Gunnar

230109-100210

Till minne av Jacob

En månad före sin 95-årsdag avled Jacob Lundberg lugnt och stilla idag på Björkliden i Vislanda.

Jacob hade sett mera av världen utanför än de flesta av oss. Han föddes 1911 i Råshult. Eftersom han ”hade lätt att läsa” var det meningen att han skulle studera till prästman i Uppsala. På äldre dagar har han antytt att han nog inte var det bästa barnet, vare sig till sin jordiske fader eller till den, vars lära han var satt att lära sig att förkunna på prästseminariet.  Snart lämnade emellertid han sina studier och tog i alltför späd ålder hyra på ett fraktfartyg på Östersjön. Hans far såg till att han återbördades till fosterjorden.

När han uppnått myndighetsåldern sökte han sig ändå till sjön, som han blev trogen under 30-40-talen som maskinist. Sjömanslivet förde honom upprepade gånger runt jorden och till såväl som Shanghai som Durban, på den tid då exotiska upplevelser i stort sett bland vanligt folk var förbehållet just sjömän.

Livet på sjön var i alla avseenden hårt. Han drabbades av malaria utanför Sydafrikas kust. Han led skeppsbrott två gånger och undkom med livet i behåll genom ren tur. Han gick i konvoj med en nyimporterad torpedbåt mellan Medelhavet och Sverige under Andra världskriget, och uppbringades av engelska örlogsflottan. Han undgick att gå till botten med U-båten Ulven 1942, där han gick som maskinist, genom att en kamrat ville byta vakt med honom.

 ”Då har du väl lärt dig en massa språk, Jacob?” min far honom. ”Jo, nog har jag lärt mig att beställa två pilsner, var jag än kommit” svarade Jacob med sedvanlig uppriktighet. Det har någon gång funnits anledning för Jacob, som för så många i hans situation, att önska att han just i detta avseende hade varit något mindre läraktig.

Vid fyrtioårsåldern gick han land, och arbetade på 50-talet på det stora Arlandabygget. De sista femton året av sitt yrkesliv tillbringade han i en mera stillsam syssla nära sin småländska hembygd, som maskinist och uppskattad arbetskamrat på A-Betong i Vislanda.

De flesta av oss på trakten har träffat, och lärt känna Jacob under nästan det halva århundrade han bodde i Vislanda. Dels genom att han bodde mitt i tätorten. Dels genom att han inte heller som pensionär låste in sig på sitt rum, utan även som äldre använde sina dagar till att på olika sätt vara aktiv och odla sina intressen, att träffa människor, att läsa mycket och att vistas i naturen. Jacob var som ungdom något av ett spänstfenomen, som lär ha vunnit DM i hoppgrenar. Intresset för idrott fanns kvar så länge han levde. Så länge krafterna räckte, och det gjorde de längre än för de flesta, ville han gärna göra sig nyttig för grannar och sina många bekanta.

Det blev aldrig tid för Jacob att bilda egen familj. Ändå är vi många som kom att betrakta honom som om han hörde till familjen och som nu sörjer honom, trots att vi väl unnar honom vila efter ett ovanligt långt och omväxlande liv.

Ved

Förra vecka rasade vedstapeln två gånger. Igår beslöt jag mig för att göra något åt problemet. Sedan jag analyserat orsakerna och vidtagit lämpliga åtgärder, vilket krävde en del tid tankemöda samt en hel del arbete har vedtraven rasat fyra gånger.
Om jag inte hade ingripit med sådan rådighet och kraft och i tid vet ingen hur många gånger denna förbannade vedtrave hade fallit omkull. Från en kollega, som uppenbarligen saknar så väl empati som insikter i vedtravandets statiska problem, inflöt nedanstående råd:  

"Ett sätt vore att stryka lite lim på varje vedträ nästa gång du staplar upp skiten igen.

Den 19.5 2006

åts det åter på Enigheten. Obs! Det här är bara en aptitretare. Precis som detta

skulle behövas i denna släkt!

Efter vårdagjämningen

kom våren 2006 så sakta smygande. Först kom istapparna:

och så blev det mera dagtid, vilket gjorde att man inte längre kunde lägga sig på

sängen genast efter maten. Och att man vaknade tidigare, i synnerhet efter stormen, när skogen inte längre skymde soluppgången:

Och till och med vår snöpta Leo greps av vårkänslor, fast han inte visste riktigt  vad han skulle

göra med dem:

Och det började gå åt mindre ved i kaminen:

Och soluppgångarna har inte bara som förut blivit tidigare vecka efter vecka, utan sedan Gudrun även år efter år.

