Innehåll:

Helan och Halvan, nu halverade

En liten extrem sekt

Vem snodde osten?

Vår i Viken

En from förfalskning

Vad skola vi göra med terroristerna?

Om det selektiva medkännandet och dess politiska funktion

Om Förenta Staternas utrikespolitik

Samtal i en kyrkolokal

Lönsam törst

Nollvision och verklighet

Tio år i Golfen

Matkosmetik

Om livets mening

Elva dåliga skäl att vara kristen

Om Christina Nilsson och min farfarsfarmor

Om marknadens likriktande funktion

En liten extrem sekt

Vad gäller frågan om Balkankrigets orsaker och förlopp har Tidskriften Ordfront nyligen varit föremål för räfst och rättarting i etablerade media, dvs i första hand Bonnierpressen. I denna fråga har nämligen snabbt etablerats en ortodoxi, som enligt all erfarenhet är svår att ändra på för den som inte kontrollerar dagspress och eter:

1) Jugoslavien/Serbien är ensamt skuld till krigen som aggressor — trots att det är något konstigt med en aggression där aggressorn aldrig lämnar sitt eget territorium och där resultatet blir att hans stat styckas upp i smådelar av "fredskrafterna". 2) Serbien har begått folkmord på bosniaker och albaner — trots att det är något konstigt med ett folkmord, om förövaren, som t ex serberna i Bosnien förlorar förhållandevis fler människoliv än offret eller i Kosovo och Kroatien blir etniskt utrensad under NATO och/eller FN-paraply 3) NATO:s militära intervention var humanitärt motiverad  och syftade till att stoppa folkmordet — trots att inte ens NATO-ländernas egen krigsförbrytartribunal i efterhand kunnat döma någon för folkmord. Beskyllningen för folkmord har ändå fyllt sin funktion, ty endast ett sådant kan folkrättsligt rättfärdiga en militär intervention från omvärlden, och då efter sanktion av FN. (Däremot har enstaka personer dömts för krigsförbrytelser, "brott mot mänskligheten", vilket till skillnad från folkmord inte enligt FN-konventionen utgör en internationell angelägenhet). 

Alla avvikare från denna historiesyn kan numera uppenbarligen betecknas som "revisionister" och "folkmordsförnekare" och riskerar att i DN jämställas med försvare av Hitlers judeutrotningar.  

Det kan finnas flera skäl för Bonnierpressen att lansera denna kampanj:

För det första kan det rentav hända att den begränsade krets av näringslivsfolk, politruker och sk. kulturfolk som bestämmer kursen på DN-skutan faktiskt fallit offer för sin egen desinfomationskampanj och numera verkligen tror på att sanningen om Balkankriget är så svartvit som NATO-strategin krävt för att vara rättfärdigad.  

För det andra t ex Folkpartiets strävan att åter bli en politisk kraft, som kan ta röster från andra sidan blockgränsen genom att emulera danska Venstres extremt högerbetonade, NATO-vänliga och xenofoba linje. Först manifesterades detta nytänkade i partiledarens utspel i invandrarfrågor inför förra valet. Sedermera uppföljt genom nedtoningen av sociala och det förnyade intresset för folkdisciplinära frågor.

Men i en osignerad ledare 24.11. avslöjar man faktiskt själv det viktigaste skälet:

"..egentligen handlar debatten inte alls om Bosnien. Inte ens…om någon annan del av Balkan. Det handlar om en liten grupp människors nostalgi efter Vietnamkrigets dagar. Den där i minnet så enkla tiden när USA stod för det onda i världen, när USA-imperialismen var rastret genom vilket allting i världen kunde betraktas och begripas…Det är principiellt omöjligt för dem att beskriva en amerikansk handling som de skulle ställa sig positiva till. Därför har Ordfront Magasin förvandlats till en sekt".

Beakta följande historiska faktum: Den svenska Bonnierpressen med DN och Expressen i spetsen har sedan det andra världskriget varit en varm förespråkare för USA-imperialismen och för svensk anslutning till dess världssyn och dess institutioner — bl. a svenskt NATO-medlemskap. Blott i ytterligt trängda lägen har man som en eftergift mot en överväldigande svensk opinion tillfälligt backat från denna position, och då endast så mycket som nöden krävt.

Nu borde åter, precis som under t ex Vietnamkriget ett "ytterligt trängt läge" anses ha uppstått. USA står under ledning av en grupp, även för detta land, ovanligt arroganta, folkfientliga och krigsaktivistiska politiker. Enligt en rad opinionsundersökningar runtom i världen det senaste året har detta medfört att USA nu allmänt, till och med i allierade stater, betraktas som det största hotet mot världsfreden och mot mänsklighetens framtid — något som inte ansågs vara fallet ens under Vietnamkrigets dagar. USA:s statsledning har genom löften, lögner, hot och bedrägeri dragit in det egna och andra folk i en rad krig på senare år, och därvid helt åsidosatt alla internationella försök att fredligt lösa konflikter och bevara freden. Man har begått praktiskt taget alla de krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten man anklagat sina offer för.

I detta läge hade det varit naturligt för den som under många år troget försvarat USA:s sak att ägna en stund åt reflektion och kanske rentav åt självkritiska betraktelser. Att ta några steg tillbaka för att ta bättre ansats, om inte annat. Det är illavarslande att DN:ledningen idag, sannolikt pga bristen på konkurrens och ideologiskt motstånd inom de alltmera monopoliserade media, inte anser detta nödvändigt.

I stället satsar man, under tal om "historierevisionism" m.m. på offensiv och söker marginalisera, eller rentav kriminalisera, en ståndpunkt, som till skillnad från den egna må ha begränsad tillgång till media, men som i själva verket uppenbarligen representerar synen hos den överväldigande majoriteten såväl i Sverige som i världen i stort.

Det vore förstås än mera illavarslande om de därvid angripna inte genomskådar avsikterna utan lägger sig platt med tassarna i vädret av fruktan för att marginaliseras i den mediadebatt som styrs av kulturkretsarna kring Bonnierhuset. Man borde i stället se verkligheten för vad den är.  

Ty det är inte kritikerna av USA-imperialismen som utgör en "sekt". Sanningen är snarare att den svenska mediedebatten domineras av en liten extrem, imperialistvänlig och folkfientlig sekt som endast genom sitt stöd av storkapitalet och därigenom fasta grepp om media lyckats etablera sig som ortodoxins värnare i centrala tidsfrågor.

Det finns ingen som helst anledning att frukta angreppen från debattörer som Per Svensson, Maria Carlshamre, Maciej Zaremba eller Per Ahlmark. Man måste tvärtom inse sanningen i Shakespeares ord att hundar endast kan väcka respekt genom att gå maktens ärenden. Själva har vederbörande tydligen insett detta.

F.ö. kan vi visst ge exempel på bra saker som USA:s myndigheter har gjort. Bl a har man onekligen byggt utmärkta motorvägar. 

VEM SNODDE OSTEN?

Agrippa Menenius Lanatus  hette en statsman ur den styrande överklassen, som 500 före vår tideräknings början  lyckades kväsa ett uppror bland Roms plebejer genom att framföra en sinnrik liknelse:

”Ett samhälle är en organism, en kropp”, sade han till de upproriska. ”Vi patricier utgör dess huvud (varför inte magen?) och ni plebejer är dess lemmar. Om några kroppsdelar gör uppror mot de andra, eller går i strejk, dör ju hela organismen.”

Att göra uppror eller att gå i strejk vore alltså vansinne. Detta hände långt före den revolutionära tid, då den tanken vunnit viss spridning, att alla människor var födda likar, tillika utrustade med förnuft och innehavare av mänskliga och politiska rättigheter. Så plebejerna hade inget lämpligt genmäle på denna slagkraftiga bild, och lade ner striden.

Agrippas grundidé lever förstås kvar, och kommer att göra det så länge vi har en överklass. Den går under jorden i perioder då folket är på frammarsch, och dyker upp igen i nya formuleringar, under nedgångstider för folkstyret, t ex nu, i utmålandet av Europeiska Centralbanken som ett livsviktigt värn mot ”populistiska” avarter i politiken: Ni skall arbeta och hålla käft – vi tänker åt er!

Om matematiken är det språk naturens bok är skriven på innehåller enligt dessa politiska tänkare, Marknadsekonomins språk å sin sida de termer varmed man kan uttrycka alla väsentligheter om samhället.

Om Marknaden kräver att vi skall lämna vårt radhus och skogsarbete i Norrland och bli vinstampare i Bretagne så är det således ett uppror mot samhället att vägra. Om samma ekonomi kräver att en hemsamarit slutar att baka bullar åt sin klient är det patetiskt, närmast kriminellt och bakåtsträvande att framhärda i att göra det. Och om Marknadsekonomin kräver att vi skall äventyra familjeliv och hälsa genom övergång till skiftarbete – vilka är vi då att argumentera däremot?

Men hur får man plebejerna, förlåt, sina medarbetare att inse detta?

Ett sätt är att tvinga dem att läsa ”Vem snodde osten?” (Who moved my cheese?”) av Spencer Johnson , Brain Books 2000. Av reklamen att döma har redan mer än sju miljoner fått göra detta och boken har länge toppat Wall Street Journals bestsellerlistor för managementlitteratur. Låt oss gissa att merparten köpts i större partier och delats ut av olika arbetsgivare, som planerar nedskärningar.

Till största delen består denna lilla skrift (92 sid. 149 kr, avdragsgillt) av en fabel om två möss, Snabb och Sniff och två pysslingar, Suck och Stön,  som sprang runt i en labyrint. Där hade ”någon” lagt massor med ost vid punkten C, och dit kunde de så småningom gå varje dag och äta sig mätta. De trivdes med sitt trygga liv ända tills en dag ”någon” hade tagit bort osten. Musen Sniff hittade rätt snart med sin utmärkta näsa en fin ny ostfyndighet, musen Snabb, kompenserade sitt sämre väderkorn med raska fötter och hade snart också funnit ny ost på annan plats.

Men Suck och Stön, var ju mänskliga och skulle därför konstra till allting genom att TÄNKA. De rådde ju inte för att någon tagit bort osten, och tyckte att någon borde kompensera dem för bortfallet. De envisades med att dag efter dag sitta och vakta vid punkt C i hopp om att osten skulle återvända. Så småningom började emellertid Suck att leta sig fram till en ny storfyndighet av ost vid punkt N, och insåg nu att denna fyndighet var bättre än den gamla, som egentligen redan börjat sina och kanske till och med bli lite överlagrad. Stöns vitnade benknotor kan däremot förmodligen än idag återfinnas vid punkt C.

Johnsons bok sägs handla om hur man bör tackla förändringar. Det är inte riktigt sant, ty förändringar som upplevs som framsteg behöver vi inte någon undervisning i att tackla – det gick utmärkt att få riktig pension, större trygghet i arbetet, större resurser i sjukvården och att få längre semester och kortare arbetstid på den tiden sådant var aktuellt.

Nej, det handlar om att tackla försämringar.

Och hur skall vi tackla försämringar? Johnsons bok är visserligen kort, men den kan sammanfattas i ett enda ord: Acceptera!  Var inte som människor! Ställ aldrig frågan om försämringen var nödvändig, och i så fall för vem. Försök aldrig efterforska vem som vann och vem som förlorade på den!  Gå aldrig samman och kräv något annat! Var som möss, som inte tänker, utan individuellt springer runt och söker ny ost. Då uppför ni helt i enlighet med den borgerliga nationalekonomins lagar, den enda garanten för samhällsorganismens fortsatt sunda funktion.

Vem snodde då osten? Det intresserar uppenbart inte Johnson, ty boktitelns fråga förblir obesvarad, liksom den naturliga frågan varför någon snodde osten.

Och än viktigare – hur kom den dit från början? I det mänskliga samhället, till skillnad från råttlabyrinter, vet vi att vi lever av vad vi med gemensamma krafter kan arbeta ihop, och att ingen ost i längden kommer oss till del om vi inte arbetar. Osten är ingen skänk från ovan. Den speciella variant av mänsklig samvaro som marknadssamhället utgör uppvisar dock, det skall erkännas, vissa likheter med råttlabyrinten – sambandet mellan arbete och inkomst är lösligt, (den största ostbiten får ofta de som arbetar minst) och när man arbetar som hårdast tas osten bort genom ett aktieägarbeslut taget 500 mil bort, eller av kommunala byråkrater, uppskrämda av experter, utbildade på Handelshögskolan.

Acceptera!  Var flexibel! Annars är du som pysslingen Stön, som ställde frågor. Honom gick det illa för, tag varning!

Någon kan kanske få idén att påstå att det ovan sagda skjuter över målet, att Johnsons bok egentligen handlar om något mera allmänt – om hur Människan skall tackla alla förändringar och kriser i det personliga livet som med nödvändighet hör detsamma till. Att "Ost" egentligen står för allt gott som vi lever av och för. Men att alla de storföretag och myndigheter som i bokens skrytsamma förord uppräknas som avnämare till Dr Johnsons osttänkande, eller Wall Street Journals läsarkrets, plötsligt skulle ha fått ett sådant intresse för hur människor tacklar t ex sina bekymmer, sin förlust av en bortsprungen karl eller katt måste bedömas som uteslutet. Och på listan av användare finns inga arbetstagarorganisationer.

Fast en gnagande misstanke att Vanja Lundby-Wedin köpt en bunt åt sin styrelse kan man ibland inte frigöra sig ifrån.

Vår i Viken

Nu är det snart vår. Det ser vi fram emot.

Även vid Persiska viken börjar det våras, ja våren kommer förstås därnere redan denna månad, så smått. Framåt april-maj är det så varmt därnere så att de vanliga taxibilarna, som körs dygnet runt av invandrare från Pakistan och stundom Palestina, och som saknar luftkonditionering, måste sluta att rulla. Och hundar och katter börjar gå då de jagar varandra.

Så innan dess måste Kriget vara över.

Något långt krig har vi inte råd med. Ty då bleve först Börsen nervös, och alla vet vi ju vad som händer när börsen blir nervös. Sedan hinner folk bli upplysta, och därmed förbannade.

Men ett kort krig, som t ex kan åstadkommas med hjälp av bombmattor från högtflygande B52-or över tättbebyggda områden, kan till och med vara stimulerande för ekonomin. Det säger vår neutrale statsminister. Neutral betyder i detta fall att han säger sig vilja medla mellan dem som vill ha hela Säkerhetsrådet bakom USA:s krig och dem som nöjer sig med en del därav. Inte något annat.

Man säger oss att kriget beror på att Irak utgör ett hot mot världsfreden. Det är troligen inte sant. Eller rättare sagt, det är i stort sett lögn. Ett försvinnande fåtal av oss tror på detta ett ögonblick. Men man måste säga det ändå, ty annars kan inte FN sanktionera något angreppskrig. Och naturligtvis är det allra bäst om FN kan sanktionera kriget. Som man gjorde senast, för elva år sedan, efter vederbörliga påtryckningar.

För att kunna utgöra ett hot mot världsfreden måste Irak ha tillgång till ”vapen för massförstörelse”. Det har visserligen bevisligen alla permanenta medlemmar av Säkerhetsrådet också, inte minst initiativtagarna, USA och Storbritannien. Detta dessutom till den grad att det på 80-talet blivit över att sälja såväl nervgas som bakteriekulturer till Irak att användas mot Iran. Det senare förhållandet var så besvärande att USA nyligen måste konfiskera den 12000-sidiga irakiska rapporten till FN. I den har nämligen irakierna på uppmaning inte bara deklarerat vilka vapen man haft och förstört, utan därtill varit oförsynta nog att skriva in var man fått tag i dem. Så vår statsminister har, liksom flertalet EU-överhuvuden, fått nöja sig med att Bush och Powell läst högt ur valda delar av rapporten för honom. Men vad behöver en troende för bevis?

Jo ett bevis önskar man sig: Irak skall bevisa att man inte längre äger massförstörelsevapen, och det snabbt, ty snart är det vår. I detta läge får man vara tacksam över att inte tillhöra de misstänkta. Det är faktiskt väldigt svårt att bevisa att man inte äger en atombomb undanstoppad någonstans. Eller att man inte har förbindelse med Usama Bin Laden. Försök själva får ni se!

Och ännu svårare måste det vara när USA:s president ändå säger sig veta, att Irak har både det ena och det andra, men inte velat styra inspektörernas arbete genom att lägga fram kontrollerbara fakta.  Att man inte lägger fram kontrollerbara fakta, kan synas märkligt men är faktiskt mycket klokt, i synnerhet om sådana fakta saknas.  Exempel på tidigare kontrollerbara fakta, vilka USA använt som casus belli mot Irak, t ex irakiska truppsammandragningar vid Saudiarabiens gräns och irakiska grymheter mot kuvösbarn i Kuwait, har nämligen då de verkligen (långt efter kriget) kontrollerats, visat sig vara fabricerade på reklambyrå. Fast då hade de ju fyllt sin funktion.

Så det spelar egentligen inte någon roll vad inspektörerna finner: antingen hittar man bevis och då bombar man. Eller hittar man inget (som hittills) och då bombar man ännu mera, eftersom Irak då till överträdelsen mot vapenförbundet uppenbarligen lagt försyndelsen att sabotera FN:s verksamhet genom att gömma grejorna alltför effektivt.

Nå vad väntar man då på? Sannolikt alltså inte på vapeninspektörernas slutrapport, som våra officiella teckentydare låtsas tro. Frågan om eventuellt irakiskt vapeninnehav är ju, som alla egentligen vet, i stort sett ointressant ur världsfredens synpunkt. Om så inspektörerna funnit att hela Bagdad var fullt av atom-och anthraxmissiler och att Usama Bin Laden var inkvarterad i Saddams sovrum hade USA och Storbritannien inte gjort något annat än vad de just nu håller på med – att forsla vapen och personal i tillräcklig mängd till Persiska Viken, och att samla maximalt politiskt stöd bland världens göran personnar för en invasion av Irak. Detta i syfte att så småningom med våld byta ut ett oberoende lands statschef mot en annan.  Denne behöver bara skilja sig från den nuvarande i ett avseende: han skall vara beredd att överlämna kontrollen över en stor del av världens oljereserver och oljetransportleder till USA och i någon mån Storbritannien. Alla vet ju detta.

