paulsen inte bara utvecklat och överträffat Sander vad gäller radikalt tänkande, hon har faktiskt visat varför de rika älskar marknaden medan vanligt folk skyr dess välde som pesten och tjurigt röstar på sina politiker.

Saken är ju nämligen den, att varje enkrona inte behöver göras till en röstsedel, den är redan en röstsedel. Med sådana röstsedlar i hand skrider vi dagligen till val i snabbköpet eller på fondbörsen. Och inget ont i det, den dag omröstningen via marknaden skedde enligt principen "en man, en röst". Men i verkligheten gäller att för varje röst som du förfogar över förfogar Wallenberg över tiotusen. Föreställningen att vi som konsumenter skall kunna köpa tillbaka annat än en liten del av vad vi lämnat ifrån oss i produktionen (politiskt makt, hälsa, skönhet, människo- eller ekonomiskt värde) är lika gammal som förljugen.

Sandberg har vi ju sedan länge vetat var vi har. Men Marit Paulsen går från klarhet till klarhet som politisk bondfångerska. Jag föreslår att hon stoppar upp sin konsumentmakt i häcken.

 

En filosof på tronen

Vaclav Havel tillhör, vid sidan av Enzensberger, svenska kultursidors absoluta favoriter. Han konsulteras i praktiskt taget alla aktuella världsfrågor. Det sker på ett sätt inte helt olikt det varpå framlidne JS Stalin täcktes lägga synpunkter på allting, från potatisodling, språkvetenskap till historiefilosofi.

I DN 12/1 är det Adam Michnik som sitter på mästarens knä och intervjuar. Det är i huvudsak tre ämnen som är på tapeten: Uppgörelsen med den gamla regimens anhängare i Öststaterna, ideologiernas framtid och hur Havel själv mår.

Havel får först motivera den nya lagstiftning som i praktiken innebär yrkesförbud för alla fd partifunktionärer i forna CSSR från kommunnivå och uppåt. Själv säger sig den alltid lika vänlige som tankspridde Havel ha slarvat bort lappen med namnen på alla författarkollegor som en gång angivit honom. Men som statsman kan han tyvärr inte vara lika liberal -folket kräver sin hämnd och måste få det.

"Det finns alltså ett stort behov av att rannsaka det förflutna och att avskeda människor som tyranniserat folket och uppenbart kränkt mänskliga rättigheter".

Och vem kan väl säga däremot? Men varför nöja sig med att avskeda dem, om de begått brott mot mänskligheten?

Havel fruktar ett återfall i totalitarism. Det finns en grogrund för

"dem som drömmer om en stark man som ställer allting till rätta. Och det är nog mindre viktigt för dem om denne man viftar med vänsterns eller högerns fana".

Själv är Havel inte så orolig för högerfanan.

"Idag är bara högern på modet, helt enkelt, begripligt av flera skäl, antar jag. Vad annat hade man kunnat vänta sig efter kommunismens fall. Det är helt enkelt en normal motreaktion".

Nej, menar Havel, folk borde inse att ideologierna är döda och att vi stigit in i idéernas epok. Hotet kommer nu från dem som vägrar att inse det nya läget, dvs från fundamentalismer av olika slag -religiösa, nationalistiska, ideologiska. Man borde inrangera kommunismen här också, postumt, så att säga. Ty så har den franske exmaoisten André Glucksmann sagt. Och Glucksmann tillhör också den nya alleuropeiska filosofparnassen.

" Jag delar Glucksmanns oro, men ser också en motkraft som jag hoppas kommer att segra. Jag tänker på världens självbevarelsedrift. Lägg märke till att när Saddam Hussein överföll Kuweit reagerade för första gången hela världssamfundet, inklusive arabstaterna och FN. Det var något nytt som jag tolkar som utslag av sund sjävbevarelsedrift. Till synes gällde det en liten stat med några borrtorn. Men på spel stod risken för utbredning av det fundamentalistiska vansinnet, hot mot andra stater och folkmord mot kurderna till att börja med. Det såg ut som om mänskligheten började bli medveten om allvaret i detta hot, i annat fall hade Bush och Baker inte lyckats, inte ens om de varit hundra gånger smartare."

Man kan rikta invändningar mot sakframställningen, och även ifrågasätta Havels uppfattning om motiven för USA-alliansens intervention mot Irak, men vem kan ifrågasätta en "självbevarelsedrift"?

Det finns alltså sunda motkrafter i det kollektiva medvetandet, och det är Havel förunnat att skönja, och för världen förkunna dem.

Nå, vad skall man då säga om Havels egen ideologi, som nu omsättes i praktisk handling i Tjeckoslovakien, där man bit för bit söker utplåna varje spår av socialism och kollektivism? Ingenting, tycker Havel.

"Att saker måste ha en konkret ägare och att de underkastas tillgångens och efterfrågans lagar är för mig självklart, men jag kan inte betrakta det som en ideologi, utan något som prövats i århundraden och som visat sig motsvara människans natur. Därför anser jag att man snarast möjligt bör återinföra naturliga ägandeförhållanden, ekonomisk pluralism och konkurrens."

Nu skulle man mot detta kunnat hävda, att ideologiskt tänkande allmänhet är just det som av den ideologiske tänkaren uppfattas som självklart och naturligt, och att det i annat fall inte skulle kunna fungera ideologiskt.

Kampen står för ideologen alltid mellan naturliga och onaturliga system och tänkesätt. Som i detta fall t ex Havels kapitalism och det judiskt-kristna arvet mot naturvidriga ideologier som kommunismen, islam eller perversa produktionssätt, t ex indianernas eller afrikanernas. Endast med våld kunde dessa senare förmås att bliva naturliga på Havels sätt, eftersom de under några tiotusentals år varit naturliga på ett annat, icke marknadsinriktat och okristet. Men vad spelar allt detta för roll, ingen kommer ju till skada så länge alla konflikter i utspelas mellan idéer, inte mellan klasser och intressen, ty sådana finns inte i den sfär där Havel dväljes.

Om nu demokratin i Havels gestalt tagit över i Tjeckoslovakien,

onaturligheten nedkämpats och den offentliga lögnen torpederats: är då inte Havel lycklig över att äntligen kunna tala sanning, förlitande sig på folkets stöd och kärlek? Nej, inte direkt.

"Jag som alltid sysslat med språket och analyserat offentlighetens fraser känner mig nu, professionellt, frestad att använda dem. Jag vill inte tala offentligt och vill inte skriva mina tal. Men jag är inte heller i stånd att läsa upp vad mina medarbetare skriver. Jag har ju min stil. När jag läser deras texter rodnar jag av skam. Alltså försöker jag skriva själv - och äcklas av det. Du anar inte

hur ont det gjorde att skriva dagens tal".

Havel sitter alltså och ljuger för folk, och gnäller sedan över att det gör ont. Vill han ha medlidande för att orka fortsätta ljuga, eller vad?

Vaclav Havel är ett av vår tids helgon. Detta förhållande är faktiskt något av det mera olustiga med vår tid. Med knapp nöd har han ännu undgått att bli fredspristagare. Sin moraliska auktoritet har han förvärvat inom Charta 77-rörelsen (vart tog alla de andra vägen?) och genom att sitta i fängelse under den gamla regimen. Hans heideggerianska antirationalism och hans till sokratism förklädda övermänniskoideologi stöter sig inte många på, utom en del gamla kommunister, som känner igen honom på doften, och som minns honom som det senaste utskottet på Böhmens rikaste familj. Men det är ju snarast en merit.

Vaclav Havel är ett mycket intressant belägg för vilken tunn hinna som skiljer det högkulturellt borgerliga från det arrogant fascistiska hos den nya europeiska härskarklassen, en Thomas Mann i repris, körd baklänges.