Och så blommade körsbären och till och med häggen, som vi fått av Monica.

Och slangen har vi måst plocka fram.

Men till en början var det för kallt i skogen på morgnarna, så John och Anna-Lisa hade tid

att hälsa på:

I  januari

 kom skördaren, skotaren och stockbilarna och röjde upp i skogen norr om Enigheten.

Och stocken samlades runt och på våra ägor. Nu kan man kanske gå i skogen igen?

Sommaren 2005

kom till slut i alla fall . Det är nog inte huset, utan fotografen som lutar.

Bror Gösta in memoriam

I onsdags, den 8 juni 2005, fick vi bud om att ”bästebror” Gösta Isacsson somnat in för sista gången, sittande i sin favoritfåtölj. Han var i sitt 75e levnadsår. Att det skulle hända just nu kom förstås som en överraskning, men att det skulle kunna hända var vi medvetna om, ty de senaste 20-25 åren hade inte saknat förebud, och hans hälsa var inte lika bra som hans humör och hans livsgnista.

Gösta hade måst sitta ganska mycket i fåtöljen under senare år, fast med en hel del avbrott för umgänge med syskon och vänner, för teater- och musikevenemang och för Pensionärsuniversitetets verksamheter. Och inte minst bridgespel – även om det råder en viss osäkerhet huruvida han någonsin i grunden lärde sig skillnaden på bridge och poker var han en skicklig spelare i kraft av sitt fotografiska minne, sin snabba uppfattning och sitt sällan sviktande självförtroende.

När sjukdomen redan för 20 år sedan satte stopp för fortsatt förvärvsarbete hade Gösta en lång yrkeskarriär bakom sig. Den började i Harry Karlssons möbelverkstad i Vislanda, där han i fjortonårsåldern hann lära sig stoppa möbler riktigt bra, men framför allt dra släpkärran fram och åter till järnvägsstationen. Snart började han emellertid som bilreparatör, och sedan dess har det hela yrkeslivet handlat om bilar. Efter en och en halv timme i körskola fick han vid 18 års ålder erbjudande att börja som trafiklärare och sedan femtiotalets början blev han en del av den process som satte det svenska folket på hjul, först som Volvo-, sedan som Scaniaförsäljare hos Forss i Växjö under de sista trettio åren av yrkeslivet. Länets åkare blev till slut hans andra familj.

Gösta kom från en släkt som i generationer försörjt sig på fysiskt arbete. I den stora syskonkretsen blev han tidigt känd för sin enastående förmåga att klara sig undan tyngre sysslor, varav det fanns många i fars muskeldrivna månskensjordbruk. Därför var vi syskon väl lite till mans avundsjuka på honom, när han nu visade sig klara sig riktigt bra – snarast bättre än vi andra – genom att ”bara” åka runt i bil och prata med folk. Efterhand har vi förstått att hans arbete var hårt och att inget kom gratis till honom.  För den skull upphörde vi förstås inte med att försöka tråka honom.  Men att mobba Gösta var som att hälla vatten på en gås: ”Åsnorna skriar, karavanen går vidare” var hans devis.

Gösta levde som han körde bil: Lätt bakåtlutad, till synes avspänd, intuitivt, men alltid med skärpt uppmärksamhet såväl på trafiken som på medpassagerarna. Med massor av humor och generositet även när någon klantade sig. Och ganska fort, även om han lugnade ner sig betydligt på äldre dar. Gösta var duktig både i trafiken och i livet.

Det är tungt för Aina, barnen och barnbarnen nu. Det är tungt för oss, hans syskon – han var den förste av oss att bryta kedjan och det glesnar runt bordet vid våra möten. Men den vänskap och tillgivenhet vi alla känt för Gösta rår inte döden på. Man ler gärna när man tänker på honom, nu som när han levde.

Syskonen 

Veden

var den viktigaste sysslan våren 05. Någon brist på råvara i de omgivande skogarna råder knappast efter stormen. Men att få den ur skogen är en annan sak. Men med eldning och termos går det an. Och gamla cykeldäck att släpa stockar med.

och vedkapning är ett äventyr:

Vi fick till och med bygga ny vedbod för att få plats med allt. Vedhögen är bara liten sedd på avstånd. I verkligheten är den jättestor.

Fredrik, Kalle och Fariba hjälpte till, och som tack för detta bjöd Fariba på persisk gryta med lyxris:

å andra sidan är

Cykelreparationer

alltid ett angeläget projekt. För att lyckas med sådana krävs inte bara fackkunskap och kreativitet utan också ett strikt ordningssinne. Man måste veta exakt var varenda mutter och vartenda ventilgummi för tillfället befinner sig.