Och ingen seriös bedömare har på allvar trott att Irak i något avseende skulle sponsra Al Qaidanätverket. Men denna anklagelse är viktig i sammanhanget, eftersom den kan användas för att få oss att glömma vad som är uppenbart: att USA sedan decennier har velat ta kontrollen över Persiska Viken och Centralasien, men att det först var händelserna den 11 september 2001- jämte, förstås, Sovjetblockets kollaps ett decennium tidigare - som gjorde detta maktövertagande, inte nödvändigt, men politiskt möjligt.

Detta kommer inte att hindra kommentatorer och regeringar att hyckla intresse för vapeninspektörernas rapporter från Irak. Sju EU-länder, däribland Sverige, med Tyskland-Frankrike i spetsen, tvekar ännu att ge sitt stöd till kriget och säger sig vilja avvakta rapporterna.  De tvekade -91 också, men kom på andra tankar efter påtryckningar.

Tvekan behöver inte nödvändigtvis innebära att man tar hänsyn till den massiva folkliga opinion som i EU-länderna motsätter sig kriget. Man får inte glömma att denna tvekan kan vara lönsam. Den kan nämligen öka ens andel av det krigsbyte som så småningom skall fördelas.

Men stöd kommer de till slut att ge. Om inte annat kommer man att till sitt försvar andra att allt annat vore att påskynda FN:s sammanbrott. Det sk. Världssamfundet, där vi och USA ingår, men inte t ex Irak och Nordkorea, måste hållas samman. Säkert kommer Anna Lindh och Göran Persson att markera distans till vissa inslag i USA:s och Englands krig.  Man kommer inte att skicka stridande trupp. Men sådan hjälp från Persson behöver USA och England inte. Det som behövs, dvs. politiskt stöd, eller i nödfall välvillig neutralitet, det kommer han generöst att ställa upp med.

USA befinner sig sedan ett decennium i ett skede av oavbruten expansion. För var gång de lyckas i sina fälttåg ökar de måhända kortsiktigt sin makt, men de förlänger också sina frontlinjer och sina transportvägar och ökar sina fienders antal. Skall man säga något positivt om den svenska utrikespolitiken just nu skulle det därför vara att man hjälper USA-imperialismen att tvinna det rep som man så småningom förhoppningsvis kommer att hänga sig med.

Hans Isaksson 2003-02-01

En from förfalskning

Vet ni vem Placide Cappeau de Roquemaure var?

Nej jag tänkte väl det.

Men Adams julsång, O helga natt är kanske bekant? Adolphe Charles Adam var en fransk kompositör, fr a av operamusik, som levde i Paris under den händelserika första halvan av 1800-talet.

Hans nära vän, socialisten Cappeau  hade, inspirerad av de revolutionära omvälvningarna i Paris och Europa 1847-48 författat en julhymn där den subversiva  sidan av det ursprungliga kristna budskapet på ett storartat sätt flätades samman med dåtidens upprorsstämningar. Adam ställde upp och satte musik till orden, men för oss välkänt resultat.

Dvs, själva budskapet i sången blev lite för mycket för många konservativt sinnade kristna. I USA översattes den av slaverimotståndaren Sullivan Dwight så pass ordagrant, att alltsedan  dess många lokala kyrkor vägrat att använda denna sångtext och en ny, omsorgsfullt snöpt, version tillskapats.

Och i Sverige har översättaren  hanterat fr a andra  strofen på ett sätt som skulle rendera varje gymnasist ett slutgiltigt ig i betyget – men det finns system i översättningsfelen:

Denna andra strof  lyder i original sålunda: 

                                                                    Le rédempteur

                                                                   A brisé toute entrave:

                                                                   La terre est libre et le ciel est ouvert.

                                                                   Il voit un frère où n'était qu'un esclave;

                                                                   L'amour unit ceux qu'enchaînait le fer.

                                                                   Qui lui dira notre reconnaissance?

                                                                   C'est pour nous tous qu'il naît,

                                                                   Qu'il souffre et meurt.

                                                                   Peuple debout,

                                                                   Chante ta délivrance!

                                                                   Noël! Noël!

                                                                   Chantons le Rédempteur!

Dvs i direkt  och trogen översättning:

Ty frälsarn brutit varje boja

Jorden är fri, himlen står öppen

Han ser en broder där det blott fanns en slav

Kärleken förenar dem som var slagna i bojor

Vem framför vår tacksamhet?

Det är för oss han fötts, som han lidit och dött

Folk, stå nu upp, besjung din befrielse!

Jul, jul!

|:Låt oss besjunga vår frälsare!:|

Detta blir i den översättning som vi i dagarna hört mycket av följande:

                                              Ty frälsarn krossat våra tunga bojor

                                              Vår jord är fri, himlen öppen nu är

                                              Uti din slav du ser en älskad broder,

                                              och se, din ovän blir dig kär

                                              Från himlen bragte frälsaren oss friden,

                                              för oss han nedsteg i sin stilla grav.

                                              Folk, fall nu neder, och hälsa glatt din frihet.

                                              |: O helga natt, du frälsning åt oss gav. :|

Den svenska texten uppmanar oss sålunda något ologiskt att älska våra  slavar (Hur kan man älska någon och ändå hålla vederbörande i slaveri? Och hur kan man själv i första raden ha bojor om man samtidigt i den tredje håller sig med slavar?) medan originalet framhåller att frälsaren ser slaven som sin broder, något som vid denna tid nog sved i skinnet i det vita bibelbältet i USA. Versen om att älska sin ovän är helt översättarens uppfinning – originalet framhåller att de som är slagna i bojor bör älska varandra och kräver inte att de skall utsträcka denna ynnest till slavägarna. I svenska översättningen bringar frälsaren oss frid, i originalet befrielse – vilket som bekant ofta temporärt innebär just motsatsen. Vidare tycker den svenska översättaren att folk även i andra strofen skall ligga kvar på knä, medan originalet uppmanar dem att resa sig (de har knäfallit för frälsaren i första strofens refräng) - dvs samma formulering som i Internationalens inledningsord "Debout vous damnés de la terre!" dvs ”Stån upp I jordens fördömda!” – kanske ett fall av verbalinspiration?)

Vilka intentioner Cappeau än haft så kan man lugnt påstå att vårt folk har skyddats för dem! När får vi en nyöversättning?

Frid!

Vad skola vi göra med terroristerna?

Problemet med terrorism, dvs med FN:s definition våld eller hot om våld mot civilbefolkning i syfte att uppnå militära/politiska mål, har genom den senaste tidens händelse blivit av högsta aktualitet. Ändå är det givetvis långtifrån nytt.

Det mest skrämmande, och unika med dagens situation är dock att det är den största, politiskt, militärt, ekonomiskt och kulturellt dominerande statsbildningen i vår värld som utan jämförelse under senare decennier stått för merparten av all förekommande terrorism.

USA utövar terror. Man har också understött, accepterat, beskyddat andra terroristiska stater och individuella terrorister. Man har stött och fostrat Usama Bin Laden och Saddam Hussein. För ögonblicket bedriver  USA ett folkmord i Irak genom att påtvinga landet sådana sanktioner som är oförenliga med livets upprätthållande för hundratusentals människor. Man tillgriper där sedan länge utan stöd i folkrätten i samverkan med Storbritannien bombningar för att uppnå politiska mål. Man understöder vidare militärregimen i Columbia som öppet terroriserar civilbefolkningen. Man fortsätter att lämna villkorslöst stöd åt den israeliska regimen som sedan årtionden använt sig av terror mot civilbefolkning för att uppnå politiska mål. USA har bedrivit eller understött terror mot Nicaragua, Brasilien, Uruguay och hjälpt till att upprätta en terrorregim i Chile, vilket krävde 50000 mä'nniskors liv. Man har bombat Serbien för att uppnå politiska syften och upprätta ett eget fäste på Balkan. Man har understött, eller själv genomfört terrorattacker och /eller mord  i Kuba, Guatemala, Indonesien/Östtimor, Zaire, Angola, Sydafrika och på många andra platser. Man har i många år nu tjänat som bas för ett terroristiskt kubanskt nätverk och tagit emot terrorister på flykt från El Salvador, Haiti, Vietnam och till och med Nazityskland. Och man är ensam om att ha använt, och hota med att använda kärnvapen.

Då USA själv till slut, föga oväntat,  angreps genom en terroristattack den 11 september blev dess första reflex att tillgripa egen terror. Utan lagligt stöd hotade dess president med att "eliminera" (take out) stater som gav en fristad åt terrorister och man har utan stöd av internationell rätt tillgripit bombningar av Afghanistan. Man har genom dessa åtgärder blockerat livsmedelstillförseln för en redan svältande befolkning och förvärrat en redan katastrofal flyktingsituation.

I en någorlunda anständig värld borde således USA knappast kunna anförtros en ledande roll i "kampen mot världsterrorismen".

Endast extrema element skulle ge dess president sitt "oreserverade stöd" då den bombar Afghanistans befolkning, enligt utsago för att i öppet trots mot folkrätten byta ut dess regim. I en sådan värld borde presidentens anspråk på att stå i spetsen för de "goda krafterna" i världen i kampen mot "ondskan" betraktas som ett sjukt skämt.

I en anständig värld borde vi i stället diskutera vad vi skall ta oss till med USA och dess president. Och med de stater i världen som understödjer, skyddar och uppmuntrar USA i dess terrorpolitik.

Men nu lever vi inte i en anständig värld och dess ledare blir därefter. Vi lever alltså i en värld som styrs av folk som Georges W Bush, Tony Blair. Vi lever i ett land vars ledare ger USA sitt "oreserverade stöd".

USA:s befolkning syns för närvarande ej beredda att göra sin plikt - dvs samma plikt som USA förväntat sig av t ex Serbiens, Iraks och Afghanistans folk - att ställa sin ledare  inför rätta för att (liksom en rad företrädare) ha fört en mot majoriteten av världens folk fientlig politik och äventyrat världsfreden. En politik så förödande för fred och säkerhet att USA:s president blivit en av världens mest fruktade och hatade män, och som gör att hans folk nu utsätts för fara var de sätter sin fot i världen - presidenten själv kan inte ens besöka sina vänner i Europa och Sverige utan att åtföljas av ett säkerhetspådrag som får de platser han besöker att se ut som belägrade städer.

Hade USA varit en mindre nation hade dess terroristiska politik sedan länge blivit ett fall för FN:s säkerhetsråd. Där hade man kunnat besluta om ekonomiska sanktioner. Man hade kunnat fatta beslut om att frysa USA:s tillgångar i utlandet för att försvåra för dess ledning att bedriva terror och undergrävande verksamhet utanför sina gränser. Om man därvid inte uppnått önskat resultat, och USA:s folk framhärdat i stödet åt sin statsledning hade man på starka grunder kunnat besluta om militära sanktioner.

Det hade kunnat bli fråga om utslagning av strategiska mål som finanscentra, militära högkvarter etc. Därvid hade förvisso civila offer kommit att skördas, men sannolikt hade vi varit beredda att acceptera vissa olycksfall i arbetet. Ty om USA varit en småstat hade man inte förfogat över mediamonopol och de goda krafterna hade haft goda möjligheter att förklara nödvändigheten i sina åtgärder och bestialiteten hos motståndaren som gjort dessa åtgärder nödvändiga. Våra media hade varit fulla av karikatyrer av USA:s president. Och vår Svenska regering hade säkerligen lämnat sitt "oreserverade stöd" åt  kampen mot USA:s terroristiska politik.

Så långt som till att kräva Georges Bush död eller levande hade man ändå knappast gått, hoppas jag. Ej heller hade man hotat världen med att säga att den som inte var för striden mot dem vore för terroristerna och fick ta de fulla konsekvenserna. Ty i en anständig värld vore de goda krafterna själva inga terrorister.

Så hade det varit om vi levt i en anständig värld och om USA varit en småstat.

Men världen är oanständig och USA är en stormakt.

Och den svenska regeringen är, jämte merparten av den sk oppositionen, numera dess oreserverade profet.

Ännu en tid.

Om det selektiva medkännandet och dess politiska funktion

Igår förväntades jag i egenskap av EU-medborgare iaktta tre tysta minuter för att hedra dem som omkommit i attackerna mot Pentagon och US Trade Center och för att  fördöma terrorn.

Jag önskar nu förklara varför detta för min del inte kunde komma på fråga.

Självfallet  känner jag,  som andra,  respekt för de döda i USA och medlidande med deras anhöriga.

Men det var inte bara det saken gällde. Och jag är gammal nog att minnas och har ändå inte, hoppas jag, blivit riktigt senil.

Därför minns jag tydligt att terror mot civilbefolkning inte uppfunnits av Osama bin Ladin - eller vem det nu blir som USA slutligen bestämmer sig för att utpeka som den som höll i skaftet..

I verkligt stor skala började terror användas under andra världskriget, och inte bara av fascisterna. De allierades bombningar av Hamburg och Dresden vållade en grym död för hundratusentals människor - utan att syfta till annat än att psykologiskt knäcka motståndaren. Industrierna bombades endast i mindre utsträckning - detta är i själva verket en av förutsättningarna för den snabba tyska återhämtningen efter kriget. Man bombade medvetet för att döda och lemlästa civilbefolkningen. Fast då fanns inte TV-kamerorna med och berättade för oss om det oerhörda lidande oskyldiga människor åsamkades.

Bombningarna av Hiroshima och Nagasaki prresenterades i våra media som bombningar av militära mål (lyssna på TT-nyheterna som finns bevarade som ljudfil i Focus Lexikon om ni inte tror mig!), men var rena terrorhandlingar mot en fiende, som, det vet man nu, redan givit upp. De var kanske inte ens huvudsakligen riktade mot  Japan, utan en maktdemonstration  inför en allierad, som man visste snart skulle bli en huvudfiende - Sovjetunionen och socialismen.

Och TV fanns inte på plats - först på 70-talet fick de japanska offren plats i vår mediabild. Bombmattorna över Vietnam och Kambodja på 60-70-talet och napalmbombningarna av djungelbyar var terrorhandlingar. Då TV-bilder i blygsam omfattning började sändas från detta krig väckte de sådan avsmak på hemmafronten att  man i nästa stora krig  noga aktade sig för att förse oss med bilder som på något sätt kunde påminna oss om att det var människor som brändes och lemlästades. 

Irakkriget framställdes följaktligen, liksom terrorbombningarna mot Serbien mera nyligen,  som ett "kirurgiskt" ingrepp. Men även här rasade hus samman och folk, inklusive barn och åldringar, brändes, krossades och kvävdes till döds. TV var dock  inte med då offren drogs fram.

 I TV såg bombningarna av Bagdad  ut som ett 4 julifyrverkeri. Svenska kulturskribenter kunde bl a därför ostraffat skriva i DN om hur "skönt det kändes i underlivet" då bomberna föll (Leif Nylén) och hur 200 000 arabers död inte "rörde mig i ryggen" (Erik Hörstadius). Offren för den decennielånga ekonomiska och militära terror mot Irak som därpå följt, vilka uppgått till mellan en halv och en miljon oskyldiga människor har av västpolitiker först bortförklarats som propagandalögner. Men vi vet idag vem som stod för propagandalögnerna. Och vi vet vem som gett terroristen  Ariel Sharon fria händer och resurser att bulldoza ner palestinska bostäder och meja ner stenkastande barn.

När israelisk TV  och CNN idag blixtsnabbt sänder ut bilder på palestinska barn som jublar över den ur deras synpunkt lyckade attacken mot en hatad fiende görs detta uppenbarligen för att visa barbariet och hatet hos en motståndare till USA och dess allierade. Men vem kallade Erik Hörstadius eller Leif Nylén för barbarer, trots att anledningen till jubel hos dessa fåtöljhetsare bort vara långt mindre än hos folk som sedan tre generationer de facto varit i krig med USA och drabbats av samma terror som nu drabbat USA:s befolkning?  Vem riktade ett ord av kritik mot Per Ahlmark och akademisekreteraren Sture Ahlén då de var uppe på USA-ambassaden och å svenska folkets vägnar tackade för bombningarna? (Jo, jag, men det var ingen som ville trycka det)

Då samma, totalt USA-dominerade, media nu överöser oss med bilder från lidande, sargade och förtvivlade New Yorkbor ger man lidandet ett ansikte och gör identifikationen med dem total. På fiendesidan finns bara hat och förstörelselusta, på "vår" sida finns mänsklighet och lidande. Och  rop på hämnd, som ter sig så mycket mera berättigade eftersom i TV historien alltid tycks börja här och nu.

USA:s president väckte bara för en vecka sedan, till och med bland våra egna servila politiska ledare, en viss kritik för sin totala stormaktsarrogans och sin och USA:s beslutsamhet att sätta sig över internationell rätt och alla internationella överenskommelser som i något avseende skulle drabba USA:s ekonomiska eller militära intressen. Han talar nu in i våra vardagsrum om enighet mellan de "goda, demokratiska"  krafterna mot något han kallar "ondskan". Göran Persson mässar med och utvecklar vidare den roll som det godas predikant han inledde vid förintelsekonferensen i fjol.

På bokmässan i Göteborg håller man tyst i tre minuter och samlar överfulla hus av mer eller mindre intellektuella då man ordnar seminarium om "Ondskan".

Varför ställer sig ingen upp och påtalar att detta är skitprat?

Att attacken mot WTC och Pentagon inte, som Bush säger och Blair, Persson och Lindh upprepar, var riktad mot "demokratin" utan mot symbolerna för dess absoluta motsats i dagens värld - USA:s ekonomiska imperium och dess militära skyddsmakt.

Att allt tal om ondska eller godhet i politiska sammanhang bara är manipulativt och syftar till att demonisera motståndaren inför en lika barbarisk vedergällning som alla väntar på. Och då CNN inte kommer att visa så mycket reportage med de drabbades familjer eller delta i röjningsarbetet.

Att det som hänt kanske inte behövt hända, om inte USA:s ledare på senare år stängt alla vägar för att på demokratisk väg och genom jämlika internationella förhandlingar lösa de konflikter som gett upphov till krigshandlingen.

Att det inte får vara så illa att den råkapitalistiske neandertalaren George W Bush är den ledare som korats att leda demokratins och godhetens korståg mot det onda i världen? Om denne man är det godas sinnebild - hur skall då inte det ondas se ut?