Böhmen kan kanske för den nya tyskeuropeiska ordningen åter, under Havels mjukhårda ledarskap, bli ett andligt finrum dit den nyimperialistiska borgerligheten kan återvända för vila och ny inspiration, då den vill koppla av efter sina rövartåg i söder och österled? Havel kan bli stilbildande för en ny generation av politiserande intellektuella, eller intellektualiserande politiker.

I Sverige har vi hittills bara haft en damtidningsupplaga av Havel, men Odd Engström är visst redan påtänkt som ny partiledare för sossarna.

 

Ett Leijon

 

Anna-Greta Leijon hjälper, iklädd folkdräkt från Skansen, en importör att marknadsföra vin i TV4.

Där sitter hon i soffan och talar formellt helt oklanderligt och logiskt sammanhängande om politiska frågor. Hon berättar också att hon är allergisk mot jordgubbar. På något vis är hon en levande bild av den reformistiska arbetarrörelsens katastrof.

Stenbecks skärmkuli i soffans andra hörn ställer den obligatoriska folkliga frågan: "Känner du verkligen igen ditt parti idag, med alla sociala nedskärningar och sådant?"

Anna-Greta, litet rundare, men lika välsmord i käften, svarar att man måste komma ihåg, att betingelserna är så annorlunda nu. Det har hänt så mycket sedan hennes tid i regeringen. Aldrig kunde man väl ana att "vi" skulle drabbas av en sådan arbetslöshet.

Man kan inte begära av en socialdemokratisk politiker att man skall säga som det är: "Vill ni prompt ha kapitalismen får ni ta den som den är!". Dvs som förra regeringen i grunden gjorde, fast man gav sken av att styra det skenande loket genom att hävda att det befann sig på "den enda vägen". Men man borde ha kunnat påminna AnnaGreta Leijon, att

1. Hon har rätt i att det hänt ganska mycket sedan 1991, då hon lämnade det då sjunkande skeppet.

2. Tanken på att skära ned den offentliga välfärden dock inte uppkom först då arbetslösheten stigit till kontinentala höjder, utan mitt under en intensiv högkonjunktur med full sysselsättning, dvs vid decennieskiftet mellan 80- och nittiotal. Nytänkare med rejäl förankring i Leijons parti (t ex Gunnar Wetterberg) föreslog då sådana ändringar i bidrag- och pensionssystem som idag genomförs. Det var bara motiveringen som var annorlunda, ja motsatt: skattesänkningar skulle ge ökad valfrihet åt en alltmera välställd svensk arbetar- och medelklass att med de nya resurserna själva sörja för sin trygghet. Eftersom varandra motsatta motiv andragits för omläggningen av politik kan man utgår från att ingetdera är det verkliga motivet.

2. De beslut som "vi" (detta eviga vi!) idag tar konsekvenserna av faktiskt togs just vid den tid då Anna-Greta själv satt i regeringen - dvs den underfinansierade skattereformen, avregleringen av bankväsendet, upphävandet av valutaregleringen och förslag om EU-inträde. Men ingen frågar henne om sambandet mellan dessa åtgärder och dagens situation. Det var tur för Anna-Greta, ty då skulle hennes framställning av den sociala krisen som naturkatastrof ha blivit mindre gångbar.

Så låter nämligen socialdemokratins försvar numera. Kapitalismens kris är en naturkatastrof, ett ekonomiskt force majeure, som ett oförskyllt, utifrån kommande trauma. Krisen är alltså numera något för kapitalismen onormalt. För ett decennium sedan var det ännu något hos kapitalismen inneboende men som socialdemokratin ensam lärt sig bemästra, vilket onödiggjorde socialismen.

Visst finns det en linje hos socialdemokratin som bär tvärs igenom alla tillfälligt hopkomna motiveringar för offentlig konsumtion: Att i alla lägen hålla de arbetande vid hornen medan kapitalisterna mjölkar. I detta, och inget annat, är de världsmästare.

 

Den siste (?) martyren

 

Fallskärmsavtal kallas det när en högre tjänsteman i samband med att han erhåller anställning genom ett avtal låter huvudmannen - arbetsgivaren köpa sig fri från skyldigheten att garantera trygghet i anställningen.

Vanliga löntagare är så billiga i drift, och kan, om de inte håller måttet, inte ställa till så mycket ohägn för arbetsköparen. Dem kan man låta gå kvar ett tag, omplacera till omöjliga arbetsuppgifter på omöjliga arbetstider eller på annat sätt frysa ut. Annat med chefstjänstemän, som dessutom vet för mycket och kan ställa till med ett herrans rabalder om de blir förfördelade av sin huvudman. Vanliga löntagare vet ingenting, ty deras styrelserepresentanter har tystnadsplikt och dessutom är det ingen som lyssnar på dem om de bråkar.

Det är därför helt rimligt att vederbörande höjdare tar bra betalt för att bli sparkade, eftersom sakerna är som de är.

Ur arbetsgivarsynpunkt är det också gynnsamt att , genom att på kontinentalt manér skapa stora klyfter i löner och förmåner mellan sina närmaste medarbetare och dem som dessa är satta att krama skiten ur, knyta de förra socialt närmare till sig, så de vet på vilken sida det är smörat. Utan fallskärmsavtal stannar Sverige.

Stig Malm var en god socialdemokrat, och i det längsta lojal mot Partiet, också då det var som mest nyliberalt. Samtidigt var han ofta och sannolikt uppriktigt moraliskt upprörd över att somliga var mer jämlika än andra. För att inte tala om hur upprörda hans förbundsmedlemmar var. Men Stig Malm var, till skillnad från sina medlemmar, också en ledamot av många företagsstyrelser, och såsom sådan en flitig aktör inom ramen för det ekonomiska system han som god socialdemokrat betraktar som det enda möjliga. I denna egenskap var Stig Malm åtminstone indirekt ansvarig för att fallskärmsavtal tecknades med vissa av hans underhuggare, ty annars skulle de inte ha förblivit hans underhuggare, utan någon annans. Sådana är villkoren, och dem kunde inte Stig Malm ha gjort något åt, från sina, eller Partiets, utgångspunkter, ty då hade han inte varit en lojal socialdemokrat.

Att vara socialdemokrat är således att vara kluven. Att eftersträva en sak och verka för en annan. Malms defekt var inte personlig, utan häftar vid hans sak.

Det visste hans partistyrelse, hans riksdagsgrupp och hans förbundsstyrelse. Men då Bonnierpressen, som i vardagslag bedriver systematisk hets mot LO-medlemmarnas intressen, valde att inleda valrörelsen med att ta sig an deras sak mot VD-arnas (och på köpet vända folkets indignation från storspekulanterna själva mot deras välavtalade tjänstehjon) var det ingen som stod upp för Stig Malm, inte ens Kjell Olof Feldt. En välmanipulerad och förment folklig opinion gör att det nu har blivit billigare att köpa sig fri från anställningstrygghet. Förresten skall den ju ändå snart avskaffas, väl?

Malm offrades åt Draken. Är det någon som tror att Draken låter sig nöja därmed?

 

Bergström och ohälsan

 

Grufva Er icke öfver ohelsa!

Landstinget hafver resourcer!

 

Tisdagen den 2.2. c:a kl 05.30 blev jag allvarligt oroad. Jag låg som vanligt så dags och späkte mig genom att läsa DN:s ledarsida. Intet mänskligt skall vara mig främmande, så har jag alltid resonerat. Ej heller tänkesätten hos Sander et Co, ty i sin råa enfald uttrycker sådana personer ofta vad de styrande tänker idag, men företar sig först i morgon.