Den åttonde januari 2005

glömmer vi sent i Vislandatrakten. Det var då allt blåste omkull. 3 veckor senare saknar vi fortfarande egen elektricitet och på telefonlinjen hörs inget - fast bredbandet fungerar sedan vi hittat trådändarna i skogen och knutit dem samman, krypandes över och under några hundra kullvräkta granar och fått snö i nacken. Sydkraft, Flextronics och Telia har blivit fula ord här på trakten. Nedan en bild från morgonen den 9.1 av vad som förr var en ståtlig granskog vid norra horisonten. Det fina är att vi nu kommer att få en timma tidigare soluppgång, fast den får vi vänta på till sommaren.

fast först kom en massa snö, ovanpå allt:

På höstkanten 2004

kryllade det av trattkantareller på trakten. Det som inte rådjur och vildsvin estimerade tog vi hand om.

Och

lingonen

slog till duktigt samma höst.

Här sitter Marianne och Sanne och rensar ursinnigt:

medan jag själv har tröttnat på att vänta på gynnsamma vindförhållanden och bara öser på:

 I september var det dags för syskonen Isaksson med respektiven att träffas igen....

...och äta duktigt, vilket de fortfarande duger bra till. I detta fall något slags smörgåsbord.

Påskfirande i det fria

Under påsken 2004 kryllade det av 08-or på Lilla Enigheten. Då gäller det att hålla dem med arbete, annars blir de bara rastlösa och far runt på IKEA och glasbruk och till andra turistfällor. Skogsröjning blir de lugna och snälla av. Det syns på bilden ovan, där Marie, Johanna syns i typisk pose, Victoria ligger, sannolikt utmattad av hårt arbete och vätskebrist, på marken medan Marianne övervakar det hela.

Vissa element kräver särskilda, tyngre övervakningsinsatser, som t ex här damerna Strand.

Röken i övre vänstra hörnet dokumenterar en flagrant överträdelse av eldningförbudet.

Enligt afrikanskt mönster överlåter 08-or gärna tyngre, reproduktivt arbete på sina kvinnor, medan de själva ägnar sig åt kreativa krigslekar, som t ex här schack, eller bara sitter och slöar, vilket de brukar kalla intellektuell verksamhet. Som här Dan och Stefan

Visst utfördes stundom sysslor som krävde mangrann uppslutning och största koncentration....

Varför Valborg?

Vi har samlats här i kväll för att fira att man för 1133 år sedan flyttade över skelettet av en gammal överklassdam från en låda till en annan.Valborg hette en högadlig abedissa i Heidenheim i södra Tyskland, som efter sin död 779 blev helgonförklarad.

Fordringarna var inte så stora på helgon på den tiden. Man behövde inte ens påvens godkännande för att bli helgon. Och i Valborgs fall hjälpte det säkert att hennes stenrika släkt hade sponsrat det kloster hon förestått.
Hennes ben lades på relikskrin nästan hundra år senare, den 1 maj 870, och den 1 maj blev sedan en av många helgdagar i katolska länder. Så den 30 april blev helgdagsafton när Sverige blev katolskt. Därför kallas den 30 april för Valborgsmässoafton.

Men egentligen handlar ju firandet inte om detta. Många generationer har vid det här laget firat Valborgsmässoafton utan att oftast ha en aning om vem Valborg var. Och varit lika glada för det.
När jag fick det här hedersuppdraget för tre månader sedan så var det svårt att veta vad jag skulle kunna säga här på Valborgsmässoafton. Om det gällt första maj hade det varit en annan sak.
Visst skulle jag kunna säga något allmänt positivt om vädret, våren och  lövsprickning och fåglar. Jag skulle kunna informera dem som inte visste  det att sommaren sannolikt är på väg inom en månad eller två. Och man  
skall vara entusiastisk. Så då skall jag prata mest om sommar, och om fåglar och om entusiasm. Fast rätt behärskat, för man skall inte göra våld på sig.

Visst bör man vara entusiastisk. Men vi som berömmer oss av ålder (eller, som vi brukar föredra att kalla det, visdom) har ju som bekant ibland problem med entusiasmen. Redan Kung Salomo framhöll detta i Predikaren:  
Där mycken visdom är, är mycken grämelse. Salomo glömde att påpeka att det omvända inte nödvändigtvis alltid gäller - man är inte vis bara för att man är ett surkart, lika lite som man är filosof bara för man har skägg.
Alltsedan Salomos dagar har det därför funnits en bombsäker metod att  framstå som vis.  Man vägrar helt enkelt att ryckas med när folk gläder sig åt något. T ex våren.
Därför undviker vi som vill framstå som särskilt förståndiga också att bada i fontänerna med kläderna på när Sverige vunnit i fotboll. Eller svimma av hänförelse när vi får röra vid en rocksångare.