Att TV-bilderna på gråtande människor från New York och Washington (utan motsvarighet från Dresden, Hiroshima, Belgrad eller Bagdad) och den massiva mediauppföljningen  må spegla en bitter verklighet. Men att de samtidigt är ett led i en sedvanlig krigspropaganda, så mycket mera förödande och fördummande, då USA nu är ensam supermakt och våra media helt och håller har sina blickar vända mot denna makt?

Att vi återigen är utsatta för en våldsam mediakampanj mot den nya världsordningens verkliga offer för att än hårdare anknyta oss till bödlarnas läger?

Dagens proklamerade tystnad må ha känts äkta och motiverad för de hundratusentals människor som av medlidande med offren ställde upp. Den var och förblir ändå, då den iscensätts av vår överhet, huvudsakligen en metod att framför allt tysta dem som ifrågasätter den nuvarande orättfärdiga världsordning som med nödvändighet framkallar alltmer desperata motattacker från jordens fördömda. Jag ställer inte upp på detta hyckleri, detta cyniska ockrande på folks spontana medkänsla.

Den dag EU och USA proklamerar tre tysta minuter för alla de terroroffer man under det senaste halvseklet själva vållat över hela jordklotet  skall jag däremot självfallet respektera dem.

Om jag då ännu lever.

Hans Isaksson 2001-09-15

Om Förenta Staternas utrikespolitik

Jag är en vänlig människa, ja, om det inte hade låtit förmätet skulle jag sagt en god.  För en tid sedan råkade jag vålla en människas död. Jag säger det rent ut. Andra hade kanske försökt skylla ifrån sig, men jag tycker faktiskt att man skall ta ansvaret för vad man gör.

Jag har tagit mitt ansvar.

Jag är en fridsam människa. Jag vill ingen människa något ont. Det känns viktigt att få säga detta. Jag tror att självbilden betyder mycket för oss. Ty den är alltid självbekräftande: sådan en människa vill vara, sådan är hon innerst inne. Det är min djupa övertygelse. Och jag vill vara en god människa.

Jag har en ljus livssyn, jag är av naturen optimist. Optimism har ingenting med ett slappt förträngande av objektiva omständigheter att göra och står inte i motsättning till realism. Inte hos mig i alla fall. Optimism är en förtröstan på framtiden, en permenent sinnesstämning mer än en blind benägenhet att tolka verkligheten i ljusa färger. Optimist måste man vara för att kunna handla, och man måste kunna handla för att förverkliga en ljus framtid. Om man gör det bästa möjliga av varje situation i livet – vem skulle då kunna döma en?

Jag tror att jag är ganska omtyckt. Jag har egen villa och en liten strävhårig hund. Jag har också en trogen hustru och två skötsamma barn och en dambekant i näraliggande stad som jag av hänsyn till familjen umgås med i största diskretion. Hon har å sin sida katt, så jag måste byta kläder då jag kommer dit för att inte vår lilla hund skall bli upprörd när jag kommer hem. Men det gör jag så gärna. Jag tycker om djur också.

 Mitt arbete består i att på det lokala bankkontoret sköta låneärenden. Det är en blygsam men ansvarsfull befattning.  På fritiden deltar jag i kyrkokören, Rotary och i golfklubbens ungdomsverksamhet. Jag tycker också om att titta på småfåglar. Ibland gråter jag på bio.

Nyligen råkade jag ändå vålla en människas död. Bakgrunden är följande – och visar hur komplicerad ändå verkligheten ibland kan bli även för den som önskar leva ett enkelt och rättframt liv:

För en tid sedan kom jag i ett tillfälligt ekonomiskt trångmål genom en annan av mina bisysslor, som jag här inte närmare behöver gå in på. Under normala omständigheter  brukar jag i sådana situationer bevilja  mig själv kortfristiga krediter ur bankens kontantkassa och utan problem kunna gälda dem relativt omgående. Jag kan inte se att någon lidit skada därav, samtidigt som jag därigenom undvikit att vålla mina överordnade vid banken obehaget att behöva avböja mina låneansökningar, förutom en massa onödigt pappersarbete. Dessa diskreta transaktioner har varit mig  och min familj till stor nytta och till skada för ingen.

Mitt senaste synbarligen säkra  investeringsobjekt hade emellertid svikit mig grymt genom att galoppera på upploppet, vilket drabbat mig hårt ekonomiskt. Då det för såväl mitt eget, familjens och bankens anseende varit  katastrofalt om dessa förhållanden kommit i dagen i samband med en  plötsligt aviserad revision stod jag i den situationen att jag snabbt måste införskaffa 8000 kronor i kontanter. Tyvärr medgav inte tiden och omständigheterna att detta kunde ske på reguljära vägar. Jag ställdes inför tvånget att med okonventionella metoder uppbringa beloppet. Inga av dessa förhållanden hade jag i egentlig mening kunnat påverka utan måste de betraktas som en grym nyck av ödet. Ty inte kan väl jag öva inflytande på vad som rör sig i travhästars eller bankrevisorers hjärnor?

Min position som bankkamrer medför bl a den fördelen att jag i varje stund har god kännedom om var kontanter finnes att tillgå. En nära vän och bekant till mig, herr A., förfogade , det visste jag, i sitt kassaskåp över en summa som väl täckte det erfordrade beloppet.  Jag bedömde det av olika som mindre sannolikt att han skulle vara villig att låna mig denna summa pga egna planerade utgifter. Då jag av egen erfarenhet vet hur smärtsamt det kan vara att vägra personer i utsatta lägen ens tjänster ville jag bespara herr A de samvetskval som jag var övertygad om att varje  normal människa måste känna efter ett avböjande.

Jag är mina vänners vän. Att förgripa mig på egendomen hos en nära vän vore mig främmande. Sedan jag snabbt erinrat mig alla de oförrätter herr A i det förflutna begått mot mig – efter en viss initial tröghet visade sig denna procedur lättare än väntat och erinringarna snarast självgenererande – upptäckte jag emellertid snart att  herr A i grund och botten nog inte vore att betrakta som min vän, kanske snarare motsatsen, och att vi egentligen aldrig gillat varandra. Detta visade sig väsentligt underlätta den fortsatta proceduren.

Begav jag mig därför en natt hem till herr A i akt och mening att oberoende av hans samtycke införskaffa de medel jag var i så trängande behov av.

Jag vet att det finns de som säger att man inte har rätt att mot deras vilja frånhända andra människor deras pengar och egendom. I  princip är jag ense om att man i normala fall absolut bör undvika att göra det. Privategendomen är ju den grundsten varpå vårt samhälle ytterst vilar. Det rörde sig emellertid här, enligt min bedömning dock om ett onormalt fall.

Jag är ingen anarkist. Lag och ordning är en hörnpelare i varje samhälle värt att leva i. Men vi får inte glömma att  lagar och paragrafer endast är ett (om än nödvändigt) fattigsubstitut för ett naturligt broderskapsförhållande mellan människor. I sista hand får de aldrig vara det som avgöra vårt handlande. Hur skulle världen då se ut? Kall och hjärtlös. Inom naturliga sociala enheter som baseras på kärlek och närhet mellan människor, t ex familjen, spelar lagen t ex föga roll och  enheten skapar själv sin etik. I min vision av en bättre värld är lagar i sista hand utanverk och människorna som en enda stor familj. En enkel nyttokalkyl visade därtill att det eventuella obehag herr A skulle åsamkas vida understeg det jag själv, min arbetsgivare och min stackars familj skulle drabbas av om medlen ej kunde införskaffas.

Dessutom var min avsikt inte att till varje pris ta herr A:s pengar mot hans vilja, bara oberoende av densamma. Jag ville framför allt bespara honom smärtan av att hamna i ett moraliskt dilemma – ty även om herr A inte längre var min vän såg jag ingen anledning att åsamka honom onödig smärta.

För att herr A. inte skulle frestas att sätta sig till alltför energiskt motvärn, vilket skulle ha kunnat skada oss båda och gagnat ingen, medförde jag en avsågad hagelbössa. Denna hade jag laddat med tvenne patroner 12-ans hagel. Detta av  principiella skäl, ty tomma hot är att jämställa med bedrägeri - något jag alltid föraktat. Då bevarandet av min anonymitet i sammanhanget framstod som väsentlig draperade jag mig också med en svart strumpbyxa över huvudet.

Då herr A öppnat på min knackning, och meddelats mitt ärende, ställde han sig till en början trots allt  starkt avvisande till min anhållan om tillträde till kassaskåpet och dess innehåll och vägrade uppge låskombinationen. Det gjorde mig för ett ögonblick irriterad, det erkänner jag, ty att på detta sätt ifrågasätta allvaret i mitt uppsåt och det trängande i mitt pengabehov  upplevde jag som integritetskränkande. Själv hade jag i mitt arbete i  liknande situationer i möjligaste mån alltid försökt bispringa personer i penningknipa och i minsta möjliga utsträckning ifrågasatt bevekelsegrunderna för deras ansökningar.  A:s hållning bekräftade snarast den uppfattning jag helt nyligen format om hans sanna  karaktär.

Mitt fridsamma sinnelag kom mig emellertid till hjälp, och jag lät inte en tillfällig irritation styra mitt handlande. Sedan jag bundit fast herr A vid en stol och bränt honom lätt med min cigarrstump lämnade han frivilligt den begärda informationen, varpå jag slog honom medvetslös med bösskolven för att han skulle förskonas från den emotionella bördan av

att behöva åse hur hans kassaskåp tömdes på sitt innehåll. För säkerhets skull fixerade jag honom därpå  vid stolssitsen med en sextumspik genom hans förhud.

Jag anser därmed, och jag är säker på att ni håller med mig, att jag från min sida vidtagit alla de åtgärder som under rådande omständigheter rimligen kunnat begäras till undvikande av ytterligare skador på herr A. Det kan tyckas att min metod att hindra honom att förflytta sig vore väl drastisk, men i betraktande av att han var  medvetslös vid ingreppet kan det knappast ha vållat honom någon extra smärta. Sannolikt mindre än t ex en omskärelse. Det skedde ju

uppenbarligen för hans eget bästa, vilket är tveksamt vad gäller omskärelse.

Att utvecklingen därför, som det skall visa sig, ändå för herr A:s del  blev så ogynnsam kan således knappast jag lastas för.

Uppenbarligen hade jag till följd av min milda natur varit alltför  skonsam då jag bedövade herr A. Jag hade just tillskansat mig  de nödvändiga 8000 ur hans skåp (jämte 5500 kr som en extra säkerhetsmarginal för att slippa besvära herr A på nytt inför nästa spelomgång) då jag bakom mig hörde ett ursinnigt bröl. Herr A hade vaknat ur sin dvala, och frigjort sig från repen. Ovetande om mina ytterligare försiktighetsåtgärder hade han rest sig från stolen, där patetiska rester av hans könsdelar hängde blodiga på en spik. Han kom nu emot mig och befann sig enligt min bedömning i ett starkt agiterat tillstånd. I denna situation var snabba beslut av nöden. Jag såg inte någon annan utväg än att skjuta honom med båda piporna i ansiktet, varefter jag skyndsamt avlägsnade mig.

Min operation hade sammanfattningsvis i så måtto varit lyckad, som den mer än väl inbringat de medel som behövdes för att täcka min bankskuld. Jag hade samtidigt skaffat nödigt kapital för följande spelomgångs insatser. Jag hade därtill lyckats skydda min anonymitet - en viktig förutsättning för operationen. herr A hade visserligen genom att på ett ansvarslöst sätt sätta sig till motvärn i en situation, där varje objektiv bedömare måste ha insett att det klokaste hade varit att förhålla sig passiv, måst tagas av daga. Detta var onekligen tragiskt och visar att vi lika litet som till travhästars  i alla lägen blint kan sätta vår lit till människors förnuft. Jag anser emellertid inte att man på denna grundval allena kan fördöma herr A, ty slaget i huvudet kan ha  påverkat hans omdöme.

Jag är medveten om att personer med böjelser för moraliserande skulle vara benägna att skuldbelägga mitt beteende. I sensationspressen karakteriserades händelsen således som ett ”sällsynt brutalt och bestialiskt rånmord”. Detta vittnar bara om hur olika man kan se på saker och ting, och hur litet vi människor egentligen förstår av det som sker omkring oss. Om kritikerna hade gjort en mera balanserad bedömning borde de ha insett att fastspikandet av herr A under anestesi varken var brutalt eller bestialiskt utan motsatsen - det syftade till att skydda honom för hans egna emotionella reaktioner.  Att därpå skjuta  huvudet av honom är  visserligen drastiskt,  men inte särskilt grymt. Utan att gå in på stötande detaljer  vill jag försäkra att var och en som betraktat herr A efteråt skulle ha insett att döden måste ha varit ögonblicklig. Och var och en som någonsin fått se sina könsdelar hänga på en sextumspik måste också inse, att det i en sådan situation snarast innebär en lättnad att bli skjuten i ansiktet.

Jag har ändå känt mig förpliktigad att inför mig själv steg för steg analysera den händelsekedja jag här relaterat. Därvid kan man, om man så  vill, onekligen peka på enskildheter, där ett annat handlingssätt från min sida kunde ha gett en annan och mindre dramatisk utveckling. Ett något hårdare slag mot huvudet på herr A i första läget t ex.. Å andra sidan - om därvid skallen krossats och hjärnan runnit ut hade man i  stället kunnat förebrå mig för att använda mera våld än nöden kräver.

Det är lätt att döma i efterhand och med facit i hand, eller snarare, folk har lätt för att göra det. Realistiskt måste man dock inse, att man aldrig helt kan överblicka konsekvenserna av ena eller andra handlingssättet. Jag har därför inte funnit anledning att rikta någon principiell självkritik mot min person.

 Den för herr A tragiska utgången måste betraktas som en olyckshändelse av det slag som vi människor aldrig helt kan undvika i  ett aktivt liv. Att det blev jag, och inte en fallande tegelpanna som ändade herr A:s liv var, sett ur ett större sammanhang, en ren tillfällighet.

Att jag skulle ha önskat herr A:s död faller på sin egen orimlighet.  Jag önskar verkligen ingen människas död, även om jag helt naturligt kan känna mig besviken på gamla vänner som inte hållit måttet.

Trots att alla inser att jag inte önskat det som skedde bör var och en som tagit del av min redogörelseförloppet ha insett att de influerades av många faktorer för vilka jag knappast kan lastas. Men jag vill inte skylla ifrån mig. Självfallet tar jag min del av ansvaret för det skedda. Men allt tal om att jag skulle ha begått en gärning som på något sätt måste bekännas och sonas framstår som dålig metafysik. Man måste kunna se framåt! Om det på något sätt skulle ha hjälpt herr A eller hans efterlevande att jag kände ånger eller att jag rentav angav mig själv skulle jag självfallet göra det - men jag kan vid en ärlig eftertanke inte finna att så skulle vara fallet och jag är här helt hänvisad till mitt eget omdöme. I sådana här situationer står man helt ensam och måste som en man stå upp och ta ansvar för sitt liv. Att ta ansvar innebär för mig att i varje skede av livet ta sitt öde i egna händer och att göra det bästa möjliga av situationen. Jag tror mig ha övertygat er om att jag såtillvida verkligen utifrån givna förutsättningar handlat ansvarsfullt i varje skede.

 I den mån man överhuvudtaget skall lägga moraliska synpunkter på mitt handlande kan slutsatsen därför bara bli, att det i nuvarande läge är min plikt att fortsätta att verka som en oförvitlig och strävsam samhällsmedlem och klokt förvalta de medel jag avhänt herr A. Ty annars vore ju herr A:s tragiska öde helt meningslöst och till nytta för ingen. Detta, om något, är jag skyldig honom. Jag, och endast jag, är nu den som kan ge hans död, och därmed hans liv en retroaktiv mening. Säkert skulle det ha glatt herr A att veta, att nästa travomgång skulle visa sig betydligt mera gynnsam, varför jag med framgång kan sägas ha förvaltat hans pund.

Jag är alltså fortfarande en strävsam och betrodd medborgare. Vem skulle ha vunnit på att detta förhållande hade ändrats?

Visst tänker jag då och då på herr A, trots att han sålunda mot slutet av sin levnad avslöjat sig som min ovän. Jag tänker i synnerhet på hans minderåriga barn och hans gravida änka. Jag är ju inte omänsklig. Självfallet har jag framfört mitt varma och uppriktiga deltagande till familjen i dess sorg. När jag säger uppriktiga menar jag det faktiskt, ty döden sonar alla gamla misshälligheter och får en att betrakta den bortgångne i en positiv dager. Vi grät tillsammans, och det kändes skönt.

Jag har ställt i utsikt all tänkbar hjälp från såväl bankens som min personliga sida. Detta faller sig så mycket lättare som änkan är ganska behaglig att se på och faktiskt något yngre än både min fru och min dambekant. Nu kommer hon av allt att döma därtill att bli ganska bemedlad genom alla försäkringspengar som faller ut. Allt detta är oundvikligen ägnat att förstärka min sympati för henne – det måste jag tillstå, ty jag vill inte göra mig bättre än jag är. Vad är det f.ö för konstigt med att man föredrar en bättre bemedlad attraktiv person framför en sämre bemedlad dito?  Vi lever ju bara en gång – varför skall vi avstå från att gripa dagen? Dessutom har jag alltid haft svårt att motstå gråtande kvinnor, det är en svaghet som jag också medger.

Jag skall inte förneka att jag någon gång tillåter mig att dagdrömma om en framtid där såväl änkan A som hennes tillgångar finns med i bilden. I rådande situation  behöver vi helt enkelt varandra. Jag har skäl att hoppas att även hon kommer att inse det. Jag har emellertid tills vidare avstått från att informera henne om att det är jag som räddat henne från ett värre öde än änkeskapet - att bli bunden vid en könsstympad make. Jag tror inte hon är mogen att riktigt ta in denna information ännu. Men tiden läker alla sår.

Vi människor är utan förskyllan födda till världen och måste leva och handla i den. Våra gärningar blir för andra människor en global bakgrundsfaktor, som historien, som vädret, som marknadkrafterna - stundom till  smärta, stundom till glädje och njutning. Detta kan inga regler, inga tankesystem, inga ideologier och ingen politik ändra på, och om enskilda idealister försöker göra det leder det bara till våld och kaos. Godhet och renhet är inte identiska begrepp. Renhet och sterilitet är det däremot.