Hans Bergström skrev om sjukvårdskrisen under rubriken "Har vi råd att vara sjuka?". Bakgrunden var de drastiska nedskärningarna inom sjukvården, som nedbringat antalet sjukhussängar på redan överbelagda kliniker med 25% på några år och som föranlett protester från klinikcheferna bla på Neurokirurgen KS och transplantationsenheten HS, som saknade resurser att ta hand om svårt sjuka barn och/eller cancerpatienter.

Det som just då oroade mig var för ögonblicket inte detta, ty det visste jag förut. Men vad var det Hans Bergström skrev? Försvarade han inte sjukvården mot illasinnade och marknadsmanipulerade politikers angrepp?

"För det första förfogar inget landsting över läkaretiken. Läkarna har ett eget medicinskt ansvar, såväl lagfäst, som kårstadgat som inpräntat. ...Att medvetet dröja med att sätta in medicinsk behandling av en svårt sjuk person, om läkaren vet att en tidig behandling kan vara livsavgörande, är helt oacceptabelt oavsett budgetalternativ."

Det tyckte jag var väldigt fint sagt, och det var det som gjorde mig orolig - hade Bergström fått besvär med prostatan, hade hans gamla mor blivit krasslig och hjälpt honom att få upp ögonen för andra problem än aktievinsterna? Hur det är så blir ju massmediafolk som Bergström, Sandberg liksom JR Ewing eller Thomas Quick med åren nästan som familjemedlemmar, även om man inte alltid direkt gillar dem.

Låt vara att hans högstämda hyllning till läkaretiken inte har så mycket med den medicinska verkligheten att göra. Klinikchefer som av etiska skäl motsatt sig landstingens räknenissar har redan fått lämna skutan på sina håll. Läkaretiken bjuder att alla tillgängliga resurser skall sättas in för att rädda liv eller minska lidande - den kan aldrig tvinga en fartygskirurg att akut lägga en patient i hemodialys, om ingen apparat finnes tillgänglig på skeppet, t ex, och aldrig i längden att lägga en patient i en säng om ingen säng finnes. Bergström vill väl inte hävda att läget för Somalias sjukvård ytterst beror på lokalt usel läkaretik?

Redan avgörandet om en patient är svårt sjuk och om snabb behandling faktiskt är "livsavgörande" kräver resurser. Det är inte läkarna som har kontroll över sjukvårdens resurser, utan politikerna. Och Bergström brukar vanligen hävda, att politikerna skall göra som "marknaden" säger, i den mån de skall göra något överhuvud. "Marknaden" brukar säga att de skall skära ned sjukvården. Var inte Bergström sjuk i alla fall?

Nja, Hans Bergström presenterar därefter en översättningsdefition av ekonomi, och hävdar, att de som påstått, att vi inte hade råd att ta hand om gamla och sjuka helt hade missförstått begreppet ekonomi:

"Ekonomi syftar till hushållning. God ekonomi är att resurserna används så effektivt som möjligt för ändamål som människor finner angelägna. Att det mest angelägna då inte skulle gå att prestera "av ekonomiska skäl" är befängt".

Om det nu ändå faktiskt är så, att vi inte längre kan ge våra sjuka en riktig vård, så blir alltså slutsatsen antingen att "människor" (alltså inte "marknaden"?) inte längre finner omhändertagandet av sjuka det mest angelägna (så är det inte enligt samstämmiga undersökningar) eller att skälen härför är icke-ekonomiska. Felet ligger under alla omständigheter utanför marknadsekonomin.

Ungefär här började jag känna igen Bergström, och blev lugnad. Hans ärende var alltså inte att för första gången slå ett slag för sjukvården, utan att för tusende gången slå ett slag för marknadsekonomin och mot politikerna. Att marknadsekonomin (finns det någon annan???) i sig skulle rymma mekanismer som sorterar ut mindre effektiv efterfrågan - som t ex åldringens efter hemtjänst eller den underbemedlade cancersjukes efter cellgifter - som mindre angelägen är enligt Bergström "befängt". Lika befängt måste det enligt Bergströms begrepp om vår ekonomiska verklighet vara, att påstå att byggandet av hamburgerbarer och lyxhotell (i London) med resurser som undandragits sjukvården genom skattereformer inte skulle vara en ekonomisk användning av resurser för ändamål som "människor" finner mest angelägna. Ty det har ju skett, och då måste det vara ekonomiskt. Och finanshajar är ju också "människor".

För att anknyta till Bergströms definition av ekonomi - då han talar om hushållning med givna resurser definierar han "givna resurser" precis så pass vitt att det innefattar resurserna hos sådana grupper och transfereringar han vill klämma åt, men samtidigt så snävt att det exkluderar kapitalflykt och lyxkonsumtion. Sedan är Bergström redo att för oss okunniga förklara varför det blivit som det har blivit:

"Det är inga problem att klara en mycket god sjukvård och sjukersättning med de pengar vi redan betalar i landstingskatt och avgifter plus sjukförsäkringsavgifter. Men då får man ge sig på en del heliga kor som arbetslöshetsförsäkringens utformning, förtidspensioneringen, graden av egenbetalning liksom hos tandläkare och husläkare, omfånget på föräldraförsäkringen".

I övrigt har inte Bergström några exempel på att vår bruttonationalprodukt på halvannan biljon används annat än ekonomiskt. Hans recept är som alltid att utslitna löntagare, barnföräldrar, medicinkonsumenter och arbetslösa skall betala mera för att de sjuka skall få vård.

När jag läst detta kände jag mig lugnad. Bergström är precis som vanligt. Han skiter i gamla, sjuka och arbetslösa, han vill bara komma åt underklassen och rädda kapitalisterna - som vanligt. Det må vara dåligt för mänskligheten men det var ju skönt att han var frisk.

 

Örnen Karlsson har buklandat

Visste ni varför fruntimmer är så underlägsna?

Det beror inte bara på att vi karlar är starkare och mera Rambosinnade. Det faktum att det är vi som styr och ställer i världen beror dessvärre på att vi är mera begåvade. Och detta går inte att göra något åt, ty det är genetiskt betingat. Ett diagram i den ansedda amerikanska tidskriften Science s 959 av den 30/8-91. Det visar visserligen enbart, att flertalet av de duktigaste i de amerikanska studielämplighetstesten i matematik för tolvåringar är pojkar. Men med liknande värsnittsstudier har man redan förut visat att amerikanska negrer är avsevärt dummare än sina ljushyade landsmän, ehuru mera musikaliska och bättre i boxning. Den manliga, vita, amerikanska vetenskapen kan således även i detta fall bara bekräfta vad det sunda, vita, manliga, amerikanska förnuftet sedan länge hävdat.

Därmed torde ju saken vara klar, för den som inte vill hänga upp sig på petitesser. Och petitesser har vi riktiga karlar alltid lämnat åt fruntimmer och negrer. En som definitivt inte ägnar sig åt dem är professor Gunnar Adler Karlsson, som ägnat ett helt avsnitt åt diagrammet i Utbildningsradions serie "Maktens historia". Reprisen på Karlssons UR-serie stoppades med ett nödrop, sedan producenten äntligen förmåtts att lyssna på den.

Det bådar gott för den svenska arbetarklassen att Karlsson nu i stället återgått till att fördjupa bildningen bland sådana representanter för det svenska näringslivet som är korkade nog att betala 20-30000 per vecka för att lyssna på hans teorier vid Capriinstitutet.

Den lärdom Karlsson vill att vi skall dra ur diagrammet är bl a följande:

"Mannens intelligens är troligtvis (varför denna ödmjukhet?) en sk sekundär könsegenskap, likt påfågelstupparnas stjärtfjädrar, som hjälper kvinnorna att förbättra släktet med extra goda tuppar och rensa ut de dåliga".

Karlsson menar således att hög intelligens är bra emedan den hjälper släktet att avla fram bra individer som kännetecknas av hög intelligens, vilket är bra, eftersom intelligensen då blir högre, vilket är ännu bättre.