Mångårig erfarenhet säger oss att Sverige säkert förlorar nästa match och att  sångaren kommer att vara bortglömd eller ihjälknarkad om ett halvår.

Om någon dumbom verkar tro att fåglarna sjunger för att de är glada, påpekar vi för denna svärmare hur det egentligen ligger till: De markerar bara sitt revir.
Om någon tycks förtjust över en vacker blomma, kan vi informera vederbörande om att prakten är till för att attrahera insekter. Inte mänskliga svärmare.

Vi som är klokare tror inte som entusiasterna, att våren kommer varje år, för att vi skall kunna njuta av sol och fågelsång. Den kommer för att jordaxeln en gång för miljarder år sedan bestämde sig för att luta 23  
grader. Så att vi fick årstider.
Och om någon entusiast vill göra sig till barn på nytt och njuta av gräsets saftiga grönska annat än via TV:s naturprogram - så erinrar vi raskt om att man inte kan lägga sig ner i gräset utan att få  hösnuva,  
borrelia, blåskatarr och ryggskott. Att vara så pass klok, är som att vara nykter bland berusade. Dvs alltid berömvärt, sällan uppskattat av omgivningen och ofta deprimerande för en själv.

Det finns förstås folk som även i vuxen ålder kunnat glädja sig åt våren  utan sådana problem: ”Vad bryr jag mej om Tsaren, se staren! Se staren!” diktade Karlfeldt - men han var ju också en fjant och fick förstås nobelpriset för det. Tsaren har vi kanske kommit över numera. Men inte ens ett helt moln med starar har t ex denna vår kunnat få mig att helt glömma USA:s president och hans högfärdiga uppsyn. Eller nedskärningar, utbrändhet och hetsen mot de sjukskrivna. Och om någon numera talar vackert om fåglar så misstänker  
man bara att han vill lura på en  EMU:n.  Dessutom kommer inga moln med starar längre - dom har man ihjäl redan nere på kontinenten.

Karfeldt var kanske extrem på sitt sätt. På den andra sidan hade vi hans samtida, Vladimir Iljitj Lenin, som hade svårt att någonsin tänka på något annat än just tsaren. Det berättas att hans fru Krupskaja en gång, när man var i landsflykt i Schweiz på tiotalet blev så orolig över hans grubblerier, att hon tvingade ut honom på en alpvandring. Hon stoppade en tegelsten i hans ränsel för att han skulle tro att han hade en bok med sig och släpade honom en vacker vårmorgon 1200 meter upp på en alpäng. Väl uppkommen stod Lenin länge och väl och såg allvarligt ut över dalen tusen meter nedanför. Luften var stilla och sval, morgonsolen sken och fåglarna sjöng ursinnigt. ”Vad tänker du nu Valle lille”?, frågade Krupskaja. ”Jag tänkte just att den där Trotskij skitar ner allt han rör vid”,sade Lenin.
Det finns en dikt av Bertolt Brecht som mera kortfattat visar på problemen med att oreserverat glädja sig åt blommor, fåglar, alpängar och lövsprickning:
 

I gryningen
Är granarna kopparfärgade
Så såg jag dem
För femtio år sedan
Före två världskrig
Med unga ögon

Brecht, den surkarten, fick förstås aldrig Nobelpriset.

Våren är ett naturfenomen. Men vår uppfattning av naturen, vårt förhållande till naturen förändras ständigt. De förändras med våra erfarenheter, vår ålder och med historiens gång. Om en gammal människa  
säger att våren är härlig eller att livet är svårt så betyder det inte  samma sak som när en ung människa säger samma sak. Och glädjen över våren idag har säkert en annan innebörd än den hade på Valborgs tid för tolv hundra år sedan.
Vi har ju så länge haft en så helt oförtjänt tur häruppe i Blädinge med omnejd, som aldrig hittat någon olja i urberget, åtminstone inte sedan de lade ner beredskapslagret vid stationen. Sjön Salen har inte sedan  
Vikingatiden varit någon kommunikationsled av politisk betydelse. Vi har därför inte hamnat i något maktpolitiskt korsdrag sedan danskarna senast var här och härjade vid början av sextonhundratalet.
Men inte ens vi är någon ö. Den tekniska utvecklingen har gjort oss mera oberoende av naturens växlingar och nycker, av väderlek, årstider.