Jag är och förblir en vänlig människa som inte önskar någon något ont.  Jag bejakar världen och anser att om alla, som jag, i varje situation försöker göra det bästa möjliga av densamma detta på sikt leder till bästa möjliga utfall för alla. Detta är ju i själva verket marknadssamhällets grundläggande princip. I så måtto upplever jag mig i fullkomlig harmoni med detta samhälle.

Samtal i en kyrkolokal.

(Han-staten, Hon -kyrkan)

Han och hon har dröjt sig kvar efter aftonsången.

En blek vintersol lyser glåmigt genom de färgade fönsterglasen framme i koret.

Frälsaren hänger dystert med huvudet och blickar från sitt träkors lätt medlidamt ned på det övre medelålders paret.

Hon: Fin stämning i kväll, va?

Han (förstrött): Mmmm…

Hon (med en iver som inte riktigt kan förklaras utifrån ämnets vikt) : Jag menar, det kunde ha varit fler här, förstås?

Han (avböjande): Bingolotto har ju börjat igen. Förresten, varför prata om det? Du vet ju att jag bara går med hit för att du vill -  jag är inte mycket för ceremonier och stämningar som du.

Hon: Kan vi inte sätta oss här på bänken? Jag måste få prata.

Han (tjurigt avvärjande) : Vadå få prata? Du pratar väl jämt?

Hon (med förnyad iver, ignorerande snubban): Jag menar , vi måste talas vid. På riktigt. För en gångs skull.

Han (uppgivet, med min som han uppe på korset): Prata Du, som kan. Jag lyssnar.

Hon: Vi måste göra något åt det här. Jag menar, oss.

Han:  (neutralt) Jaha? Vadå?

Hon: (Tar sats) Jag tycker liksom inte att vi har något att ge varandra längre. Hur länge har vi hållit ihop egentligen?

Han: (fortsatt halvt frånvarande) Vet inte riktigt. Det känns i alla fall som femhundra år? Liksom inte…vadå?

Hon: (närmast tårfyllt) Allvar nu! Jag minns i alla fall inte något annat liv än det jag haft med dig.

Visst kan man växa ihop med åren, men för oss har det gått för långt. Ibland vet jag inte längre var du slutar och jag börjar. På något sätt känns det som om jag inte har något eget liv.

Han (tittar upp och spänner ögonen i henne): Om du försöker säga att du vill skiljas, säg det då, och bespara mig det där  blomsterspråket. Du har hittat någon annan att klänga dig på, och nu försöker du göra ideologi av det för att kunna skylla på mig.

Hon: (Höjer rösten) Du blir alltid så aggressiv när du känner dig hotad. Jag vet att du inte är så vulgär och känlsokall som du låter nu. Du vill bara hindra mig från att säga något som kan göra ont. Du vet precis lika bra som jag att det aldrig varit någon annan.

Han: Eller mera exakt: Du är fullt i stånd till att inbilla dig att känslan, som du nu vill vältra dig i, och sen över på mej, att den är något fint.

Frihetslängtan, det låter något!. Om vi skulle skilja oss kommer du sedan inom en vecka upptäcka att du av en händelse blivit djupt fästad vid ett nytt objekt. Du har förmågan att se lika förvånad ut var gång blixten kommer, trots att du hört mullret för längesedan - eller var det tvärtom?

Sådan har du alltid varit: allt vad du gör gör du för mänskligheten, för dina höga principers skull  - eventuella egna vinster är oväntade biverkningar, eller hur?

Hon: Om du vill säga att jag är oärlig så tjänar det ju ingenting till att prata.

Han: Ljuga skulle du aldrig göra…..

Hon: Det var ju i alla fall ett erkännsamt ord….

Han: ….för att kunna ljuga måste man nämligen veta vad som är sant.

Du är bortom sanning och lögn. Det är därför man egentligen aldrig kan argumentera med dig. Det upptäckte jag tidigt, och jag har anpassat mig därefter. Som tack går du omkring och klagar på min likgiltighet och brist på engagemang.

Men en sak är säker - frihet har du aldrig haft mera begrepp om än vad  danskar har om backhoppning. Det är därför jag låter lite skeptisk.

Hon: Är det så du sett på mig hela tiden? Som en amoralisk nickedocka som vacklar runt utan styrsel?

Han: Nej då, nog står du stadigt på båda fötterna. Fast en meter ovan marken.

Och moral har du , till och med dubbel när det behövs.

Hon: Okej. Jag erkänner: Du är en baddare på sarkasmer. Jag har aldrig kunnat tävla med dig i halshuggning, den ädlaste konst du känner. Du hugger lika automatiskt som gäddan. 

Jag är alltså en idiot. OK.

Du vill alltså inte prata med mig då?

Han: Jodå, förlåt, men håll dig till saken. Du känner väl mej? Jag blir så otålig.

Vill du att vi skall skiljas? På riktigt den här gången, så det är inte bara en av dina stämningar? Varför då, då?

Hon: För mig, för dig -  och för barnen…..

Han: Varför inte räkna in resten av mänskligheten med en gång? Om du skiljer dig så löser du alltså inte bara ditt eget problem, utan  alla människors? Vad var det jag sa? Förlåt igen…fortsätt!

Hon: (Utbrott) Får jag nu tala två hela meningar utan att du måste ösa på med din etter? Du är ju affektinkontinent , karl!

Han: Fortsätt, sa jag!

Hon: Jag tycker inte att jag har något eget längre.  Du vet ju hur det var när vi slog oss samman.den gången  i Västerås. Vi hade båda tidigare erfarenheter på var sitt håll. Du stod på bar backe med en massa barn  och det var jag som hade pengarna.

Han: Stopp nu….fortsätt, menar jag!

Hon: På den tiden kände jag att jag behövdes. Jag tog hand om barnen som om det varit mina egna. Jag vårdade dem när de var sjuka, tröstade dem när de var ledsna,  när du varit grym mot dem, för det var du. Jag gav dem den uppfostran du aldrig brytt dig om. Jag fick till och med hålla räkning på dem och komma ihåg deras födelsedagar, sådant hade du inget intresse för. Jag fick till och med sköta begravningarna av dem som dog….det är rent otroligt!

I gengäld tog du hand om mina pengar. Tack vare mig gjorde du dig skuldfri.

Nu har du både pengarna  och barnen, om de inte skingrats för alla vindar. Och det jag försökt lära dem, det fnyser de åt och skrattar åt mig bakom min rygg. I kväll såg jag knappast några av dem, t ex.  De har blivit som sin far, hedningar, super och svär och  idkar skörlevnad.

Jag har försökt anpassa mig. Jag har alltid tyckt att man skall hålla en enad linje inför barnen. Följden har blivit att de inte tror att jag har några egna tankar längre.

Jag känner mig gammal och ful, och när jag tänker tillbaka på vårt liv tillsammans så känner jag mig bitter och kränkt.

Kan du förstå det? Nej, det kan du inte…

Han: Är du klar?

Hon: Ja, om du verkligen har hört på.

Han: Som sagt, prata kan du, men sanningen har du verkligen ett avspänt förhållande till.

För det första har du glömt att din vandel och ditt rykte nog inte var det allra bästa när vi träffades. Om inte jag tagit dig  -  vem skulle ha velat ha dig, halvgammal och halvt utlevad redan då? När du säger att vid båda hade tidigare erfarenheter så är det närmast ett understatement när det gäller dig själv. Jag vill inte besvära dig med detaljer, men det var ingen hemlighet att dina tjänster sedan länge varit till salu för pengar….men from, det var du, då som nu!

Hon: Det är lögn! Fast även en kvinna måste ju leva….

Han:….. om du hade ett och annat på banken, så vet både du och jag hur de hamnat där. Det glömmer du, och när jag sedan, efter mycket gnöl från dig, använder pengarna till att reparera huset och bygga upp ett drägligt liv för oss och barnen så får du mig att låta som en förskingrare.

Och förresten  - så länge det gick framåt för mig så hade du minsann inget emot att vara med och sola dig i glansen! Pompa och ståt och dyra klänningar skulle det vara, och en massa hus över hela landet. Och barnen  - när det verkligen gällde, då fick jag minsann rycka in med hugg och slag när du inte klarade skivan, och sen kom du bakefter, bjöd på vin och kakor och strök med hartassen och ställde dig in! Kallar du det att hålla ihop?

Hon: När du är så där grym tror jag det bottnar i din ständiga osäkerhet. Jag måste tro det - ingen kan vara så ond och småsint som du  låter!

Han: Eftersom du ändå bara tycker jag är taskig så kan jag väl lika så gott hålla med dig: Det är inte bara som du känner dig gammal och ful. Du är gammal, och inte har du blivit vackrare med åren. Det enda som inte changerat är din förljugenhet och ditt fromleri.

Jag skall säga dig, om inte du hade tagit upp det här med skilsmässa så hade jag blivit tvungen att göra det. Du har blivit en börda för mig  - egentligen har du alltid varit det, men nu har jag ingen nytta av dig längre.

Barnen kan du känna dig blåst på. Jag tvivlar  på att du kommer att se mycket av dem i fortsättningen heller. De gör förstås som de vill. Mig kommer de åtminstone till när de behöver pengar. Vad har du att erbjuda dem, utöver ditt tantiga vin och kakor på söndagarna  fast du vet att de gillar öl och chips bättre?

Jag säger bara: Om du vill skiljas, så stick!

Är du nöjd då?

Hon: Om du tror att du kan få mig att bryta samman genom det här drängkammarspråket så misstar du dig. Men jag förstår att det inte finns något kvar att bygga på. Vi får ordna ett riksdagsbeslut till våren. Du kommer att höra från mig vad gäller underhållet.

Du tror att du är så stark, men du kommer att få se hur det blir när jag är borta.

Jag vet att jag kommer att klara mig. Kvinnor klarar sånt här bättre än ni karlar. Men hur skall du kunna klara dig utan mig?

Han: Oroa dig inte för det du. Vårda dina rynkor, så kanske du hinner med ett varv till. Jag har ju min TV och mitt Bingolotto.

Lönsam törst

I en  reklamskrift från Real Asset Investor , ett institut, stationerat i Baltimore, USA som specialiserat sig på finansiell rådgivning på marknaden för reala tillgångar läser vi följande betraktelse, som på sitt sätt vederlägger allt ont förtal av  kapitalet vad gäller bristande miljömedvetenhet:

"Vattnet håller på att ta slut. Varje större marknad och ekonomiskt enhet i hela världen kommer snart att känna av detta förhållande.

Inte bara där man odlar vete, majs och ris. Eller i städer där torkan kommer att göra kranvattnet odrickbart  och "överdrivet duschande" till ett brott..

Utan på marknader av alla de slag, där allting från till läskedrycker franska viner och mikrochips kommer att bli flera gånger dyrare. Allt eftersom världens vattenförråd snart kommer att ta slut. Vi kan emotse en ekonomisk katastrof i stor skala.

...

I Kongo, Etiopien, Sudan och Uganda - eller Somalia. Dessa länders speciella varianter av blodiga etniska fejder, massvält och sjukdomsepidemier, politiska mardrömmar och sviktande ekonomier har alltid haft mycket att göra med vem som kontrollerar de användbara vattenresurserna.

Tänk  er följderna om samma slags ökenpolitik utvecklas i Kina! I över femtio kinesiska städer har grundvattnet sjunkit tre till sex fot om året. Eller  i Indien och Pakistan, där båda sidor nu har kärnvapen. Båda har enorma befolkningar. Ingetdera landet har någon god tillgång på vatten. Detsamma gäller många länder i Latinamerika, och Mexico. Och, naturligtvis, i Mellanöstern - men där har kampen om vattnet pågått i femtusen år.

När du läser detta bor över 60% av jordens befolkning i något av världens 250 stora flodbäcken. Längs Tigris, Niger, Jordanfloden, vid Mekong, Ganges och Bramaputra. Längs Indus eller Nilen, vid Donau, Mississippi och Rio Grande - och hela vägen över Syd- och Centralasien. I vart och ett av fallen ligger åtminstone två länder i konflikt om vattentillgångarna. Enligt Norman Myers, författare och forskare vid Oxforduniversitetet, kommer enbart Egyptens tillgång till vatten att minska med 30%. Nigerias kommer att minska med 40% och Kenyas med 50% - allt inom mindre än ett årtionde. Världsbanken beräknar att år 2025 den vattenmängd som står till förfogande för varje person i Mellanöstern eller Nordafrika kommer att ha minskat med 80% under en enda mansålder."

De flesta människor skulle nog anse att detta är ett ganska alarmerande scenario - och dessutom är uppgifterna synbarligen helt korrekta. Om man till detta lägger meteorologiskt betingade torrperioder och andra naturkatastrofer står det klart att vattenbristen de kommande decennierna riskerar att kräva miljoner människors liv i svåra umbäranden.

Det vore för de flesta människor naturligt att i detta läge ställa sig frågan på vilket sätt man kan förhindra att detta perspektiv förverkligas, vilka politiska och ekonomiska förändringar som måste till för att  komma bort från ett tillstånd, där en allt större del av jordens befolkning inte kan dricka sig otörstiga på rent vatten för att  en mycket liten minoritet skall få fortsätta att dricka viner för 10000 kr flaskan.

Men, visar det sig, Real Asset Investors miljömedvetenhet är inte riktigt av det slaget. För sådana institutioner har de flesta moln en silverkant:

"Men det finns en bättre sida av historien. Kalla det utjämnande marknadskrafter. Kalla det vad du vill. Men det kommer att skapas stora förmögenheter." 

Ty....

"Nu betalar du mindre än en cent för att spola din toalett. Men anta att det skulle kosta dig tio cent - skulle du för den skull sluta att spola?

Eller, anta att du skulle få meddelande om att ditt kranvatten var förorenat. Skulle du då gå ut och köpa mineralvatten för en dollar flaskan? Det skulle många av dina grannar göra. Detta visar att de vore villiga att betala så mycket som 1000% mer för vattnet om de var tvungna."

Nå, men världen över ligger ju vattenverk och vattentillgångar i offentliga händer? I USA, t ex, över 85%. Och det måste väl finnas politiska lösningar på vattenproblemet? Knappast:

"Du kommer att få se hur regeringarna kommer att försöka intervenera. Politikerna kommer att  hitta på väljarvänliga "vattenstrategier". Men på många sätt kommer de att ställa till det ännu värre. Nej, då krisen slår till på riktigt är det bara marknadskrafterna som kan lösa problemet. Och under tiden kommer en massa pengar att byta ägare.... Ty om man räknar bort det stöd som offentliga vattenverk får genom skatter och obligationer är de flesta privata vattenverk....i själva verket sex gånger mera lönsamma. Och då kostnaderna för att producera och köpa vatten går upp kommer de ineffektiva offentliga vattenanläggningarna inte att kunna konkurrera. Trycket att privatisera kommer bara att öka - liksom dina investeringsmöjligheter. Inklusive några utmärkta tillfällen för dig att få del av en expansiv vattenindustris profiter. (Vi förväntar oss  i själva verket att tendensen till privatisering av  vattenförsörjningen kommer att bli en av de mest profitabla objekten i den moderna marknadshistorien".

Varför skulle privata vattenanläggningar vara mera effektiva än de existerande offentliga? Ett viktigt skäl är att underhållet av de senare ofta, inte minst genom en extrem lågskattepolitik, ivrigt propagerad av kretsar som bör betraktas som Real Asset Inverstors politiska gren, allvarligt försummats[1][1]. Författaren påpekar t ex att mer än hälften av vattnet i många offentligägda vattenverk går till spillo genom läckande bassänger och dåliga rörledningar.

I Real Assets Reklambroschyr kan man också lära sig att spannmålsmarknaden kan vara mycket profitabel, om man mot bakgrunden av vattenbrist och emotsedd torka kan fylla sina magasin under överskottsår  och släppa lagren på marknaden under torkår med 200% vinst. Något som i och för sig varje indisk ockrare känt till i tusentals år.

Mot en avgift på 79 dollar, får man, förutom en årsprenumeration på Real Asset Investors investeringstips, en specialrapport med det smakfulla namnet "Hur man blir rik då brunnen sinar" (How to Get Rich When the Well Runs Dry).

Det kan finnas människor som blir chockerade av att ta del av tankegångar som dessa. Det vore i och för sig ett hälsotecken. Den dag ingen längre toge anstöt vore världen illa ute.

Men vari ligger egentligen det anstötliga? Real Asset Investor informerar ju bara sina läsare om hur man enligt marknadslagarna och under beaktande av den reala kapitalistiska ekonomins utvecklingstendenser bäst bör förvalta sina tillgångar? Vad Real Asset Investor gör är inget kriminellt. Tvärtom, det finns svenska ekonomiskribenter (Lars Calmfors i DN t ex) som på allvar föreslagit att all lagstiftning i samhället skulle granskas av ett ekonomiskt lagråd som skall kunna underkänna varje lag som är går emot dessa  kapitalistiska marknadslagar. Och i EU:s regelverk är detta till stora delar genomfört.

Vad som chockerar är kanske i stället att Real Asset Investor inte låtsas som om dess rekommendationer stode i allmänhetens intresse. Man framhåller oblygt det alla egentligen vet, men sällan låtsas om: att de enbart är inriktade på att berika den individuelle spekulanten. Det är ännu ovanligt - inte ens tidningarnas ledarsidor brukar försumma att försöka visa hur den enskilde spekulantens exploatering av sina medmänniskor ligger i allas, inklusive de exploaterades, gemensamma intresse. I vulgäragitationen - t ex i Aftonbladets och Privata Affärers spalter möter vi emellertid numera tongångar som påminner om  Real Asset Investors när man talar om "Dina Pengar", "Dina avdrag", "Dina aktier" etc)

Någon har sagt att rika människor skiljer sig från oss andra huvudsakligen genom att de har mera pengar. Den som sade det var uppenbarligen okunnig om dialektikens lagar, i synnerhet den som beskriver hur kvantitet slår över i kvalitet. En vanlig människa kan i normala fall tjäna pengar på sitt arbete. En kapitalägare tjänar pengar på andras arbete - och han förvandlas samtidigt till sina pengars tjänare. Hans drivkrafter och hans värderingar blir annorlunda än andra människors. Han är endast i begränsad, huvudsakligen biologisk, bemärkelse en människa -  men väsentligen ett redskap för sitt kapital.  För honom kan torka och vattenbrist därför vara något gott -om det ökar kapitalvinsten. För honom kan ökad arbetslöshet vara en bra sak - om det sänker lönerna och ökar hans vinst. För honom är kriteriet på ett samhälles välmåga inte att folk har arbete, mat, tak över huvudet, utbildning och vård  - utan att börsvärdena stiger. Därför kan det i längden aldrig finnas någon harmoni mellan marknadens och de arbetandes intressen.

