Om det bästa hos människan

Det är en slutsats som man, om någon, överhuvudtaget kan dra av det förflutna, att de mest bisarra människor kan hamna i känslig och ansvarsfull ställning och spela stor roll i historien[1].

Ett tidigt exempel är den romerske kejsaren Gaius Caesar Augustus Germanicus (12-41 e.Kr), mera känd som Caligula.  Han härstammade från den med tiden alltmera ökända Julisk-Claudiska  kejsarfamiljen. Från att i början av sin regeringsperiod ha rönt en viss uppskattning, bl a på grund av genomförda skatte-sänkningar, föll han snabbt i onåd hos senaten och överklassen.

 Historikerna menar att han blev spritt språngande galen, möjligen efter en hjärninflammation. Men det finns inget i övrigt som tyder på att vår kejsare skulle ha påstått att han är verkligen inte den som går bort och sätter sig ned för att brottas djupt med (sin) själ[2].

I Albert Camus’ skådespel, som handlar om Caligula, menar författaren dock att det var sorgen efter systern och sängkamraten Drusillas bortgång som fick det att spela över.

Men precis som en f d statsminister brukade antyda (”Aldrig ensam, alltid ensam”), är det bra ensamt att vara ensam och illa omtyckt men att aldrig får vara för sig själv när man är det. Ändå  måste vi alla lyssna till det universella budet att tycka om sin nästa, precis som man tycker om att själv bli omtyckt[3].

I själva är det kanske just detta som skiljer de ädla själarna (och nationerna) från de andra,   d v s de kännetecknas av att de hatar saker – vi älskar saker[4].        

De andra kan man däremot känna igen på att dessa människor har inga stridsvagnar. De har inga fartyg., De gömmer sig i grottor. De skickar ut självmördare[5].

Trots liknande självklara och sunda premisser upplevde vår kejsare mot slutet av sin regim en tilltagande isolering från senaten, ja, från alla människor. Han blev kanske rent av lite paranoid.

Folk ville helt enkelt ha bort honom.  Den enda han till slut litade på var ett älskat husdjur, hästen Incitatus.

Därmed föregrep Caligula den inställning som en sentida stor statsman exponerat: Jag kommer inte att dra mig tillbaka, även om Laura och Barney är de enda som stöder mig[6]

Å andra sidan har ingen senare statsman ännu försökt efterlikna Caligula genom att få sitt älsklingsdjur invalt i senaten. Ty det blev för mycket även för den tålmodiga romerska senaten.  

Till slut tog man honom av daga. varigenom han, så väl som nationen och världen blev befriad från ett uselt liv.  Caligula hade haft alla skäl att tacka de närvarande för att de tog sig tid för att komma hit och bevittna min hängning[7]. Ty, som Strindberg sade, ”Inget är ju jävligare än att bli hängd i tysthet”.

Hur som helst hade senaten, liksom förhoppningsvis vi själva vad det lider, all anledning att påstå att framtiden kommer att bli bättre i morgon[8].