Den har samtidigt gjort oss mera beroende av vad som händer på andra sidan kommungränsen, riksgränsen eller jordklotet. Och vi vet om det. Det är svårt att bara tänka på starar, blommor och blader i det läget. Utan att  
bli lite fjantig.
I egenskap av Nordbor hade vi så här års sedan länge av gammal vana förväntningar på den blomstertid som kommer. Om inte annat för att vintrarna måste ha varit förskräckliga häruppe förr i tiden.

För då var energiförsörjningen ännu mera avreglerad än vad den nu har blivit på nytt. Man hade inte bara som nu ständiga strömavbrott - man hade ständigt strömavbrott. Mörkt och kallt.  Och frampå vårvintern började matförråden ta slut både för folk och fä. Det var då man svalt ihjäl, om någonsin, eller blev sjuk och dog. När det började bli varmt, och humlor och bin började surra visste man att man hade goda chanser att överleva några månader till.  Tacka för att man var glad för det. Det var säkert av sådana skäl, och inte som nu möjligheten att plocka blommor, gå i kortbyxor och få semester, som folk såg fram emot sommaren. Vårens ankomst och sommarens annalkande firades alltså häruppe långt innan Abedissan Valborg var skrinlagd, och helt oberoende av flytten av hennes 
benknotor. På 1300-talet sägs djäknar och drängar nere i Skåne, Blekinge (danskt då) på kvällen den 30 april ha tänt eldar för att kalla till samling  för att sedan dra omkring i gårdarna (ungefär som ungarna lärt sig i TV att göra  
Vid Allhelgonatid), för att samla bidrag till sin majfest. Och på den vägen är det, efter många turer. Vi eldar fortfarande, trots att vi numera har mobiltelefoner och E-post om vi vill kalla samman folk. Och  
ännu en tid posten också.
Valborg är likafullt fortfarande en munter högtid häruppe i Norden. Inte ens vi kroniska surkartar kan undgå att nästan ryckas med.

 

Den yngre generationen har ju alltid glatt sig åt den varma årstiden, när man lättare kunde smyga sig ut i det gröna och umgås utan kontrollen från  föräldrar och husbönder. När man inte längre är så ung har man ju tyvärr  
inte längre så mycket att smyga med. Det de gamla och kloka har svårast att förlåta ungdomen är att den tycks ha så roligt. Och att den kan känna entusiasm över det ena eller andra- vilket inte hindrar den för att titt och tätt tala om för oss hur dödtrist och meningslöst allt är och kräva av oss att vi skall roa den.  
Och när den inte har roligt eller känner entusiasm så förebrår vi den det också, av bara farten.
Och likafullt så ser även vi, som borde veta bättre, om inte annat så av gammal vana, fram emot vår och sommar och fågelsång och saftigt gräs - och glömmer gärna mygg, getingar och åskväder och – nya strömavbrott.

En stor tänkare har sagt att människolivet vore bättre om det började vid åttio och så småningom gick bakåt till 18-årsåldern. Mycket ligger det däri. Men en nackdel skulle vi något äldre ha jämfört med nu - vi skulle  
sakna erfarenheten av att vara unga. Det är ju den som gör att vi trots allt på något sätt kan ibland kan känna samhörighet över åldergränserna. Och rentav lite entusiasm.

Vi som inte längre är så unga må ha förlorat lite av förmågan att glädja oss åt det positiva i  tillvaron. I gengäld har vi kanske blivit bättre på att bära motgångar. Och vi är klart överlägsna de yngre i konsten att ha tråkigt och nästan trivas med det. Det är inte så illa det heller. Men…

Det må vara ett tecken på mognad och visdom att inse att efter solsken kommer regn. Och att det efter sommaren kommer en ny höst. Och att året åter vänder så sakta in i mörker och kyla bara sju veckor efter Valborg.

Men ett tecken på ett än högre stadium av mognad och visdom är nog att lära sig att åtminstone ibland, åtminstone för en kväll ibland, bortse ifrån denna oerhörda klokskap. Att utan en massa reservationer glädja  
oss åt att sommaren snart är här. Eller, om man inte kan bortse från det, ändå hålla i minnet att det enligt all erfarenhet kommer en ny vår efter hösten.
Det må vara svårt att samtidigt glädja sig åt staren och att svära på tsaren, regeringen, SARS eller USA:s president. Men vi har ju i alla  tider klarat av det, så det kommer vi säkert att göra också i år.

Med dessa reservationer vill jag utropa ett oförbehållsamt hurra för våren.