De kapitalistiska marknaden är en ytterst inhuman och farlig best och den som trott sig ha tämjt den har gång på gång blivit biten i handen.

De som propagerar för den kapitalistiska marknaden borde i ett anständigt samhälle betraktas som inhumana, grymma och asociala extremister och behandlas därefter.

Men nu lever vi inte i ett anständigt samhälle utan i ett kapitalistiskt.

Därför sitter de i stället sitter vid makten och behandlar oss - enligt kapitalets lagar.

Denna gången gäller det vattnet.

Nästa gång gäller det luften - om ingen stoppar dem.

Tro inte annat än att förberedelser pågår.

Nollvision och verklighet

En gång på femtiotalet arbetade jag på en cementfabrik i Vislanda. Uppe i blandarcentralen tre trappor upp fanns en dörr, som fordom lett ut till en lastbrygga. Bryggan hade nyligen avlägsnats, och dörren gick numera rätt ut i luften.

Karlsson, blandaren, var tillika skyddsombud och tyckte så småningom att det kanske var olämpligt om folk som gick fel föll tolv meter handlöst ner mot cementgolvet och bröt nacken. Men fabrikschefen Lindén, som inte lät sig imponeras, gemälde då:

”Den som är så jävla dum så han springer ut där utan att se sig för får fanimej skylla sig själv!”.  

Karlsson fick inget åtgärdat den dagen.

All mänsklig verksamhet är förknippad med en viss risk, ofta för liv och lem. För oss alla gäller det att möjligheten att avlida så småningom, genom livets mödor och kroppens förfall till den grad stegras att den helt enkelt förvandlas, först till en ökande  sannolikhet och sedan till bister verklighet.

Hur skall mänsklig produktion och samvaro konstrueras så att risker i största rimliga mån minskas och skador och för tidiga dödsfall undviks – om vi nu får förutsätta att detta är ett mål som omfattas av de flesta?

Det är lätt att i detta fall hålla med Karlsson, och det gjorde även Lindén, sedan hans spontana reflexer fått ge vika för eftertanken. Att han skulle ha blivit bötfälld om något hänt hjälpte förstås också Lindén att se ljuset. I andra fall är saken inte lika kristallklar.

Ta t ex den nollvision för antalet döda i trafiken, som samtliga riksdagspartier kommit överens om!

Ingen vettig människa tror att den fullt ut kan realiseras. Den enda åtgärd som skulle kunna föra oss i närheten av målet skulle vara att förbjuda all trafik, inklusive fotgängeri (i Japan pågår försök med obligatorisk skyddshjälm för fotgängare) och placera folk i länstol med säkerhetsbälte. För att ta ner antalet dödsoffer till 400 per år under en femårsperiod har Vägtrafikverket tydligen föreslagit straffskatt på cyklar (2000 kronor/år), kraftigt reducerade hastighetsgränser, 10000 kronór i böter redan vid 1 km/tim överskridande och totalförbud mot motorcyklar. Är vi beredda på att underkasta oss desperata åtgärder för att kanske rädda 2-300 människoliv?

Är du beredd att bli bötfälld om du cyklar utan hjälm, om detta innebär att 30 liv sparas per år? Om du politiskt korrekt svarar ja på dessa frågor, bör du tänka efter vad konsekvenserna blir:

I Australien medförde cykelhjälmobligatorium att cyklingen gick ner med 30-40% med en sannolik effekt på folkhälsa och dödlighet i hjärt-kärlsjukdomar som äter upp hela vinsten i trafikoffer. Den minskade frekvensen av skallskador  som observerades kunde helt förklaras genom minskad cykling – ty cyklister med hjälm tenderade att vara oförsiktigare i trafiken.

Men sänkta fartgränser då? Då maxhastigheten höjdes på motorvägarna i USA ökade dödligheten på dessa vägar visserligen genom en trakfikökning där,  men minskade i motsvarande grad på andra vägar genom att folk började köra motorväg i stället för småvägar.

Det är alltså långt ifrån säkert att de åtgärder som man inför för att genom lagstiftning minska riskerna verkligen totalt sett minskar dessa risker eller att riskerna ökar om föregivet riskreducerande åtgärder slopas.

Vidare blir marginalkostnaden för att rädda de sista trafikoffren vid en nollvision i det närmaste oändliga och marginalnyttan mikroskopisk.

Kunde vi kanske rädda fler människoliv med andra åtgärder, som kostar lika mycket men som inte riktar sig mot trafiken? Nollvisioner kan aldrig ställa sådana berättigade frågor.

Det finns också en principiell aspekt på frågan om vissa åtgärder som det skall lagstiftas om. En bärande demokratisk princip för lagstiftning  (inklusive förordningar) är att allt skall  vara tillåtet för individen som inte skadar andra. Detta kan man vara enig om socialister och liberaler emellan – skillnaderna uppstår sedan då det gäller att definiera vad som skadar andra. Personligen hävdar jag t ex, och är beredd att lämna argument, att privat egendom till produktionsmedel och exploatering av arbetskraft är bland det skadligaste som finns både för dem som drabbas och för utövaren. Restriktioner i droganvändning är klart motiverade utifrån erfarenheterna att den som använder droger ofta skadar andra och att den som inte är beroende av droger bör kunna göra det minimala frihetsinskränkning det innebär att avstå, även om han personligen är måttlig, skötsam och ofarlig för andra. Arbetstidslagstiftning inskränker min frihet att jobba skiten ur mig men hindrar framför allt min arbetsköpare från att tvinga mig att göra det. Etc.

Redan bilbälteslagen utgör att allvarligt avsteg från denna rättsprincip: du skadar knappast fysiskt någon annan än dig själv om du som bilförare föredrar att sitta fri och obunden och ta en marginellt ökad risk. En lag om cykelhjälm för vuxna individer skulle av samma skäl vara minst lika tveksam.  Dessa lagar är snarast ekonomiskt motiverade: en skallskadad person är en dyr affär för det skattebetalande kollektivet i ett system där sjukvårdskonstnader ännu så länge bärs solidariskt – och något annat system vill de flesta av oss inte ha.

På sätt och vis kan man därför säga att den som vägrar bära bilbälte och cykelhjälm riskerar att skada andra ekonomiskt, via deras skattsedlar, och därför bör straffas. Då har man emellertid vidgat definitionen på  att ”skada andra” till den grad att man i stort sett kan lagstifta om allting, inklusive vad vi skall äta (förbud mot chips och falukorv), hur mycket vi skall motionera, om vi skall få ha barn eller katt  och vilken färg vi skall ha på kalsongerna. Vi har hamnat i en totalitarism, önskad av ingen, eller av mycket få.

Dessa frågor diskuterar  handelshögskoledoktoranden Mats Eklund i den lilla skriften ”Varning – livet kan leda till döden” med undertiteln ”En kritik av nollvisioner”.

Eklunds utgångspunkt – kritiken mot stupida nollvisioner i tid och otid - är viktig och riktig. När han sedan tar denna kritik som utgångspunkt för en plädering för den osynliga hand som på bästa sätt i stället tänkes reglera såväl trafik, arbetar- och miljöskydd och ekonomi blir det solklart varför just Timbro gett ut skriften.

 En av Eklunds slutsatser är att samhället inte bör sätta upp mål för folkhälsan och egentligen nog  inte (han skriver det inte rent ut) syssla med att förmedla skattesubventionerad sjukvård heller. Ty om kollektivet står för fiolerna legitimerar detta kostnadsbesparande men frihets- och integritetsinskränkande lagstiftning, à la bilbälte och cykelhjälm – eller i värsta fall (det skriver han inte heller, men det har andra gjort) tvångssterilisering.

Resonemanget är logiskt och helt konsekvent under förutsättning av att man bortser ifrån

1.     1.      Att inte ens en nyliberal skulle förorda valfrihet t ex vad gäller vilken sida man skall köra på i trafiken och att därför en kritik mot nollvisioner inte innebär att man som Eklund generellt behöver vara avog mot normerande lagstiftning i trafik och samhälle. Tillämpad på trafiksituationen skulle full valfrihet öka friheten för snabba, starka och tunga fordon med hänsynslösa förare och minska den för cyklister och fotgängare. På motsvarande sätt inom ekonomi och samhälle – det är därför som SAF sponsrat Eklunds skrift, skulle jag tro. . Att fritt och utan hämmande lagar  få använda sin bil eller sitt kapital ökar friheten hos den som äger kapital eller bil – men inskränker den för dem som inte gör det.

2.     2.      Att inte bara frihet utan även rättvisa och jämlikhet (icke-existerande ord i Eklunds skrift -de lär bara bannlysta på Handelshögskolan) är väsentliga värden för majoriteten av oss, även om de inte lika lätt låter sig analyseras och infogas i liberala ekonomiska modeller. Att den enes frihet så länge vi lever i ett klassamhälle kommer att bli den andres tvång och vice versa. Frågan gäller i  ett samhälle inte huruvida frihet skall inskränkas, bara vems, och i vilken grad.

3.     3.      Att maximalt frigjord marknadsekonomi på intet sätt utesluter en enorm frihetsinskränkande byråkrati, t ex i en hopplös kamp för att bromsa de monopolbildningar som är konkurrensens logiska förlängning och vaka över att ingen offentlig inblandning sker i ekonomin, vilket exemplen EU och USA visar.

4.     4.      Att lagstiftning inte bara speglar, utan kanske framför allt är ett av de viktigaste medlen att ändra folks attityder. Att man vande folk att känna sig otrygga utan säkerhetsbälte först då man lagstiftade om det, och att antidroglagstiftning gör folk mera negativa mot droger – det vet Eklund. Varken SAF eller Eklund har något emot lagstiftning  (inte ens från Bryssel) och förmyndaraktiga statliga  ”pedagogiska” kampanjer då det gynnar kapitalet – t ex i EMU-frågan etc.  Detta  vittnar om att klassintresset och klassolidariteten – inte abstrakta motsättningar mellan kollektiv och individ (vilket kollektiv, vilken individ?) mellan frihet (för vem att göra vad?) och jämlikhet (med vem?) är det som i varje fråga avgör min och Eklunds inställning i samhällsfrågorna.

Ändå är resonerande böcker som Eklunds bra läsning. Inte minst för vänsterfolk av det alltför vanliga slag som i varje offentlig toalett ser ett framsteg för socialismen.

Vi vill inte ha ett nyliberalt djungelsamhälle där individer åtnjuter frihet i proportion till sitt aktieinnehav. Mot detta får vi dock inte sätta det genomreglerade samhället av isolerade individer – utan det mänskliga samhället eller den församhälleligade mänskligheten.

Processen mot Pol Pot

Und der Eine steht im Dunkel, und der Andere steht im Licht

Und man siehet den im Lichte, den im Dunkel sieht man nicht.

Vi svenska halvgamla vänstermänniskor blir som bekant ständigt lurade.

Så har det varit och så kommer det att förbli så länge vi saknar makten att definiera den objektiva historiska sanning varemot våra uppfattningar om historia och samhälle skall mätas.

Kampuchea är ett paradexempel, som om ytterligare sådana skulle behövas.

Den fångne Pol Pot - Saloth Sar är, om man får tro en samstämmig mediakör, vår tids störste mördare. Och vi har hjälpt till.

Det vi medverkat till är inte ”genocide”, utan ”democide”, enligt den mera utvecklade terminologi som professor Rummel uppfunnit, experten på området och Per Ahlmarks senaste mentor. Democide är nästan ännu värre. Democide inkluderar folkmord, politiska mord och massmord men utesluter stupade i krig. Det är en behändig definition, i synnerhet om man representerar den nation som under 1900-talet drivit fler krig än andra stater tillsammans. Ty om man råkar få en bomb i huvudet i stället för en knölpåk är man inte mördad utan stupad. Och det är en väldig skillnad.

Hur är det då med vår tids största folkmord?

Sedan Kampuchea blivit självständigt 1955 befann det sig ånyo klämt mellan de båda USA-allierade Thailand i norr och  Sydvietnam i öster - båda stater vilkas territoriella anspråk på Kampuchea fått ligga på is under den långa franska kolonialperioden. Vietnam var dock ännu upptaget av sitt långa krig mellan 1946 och 1975.

Sihanouks regering, som utåt stod för en neutralistisk linje, förde inåt ett hårt regemente, stödd på ett minimalt godsägarkast.

En social upprorsrörelse under ledning av Kampucheas kommunistparti och Saloth Sar tog sin början 1962. Den möttes av kungen genom vit terror inkluderande politiska mord och ökat förtryck. Det stöd som först Sihanouk och sedan den kampucheanska motståndsrörelsen lämnat till de vietnamesiska kommunisterna bestraffades av USA med massiva bombningar av Kampuchea 1973-75, sedan en invasion av landet 1970 och insättande av en marionettgeneral i statsledningen inte gett önskvärt resultat.

Kriget i Kampuchea pågick med få avbrott i 13 år. Sedan Sihanouk avsatts genom USA-kuppen 1970 leddes motståndet av Saloth Sar  - i ny allians med hans forne fiende, Sihanouk.

Då fred utbröt 1975 och Saloth Sars ”röda khmerer” drog in i det plundrade Phnom Penh var Kampucheas infrastruktur, inklusive dess bevattningsanläggningar sönderbombade. Landet såg ut som en schweizerost där malariamyggen frodades i bombkratrarna. Och  förhållandet till den segrande motståndsrörelsen i Vietnam hade sedan Parisfördraget 1973 försämrats radikalt.

Ingen stormakt fanns att stödja sig på utom Kina, som nu fått en med det fientliga Sovjet allierad granne i Söder att se upp med.

I detta läge såg Kampucheas nya ledare såväl på kort som på lång sikt med rätt eller orätt den enda lösningen i att sätta in alla ansträngningar på att restaurera jordbrukets infrastruktur, klara en hotande massvält genom att säkra årets risskörd och göra landet mindre sårbart genom att i största utsträckning evakuera städernas befolkning till landsbygden.

För de flesta var evakueringen fråga om att återvända. Några egentliga städer fanns knappast i Kampuchea före 1920. Befolkningen var nästan uteslutande beroende av risodling för sin överlevnad. Samt tidigare, under fransmän-japaner,  gummiproduktion.

Phnom Penh, som 1970 haft 500000 invånare, hade till följd av flyktingströmmarna under kriget svällt till 2 miljoner invånare som levat på amerikansk hjälp. Denna hjälp var nu ej längre var att räkna på. Det var alltså i de flesta fall ingen fast rotad stadsbefolkning som på kort tid och med hårda medel återbördades till jordbruket.

En omfattande kollektivisering av jordbruket genomfördes (många gånger av enheter där ägarna flytt eller dött under kriget) och stora anläggningsarbeten för bevattning startades. En stor del av kadern inom vetenskap, medicin och undervisning hade flytt med USA:s lydregim och plockat med sig allt flyttbart. Mediciner och sjukhussängar saknades och hälsoläget försämrades bl a genom malariaepidemier i krigets spår. Politiskt motstånd i form av vietnamallierade och rester av den gamla regimen var en oroskälla. Kommunistpartiets kader var i många fall ung och oerfaren, de väpnade styrkorna likaså.

Under åren 1975 -79 dog i Kampuchea följaktligen med största sannolikhet ett antal personer i onödan. Enligt en säker amerikansk källa som Encyklopedia Britannica anses det säkerställt att åtminstone omkring 20000 avrättades i Phnom Penhs centralfängelse. Den finska undersökningskommission, som några år senare försökte bedöma denna fråga,  drog slutsatsen att omkring 200000 människor avlidit till följd av våld eller umbäranden under ifrågavarande period. De som avrättades utan att ha begått något brott kan man om man så önskar beteckna som mördade. De data som föreligger härrör i stor utsträckning från uppgifter som under de första veckorna efter den vietnamesiska invasionen av Kampuchea 1979 som ett led i en krigspropaganda kablades ut över världen - dvs en källa som under normala förhållanden aldrig skulle ha godtagits.

Redan några månader efter invasionen byggde invasionsarmen och dess lydregim i världspressens närvaro i Phnom Penh imponerande benhus, där pyramider av dödskallar exponerades, enligt uppgift samtliga tillhörande Pol Pots offer. Detta sk dokumentationsbehov stod helt klart i krigspropagandans tjänst och uppfattades av samtiden till viss del också så.

Att våra samstämmiga nyhetsmedia, professor Rummel och Per Ahlmark under ovan relaterade omständigheter kommit fram till att 2035000 personer ”mördades” under tiden 75-79, varken mer eller mindre, tyder på en närmast klärvojant förmåga. Den sista folkräkningen före kriget var nämligen 1962 (5.9 miljoner människor). I ett tal 1977 anger Demokratiska Kampuchea sin befolkning till 8 miljoner. Däremellan ligger 15 år av ständigt krig inbördeskrig,  massiva USA-bombningar och svåra umbäranden. Någon opartisk demografisk bedömning finns inte, som skulle kunna bekräfta anklagelsen om massivt folkmord. Men då politiskt intresse finnes spelar källkritiken underordnad roll.

Mera sansade kommentatorer medger i varje fall att Pol Pot måhända inte personligen kan lastas för varje enskilt dödsfall. Man brukar i stället anklaga Demokratiska Kampucheas regim för folkmord på den grund, att man genom sin politik bidrog till att en-två miljoner människor gick under av umbäranden i den mån de inte slogs ihjäl.

Detta är en ny och utvidgad definition av folkmord. Och den förutsätter att inbördeskriget, USA:s invasion och bombningar, befrielsekriget och den Vietnamesiska invasionen  inte haft någon betydelse för dödsfallen, vilket är ett djärvt antagande.