Men så dumma fruntimmer att de avlar något med Karlsson finns väl ändå inte?

 

Marit

I "Arbete&Pengar" kunde man i DN 30/8 läsa att Marit Paulsen har tilldelats Eckerbergpriset på 20000 kr, för att hon enligt juryn (Madeleine Ramel, Olle Wästberg, Bertil Torekull m. fl) visat "en obändig förmåga att välja sin egen väg i debatten och våga utmana konventionella sanningar - oavsett om de omfattas av folket eller av överheten, nu senast dokumenterat i EU-frågan".

Visst är det bra, att Marit Paulsen på detta sätt hålles skadeslös för alla de ekonomiska uppoffringar det säkert inneburit att åka massmedia runt och modigt och säkert utan någon ersättning propagera för EU.

Vi är många som varit oroliga såväl för hennes, Anders Carlbergs och t ex Mona Seilitz´ ekonomi på sistone.

Men juryns motivering är så intressant att den borde studeras noga.

För det första uppfattas det således tydligen i de kretsar varifrån juryn rekryterats som en självklar, dvs konventionell sanning, att det i EU-frågan är folket som står för den konventionella sanningen. Av dess formulering framgår vidare att juryn rimligen inte kan räkna sig till folket, vilket kanske ingen direkt misstänkt dem för, ej ens om folket skulle icke-konventionella sanningar

Juryn uppfattar sig uppenbarligen i likhet med Marit Paulsen till ett skikt som står neutralt mellan överheten och folket och som i EU-frågan bara "råkar" hysa samma okonventionella, och efter vanligheten lönsamma uppfattning som överheten.

För det andra betecknas denna uppslutning bakom överheten därtill såsom exempel på mod.

Om man vill se det positivt, och det bör man, måste det anses mycket uppmuntrande för oss, som av olika skäl känner oss lite misstänksamma mot överheten, att det numera av en neutral bedömare anses modigt att våga hysa samma åsikt som överheten. Hur modig måste då inte Överheten själv vara, som ständigt hyser samma åsikt som sig själv? Borde inte den rentav ha fått priset utan mellanhänder?

 

 

Oddvar Geller med magnet i skon.

 

Jag är charlatan här. Det skall finna en sådan i varje sällskap.

Jag var så mycket anlitad som charlatan, så till slut gjorde jag slag i saken och slog mig på charlataneri på heltid.

Efterfrågan på charlataner tycks bara öka och öka. Jag tror det är något i luften.

Av Uri Geller lärde jag hur man böjer saker, t ex teskedar eller folkopinioner. Det är enkelt: man ser till att komma i TV, sedan talar man om sina visioner och vibrationer och tittar i fjärran, under tiden gnuggar man dem i smyg så att de blir mjuka, och så vips - så är det klart.

En riktig charlatan använder inga hjälpmedel, bara sin personlighet. Å andra sidan är det tveksamt om det finns något sådant som en riktig charlatan. det är liksom en contradictio in adjecto, ungefär som en hederlig lögnare.

Jag för min del har alltid satt charlataneriet främst, och autenticiteten i andra hand. Sedan får skönandarna i facket säga vad de vill. Då jag uppträder i TV eller på massmöten och gör mina tricks har jag alltid en magnet i skon. Fråga mig inte varför. Jag har lärt det av Uri Geller. Han fick fram psykokinetiska effekter på det sättet, dvs damernas örhängen dansade (om de inte var äkta förstås) och kaffeskedar hoppade på faten.

Själv hade jag tänkt att få in hela Sverige i EU på samma sätt, som en psykokinetisk effekt. Det är klart, jag koncentrerar mig våldamt och tänker, framför allt talar positivt om Unionen. Då bildas det ett enormt kraftfält, tror jag, att jag tror. Men utan magneten i dojan skulle det nog inte gå, och pengar från SAF och så.

.

Varför är jag så briljant? - frågar jag mig med Zarathustra. Kanske är det likheten med Jesus, ni vet, han från De Millesfilmen "De tio budorden" som steg upp till himlen, och sedan återvände på tredje dagen att frälsa levande och döda. Han hade också suttit på Maktens högra sida, det gjorde naturligtvis sitt till, låt oss inte hyckla, makt är sexigt. Även en hund väcker respekt då han går maktens ärenden, säger Shakespeare. Hur mycket mera skulle då inte detta gälla en ett charlataniskt geni?

Tror ni Jesus hade magnet i skon? Han avbildas förstås alltid med sandaler, det är nästan demonstrativt, ungefär som trollerikonstnärer jobbar med uppkavlade ärmar som de har fulla med spelkort och kaniner. Lustig tanke, den skall jag ta upp på nästa möte. Sådan är jag, ständigt nya infall.

Hejdå!

 

 

Om fallskärmar, dammråttor och politisk korrekthet

Vi har lånat in en nytt modebegrepp, som vanligt från USA. Termen lyder "Politisk korrekthet".

I USA har den använts för att rulla upp det decenniegamla motståndsnäste som den vänsterintellektuella dominansen inom media och annan opinionsbildning utgjort, till värn för minoriteter, kvinnor och sexuellt avvikande och till försvar för resterna av den sociala välfärden. Den har varit ideologiskt, och stundom rent organisatoriskt, knuten till den högerrörelse för "civilt samhälle" och de rikas egenmakt som under Clintonregimen erövrat kongressmajoriteten, och som nu laddar om.

I Sverige tycks termen framför allt användas i den interna debatt inom socialdemokratin, som numera inte är så intern. Diskussionen om nedskärningarna i välfärden och om det korrekta i att offentligt subventionera tjänster i privathem -den sk pigdebatten har blivit ideologiska katalysatorer.

Först något om själva begreppet och dess användning. I egentlig, icke-ironisk betydelse har uttrycket "politiskt korrekt" använts inom marxistiskt språkbruk, för att känneteckna en enskild åtgärd, ett förslag eller en idé, som ligger i linje med partiets eller statens allmänna linje, som förutsättes känd. (vi kallar denna användning PK 1)

En sådan användning dock i vårt land idag vara problematisk, såtillvida som den allmänna linjen, dvs den övergripande målsättning som de facto styr statsmaktens och de statsbärande partiernas handlande (dvs med någon förenkling "marknadens", dvs de stora kapitalens behov) inte offentligt redovisas som mål, utan som medel. I dagsnyheterna redovisas dock numera (helt korrekt) marknadens reaktioner på alla politiska åtgärder, och någon känsligare mätare på vad som är politiskt korrekt (PK 1) kan uppenbarligen inte finnas när kapitalets intressen gjorts till nationens. Vad som här och nu är PK 1 låter sig härigenom med stor exakthet fastställas, s a s bakvägen:

Det är således idag politiskt korrekt att hålla en tillräckligt hög arbetslöshet. Härigenom pressas lönenivån vilket anses höja konkurrenskraften och därmed vinsterna. Det minskade efterfrågan på arbetskraft har vidare en dämpande inverkan på den fackliga rörelsen.Det är politiskt korrekt att avskaffa alla sådana välfärdsinrättningar som för arbetstagarna kan erbjuda ett alternativ till att utbjuda sin arbetskraft på marknaden. Det är följaktligen inte politiskt korrekt att i alltför hög grad sänka arbetslösheten - men det är politiskt korrekt om att lova att sänka den, vid äventyr att eljest det opinionsmässiga underlaget för den de facto förda politiken skulle svikta.