(Anförande vid Blädinge Hembygdsförenings majbrasa 2003-04-30)

Släktmöte å Lilla Enigheten den 8.6.2002

Ovanstående  församling utgörs av de flesta av syskonen Isaksson jämte barn och barnbarn placerade i stort tält, införskaffat mot regn, men till välsignelse även mot det ursinniga solsken som följaktligen just detta år förhärskade. Endast Christina och bror Gunnar saknas för tillfället. Bilden får fritt kopieras och användas av var och en som önskar en fotografisk dokumentation av sin släkt, oberoende av vilken släkt man har. 

Nedanstående diktverk beskriver bättre än (eller nästan lika bra som) tusen ord hur det hela gick till vid föregående möte

Den 22.9.2001

(Versmått: gravt haltande alexandrin. Bilden föreställer Christina som beundrar en av

arrangörerna post festum)

Nu nalkades den vår de svage kallar höst

Det gällde för envar att finna lite tröst

Bortvisa ledans hot, fördriva lite tid

Om vädrets makter gnyr det kommer oss ej vid

I detta läge är det säkert klokt att ses

Oaktat köld och väta, man är väl ingen mes?

I början av augusti kontaktades kusiner

Visst gick det lite trögt, men inga sura miner

I minnet ännu satt väl året tjugohundra

Då var vi trettisju, det skulle väl förundra

Om inte nu, då våra träffar kombineras

Antalet gäster skulle på något sätt förmeras?

Sen grälades ett tag - jag äskat hundfri zon

Det upprörde en del, sen tog de visst reson

Först grumsades en del och gnölades på webben

Och mången släkting hördes i frågan öppna näbben.

September hade börjat och gulnat nästan löven

Förrän kusinerna fick tummarna ur röven

Sen hände ingenting och därpå nästan noll

Men än var gott om tid, det spela ingen roll.

Fast Tallvid Brothers sa, vi kommer inte ned

Det är för långt, för sent och motvind var det med

Bror Gunnar var för klen, det kan väl vara sant

Och Hannu stanna nu, som förut, på sin kant.

I elfte timmen  backade Per-Ola plötsligt ur

Jag tror han velat komma, men visste inte hur

Helt klart han valde att sin business prior´tera

Och släkten måste i hans frånvaro dinera

I övrigt ställde alla upp lojalt och prydligt

Så släktkärleken finns ännu helt klart och tydligt

Det framstod ganska klart, här måste byggas till

Att hysa släkten inne som slarvigt packad sill

Det vore både snuskigt och en aning inhumant

- i denna fråga tyckte jag och hustrun likadant.

Till  Grimslöfs byggshop nu vi bila i en hast

Och köpte dyrt en mängd kvadratmeter av plast.

Och sjuttio meter bräder la jag på bilens tak

Så tungt att fjädringen kollapsade därbak

På torsdan blev det plötsligt uppehåll ett tag

Då skruvade jag raskt ihop ett plastigt överdrag

Att tjugo-tretti meter bord det absolut

nu måste snickras till, jag förut räknat ut.

Och morgonen den grydde september tjugotvå

Det skvalade och öste ner, det var ett sjå

Behjälpliga på morgon var Christina och Marie

Och broder Sven med goda råd stod bi.

Att hindra taket från att rasa av allt vatten

Den ende overksamme, det var den feta katten

Och klockan tio ungefär just som vi sagt

Kom Martin hit med allt han flitigt sammanbragt

Med håret uppå ända och aning agiterad

Han intog köket utav flinka damer assisterad

Sen kom hans bror från Drev i arbetskläder

Och medförde som avtalats diverse bräder

Sen fortsatte i timmar hela släkten strömma in

Vi tappa räkningen men höll förstås god min

Ty molnen skingrats. Och till logen flyr vår katt, sen

Kom Gösta, fråga ödmjukt efter hedersplatsen.

I högrött gick snart på vår chefskock ansiktsfärgen

Och varje propp som gick den skar oss in i märgen

Vid ettiden  och blott en timma, drygt, försenat

Var maten klar till slut  där alla vi förenat

Vårt snille. Och folk åt som fyrtio svultna grisar

Och självfallet de alla därpå kosten livligt prisar

Sen var det dags för tal, det höll visst Eva

Dock mera skulle vi behöva genomleva:

Drevfolket hade nu lagt ut en snitslad bana

Nej två, och ingen människa kunnat ana

Hur mycket dumt en Drevman täckes fråga

(Hans arma hustru hade satts att barnen plåga)

Fast mina svar alltid var bäst jag tror

Att mutor förde segern hem till Bästebror

Sen började det bli  en oro uti leden

Och folk begynte strosa ibland träden

Att kissa, sno vår svamp och promenera

Det gick ej samla alla för att fotografera

Dock kunde vi till slut med tjat som piska

Förmå ett par tre atycken gäster till att diska

Vid fyra började så smått de första desertera

Sen fick vi lite hjälp att bygget demontera

Och lugnet spred sig över Enigheten

En pärs? Javisst, för oss som vatt i smeten.