Definitionen är också dumdristig såtillvida som den borde slå tillbaka på dem som riktar den. Om 40000 barn varje dag avlider helt i onödan på grund av ett orimligt ekonomiskt och politiskt system kan systemets arkitekter och profitörer med samma rätt betraktas som folkmördare. Om den nya härskarklassen i Ryssland, ivrigt påhejad av våra demokratiska väststater, genom sin ekonomiska politik redan på några år minskat befolkningens förväntade medellivslängd med 7-10 år innebär detta årligen miljontals dödsoffer i onödan av om man så önskar av ”umbäranden”.

Men de båda senaste exemplen är osynliga exempel på folkmord. Osynliga eftersom de är så normala i vår värld och eftersom vi f.n. inte stimuleras att tänka på dem. Osynliga för alla som betraktar världsbankskapitalismen inte som ett, utan som det naturliga tillståndet. Bortdefinierade ur all ansvarsfull historie- och samhällsvetenskap med aspirationer på sponsorspengar.

Onormalt och väl synligt var däremot Pol Pots och Demokratiska Kampucheas förtvivlade och felslagna försök att med egna krafter och en medveten politik försöka ändra på dessa förhållanden.

Därför är det Pol Pot som skall ställas inför rätta, inte Jeltsin eller Världsbanken.  Huvudvittnet i processen kommer att  bli Vietnams stats- och partiledning, som därmed vinner ökat insteg i respektabla krestar. Man har redan tydligt markerat sin vilja att nå dithän.

Ty i Hanoi regerar åter bolagen från USA, Storbritannien, Japan med tillskott av de nya rovriddarna från Korea, Taiwan och Singapore. Malboro och Dunhill utkämpar affischkrig på stadens gator. Dollarn har tagit över dongen varigenom USA kontrollerar valutaflödet, Japan utlåningen till konsumenterna, Singapore fastighetsmarknaden , Taiwan och Korea  de skattebefriade assemblageindustrierna. Vietnam har anslutit sig till Världsbankens program och åtagit sig att garantera att man skapar ett samhälle där säker exploatering av arbetskraft garanteras, där de ekonomiska klyftorna ökar och socialt framåtskridande ej prioriteras på bekostnad av kapitalet. Dvs, att man garanterar att vietnamesernas trettioåriga frihetskamp verkligen var förgäves.

Det återstår således att bevisa att Demokratiska Kampucheas ledare i någon rimlig bemärkelse begått något folkmord. Även om så skett är det ytterst inte därför som väst driver en så våldsam hatpropaganda mot den regim vars sista rester nu tycks falla samman i Kampucheas djungler. Det är fräckheten, det totala upproret mot världskapitalismen som måste bestraffas, Pol Pot till straff, oss andra till varnagel. Detta hat är detsamma som Martin Luther en gång riktade mot de upproriska tyska bönderna:

”Finnes något mera djävulskt än en upprorisk människa? Därför må du dem stynga, strypa och nederslå. Och bliver du därvid död - väl dig, ty då skall du bekomma evigt liv!”.

Något sen, men nödvändig, lyrikrecension

Den öländske skalden Albert Eriksson (1869-1903)  hann, trots sin korta levnad, bl a vara med och grunda Sv. Journalistförbundet och att översätta Nietzsches "Also sprach Zarathustra".

Samma sekelskifte, som kunde avnjuta konditor Ofvandals lyrik och Oscar II:s pseudonyma dikter till den svenska flottan var också den epok som först fick njuta av Erikssons skaldekonst.

Det skulle säkert vara av intresse att ta del av nedanstående strofers bakgrundshistoria. Man anar något tidigt trauma - kanske har den unge Eriksson varit i Oskarshamn och blivit nobbad på en dansbana, blivit matförgiftad av sura isterband i Nybro eller i beskänkt tillstånd fått stryk på Vimmerby marknad. Såhär lyder dikten som resulterat:

Småland och Öland

Det fattiga Smålands fattiga berg,

de äga intet som, rör mig,

De sakna storhet, de sakna färg,

de skymma blott himmelen för mig.

Nej. Aldrig kan jag känna mig fri

bland dessa granitåsars stängsel,

Det är som min ande klämdes i

de mörka skogarnas trängsel.

Är himlen blå? Är ängen grön?

Var växer den vajande säden? -

Jag längtar hem till den långa ön,

där ingenting skymmes av träden!

Jag längtar till ön med solsken på,

med vind, som ger skjuts åt skyar,

till himmel, som välver sig stor och blå

över leende fält och byar.

Farväl, du fattiga gråa land,

farväl, ni grumliga gölar,

Godmorgon, slätter i solens brand

och hav med svängrum för kölar!

.

Det kan tyckas vara i senaste laget att utföra en kritisk granskning av Erikssons dikt - han dog för snart hundra år sedan torde därmed vara rejält oemottaglig för korrekturer, hur välmenade och välgrundade de än må vara. Men rätt skall vara rätt, och övergrepp på det småländska landskapets ära och storhet beivras, om nödvändigt postumt. Alltid avskräcker det någon sentida ölandstok med skrivklåda från att försöka gå i Erikssons fotspår. Ske alltså! Vi tar det rad för rad:

Småland och Öland

Det fattiga Smålands fattiga berg,

("Fattiga" två gånger i samma mening! Vårt landskaps förmögenhetsstatus tycks av någon anledning tillmätas stor och negativ betydelse. Är det inte för en ölänning att kasta sten i härför olämplig miljö?)

de äga intet som rör mig,

(Helt rätt! Men varför då författa pekoral om dem?)

De sakna storhet, de sakna färg,

(Lägg märke till hur  författaren försiktigtvis härvid avstår från alla jämförelser med det egna landskapets alpina förutsättningar, trots att han i övrigt är mycket begiven på jämförelser vad gäller naturföreträden)

de skymma blott himmelen för mig.

(Självfallet är det så, om man ligger ned, t ex i en rännsten i Oskarshamn - å andra sidan har man vida vyer från Smålands höjder och behöver inte bygga en massa stenpittar på uddarna för att få utsikt)

Nej. Aldrig kan jag känna mig fri

(En sådan som Eriksson borde ändå hur som helst inte få gå lös!)

bland dessa granitåsars stängsel,

(Om det är de småländska åsarna som åsyftas rör det sig oftast om rullstensåsar. Sådant kan man inte begära att Eriksson, med sina uppenbart begränsade geologiska insikter, skall se skillnad på. Dessutom är det för många stavelser i rullstensås och det är svårt att rimma på ordet.)

Det är som min ande klämdes i

(Jag tycker det låter som om det var något annat som klämdes! Bl a har Eriksson här klämt bort ett "om")

de mörka skogarnas trängsel.

(Vad jag minns var inte Zarathustra ölänning. Öland skulle aldrig kunna frambringa en profet som predikar från berg, och att ropa från Långe Jan skulle bara te sig löjligt!)

Är himlen blå? Är ängen grön?

(Vad annars?  Är han färgblind? Eller gravt synskadad?  I så fall ber vi om ursäkt, ty då kan frågan vara berättigad.)

Var växer den vajande säden? -

(Inte är det på Alvaret i alla fall, det är ett som är säkert.)

Jag längtar hem till den långa ön

(Lustigt nog säger flera ur det äldre tjyvklientelet detsamma om Långholmen.  Då de satt där rymde de trots detta hela tiden därifrån. Förmodligen är det sak samma med Eriksson, och så låter han sitt dåliga samvete gå ut över Småland)

där ingenting skymmes av träden!

(På Öland finns inte mycket att skymma. Observera hur denne fanatiske lokalchauvinist till och med lyckas göra avsaknaden av rimlig skogsvegetation, tillkommen genom överbetning, erosion och/eller skogsbränder till en dygd! Med samma logik kan man försvara sprängattentat och mordbränder - utsikten förbättras!)

Jag längtar till ön med solsken på,

(Med solsken på!!!! Hans användning av prepositioner är värre än H.Majt. Konungens. Dessutom skiner solen på såväl onda som goda)

med vind, som ger skjuts åt skyar,

(Nödrim är man van vid, men vilken unikt löjlig nöd-allitteration!!! Konditor Ofvandal , släng dig i väggen!)

till himmel, som välver sig stor och blå

(Att himlen stundtals är blå förekommer faktiskt även i andra landskap. I varje fall är det inget som man direkt kan känna igen Öland på. Vad gäller storleken - ingenstans på fasta land är himlen, med det sätt att mäta som är Erikssons, större än i Sahara. Men aldrig har beduinerna varit så korkade att de skröt om den saken i sin lyrik!)

över leende fält

( Med torra enbuskar, kalkstenshällar och enstaka grästorvor)

och byar.

Farväl, du fattiga

(Där kom det igen! Skalden flyr från Småland till sitt Kanaan, som förmodas drypa av mjölk och honung, på andra sidan Kalmar Sund. Men är det inte snarare  Erikssons smålandsbild som dryper av mindrevärdeskomplex och projektioner?)

gråa land,

farväl, ni grumliga gölar

 (Är det Vättern som avses?. Varför berättar han inte i stället om Ölands mäktiga insjölandskap?)

Godmorgon, slätter i solens brand

och hav med svängrum för kölar!

(Även för knölar, tycks det! )

Det vore oss främmande att nedvärdera en länge bortgången bards vedermödor eller att komma med svepande och ensidigt nedsättande omdömen. Man bör vara generös, och bedöma var sak efter dess art.

 I detta fall blir således det balanserade omdömet att vi  i Eriksson mött en dryg och självbelåten utböling, som uppenbarligen, och säkert med rätta, råkat illa ut vid något besök i Småland och som därpå ödslat sitt korta liv på att sprätta litterär dynga över Kalmar Sund!

Men vi skall inte vara långsinta, och han gör inte om det. Må jorden vila lätt över Erikssons stoft!)

Hans Isaksson
 

[2][1] Känns mönstret igen - från t ex den svenska offentliga sektorn? Kapitalägare vill investera i vård, omsorg, skola - inte betala skatt till dem.

 Tio år i Golfen

"..januari 1991, en ärorik tid i demokratiernas historia när männis­kor åter vågar liv och hälsa för andra människors frihet och fred­.....Det FN som nu växer fram har något gemensamt med den organisa­tion som Immanuel Kant år 1795 tänkte sig i sin pamflett om den eviga freden-rättsstatlighetens övergång till den internationella nivån"

Filosofen och författaren Lars Gustafsson i SvD 1991

We don't want to fight, but by jingo if we do,

We've got the ships, we've got the men, we've got the money too.

("Jingovisan", engelskt 1870-tal)

Tio år har gått sedan våra främsta opinionsbildare gratulerade oss och världen till att "Förenta Nationerna nu äntligen börjat fungera som det var tänkt", för att citera en tidstypisk formulering.

Ty den 17 januari 1991 inledde USA-koalitionens luftbombardemang av Irak, det som en dryg månad senare skulle bana väg för en markinvasion och en masslakt på 150-200000 irakiska soldater och den irakiska arméns fördrivande ur Kuwait. På USA-sidan omkom sammanlagt cirka 100 personer, dvs mindre än förväntad dödlighet för en population av jämförbar storlek under jämförbar tid. Iraks invasion av Kuwait året förut, framställd som ytterst hänsynslös och bestialisk i våra media, hade krävt några hundratal dödsoffer på den Kuwaitiska sidan. Vi har idag förmånen att med tio års facit i hand kunna göra en preliminär utvärdering av USA-alliansens insatser och deras konsekvenser för Irak, Mellanöstern, FN:s prestige och för världsfreden.

Den militära operationen inleddes med stöd av FN:s säkerhetsråds resolution nr 678 - stödd av bl a Sverige och Sovjetunionen, vilken senare stat just stod inför sitt sammanbrott. Iraks invasion och annektering av Kuwait den andra augusti året förut gjorde att USA och Storbritannien kunde åberopa folksrättsliga grunder och basera sig på FN-stadgan då de krävde militära åtgärder. 

Den USA-ledda expeditionen mot Irak gick, då den väl kom igång, till synes lätt och smidigt - för angriparna. Men det saknades inte hinder på vägen dit. Ty att folkrätten tycks medge ett militärt FN-ingripande innebär ju som bekant inte alltid att ett sådant kommer till stånd, eller ens är lämpligt. Förhandlingar och icke-militära sanktioner brukar förordas. Irak skulle få hela batteriet.

För dem som ville lyssna saknades hösten 1990 inte röster,  som klargjorde  att Iraks övergrepp mot Kuwait inte var helt oprovocerat. Det hade provocerats av USA - Englands allierade i Kuwait sedan hösten 1988 och  genom en rad signaler under våren-sommaren 1990 rentav uppmuntrats av Förenta Staterna. Det saknades inte dokument som antydde att Kuwait av USA uppmuntrades att utnyttja Iraks efter Irankriget 1980-88 trängda läge för att flytta fram sina -och de angloamerikanska oljejättarnas - positioner i området och att pressa Iraks ekonomi genom att i strid med OPEC-avtalet öka utbudet av olja.  Och Iraks territoriella anspråk på Kuwait - denna  av brittiska och amerikanska oljebolag till stat förvandlade oljekälla - var hur som helst knappast mindre historiskt grundade än Israels på Västbanken eller Golanhöjderna, som aldrig kunnat hävdas så länge och framgångsrikt utan USA:s stöd. Vissa interna kritiker i USA framhöll att president Bush kanske rentav skulle ha förhållit sig ganska kallsinnig till Kuwaits annexion om man i landet "odlat broccoli i stället för olja", och att respekt för folkrätten inte precis varit det som präglat stormaktens agerande genom tiderna.

USA hade nämligen själv det senaste seklet genomfört mer än 180 in­vasioner (mer än Djingis Kahn, Alexan­der den Store, Julius Caesar, Hernán Cortez, Napoleon, Hitler, Mussolini, Stalin och Saddam Hussein till­sammans). Efter det senaste decenniets folkrättsstr­idiga och blodiga attacker mot  Libyen, Grenada och Panama, och efter år av obstruk­tioner mot FN:s försök att upprätta demokra­tiska förhållanden i t ex Södra Afrika och Palestina prok­lamerar  så USA:s president i sitt State of the Union-tal 1991 inför hänförda represen­tanter USA som den enda nation som i inter­nationell måttstock vore i stånd att upprätthålla moral, lag och ordning. De som önskade tro honom gjorde det - vi övriga hade då som nu begränsad talan i världen.

Att USA-Storbritannien inte vägleddes av något patos för små nationers rättigheter var en misstanke som också kunde fått näring genom staternas aktuella agerande - under några veckor i augusti 1990 såg fr a President Bush till att stänga alla vägar till en lösning via de förhandlingar som pågick mellan de i området berörda arabstaterna.  Den första åtgärden var att köpa upp Egypten, som var en nyckelstat i området och ekonomiskt mer än någon annan arabstat beroende av USA. Egyptens president kom att spela en nyckelroll för att bryta upp alla försök till en regionalt baserad lösning. Andra medlemmar av säkerhetsrådet köptes, hotades  eller mutades till samförstånd. Saudiarabien, för vilket det inte varit någon hemlighet att västmakterna sedan länge inget högre önskade än en förevändning att placera trupper på dess territorium skrämdes av allt att döma till motvillig acceptans genom förfalskade satellitbilder, som påstods visa Irakisk uppladdning mot Saudiska gränsen[1][1].

Hemma i det Sverige, som just tog de första stegen till den utrikespolitiska omorientering vi nu ser slå ut i full blom, steg krigstemperaturen allteftersom datum för invasionen närmade sig.  Visst fanns det röster som manade till besinning och till att vi inte skulle låta oss imponeras av den massiva demoniseringskampanj som startats mot Irakregimen som ett led i krigsförberedelserna:

"Om sk intellektuella har någon särskild uppgift så borde det vara att avslöja hyckleri. Det stora hyckleriet uppstår när man ställer upp på höga moraliska och folkrättsliga  principer intill krigs­förklaring just när det handlar om kapitalismens oljepri­ser".(Gunnar Fredriksson i AB).

eller som P O Enquist i AB:

" Det är beklagligt att araber bokstavligt talat sitter på så stora energirikedomar. Bättre vore med en kapitalismens allemansrätt (dock endast i Mellanöstern) till dessa världens och människornas resur­ser.  ..Att Irak ju inte vill erövra olja för att undandra världen denna olja, vilket ju debatten nästan tycks vilja insinuera. Han vill sälja den, men lägga beslag på vinsten själv..... Jag intar ingen tredje stånd­punkt. Jag är definitivt till hundra procent emot kriget och tar ställning emot angreppet den 17 januari, bestraffningen av Iraks ockupation av Kuwait."

Mera statsmannamässigt kunde det också formuleras:

"Kuwait var en krigsorsak. Som Sarajevo....Sverige bör i denna farliga tid gentemot den nu krigande supermakten som stat vara lika klok och icke-krigförande försiktig som inför det stortyska riket 1940-41. Förhålla sig neutralt. Icke exportera vapen. Dra tillbaka krigssjuk­huset och hjälpa endast genom Röda Korset...FN är lika litet själv­ständig ovan staterna som staten är självständig ovan klasser­na..". (Jan Myrdal i AB)  

Inte ens i riksdagen var uppslutningen bakom Sveriges stöd åt krigsresolutionen nr 678 enhälligt:

"Hur har Sverige kunnat ställa upp på resolution 678 utan någon som helst kritik? ...Har Sveriges passivitet med medlemskapet i Säker­hetsrådet att göra? Vill man inte irritera inflytelserika FN-länder genom att opponera sig?"  (Gunnel Jonäng, c)

Det fanns och finns samhällsdebattörer med full tillgång till våra vanligaste media, som sannolikt skulle lovprisa, eller åtminstone acceptera, bombningar av Katrineholm eller Uppsala under förutsättning av att de utfördes av Förenta Staternas och deras allierade och motiverades med behovet att bekämpa "arabisk terrorism" och/eller främja israeliska intressen. Att Per Ahlmark skulle bli närmast lyrisk över massakrerandet av 200000 araber var således ganska förutsägbart:

"få människor i dagens värld förtjänar mer tack än de amerikanska och engelska piloter som nu försöker bomba sönder Saddams nedgrävda fabriker för produktion av kärnvapen.. Utan kriget nu hade troligen miljoner människor 1993 eller 1995 hukat i förtvivlan i sina skydds­rum i Tel Aviv, Damaskus, Teheran och Riad och väntat på atombomben. (DN)"

Även hos andra framkallade USA:s invasion, upplevd via CNN fysiskt välbehag:  Leif Nylén medgav i DN att det kändes "härligt i inälvorna" då bomberna föll över Bagdad. Ministerstyvsonen Erik Hörstadius bekände däremot i spalterna att massakrerandet av 200000 araber "inte rörde honom i ryggen" vilket kanske på sitt sätt var lika illavarslande.