Det är definitivt icke PK 1 att överföra mera resurser till för arbetstagarna angelägna ändamål, som skolor, daghem, sjukvård och äldreomsorg. Det är politiskt korrekt att skära ned dessa resurser, liksom det är politiskt korrekt att beklaga att så måste ske även då detta sker med den något diskutabla motiveringen att statsskulden måste saneras. Skattehöjningar är nämligen icke politiskt korrekta. Den politiskt korrekta förklaringen till detta är att utrymmet för privata investeringar måste vidmakthållas för att arbetslösheten skall kunna minska. Det är politiskt korrekt att därvid bortse från att de investeringar som på senare år genomförts tenderat att ersätta arbetskraft med maskiner, och att den kraftiga konjunkturuppgången 94-95 inte minskat arbetslösheten.

Men, eftersom begreppet politiskt korrekt (PK 1) i vårt nuvarande politiska umgänge inte är brukbart användes termen PK i ironisk bemärkelse för att med löjets hjälp oskadliggöra motståndare till den ideologi som de facto härskar - men inte redovisas. Det användes alltså till att förlöjliga personer och tankar som ännu existerar bland befolkningsmajoriteten, och som då och då via marginaliserade vänsterskribenter kommer i dagen. Denna användning kallar vi PK 2

En annan metod är att förklara morståndet mot t ex de marknadsekonomiska reformerna som traditionalism eller nostalgi - och sig själv som förnyare, vilket implicerar att social likgiltighet, soppkök och välgörenhet, skoputsare på gatan, pigor i hemmet och ohämmat kapitalvälde är en historisk innovation värd kämpa för.

Den senaste veckan har vi i den socialdemokratiska pressen två praktfulla exempel på dylika modiga förkämpar för social nedrustning och civilt samhälle: den fd. v-riksdagsmannen Bo Hammar i Arbetet 14.1 och Mona Sahlin i AB den 26.1.

Mona Sahlin har blivit mycket mera frispråkig sedan falluckan öppnade sig och hon inte längre ser någon framtid partitoppen. Det mesta pekar på att hon i stället, liksom Odd Engström, satsar på en framtid med Jan Stenbeck, och det var i hans kulturella fikonblad Moderna Tider som hon strax innan jul bröt sin Time Out. Hon börjar nu närma sig den gräns där hon blivit till den grad politiskt korrekt enligt PK 1, att hon håller på att bli politiskt inkorrekt: Då hon t ex i AB-intervjun hävdar att beviset på att det var riktigt att sänka arbetslöshetsersättningen till 75% var att "marknaden sänkte räntan" är hon nämligen snubblande nära att avslöja vad som numera är mål och vad som är medel i regeringspolitiken -och det är definitivt inte korrekt enligt PK 1. Med denna logik skulle en statsminister Sahlin inte tveka att sänka ersättningen till 50% för att se efter om inte räntan sjunker ytterligare.

Mona Sahlin är numera kollektivansluten till piglobbyn, och tillhör den växande grupp av den socialdemokratiska nomenklaturan som inte kan se någon "ideologisk skillnad" mellan att betala för att någon tvättar och dammsuger bilen på en bensinmack och att någon kommer och tvättar och dammsuger hemma. Mona Sahlin förtränger nogsamt att frågan har gällt om medelklassen skall uppbära subventioner då de köper pigtjänster. Eller - om man vågar dra in ett skattebelopp som motsvarar det överskott som uppenbarligen finns hos samma klass och anställa samma individer (det kan röra sig om friställda vårdbiträden) i vård och omsorg, där de bevisligen behövs. Rätten att ha piga är däremot allom given, även om möjligheterna fördelar sig ojämnt vad gäller utnyttjandet av den rätten - te x mellan den som själv är piga och den som är ACO-direktör.

Bo Hammar har samma problem. I Arbetet går han till storms mot de politiskt korrekta

(PK 2). Han besväras av den "politiska moralism" som sägs förbjuda honom att städsla en piga. Han tycker särskilt illa om att denna moralism kombineras med en bristande moral. Som exempel på det senare väljer han dels Apoteksbolagets fallskärmschef (som jag i och för sig aldrig hört moralisera över Hammars barnflicka), dels norrländska arbetare över fyrtio, som hellre än att skänka bort sitt hus och gå arbetslösa i Söder, där jobben kanske finns så småningom, tycker att de skall få stämpla och jaga älg . Tydligen ser inte Bo Hammar någon skillnad på dessa båda exempel heller. Piganhängarna må på förekommen anledning och på tal om moral, akta sig så att deras svårigheter att göra distinktioner hindrar dem att se också andra skillnader, som t ex mellan att ha samlag gratis i sitt hem med maken/makan och att ringa på en person som mot betalning kommer hem och utför samma tjänst.

Varken Mona Sahlin eller Bo Hammar är således så bra på att se skillnader. De betraktar sig som individer- och individer är vi ju alla, ACO-chefen och norrlandsproletären, pigan och Mona Sahlin. "De centrala systemen bygger på att man behandlar människor i klump, inte som individer", har Mona Sahlin upptäckt, och det är idag är ideologisk floskel som är höggradigt PK 1.

Vad har vi politiskt korrekta (dvs PK 2) egentligen emot pigor och egenmakt och soppkök?

Att börja tala om klassperspektiv och dylikt med folk som Mona Sahlin torde vara dödfött. Hon är ju numera en enskild individ, och tycker att det är härligt att "människor" slutat att känna klasstillhörighet och att de "vågar mera", att de känner att de är "något speciellt". Om allt detta har skett bara genom att sänka ersättningsnivåerna, fördyra sjukvården och öka ungdomsarbetslösheten till 25% - vilka renässansmänniskor skall då icke befolka det framtidens civila samhälle där Mona Sahlin kan genomföra sitt program fullt ut?.

Men det finns (ur den anställdes och samhällets synpunkt) en grundläggande ekonomisk skillnad, som till och med en ekonom borde förstå:

Om jag snyter Bo Hammars eller Mona Sahlins barn på ett (privat) daghem så byter jag min arbetsinsats mot kapital, och kapital ackumuleras i samhället, vilket är (en bristfällig, men rådande) definition på tillväxt. Om jag kommer hem till dem och gör samma sak byter jag mitt arbete mot en del av deras konsumtionsutrymme (inkomst) vilket inte i något avseende ackumulerar kapital.

Men framför allt och detta är den icke-moraliska huvudsaken- vänder piglobbyn världen upp och ner i sin argumentation. Pigfrågan gäller vilken typ av samhälle vi vill ha. Det är i sista hand inte så, att vi är jämlika för att vi har få pigor. Vi har så få pigor, därför att vi under några decennier haft en relativt jämlik inkomstfördelning, dvs bland löntagare. Om man har en någorlunda jämn inkomstfördelning känner inte den ena löntagaren något obändigt behov av att anställa den andra att jaga dammråttor och snyta ungar hemma hos sig. Man köper bättre dammsugare i stället.

Nu galopperar inkomst- och förmögenhetsklyftor iväg. Vi har massor med arbetslösa och invandrare som står till förfogande. Den burgna klassen ( och det skikt som fått det ännu bättre på 80-talet) börjar kasta lystna blickar på dem som inget arbete har. Man upptäcker nu att man, till skillnad från vårdbiträden och fabriksarbetare, är så oerhört stressad av att vid sidan av lönarbetet sopa golv och snyta barn, och behöver hjälp i hemmet.

Helst ville man ha skatteavdrag för sitt husfolk, eller, som Marit Paulsen säger "ett vettigt skattesystem", t ex ett, där arbetsgivaravgifter ersätts med privata försäkringar, betalda av pigan själv. Men en lönestruktur med ännu större klyftor, som förr i tiden, går också bra. Man arbetar alltså på en sådan struktur. Den kallas "ökad flexibilitet i lönesystemet", kombinerat med en "modifiering av arbetsrätten". Eller som Mona Sahlin säger i AB: "Villkoren för...kapitalbildning, skatteregler, arbetsrätt, hela tjänstesektorn" måste "ses över". Av någon anledning kallas denna strävan tillbaka till 30-talet inte för nostalgi - till skillnad från när arbetslösa vill ha tillbaka sina 90% från 80-talet, och de gamla vill ha samma antal hemhjälpstimmar som vid 90-talets början.