Men nästa år igen, så kort är alltid minnet

Det blir repris om katten bara lämnat slinnet

På bilden ser vi fr v Raili, Maj, Maggan, Lilly, (oidentifierad arm), Ari samt Eva under ovanbemälda plasttak

Intressant exempel på kreativt tänkande hos katt

Fig. 1 visar  grafiskt en intressant innovation som vår överbegåvade grå katt Weyron (uppfostrad och pott-tränad av syster Maj) nyligen befanns ha utvecklat under en period av spridda skurar och sänkt utetemperatur.

Då vi sedan några dagar ej kunnat finna några skitkorvar i kattlådan, och då min nattsärk på ett oförklarligt sätt började lukta kattskit företogs en undersökning av min senaste viloplats, som vid närmare eftertanke var konstlädersoffa i vardagsrummet.

I fem av de åtta knappfästena, som utgjorde färdigskapade gropar i materialet hade Weyron lagt en maräng. I hål nr 1 hade skiten nästan torkat in medan skiten i hål nr 5 av allt att döma var nyproducerad. Verksamheten bör av skithögarnas utseende att döma ha pågått under flera dygn.

Genom vårt resoluta ingripande har den nu avbrutits.

Man kan ändå inte låta bli att ställa sig frågan vad Weyron skulle ha företagit sig då samtliga åtta hål hade fyllts.

Efter ett par timmars skrubbning med avsevärda insatser av kemiska medel återstår endast en lätt skitdoft om man för ner näsan i hålen.

H. Isaksson 2001-09-03

Fig 1. Lätt schematiserad bild av sofflocket jämte gropar. Detalj: grop

 med kattskit i genomskärning.

I juni 2001

Inträffade följande på Lilla Enigheten:

1. Den 9.6: Traditionsenlig syskonträff .

Alla närvarande.

Hans uppvaktades med bullrigt vindspel som Gösta fått över. Och ett äppleträd James Grive, som numera bär frukt (1 st).

Matsedel:

Musselsallad med fransk senap och vitlök .

Mariannes mustiga sallad med ägg, räkor och vitlök Isterband och potatisgratäng (med vitlök den också)

Inge tål inte vitlök.

Äppelpajer med vaniljsås

Kaffe med kaka.

Dvs alldeles för mycket mat, som vanligt.

Vackert väder, fast kallt. Vi eldar i grillen. Majs elaka hund jagar våra stackars katter. Lilly uppmuntrar den. Hennes egen hund löpte som vanligt och kunde tyvärr inte delta. Det pratas till kl 16 då folk droppar av. Kl 17 kommer Leo fram. Kl 19 kan vi få ner den lille gule från skatbot där han legat och tryckt.

På bilden är det Majs hatt vi ser i förgrunden. Gunnar sitter och värmer sig vid Svens gamla kulgrill. Gösta har ätit något olämpligt, eller för mycket och sticker fram huvudet så att Raili inte syns.

2. 24-25 juni: Hans fyller år.

Tillresta vänner, mest 08-or med barn och husdjur, inhyses i alla hörn.

På bilden tv packar jubilaren förnöjt upp en tavla medan Victoria beundrande ser på.  

Peter, som fyllde 50 samma dag som Hans, fick en gammal livsfarlig tandem. Dan blev avundsjuk och ville åka med.  

De höll sig på vägen i nästan 100 m.

Fredrik, Souad , Tony och Sam var här fram till den 24e men hann undan innan den stora rusningen utbröt. Här äter man sin eviga Fjällfil och Start (Lättfil och Signums mysli duger aldrig åt Fredrik. Fast, det måste medges, han arbetade duktigt för att göra i ordning Brygghuset så att alla skulle få plats.  

Marianne, Bodil, Dan, Victoria, Janne, Malena, Daniel och Peter äter kycklinggryta med curry, men ser glada ut ändå, utom Daniel som har för mycket att tänka på. Pelle, th om Marianne får vi tänka oss.

Sedan kom det tio grannar med fem begagnade cyklar, blommor och presentkort. 