De "opolitiska" akademiledamöterna Sture Allén och Knut Ahnlund  gick efter slakten upp på USA-ambassaden (inte till FN-förbundet - Sic!) och tackade ambassadören i hand för FN:s insatser.

Hos vissa skribenter utlöste kriget orgier i närmast religiös och moralfilosofisk metafysik. Mats Svegfors bidrog i SvD med funderingar kring den "rena ondskans fysiska existens" såsom ett "force majeure"  i internationellt umgänge.  Eller som hos den alltid lika följsamme Hans Magnus Enzens­berger (tillkallad som förstärkning i DN) och i kraft av sin nationali­tet förmodad expert på Ondskan, som efter känt mönster tänks förkroppsligad i USA-alliansens motståndare:

"Ingen tänkbar politik, hur klok, hur försiktig den än vore, kan hålla stånd mot en sådan fiende. Till slut får han alltid vad han vill : krig. Detta att han lyckats göra hela världen, sina egna anhängare inte undantagna till gisslan är hans triumf. Ännu när han själv kreverar kan han känna njutningen av att ha fått miljoner människor att dö före honom...Dödsönskan är hans bevekelsegrund, hans herravälde står i undergångens tecken...Vad som hänförde tyskarna var inte bara tillståndet att döda, utan än mer ut­sikten att bli dödade själva".

Enligt Enzensbergers synsätt har vid det här laget halvannan miljon irakier, därav merparten minderåriga, lyckliggjorts genom Golfkriget.

Samma ondskans metafysik, fast i folkupplaga, gavs många exempel på. Ulf Adelsohn, den gamle moderatledaren, sedermera landshövdingen, skulle samla ihop anletsdragen och sammanfatta sina lärdomar från många års studier av kioskdeckare:

"alla människor är inte goda. Vissa är tvärtom alltigenom onda. Och ont måste tyvärr alltför ofta med ont fördrivas...Jag tackar USA och dess 28 allierade som bekämpar våldet".  

eller som  hos den gamle radikalen Tobias Berggren, nu i SvD:

" Tre skäl talat för krigets rättfärdighet: Saddams övergrepp mot Kuwait, kärnvapen i händerna på denne man och hotet mot Israel. Jag anser att elimineringen av Saddam Hussein är en fråga om rent nöd­värnstvång (och då) måste jag motvilligt och i skam ändå stödja det...  "

Det förekom också ett mer juridiskt oantastligt, sofistikerat, resonerande stöd för invasionen, som hos

den f.d vänstermannen Lennart Berntsson:

"Det finns ingen saklig grund att vända den amerikanska supermakten ryggen vid de tillfällen när dess intressepolitik sammanfaller med fundamentala rättsprinciper..."

Eller hos den upphöjde demokraten Anders Ehnmark:

"man tvingas på en gång se principfrågan, som är bjudande, och in­fattningen som är smutsig. Den nationella suveränitet som USA så lidelsefullt försvarar vid Persiska Golfen har USA aldrig gett ett vitten för vid Mexicanska Golfen....Ändå har USA formellt rätt..Man måste hålla på ytan när den ser bra ut. Allt annat vore en lyx som säker­heten inte tillåter...Förnuftets röst om den alls hinner höras, kommer från Europa".

Veckans Affärer uppmanade oss att "känna tacksamhet och beundran inför de allierades soldater, som offrar sina liv" (samma­nlagt 100 stycken, varav nästan alla av sjukdom eller olyckshändelse) "för att genomdriva folkrätten och befria Kuwait".

Det sista yttrandet är historiskt eftersom det veterligen är sista gången som Veckans Affärer åberopat folkrätten som annat än ett handelshinder. Och ännu 10 år efter  USA:s angrepp har inte Ehmark eller Berntsson med ett ord krävt att man skulle dra sig tillbaka från Irakiskt territorium trots att det folkrättsliga fikonlövet sedan länge dragits undan. Och då NATO-alliansen i strid mot folkrätten intervenerade på Balkan några år senare - då höll sig Ehnmark vad vi har sett inte längre på den folksrättsliga ytan, och om Berntsson har haft några invändningar så kan vi bara beklaga att vi inte hört dem. "Principfrågan" och "infattningen" har hos dessa tänkare på något år bytt plats utan att de redovisat skälet härför.

Yterligare antal gamla vänsteraktivister använde Golfkriget som en lämplig förevändning för att komma in i värmen. Inte alla uppfattade det där med värmen så bokstavligt som f d Clartéredaktören och palestinaaktivis­ten Göran Rosenberg då han  i Moderna Tider framhöll att oavsett hållbarheten i de motiv som androgs för invasionen så gällde det ju att ha något att elda med i värmepannan här hemma i Europa - precis som om Irak i stället för att sälja den erövrade oljan tänkt lägga den på lager. Och trots att hans plikt som intellektuell inte torde ha ålagt honom att i första hand ta ansvar för folkförsörjningen utan fastmer för sanningen om kriget.

Men de mest framgångsrika aktivisterna till stöd för USA:s krig var en grupp nyfrälst zionistiska intellektuel­la under led­ning av f.d.PEN-klubb­sordföran­den, f.d. salongsbolsjeviken Agneta Plei­jel, sedermera känslo­människa, propagatör för de små nära tingen och för kampen mot kommunismen:

"Valet står mellan fria val, yttrandefrihet, demokrati, kapitalism och ibland krig för att försvara de här värderingarna. Eller förstå­else för arabstaterna för en sårad nationell känsla, för palestinier­na. När man står inför det valet så klart, måste man välja det första..."

"När det stod klart att krigshandlingar skulle bryta ut reste jag i känsla av stor maktlöshet till Israel, för att åtminstone visa någon solidaritet med dem som drabbades av kriget..Åtminstone för mig själv klargöra var man befann sig i detta krigs kraftfält".

I sällskap med vännen Maciej Zaremba, som under kriget avancerade till kulturre­daktör på DN, Kay Glans på SvD samt författaren Lars An­dersson, vars sympatier för Israel tilltagit i takt med hans vikande engagemang för vänstern, företog således Pleijel vid mitten av januari 1991 en symbolisk vallfart, för att stöda "dem som drabbats av kriget" - dvs inte till Kuwait, inte till Irakiska Kurdistan eller Basraprovinsen, utan till Israel. Man kan tycka att det funnits anledning företa sådana resor i samband med en hel rad av blodiga krig under de senaste fredsåren, där sannolikt offren uppgått till mer än 3 personer, avlidna i hjärtin­farkt. Att så inte skett vittnar om att det i själva verket är det gamla Israelkom­plexet som spökar, det som i vår tid alltid plockas fram då man önskar få västerländska intellektuella och syföreningar att tänka med underlivet.

Dessa människor stred från säkra positioner på kultur- och ledarsidor, eller med gott hopp om att snart erövra dem. De hade svenska UD och hela USA-alliansen i ryggen.  De har haft 100%-ig uppslutning från svensk militär, näringsliv och över­klass. De var ändå till­räckligt inskränk­t uppblåsta för att inbilla sig, att det spel de nu, inför kriget i Mellanöstern 1991, uppförde, skulle kunna uppfattas som en nypremiär på den an­ti­fascis­tiska kampen under en tid då Sverige utifrån hotades av tysk ockupa­tion och inifrån av samma sorts krafter som idag härhemma stöder USA-allian­sen.

Nu trodde de sig försvara demok­ratin och framåtskri­dandet genom att stöda Israels allt­mera öppet fascis­tiska stats­politik, som vore Tel Aviv ett demokra­tins Thermopyle. I en intervju kring 50-årsminnet av Karin Boyes bortgång exponerade Agneta Pleijel mycket riktigt sin starka identifikation med Boyes patos.

Pleijelcitatet ovan är ett av de mest klara beläggen för Det Heliga Landets symbolvärde: såsom den civiliserade världens, dvs kristenhetens utpost mot barbariet. Andra exempel saknades inte:

 "Ett ställningstagande till kriget är också ett ställningstagande för eller emot vår egen kulturs centrala värden och ytterst sett om de är värda att ta till vapen för att försvara" (Håkan Arvidsson, f.d superleninist, i Expr.)

Så har de härskande klasserna i Europa framställt området alltsedan korstågstiden. Detta oaktat vår kulturs vagga i de flesta avseenden snarare stod i just Irak, vid Eufrat och Tigris 3000 år F Kr än i Jerusalem för tvåtusen år sedan. Och ett korståg, med alla dess ingredienser:  anfört av krigare, försvarat och hyllat av präster och gycklare och finansierat av krämare är vad USA:s och Storbritanniens krig mot Irak och arabfolken hela tiden har varit. Inget tycks ha ändrats härvid. De zionistiska intellektuella märkte inte att de med andra ord bara upprepade de motiv de väster­ländska stormakterna använde förra gången de invaderade Mellanös­terns länder. De uppvisade en helt otrolig grad av minnes­förlust inför USA-imperialis­mens angreppskrig, atom­vapenhot, sanktio­nering av folkmord och tortyr i fyra världs­delar. De poserade som banerförare för fra­måtskridande och demokrati.

"Det land som har största inflytandet över regionen, över Golfen och dess olja kommer att kunna upprätta sitt välde som supermakt utan att någon har något att sätta emot. Om befolkningen vid Golfen och i hela arabvärlden inte ser upp kommer denna region att regeras efter Förenta Staternas vilja. Oljepriserna kommer t ex att bestämmas utifrån vad som passar amerikanska intressen, inte andra folks"

Detta yttrande fälldes vid arabtoppmöte i Amman 23.2.1990 av Saddam Hussein och syftade på den nya situation som skulle uppstå i Mellanöstern efter Sovjetunionens förestående sammanbrott som rivaliserande supermakt. Det är denna inställning, snarare än hans inhemska terrorvälde och hans förföljelser av nationella minoriteter som skulle göra honom till USA:s hatobjekt nummer ett. Förutom att spegla Iraks dåvarande egna ambitioner som regional militär och ekonomisk stormakt speglar det nämligen ganska exakt verkligheten som den var och som den utvecklats under det sista decenniet. Det förklarar mer än tusen fraser om värnet av Israel och av västerländska värden vad Irakkriget handlade om - och varför USA och Storbritannien är så angelägna om att mot en FN-majoritets vilja upprätthålla det än i dag.  

Ty vad blev resultatet av Golfkriget? I vilket spel deltog våra heroiska värnare av västerländska värden?

1. Klanen Sabah, dvs västmakterna, återinsatt som väktare över Golfen och dess oljetillgångar

2. Den "blodtörstiga diktatorn", "vår tids Hitler", dvs USA:s förre allierade Saddam Hussein säkert i sadeln tills man i USA hittat en regim, skendemokratisk eller öppet diktatorisk, som bara skiljer sig från Saddam genom sin större följsamhet mot oljekapitalets diktat.

3. USA:s och Storbritanniens militära närvaro i Golfen utvidgad och permanentad.

4. USA:s politiska herravälde över Mellanöstern befäst och utvidgat.

5. Tendentiellt fallande oljepriser - som vi småkonsumenter naturligtvis inte märker mycket av, men som uppskattas av Irakkrigets finansiärer.

6. Permanent folkmord på Iraks folk genom bojkott och illegala bombningar.

7. Möjlighet för Israel att fullborda den etniska rensningen av landet genom att få acceptans för upphävande av den FN-resolution som ger de fördrivna palestinierna samma rätt till återvändo och egendom som t ex exnazisterna från Östra Tyskland beviljats.

8. Västmakterna kunde redan åren därpå ostraffat ignorera folkrätten och utan FN-sanktion intervenera för att stycka upp Balkan. Varvid vår regering och våra värnare av västerländska och folkrättsliga värden vände kappan efter västanvinden och förklarade att "humanitära" i stället för folkrättsliga överväganden numera borde styra den internationella politiken.

Det fanns inget nödvändigt samband mellan Iraks ockupa­tion av Kuwait och USA:alliansens krig mot Irak. USA valde att i just detta fall åberopa folkrät­ten, för att med dess hjälp föra ett angrep­pskrig i Persiska Viken. Syftet var för USA är att flytta fram sina positio­ner i en period, då Sovjets och Kinas stöd i FN:s säkerhetsråd kunde köpas till överkomligt pris. Vidare att i linje med traditio­nell västimperialist­isk politik kväva varje tendens till arabiskt natione­llt enande. Och i sista hand - att stärka sitt ekonomiska och militära grepp över oss alla.

Matkosmetik

För 20-30 år sedan hjälpte jag till med en långtradartransport av 20 ton blåbär från de värmländska skogarna till Holzminden i Tyskland. Bären skulle användas för produktion av blåbärsyoghurt.

Fabriken låg nära centrum av staden. Denna var insvept i ett moln av söta dofter och framme på fabriksområdet förstod vi anledningen. Om vårt bidrag till produkten bestod av några ton bär av vid framkomsten ganska tveksam kvalitet och smak så var den kemisk-tekniska industrins avsevärt större och mera betydelsefullt: hundratusentals ton kemikalier, essenser, aromatiska oljor, estrar låg lagrade i 200-litersfat på området och gav hela trakten dess atmosfär. Blåbären användes mest som färgämne i en produkt som varje morgon konsumerades av folk som därmed sannolikt trodde sig förbättra sin hälsa genom att avnjuta en "naturprodukt".

Smaken är som bekant liksom baken delad[1][2]. Nämligen av många. Ty vi människor har många födoämnen, om vilka vi är eniga att de smakar gott (t ex smultron) och många om vilka vi är lika eniga om att de smakar illa (t ex ruttna morötter). Även om vi således av reklamen med muntra tillrop uppmuntras att odla vår sk individuella smak utgår samma intressenter i sin dagliga gärning från det påtagliga förhållande, att vi som art har det mesta gemensamt vad gäller smak för olika födoämnen. Det är det som gör industriell produktion av välsmakande mat möjlig. Och det är delvis hemligheten bakom framgången för såväl godisfabrikanter som Marabou, kattmatsfabrikanter som Whiskas och för skräpmatkedjor som McDonald´s, som vet vad folkmajoriteten och fä gillar, om de får välja själva, och som ger dem just detta[1][3].

Under årmiljonernas lopp har våra djuriska och mänskliga förfäder åt oss utvecklat ett mycket känsligt smak -och luktsinne. Även om vi har en bit kvar till t ex hundens förmåga att urskilja dofter har vi utvecklat en förmåga att i luften känna av substanser vid en halt av 3 biljontedelar. När vi säger att det luktar kaffe, t ex , har näsan registrerat dofterna av uppåt ett tusentals olika ämnen och hjärnan har bearbetat informationen och dragit en slutsats. En jordgubbes arom är sammansatt av omkring 350 olika ämnen i samverkan (se här bredvid för ett förenklat recept!). Smak-, dvs luktämnen i vanlig sötpaprika kan spåras i kvantiteter nedåt 2 per miljarden - en droppe kan alltså påverka smaken i en vattenmängd motsvarande en större simbassäng.

Dvs i första hand är det luktsinnet vi utvecklat, eftersom smaksinnet ju i stort sett bara kan skilja på fyra kvaliteter. De har gjort det för sin överlevnad som individer och arter, inte för att snobba med i mat- och vinspalter. Det gällde att, helst innan andra hunnit före, med lukten avgöra om en fiende eller, i lyckliga fall, en brunstig hona fanns i närheten. Det gällde också att snabbt som ögat kunna avgöra om ett bär är nyttigt eller giftigt.

Under senare århundraden har vi övergett självhushållet och dragits in i industriell produktion även vad gäller vår föda. I allt större utsträckning äter vi industriellt producerade och bearbetade födoämnen, trots att reklamen försöker övertyga oss om att vår mat blir alltmera "naturlig" med hjälp av steppande kor i solnedgångar och bondska blekingar som säger "gött-gött". Eftersom de processer födan utsätts för påverkar smakämnena så att inte mycket av den ursprungliga smaken återstår måste smakämnen ofta tillsättas efteråt i artificiell form. Detta sker i en utsträckning som är otillräckligt känd för den ätande allmänheten.  Eftersom födans färg och konsistens, på samma sätt som smaken, haft betydelse för oss och andra djur då det gällt att avgöra om en frukt är mogen, om ett bär är giftigt och en köttslamsa skämd spelar denna också stor roll för vår upplevelse av maten - vi skulle t ex inte direkt uppskatta att äta en grön biff eller en gredelin banan på samma sätt som i originalfärgerna. Mat med sjaskig färg tenderar att smaka sjaskigt, mat med klar färg och lagom tuggmotstånd smakar bäst. Att ge, eller återställa den denaturerade födans konsistens och färg är därför också en grannlaga uppgift för livsmedelsindustrin - och det sker med hjälp av artificiella sk konsistensgivare och färgämnen. Kosmetiken spelar därför lika stor roll inom livsmedelsindustrin som inom skönhetsvården - och ofta användes samma substanser  för att få matens utseende mera aptitligt som för att få kvinnoansiktet att göra det. Titandioxid, t ex, som vitt färgämne används såväl i målarfärg, i ansiktscremer och för att få frukostflingor och karameller vitfrostiga på ytan.

Nå, men numera kräver ju vi miljömedvetna konsumenter "naturliga produkter" -dvs även vad gäller färg och smakämnen? Jo, och producenterna har  - på sitt sätt -anpassat sig. "Naturliga tillsatsämnen" skall, för att få kallas så, helt och hållet framställas ur naturliga källor, som örter, kryddväxter, frukter, grönsaker, oxkött, kyckling, jäst, bark, rötter etc. Konsumenter fylls av välbehag så fort ordet "naturlig" skymtar på innehållsförteckningen , dock utan att alltid ha klart för sig vad ordet betyder eller icke betyder. Man tror sig förstå att man konsumerar något som är mindre skadligt än vad "kemiska produkter" är, eller låter.