Att vara arbetarklass eller ens piga är inget att skämmas för. Moralism har inget med saken att göra. Det vi "politiskt korrekta" inte vill ha tillbaka är ett samhälle som är så ojämlikt att den enes inkomst räcker till att anställa den andre som passopp, medan den senare får fortsätta att göra både sitt hemarbete och sitt arbete. Det handlar om hur det samhälle skall se ut som kommer ut ur de sk förnyarnas verk.

Vi är inte benägna att låta de välbeställda använda sig av arbetslösas och flyktingars nödläge - eller av krystade överklasskvinnosaksargument- för att återinföra ett samhälle som vår generation bara mött i pilsnerfilmer från trettiotalet.

Om det ledande skiktet inom arbetarrörelsen inte kan "se" detta, måste de bytas ut mot folk som kan se.

 

 

 

Gudrun Schyman

tillhörde på sjuttiotalet Marxistleninistiska Kampförbundet, men var aldrig anhängare av proletariatets diktatur. Revolution har hon aldrig trott på. Hon var aldrig marxist-leninist Hon var heller aldrig kommunist. Hon har aldrig sysslat med klasskamp utan med sakfrågor. Allt enligt Schymans upprepade utsagor för en samtida borgerlighet.

I dessa stycken skiljer sig Schyman, inte bara från oss med henne samtida, som fortfarande anser sig vara allt det hon säger sig aldrig ha varit, och som fortfarande anser det hon säger sig aldrig ha ansett. Hon skiljer sig därtill från den stora skara som erkänner sig ha varit det hon aldrig var och ha ansett just det hon säger sig aldrig ha ansett, men som idag erkänner sig anse och vara något annat.

Hon skiljer sig dessutom från Simon Petrus, som visserligen likt hon var ambitiös, och som genom sitt förnekande också kunde nå en framskjuten position, men som begick sin mened först under dödshot.

Schymans förhållande till sitt minne och till sitt samvete är hennes eget problem.

Att hon, om man får tro henne, verkat under falskt flagg i MLK är hennes f.d. förbundskamraters problem.

Att (v) har en måhända kunnig och livsduglig orförande, som antingen lider av minnesförlust eller är ohederlig, karriäristisk och moraliskt tvivelaktig är partiets problem.

Men att det fd kommunistpartiets nuvarande ledare genom sitt ängsliga hukande i realiteten lämnar fältet fritt för vem som önskar att bedriva häxjakt på kommunister är vårt och, det visar historien, hela folkets problem.

Schyman förstår uppenbarligen inte, att den härskande borgerligheten fullkomligt skiter i vad hon var eller inte var. Den vill bara höra hennes nekande, ty hennes nekande är en lojalitetsförklaring med det bestående, och en fjärt i ansiktet på eventuellt övervintrande kommunister i partiet. Eller är det så jävligt att hon till och med förstår det??? Att ringmuskeln i hennes fall, som så ofta hos folk med fin uppfostran, står helt under viljans kontroll?

 

 

 

Haninges egen järnlady

Marietta de Pourbaix-Lundin, har såhär i efterhand visat sig guld värd. Detta framkom, då den nya majoriteten i kommunen efter valet skulle göra sig av med henne från en reträttpost som hon i hast försetts med av en partibroder-förvaltningschef. En miljon på ett bräde och en pension på ett par tusen i månaden kostade det. De flesta tycker nog att det var väl använda pengar.

Fast under franska revolutionen hade man nog gjort det billigare, vilket fru de Pourbaix-Lundin, som i andra sammanhang varit känd för att pressa kostnader, inte gärna skulle kunna ha haft några principiella invändningar emot.

Och förresten, skall det vara marknadsanpassning så skall det. Om det kostar kulor att bli av med ett svin i den privata näringslivstoppen måste det kosta även i den offentliga sektorn. Annars skulle ju gatorna vimla av utrensade kommunaldirektörer, och vem vet vad sådana kan ta sig till?

 

 

Det är ett spektakel med de kunglige.

Förr var det förevisandet av kungliga lik som drog till sig massorna. Det sista som visades offentligt i större skala var den förste Bernadottens, Karl den XIV Johans, den 17-24 april 1844. Då tränges folk kring liket och ställde till sådan oreda, att en högre myndighetsperson klev upp på en pall och klagade att stockholmarna då vore "några otacksamma att ordna med nöjen för".

På andra dagen trampades änkan Pahlin ihjäl. Redan dagen efter ställdes också hennes lik ut för allmänt beskådande, dock i något påvrare omgivningar. På förslag av Aftonbladet lät myndigheterna därpå enligt franskt mönster ordna en queue fram till det kungliga liket - en nymodighet som nu för första, men inte sista, gången användes i Stockholm och indirekt kanske ett av denna kungaätts mest bestående, om än indirekta och ofrivilliga, bidrag till vår kultur.

Numera får vi nöja oss med att glo på de levande bernadotterna , och det är inte så roligt som det måste ha varit att se - och lukta -på Karl Johan.

Ta Drottningen och hennes jubileum. Det har blivit rätt mycket av henne på sistone, men inte stampar överklassdamerna ihjäl varandra på Slottsbacken eller framför TV-apparaterna för det!

Folk runtom mig träter om huruvida hon är "en fin representant för Sverige" eller "en tysk lyxhora".

Men som sakerna står - kunde man finna någon som bättre symboliserar det moderna Sverige än just "en tysk lyxhora?". Så vad bråkar de om?

 

 

 

 

 

Time management eller om alkoholens och tidsandans skadlighet.

(monolog för en mansröst)

-Hej, jag heter Sven-Erik, 56. Och vad ni heter kommer jag få gott om tid att lära mig under de närmaste dagarna. Det är alltid lite pirrigt såhär första gången, då man ställs inför en ny tvådagarskurs.

-Ändå borde jag ju veta vid det här laget att ni inte bits, och att jag förmodligen i övermorgon, då vi tar adjö, kommer att ha svårt att föreställa mig att jag någonsin kommer att ha känt det såhär -lite sådär pirrigt i magen. Då brukar det kännas som om vi hade känt varandra alla dagar.

-Ja, ni skall veta att ni ger mig mycket också. Precis så är det för oss som är i människobranschen -andra tror att vi bara ger ut av oss -men ingen tänker på hur mycket vi får ta emot samtidigt, både det ena och det andra..nåväl, nu skall vi inte förirra oss in i filosofin.

-Jag ser att ni har block och pennor klara, men för min del önskar jag helst att ni inte använder dem, det bara splittrar uppmärksamheten. Det var en firma som insisterade på att lägga ut dem på alla bord. Ni kan väl ta med dem hem till barnen, om ni har några....själv har jag inga, numera, sedan i våras, dvs det har jag, men som skilsmässan blev så blir det inte mycket till att träffas, ja ni vet hur det är.

Nu har jag talat om mig själv, nu skall vi tala om er och om era förväntningar som ni med rätta har på mig såsom Timme Managementkonsult, som termen lyder så länge vi inte hittat något bättre på svenska.

Vi -ni har alla det gemensamt att ni är människor med olika färdigheter, insikter och energier -ni, vi är helt enkelt näringslivets, samhällets minsta byggstenar -allt sönderfaller i sådana som oss, dvs i det vi gör det vi kan, det vi vill. Har ni tänkt på det? Det har jag gjort en hel del. Bland annat har jag framfört det här föredraget 348 gånger , och alltsedan jag fann liknelsen om byggstenarna ( ibland, när jag har med t ex vårdfolk att göra brukar jag säga celler) har jag hållit fast vid den, för jag märker att så har man i allmänhet inte sett på det. Inte jag heller, men just därigenom så blir det liksom en överraskningseffekt. Själv blir jag i alla fall överraskad varenda gång folk går på den utan att invända. Fast jag har märkt på senare tid att folk tycks ha stött på samma bild från andra områden, så jag måste kanske dra till med något nytt. Kanske om bisamhället?