Fr.v: Roine, Eva, Mats, Anna-Lisa (bakhuvet), Anna-Greta, Lennart, Hans (med gula blommor på huvet), John, Marianne och Karl-Edvin. Cyklar på Lennarts kärra i bakgrunden.

Sedan var det dags att pusta ut. (nedan)

  De tidigare invånarna på Lilla Enigheten

Ett tack till Anders Ring i Södra Vare och till Sven Andersson i Nyatorp som tagit fram fotot och uppgifterna om de tidigare inbyggarna på Lilla Enigheten.

På det bifogade familjekortet taget i Torne Fotoateljé år 1902, är familjen uppställd enligt följande:

Barnen fr. vänster: Albert, Anette, Axel, Emma och Adolf. Sittande föräldrarna: Anders Johan och Anna Britta.

Oby Ångsåg  ”Såget”L:a Enigheten.

Nuv. beteckn. Götheslida 1:7 L:a Enigheten.

Denna stuga byggdes förmodligen omkring 1880, som sågmästarebostad till det närliggande Oby ångsåg.

Nedanstående familj flyttar in år 1881. De kom då närmast från torpet Hallingsboda u. Blädingenäs, som de brukat sedan de ingått äktenskap 1874.12.19.

Sågaren och Husegaren

Anders Johan Johansson               oä. son till enkan Christina Andersdotter i

f. 1848.06.25. Blädinge                  Götheslida.

död omkr. 1928 ?

Hustrun

Anna Britta Johannisdotter

f. 1846.09.05. Aringsås

död 1930-talet ?

Barnen

S. Gustaf Adolf

f. 1876.05.05. Blädinge                  utfl. till Sköflemovägen Vislanda 1940.04.27.

död 1953-54 ?

S. Axel

f. 1877.09.26. Blädinge                  utfl. till Sköflemovägen Vislanda 1940.04.27.

död ??

D. Anette

f. 1880.01.08. Blädinge                  sömmerska

död 1918-19 ? (tbc)

D. Emma Kristina                         

f. 1881.02.26. Blädinge

död ?? (hjärnhinneinflammation)

S. Ernst

f. 1884.10.19. Blädinge

död 1885.06.03.

S. Albert Hilding

f. 1890.01.06. Blädinge

död 1940.02.24. (drunknad i Mellansjön).

S. Vare 2000-12-07.A.R.

Familjeträff på Enigheten 000923

Bild ovan: Bild av Lilla Enigheten efter nybyggnationen

Traditionsenlig syskonträff, den 22:a i ordningen, avhölls den 23.9 å Lilla Enigheten.

Alla syskon Isaksson närvarande utom Gunnar (hälsoskäl).

Program: Samling kl 10-11 c:a. Katten i skyddshäkte från kl 10, då Maj med hundkräk anlände - Malmöfolket på plats från kvällen förut.

Alla beundrar nybyggnationen. Dock uppehåller sig flera deltagare i överdriven utsträckning vid två krökta och/eller ofullständigt islagna spikar på balkongens framsida.

Svamptur i omgivningarna (resultatlös pga frosten och de deltagandes bristfälliga lokalkännedom)

Lunch kl 12.15

Meny:

Matjesilltårta à la Kirchhänger (den långa galningen i "Sommartorpet")

Fisksoppa med curry o saffran

Kyckling med auberginebrinjal och ris

Äppelkaka med vaniljsås. Kaffe.

De flesta åt för mycket.

Fördelning av överblivna kläder och uttjänt litteratur. Hårtestarna rök.

Solning på altanen, ömsesidig knivkastning.

Hemfärd från kl 16 i spridd ordning. Katten befrias från sitt skyddshäkte och springer genast till skogs.

Återkommer kl 17 c:a.

Solen sken hela tiden.

Under ytan uträttas storverk

Pristävling

Bilderna nedan föreställer en framstående svensk vänsteraktivist m/2000 mitt uppe i sin dagliga gärning.

De är tagna med cirka 10 minuters mellanrum en solig sommareftermiddag i slutet av maj.

Ehuru bilderna skenbart kan ge intryck av stilla kontemplation, ja närmast letargi, pågår under ytan en intensivt kreativ process. Detta tar sig stundom rent fysiska uttryck, som  en uppmärksam iakttagare lätt kan konstatera genom att jämföra bilderna, där trots en skenbar stiltje mångahanda förändringar sker.

Den som hittar flest tecken på förändring mellan bild 1 och 2 skall premieras med ett signerat exemplar av de tankefoster som avlades under den tidrymd som förflöt mellan bilderna.

Svar emotses per hiisak@algonet.se

Bild 1.	Bild 2.

 Hem -klicka på katten!