Dessutom tycker jag numera att just denna liknelse gör en lite deprimerad. Å andra sidan gör det mesta mig deprimerad nuförtiden, det var därför Majken gick ifrån mig. "Du är aldrig glad numera, Svenerik" sa hon. Och det är sant, numera.

Och så påstod hon förstås att jag krökade för mycket, men det skyller de ju alltid på, för att vara säkra på att få barnen. Nåväl..

Vad är då Time Managsement?

Ja, som sagt, är ju vi människor väsentligen det moderna företagets främsta tillgång....... och måttet på våra insatser är tiden -tiden är det medium vari vi verkar. Och tiden är begränsad.

-Ja, det skall Gud veta. Har ni märkt hur tiden liksom bara flyger iväg numera. Jag tycker bara det är ett litet tag sedan jag var en liten parvel som skuttade kring och letade mask i trädgårdslandet när mor höll på att gräva om det på våren, solen sken och det luktade koskit... vi hade ett litet ställe.....tiden tycktes oändlig och stillastående. Hon är död nu förstås, bara för några år sedan. Jag brukade hälsa på henne på Servicehuset höst och vår, och hon var alltid lika tacksam och beundrade mig kolossalt. Sista året skrev jag vykort istället, som hon satte upp över sängen.

-Man undrar vem som skall hälsa på en själv när den dagen kommer.

-Ja, tiden går, det är faktiskt en allmängiltig sanning, och den är begränsad. Nu är vi här och rår om varandra, det är det som gäller. Det är bland annat sådana här saker vi skall lära oss idag och i morgon -låter det inte spännande, i varje fall för er?

-Vad gör vi med tiden? Det är den frågan vi samlats här för att diskutera, och när kursen är slut skall vi förhoppningsvis funnit ett sätt att tackla detta problem som gör att vi kan känna oss mera nöjda med våra liv och att de som betalar för vår tid kan känna sig mera nöjda med oss, fast det behöver vi ju egentligen inte bry oss om, nu gäller det oss själva som individer i första hand. Nu skall vi bara tänka på oss själva och gosa och ha det bra så kommer resultaten av sig själva.

-Det gäller alltså inte tidsstudier i vanlig mening. Det gäller inte att "speeda" up tillvaron, den går som sagt fort nog som den gör. Snarare tvärtom. Det gäller att fylla tillvaron med så mycket som möjligt, då blir tiden av sig själv längre, precis som första dagarna på en semesterresa, eller av ett ungt liv, tycks oändligt långa, eftersom de är så fyllda med nya ting.(Detta fick jag till nu, det var nog egentligen ganska inspirerat)

Detta är förresten helt i enlighet med den nya fysikens uppfattning om tiden och rummet, det kunde man läsa om i DN:s familjebilaga för ett tag sedan.

-Time Management är ju inte bara till för oss som medlemmar av en produktionsapparat, det är något som vi alltid bör ha för ögonen. Och det kräver planering.

Vad skall vi planera? Tiden. Nu har det redan gått en kvart, t ex, det vet jag av erfarenhet, -få se sjutton minuter var det visst, det betyder att jag flutit ut i två minuter, men det gör ingenting för jag har fyra minuters spilltid som jag tar in anspråk för improvisationer, för utan sådana blir det hela dött. Felet med folk som inte tillämpat Time Management är att de aldrig planerar sina improvisationer, och då blir det nästan aldrig några.(Till och med samlag bör schemaläggas, stod det i Söndagsbilagan förra veckan, annars blir det aldrig några. Det lär skola vara en räddning för moderna äktenskap, där båda kontrahenterna har en tight schedule, som man säger.

Och det behövs också utrymme för att lägga in aktuella kommentarer, som de här -håll med att ni spetsade öronen när jag började tala om samlag -det tillför ju ett sinnligt moment, och sinnlighet är också mycket viktigt, det ingår i kursplanen att jag skall ta på er också, men det blir i morgon. På så sätt ger man åhöraren intrycket av att allting är improviserat, vilket höjer spänningen och därmed skärpan och mottagligheten hos åhöraren.

-Vad sade jag nu?

-Jo, tiden går. En gång är den slut. Och hur har man då använt den? Det har jag för egen del ofta frågat mig på senare tid. Har ni det också? Vet ni vad jag tror? Jo, jag tror att orsaken till att jag inte egentligen uträttar så mycket beror på att jag har så begränsad tid.... jag bryr mig egentligen inte om att ändra på så mycket eftersom jag vet att jag skall härifrån rätt snart, precis som om man hyr ett hus bara någon vecka, då sätter man ju inte igång några stora reparationsprojekt, och inte heller städar man upp på en offentliga bekvämlighetsinrättning vid ett tillfälligt besök, åtminstone inte jag........

-Möjligen Majken. Ja alldeles bestämt Majken, hon tålde aldrig att se skiten ligga kvar på muggens kanter och det gjorde att man fick vänta i det oändliga utanför. Men det var inte bara det som gjorde att vi inte drog jämnt.

-Annat vore det om man levde i oändlighet, då skulle man ta itu med både det ena och det andra.

-Då skulle det löna sig.

-Nu kan det kvitta.

-Nåväl, målet för den här kursen är alltså att ni skall utnyttja er tid mera effektivt, dvs att den skall bli mera produktiv för .... framför allt för er själva. Ett liv blir ju vad man fyller det med, som vi brukar säga. Jaså, säger ni kanske, fast det gör ni inte, det vet jag av erfarenhet, ni tänker det inte ens, ska dom utnyttja oss ännu mera effektivt nu? Får jag inte redan nu ligga i som en rem från morgon till kväll?

-Det är en bra fråga, för den ger mig tillfälle att förklara vad det handlar och inte handlar om. Därför ställer jag den till mig själv nu igen, eftersom nu ingen annan har ställt den på 348 kurser. Vad brukar jag svara på den , som är så dräpande?

....

-Jag har funnit så fina formuleringar här, så jag har dem uppskrivna....(fan också)

-Nåväl, då får jag rekonstruera ur minnet, jag brukar säga:

(och nu dramatiserar jag en smula, byter så att säga modus i framställningen)"Inte alls" , "tvärtom". Ni kommer visserligen att uträtta mera, men kommer att slita mindre. Här finns verkligen ingen motsatsställning mellan er och arbetsgivaren:

.....här skulle jag för 10 år sedan ha sagt att vi i detta fall sitter i samma båt, men det tycker ju alla ändå nuförtiden, så det behöver jag inte säga längre (och det är jag tacksam för - det tror jag egentligen inte riktigt att man kan säga sådär utan vidare. Hur ska jag orka?)

......ursäkta, jag är lite torr i halsen.

-Jag hade egentligen inte tänkt mig att jag skulle sluta här, som på Tim-o-Tech och hålla två kurser i veckan, 47 veckor om året. Vet ni hur mycket jag tjänar? 13000 i månaden. "Passar det inte så stick" säger Sundberg, det finns socionomer så man kan gödsla med dem nuförtiden, och till det kommer att jag är hemma ganska mycket för sjukdom, fast de tror att jag super för mycket. De tycker att jag tappat stinget, som de uttrycker det. Och så tycker de jag är alltmer labil till humöret...vad tycker ni?

-Fast jag har börjat låta kursdeltagarna skriva under en lista att de är nöjda med mina kurser , och nästan alla brukar skriva på och nu hoppas jag att ni också.. facket vill gärna ha papperet sedan. Tack tack, låt det gå runt, men kom ihåg att det är frivilligt.

-Det gäller alltså att på bästa sätt använda sin tid, sin tid.......

....sin tid? (Vilket jävla skitprat)

-Därhemma ville de egentligen inte att jag skulle satsa på att studera vidare. Det hade ingen av mina äldre bröder gjort. De går kvar därhemma ,och nu har de förtidspension för i skogen gick det inte att hålla på efter 55, och i varje fall Sture började bli lite farlig med traktorn och motorsågen när han var full och det är han nästan jämt. Och Harald hittade inte hem om kvällarna längre, även om krafterna inte var så dåliga. Inga fruntimmer ville ha dem, de tvättar sig aldrig, och det skulle ändå inte hjälpt som de ser ut.

De lever på falukorv och porrvideofilmer. De har var sin TV.

-Jag läste på Hermods nästan hela femtiotalet, och till slut slapp jag skogen. Jag trivdes aldrig med kroppsarbete, har lätt att få eksem då jag svettas. Och så snön innanför kragen om vintern, och flugorna ....de är värre än myggen..på sommaren. Och aldrig några fruntimmer, nuförtiden kryllar dom omkring på arbetet, men nu bryr jag mig inte. Inte förmår jag heller, för den delen.

Var det därför jag valde social-psykologsvängen? Kanske hade jag kunnat ta studenten fortare om jag känt till "Time Management" på den tiden, men det var ingen som kostade på mig någon kurs. Men jag hade huvud, sa dom, fast dom som sade det hade nog inte så mycket själva, det har jag förstått sen.

-Ursäkta, nu måste jag läska mig igen, det är bara vanligt vatten, ni får smaka om ni vill... Hur ligger tiden? Ojdå.

-Det är alltså inte fråga om "tidsstudier" i vanlig mening när ni nu således skall lära er bli mera effektiva i er dagliga tjänst. Det är faktiskt ett nytt sätt att vara.

-Det sade de förresten till oss också i skogen på femtiotalet, när de hade folk ute för att kontrollera att vi använde rätt metodik i arbetet. När motorsåget kom vid början av femtiotalet blev ju allt så mycket lättare ett tag och pengarna strömmade in. -Inte var det något ont i det? Det var faktiskt roligt att arbeta effektivt, i synnerhet i början och när man var ung. Dåförtiden trodde jag att jag kommit på hur man skulle ta det för att komma upp i sex kronor timman på ackordet, och att andra på något sätt var mindre dugliga i alla avseenden. Det sa dom, och det trodde jag, dumma fan. Efter ett par år hade ju alla motorsåg och sen var det kört, det dök upp unga valpar och gjorde både åtta och nio kronor.

-Sen kom ju skogsmaskinerna, men då var jag tackochlov borta.

-Och nu är det alltså er tur, stackars satar.

-Vad har ni egentligen att sätta emot? Är ni som de andra så är ni till och med dummare än jag var.

-Någon har inbillat er att det ni gör är så viktigt och att ni därför är mycket viktiga, och att er tid därför är så viktig så att den måste hushållas med? Och vad skall ni ta er till med den tid ni till äventyrs sparar? Har ni några idéer om det...jag visste väl det, den kommer arbetsgivaren att lägga beslag på den också.

Jag hade i alla fall ackord. Vad har ni utöver lite fringisar som får er att tro att ni är något?

....så skulle kanske en okunnig människa ha kunnat säga, men nu vet vi ju bättre och har övervunnit dessa negativa tankegångar som hör det förflutna till. Ingen, säger ingen, förlorar på att vi lär oss vara effektiva..det kan man bara helt enkelt inte komma runt med några radikala fraser.

-Låt oss alltså gå vidare, och nu måste jag visa att jag själv kan tillämpa mina tidsekonomiska principer och avsluta denna första lektion i god stil.

-Ta till exempel en husmor som planerar sina inköp!...

-Det påminner mig förresten om att jag själv måste köpa ut i eftermiddag, för i morgon är det lördag. Det har gått åt litet mera på sista tiden, det är sant. Naturligtvis har jag full kontroll över situationen......men det är så jävla trist allting så jag bryr mig inte om någonting längre. Jag vet inte vad det har blivit av det här samhället: ett stort yuppiehelvete är alltihop. Vecka efter vecka skall man sitta här och stirra in i era tomma ansikten, där ni sitter som akvariefiskar och gapar och sväljer den här amerikanska skiten som ingen psykologistuderande med självaktning skulle ha gått med på att kolportera för några år sedan. Och det trots att jag försöker sätta en personlig profil på det.

-Tror jag inte minsjäl ni är malliga för att dom hängt på er mobiltelefon, till och med småungar hänger de på mobilsökare, de får er att känna er viktiga, att ni ingår i ett sammanhang, att ni är efterfrågade. Som kor på bete som yves över bjällran om halsen. Och vet ni vad era arbetsgivare betalt för det här skräpet?? Fy fan.

-Och så ger man sig hem genom gatorna och ser en massa typer sådana som ni, som ser ut som om de tog sig själva på allvar, med bilar köpta för pengar som de inte skattat för, och iklädda unga smäckra fruntimmer som ser likadana ut, och hemma i TV ser man er igen, och på löpsedlarna till Aftonbladet hyllas krämarna och ynkas sälarna och folk dör som flugor i Arabien och Afrika och flyktigar slänger sig i gruvhålen. Konsum yuppifieras och säljer silkesunderkläder, allting är till salu, och ingen jävul gör motstånd när de som arbetar och sliter utnyttjas och samtidigt får lära sig applådera dem som utnyttjar dem....all denna soppa och inget motstånd, det är för jävligt. Det är för jävligt, det är för jävligt....

...och jag, som ville läsa psykologi och socialpolitik för att kunna hjälpa folk som dom därhemma, hamnar här och skall lära er hur ni bättre skall kunna utnyttjas och bättre utnyttja dem som ni satts att basa över. Men psykologin var ju till för reklambranschen och ättestupan blir socialpolitikens sista visdom.....nu är jag inte ens sosse längre, jag piss..

-Jag pissar på allt, det gör jag. Jag ville egentligen springa runt på stan och blotta mig. Det kommer över mig allt oftare nuförtiden, framför allt då jag smakat starkt. Jag har talat med en läkare som säger att det är ganska vanligt nuförtiden bland karlar i min ålder, fast det är rätt få som gör det. Och våldta alla överklasskärringar jag ser och tvinga deras äckliga män att äta hundskit... Det ville jag.( Härom natten drömde jag att drottningen gjorde sexuella närmanden)

-Det vore att använda sin tid. I bland tycker jag att varje dag då jag inte satt det här i verket är en förlorad dag. Det är ju det enda jag egentligen vill, sen kan jag dö i frid. Jag vill... jag vill spränga skiten i luften, jag vill naturligtvis att folk skall få det bra och ett värdigt liv...men om det nu är omöjligt så vill jag i alla fall förgripa mig på de asen som förstört mitt, Sture och Haralds liv. Ned i skiten skall de om jag så skall följa med själv!

-Vill ni se den? Jaså, förlåt..det var bara skoj!

-Ja, detta var en lite personlig reflexion, bara för att ni skall förstå frågans dimensioner, och att man kan se problemen vi möter från flera håll.

En sak till innan ni får rast: jag skulle faktiskt mycket uppskatta era synpunkter på mitt lilla föredrag....? Om det här sista om att visa .....ingick i föredraget eller var improviserat? Vad spelar det för roll??? Ni är ju här för att lära hur som helst. Nog ryckte ni till? Nej, det kommer inte på slutskrivningen.

Jo, jag vet att jag dragit över tiden lite. Jag förstår att ni är kaffesugna, ursäkta.