Å andra sidan ger vår tillvänjning vid industrimat upphov till nya oväntade produkter - som t ex "Baby-drops" i USA, ett extrakt på droppflaska som ger en lätt plåtsmak åt födan om man tillsätter ett par droppar.  Ty liksom vi som barn ibland hade svårt att dricka "komjölk" när vi väl vant oss vid den smakmässigt mera utslätade mejerimjölken börjar folk till den grad vänja sig vid  att äta mat som konserverats i plåtburk, att de inte längre fördrar t ex en varmkorv eller fruktsallad som inte förvarats på detta sätt.

Men distinktionen mellan natur och kemi kan vara svår och vilseledande. Om man t ex önskar tillsätta banansmak kan man destillera amylacetat från bananer med hjälp av ett lösningsmedel. Smaken kallas då "naturlig". Om man i stället blandar ättika med amyl och alkohol och använder svavelsyra som katalysator får man också amylacetat - men nu som en kemisk produkt.

Den naturliga produkten är inte alltid oskadligare. Om man framställer mandelextrakt  (benzaldehyd) direkt ur mandel, aprikoskärnor eller persikokärnor innehåller produkten blåsyra, cyanväte. Om man däremot framställer den kemiskt ur kryddnejliksolja och amylacetat innehåller den ingen blåsyra, men betraktas som en kemisk produkt och är billigare. Producenten är ofta samma företag och tillhandahåller båda produkter. Det har med viss rätt  sagts att "naturligt smakämne" endast betyder " smakämne, framställt med ålderdomlig teknologi".

Även om mycket omfattande listor på kemiska substanser skall till för att skapa ett smakämne är det ofta en enda ingrediens som är den avgörande:

Etyl-2-metylbutyrat luktar precis som ett äpple

Metyl-2-pyridylketon får vad som helst att smaka popcorn

Etyl-3-hydroxybutoanat ger smak av marshmallow

Amylacetat ger stark banansmak

Hexanal ger lukt av nyslaget gräs

3-metyl-butanonsyra har omisskännlig kroppsdoft etc.

Numera är gränslinjen mellan naturligt och kemiskt än svårare att dra. Mycket komplexa smaker kan framställas genom enzymreaktioner, jäsning och genom odlade vävnader och svampar. Sådana smakämnen klassas i regel som naturliga. Man kan framställa animaliska smakämnen som smörsmak, färskt gräddsmör, ostigt smör, mjölkigt smör, smält smör och superkoncentrat av smörsmak i vätske- eller pulverform. Olika sorters köttsmak framställs genom att hetta upp blandningar och socker och aminosyror. Den sistnämnda tekniken har McDonald´s i USA använt sig av för att slippa oxtalgen i sin pommes frittes. I andra länder, t ex Frankrike, använder McDonald´s sig fortfarande av ankflott eller hästtalg för sina frittes.

Å andra sidan innehåller McDonalds "Chicken McNuggets"  extrakt av oxkött. Man tillsätter även röksmak (rök alstras genom att värma upp trä och samla upp röken i vatten) för att ge intryck av att maten grillats över träkol.

Att vara konsekvent vegan är inte lätt om man äter processad föda. Tillsatsämnena innehåller ofta oväntade animaliska produkter. Ett vanligt rött färgämne ( t ex i läppstift) användes stundom i födoämnesindustrin under namnet cohineaextrakt eller karminsyra. Det framställs ur de torkade och pulveriserade kropparna av sköldlushonor av arten Dactylopius coccus costa   som lever på kaktusfrukter fr a i Peru och på Kanarieöarna. Den röda färgen kommer från kaktusbären och anrikas i honor och larver. Karminsyra används ofta för att färga isglass, karameller, fruktfyllningar och vissa fruktdrycker.

Matlagning har alltid varit kemi, oavsett vi vetat om det eller inte.

Luktens, färgens och konsistensens betydelse för upplevelsen av mat och dryck, inte bara för vår överlevnad och hälsa, har varit känt i tusentals år och utnyttjats av varje kock. Men det är först i vår tid, då matproduktionen och distribution sker i samhällelig skala som det blivit en samhällsfråga. Och som det börjat uppstå intresse att slå blå -eller gröna -dunster i ögonen på konsumenten, t ex  genom kryptiska innehållsdeklarationer och genom att bolla med delvis missvisande begrepp som "kemisk" eller "naturlig" i samband med maten.

Men vill vi ha produktion, marknadsföring  och distribution av mat organiserad för att maximera konsumtionen hos konsumenterna och vinsterna hos producenter och distributörer - så får vi nog ha det såhär.
 

[1][1] Se om detta och det övriga förspelet till kriget i Pierre Salinger- Eric Laurent: Guerre du Golfe, Le Dossier Secret Paris 1991.

[1][2] Merparten av faktaunderlaget har hämtats från Eric Schlossers artikel " Why McDonald´s Fries Taste so Good" i januarinumret av Atlantic Monthly på www.

[1][3] Recept på jordgubbsaromen i Burger Kings Milkshake. Man kan utgår ifrån att McDonald´s har ett recept av liknande komplexitet:Amylacetat, amylbutyrat, amylvalerat, anetol, anisylformat, benzylacetat, benzylisobutyrat, smörsyra, cinnamylisobutyrat, cinnamylvalerat, cognacessensolja, diacetyl, dipropylketon, etylacetat, etylamylketone, etylbutyrat, etylcinnamat, etylheptanoat, etylheptylat, etyllaktat, etylmetylfenylglycidat, etylnitrat, etylpropionat, etylvalerat, heliotropin, hydroxyfenyl-2-butanone (10 % alkohollösning), a-ionone, isobutylanthranilat, isobutylbutyrat, citronessensolja, maltol, 4-metylacetofenon, metylanthranilat, metylbenzoat, metylcinnamat, metylheptine carbonat, metylnaftyl ketone, metylsalicylat, mintessensolja, neroliessensolja, nerolin, nerylisobutyrat, orrissmör, fenetylalkohol, ros, rometer, g-undecalaktone, vanillin samt lösningsmedel.

Om Livets Mening

Till och med när alla möjliga vetenskapliga frågor besvarats, känner vi det  som om våra livsproblem ännu icke alls berörts. Visserligen återstår då inte  heller någon fråga, och just detta är svaret. (Ludwig Wittgenstein)

Tänk er en barock födelseannons enligt följande:

Att någon börjar leva betraktas som  meningsfullt, ja, till och med som en positiv händelse, trots att ju inte alla nedkomster är planerade eller alla levnadslopp problemfria.  Därför ryggar vi tillbaka från denna annonstext, trots att den i sig är ganska rimlig, med tanke på dagens tema.

Frågan varför finner man däremot ofta i dödsannonser, särskilt då någon (ung) människa har ryckts bort.

Varför föds man och varför dör man? Vad skall det vara bra för?

Om man som kristen svarar den som frågar, att det finns en mening i allt som sker, men att den ofta är fördold för oss, då ställer man frågan om Gudstron på sin spets. Den  Gudsbild som här förutsätts är oförenlig med den moderna visionen om Gud som trivselskapande faktor i människans tjänst. Den förutsätter att vi är till för Guds skull, inte han för vår. Så kan man förstås se det. Men det är ungefär som då vi idag skall trösta oss med att ”ekonomin är på rätt väg”  eller ”marknaden är nöjd” i en situation då arbetslösheten ökar och välfärden minskar. Man måste vara sant troende för att finna tröst. Många av oss är ju inte det, varken då det gäller Gud eller Kapitalismen.

Men driften att finna en mening och ett sammanhang i tillvaron är äldre än båda.

Ja, vad är då meningen med livet?

Bland det viktigaste här i livet är i alla fall att inte göra bort sig, eller att vara naiv.

Det finns många sätt för en händig person att undvika att göra ett naivt intryck då någon frågar en om livets mening.

T ex

1. Den idehistoriska föreläsningen: vad har folk genom tiderna haft för uppfattning i frågan?

2  Den sociologiska analysen: vad anser olika samhällsklasser och generationer i frågan?

3. 3.  Den begreppsanalytiska metoden: vad kan man överhuvudtaget mena med att någonting har mening?

4. 4.  Den terapeutiska metoden: -Vad tycker du själv?

Det blir bara tyvärr ofta som i Sören Kierkegaards berömda vits om filosofien:

Jag såg en skylt på gatan:

Jag gick dit med min tvätt, men blev besviken. Det var inte en mangelbod -det var en skyltaffär.

 Man väljer alltså att gå runt frågan. Man har blivit en skyltförsäljare, en i och för sig hedervärd verksamhet, men  inte den som efterfrågades.

Överhuvudtaget tycker vetenskapsmän, eller vi som imponerats av deras sätt att tänka, inte om frågan varför - den  är alltid dubbeltydig och förutsätter  antingen ett orsak-verkanssamband som aldrig slutgiltigt kan styrkas, eller bottnar i föreställningar om dolda ändamål för objektiva och blinda processer. Barn tycker inte heller alltid om att man frågar dem varför, t ex då de gjort något hyss bara för att de kände för det vid tillfället - en av många likheter mellan barn och vetenskapsmän.

Likafullt ställer folk frågan.utan att imponeras av den logiska vetenskapen.

När är det rätt att fråga varför och när är det fel? Är lärda personer de rätta att besvara frågan om livets mening? Troligen inte, ty en professor i filosofi upplever inte nödvändigstvis mera mening i sitt liv än andra -precis som en professor i  mag-tarmsjukdomar inte behöver ha en bättre matsmältning än vi andra.  

Kanske skall man i stället lyssna till folk, vars liv man avundas, och höra vad de har att säga? Jovisst, detta är vad folk ofta gör, det ser man i varje veckotidning och TV-soffprogram, där folk som visat sig duktiga på att sparka boll eller spela elgitarr förutsättes ha intressanta saker att säga vad gäller bl a livets mening .

Har folk här som så ofta en poäng?  Är det så orimligt att försiktigt lyssna på  en person som man tycker har utmärkt sig och höra om hans åsikt? Att göra en enda sak, och att göra den riktigt är kanske ett möjligt sätt att leva sitt liv, även om det är att slå på en boll så den far över eller i ett nät. En zenbuddhist skulle kanske tycka så.  Kanske kan vi lära av sådana och få ett meningsfullt liv?

Men de flesta av oss är ju inte och blir inte sådär unikt duktiga på något speciellt? Vad skall vi då svara om någon ändå frågar oss (fast risken är väl inte så stor)?

Vi borde kanske hålla tyst i frågan, följande filosofens berömda maxim, att  varom man inte kan tala, därom måste man tiga. ...

Fast då skulle det ju inte bli ganska tyst i landet.

Hur förhåller det sig då med livets mening, frågar den otålige -  till saken!  Varför söker vi ständigt efter  att formulera den i ord, då vi ju ändå i praktiken beter oss som om livet hade mening, blir glada när någon föds och förväntas bli ledsna när någon dör - i synnerhet om vederbörande tillhör kungahuset och enligt uppgift gjort ovärderliga insatser för skridskosporten eller minröjningsarbetet?

Jag skall erkänna, att jag ändå har en böjelse för den begreppsanalytiska vägen (se ovan) till denna fråga.. Dvs, jag påstår inte att den är den enda, eller att den leder till målet, men jag tycker att man någon gång bör prova den , och detta säger jag med risk för att sälla mig till skyltmånglarna.

Alltså provar jag den.

Jag påstår således att man kan komma en bit närmare livets mening genom att analysera vad mening innebär - och vad det inte innebär.

Alltså:  Vad menas med mening?

Varför begär vi av livet, som ändå ger oss allt annat, att det därtill skall ha en mening, ett syfte?  Svaret är att vi inte kan låta bli, och jag avser att visa varför.

I Begynnelsen var ”Handlingen” sade Goethe, och det hade han alldeles rätt i. Det är bara Johannesevangeliet som har en annan uppfattning och hävdar att Ordet var först. Liksom hjärnan har utvecklats hos oss på grundval av våra flinka och användbara händer har våra abstrakta begrepp utvecklats ur konkreta, ”handgripliga” (sic!): Jag tar nu t ex ett ”grepp” om mitt ämne, jag ut-”vecklar” min tankegång, och jag ”slår fast” vissa upp ”fattningar”. I en viss bemärkelse kommer vår hjärna efter handen (kroppen) och söker tolka vad det är den håller på med, ge det en mening, integrera våra handlingar. Utvecklingshistoriskt är det lättare att inse -men det gäller även i övrigt.

Även handens verksamhet kräver planering, så fort den inriktar sig på framtiden, och där kommer hjärnan in och skapar en bild  (begrepp) av målet, ändamålet, meningen med vår verksamhet..  Det är ungefär det som existentialisterna menar, då de på sitt snåriga sätt säger, att då det gäller vardagslivet så tycks oss essensen (dvs planen, meningen)komma före existensen (praktiken). Skall vi sedan samarbeta med andra kommer förstås språket in som ett praktiskt hjälpmedel

Exempel:

Om du och jag håller på att holka ur en trästam har vi en gemensam plan för verksamheten, en ”mening” med vårt arbete. T ex  att göra en båt. Meningen med båten är att vi skall kunna ta oss ut på sjön. Var är det för mening med det? T ex  att vi skall kunna fiska. (jag är medveten om att du också kan ha andra planer för båten vilket kan leda till målkonflikter). Meningen med fisket är att vi skall få mat. Så långt är vi helt överens vad gäller det meningsfulla i vår verksamhet, och vi har gemensamma begrepp om vad som menas med båt, fiske, mat.

Vi inser också att vi behöver mat för att leva. Men sedan är det stopp. Om vi fortsätter kedjan med påstå att vi skall leva för att kunna holka ur trästammar etc.... så låter det bara löjligt. Inte ens spillkråkor lever för att holka ur trädstammar, bara genom att göra det, precis som  du och jag ovan. Djur och mycket små barn beter sig - vi färdiga människor handlar.

Endast vad gäller människors enskilda handlingar är det meningsfullt att fråga varför.

Livet är ingen handling.

Det begrepp om meningsfull verksamhet, som fungerat så bra vad gäller det dagliga livets enskilda handlingar fungerar alltså inte så bra, om någon går ett steg längre och ställer frågan om varför vi då överhuvudtaget skall leva, dvs frågan vad som är syftet, ändamålet med livet. Vad som är tillämpligt för delarna gäller inte nödvändigtvis för helheten. Livet är ingen handling. Det är en process, där våra handlingar ingår som ett element..

Livet är just helheten. Det finns ingen punkt därutanför där vi kan ställa oss och fälla meningsfulla utsagor om det. Existentialisterna, som älskar abstrakta formuleringar, säger, att då det gäller människans tillvaro i stort, då kommer existensen före essensen (dvs planen, meningen uppstår i själva det praktiska livet)

Begrepp är bra att ha, men de har alla sina begränsningar. Precis som begreppen upp och ned, som är ovärderliga då vi håller oss på jorden och i dess gravitationsfält, blir helt meninglösa (sic!) om vi far ut i universum. Att ställa frågan om hela tillvarons mening är att använda begreppet mening utanför dess tillämpningsområde, ungefär som att fråga om specifika vikten på en tanke eller färgen på en atom. Man arbetar för att.. och man fiskar för att... men man lever inte för att.... Livet är helt enkelt ett självändamål. Vem argumenterar för t ex månförmörkelser och årstider?

Om man tror sig behöva, eller ens kunna , argumentera för livet, allas eller sitt eget, ungefär som Martin Ljung i sketchen med mannen som tappat sitt personbevis,  så har man hemfallit åt illusionen att man kan stå utanför tillvaron och ändå säga något vettigt om den.  

Jag tycker det är en viktig tanke , om än inte så originell, detta, att man inte kan och därför inte behöver ursäkta att man lever, och att detta gäller oss alla. För oss hedningar, i varje fall för mig, är detta en möjlig logisk grund för uppfattningen om människornas lika värde. Till skillnad från de slavägare som författade den första deklarationen med denna innebörd, anser jag dock att människors lika värde också måste innebära jämlikhet i detta liv, i samhället, inte bara inför Vår Herre.

Jag säger inte att min värdering av jämlikhet orsakats av mitt sinne för logik, och att de som har en annan värdering måste vara ologiska,  men min böjelse för jämlikhet (som jag säkert förvärvat på annat sätt) kan få ett stöd i logiken i detta resonemang. Ur detta perspektiv är nämligen USA:s president inte mera nödvändig eller välmotiverad än en långvårdspatient i Kuala Lumpur eller ett kommunalråd i Ljungby. Det är ingen slump att vissa föds till makt och rikedom och andra till tiggarstav - men vem som föds till det ena eller andra, det är det slumpen som styr. Detta kan vara svårt att smälta för de lyckligt lottade (därför kan det vara så fördummande att vara född till makt och rikedom), men för oss andra är det lättare att förstå. Det är denna slump vi med slumpens hjälp försöker rätta till då vi spelar på Bingolotto.

En kristen skulle kanske nicka instämmande och säga: -Javisst - vi är ju alla lika (små?) inför Gud! Och inte mig emot, om det hjälper honom att leva därefter. Men kanske är skillnaden ändå viktig: Jag talar om vårt förhållande till varandra, inte inför någon Gud. Jag  godkänner inte att man förringar de avgrundsklyftor mellan samhällsklasser och nationer som faktiskt finns genom att framhålla en ännu större klyfta.

 I den världsbild jag representerar finns ingenting utanför livet, helheten. Det finns ingen Gud därutanför som styr vår tillvaro, som straffar eller belönar -det får vi själva stå för. Vår värdering av livet och dess mening måste hämta sitt material ur själva livet.  Var annars?

Oavsett man uppfattar jämlikheten mellan människor som en logisk följd av att de är självändamål , eller av att de är Guds barn, har det historiskt dock inte varit jämlikhet och endräkt  som präglat samhällets organisation.

Alltsedan Kain och Abels dagar har människosläktet varit så långt från en enda lycklig storfamilj man kunnat tänka sig.  Min grunduppfattning är att orsaken till detta är högst inomvärldslig och materiell. Detta är ingen särskilt radikal uppfattning. Det är det många som i princip håller med om det.

Det är till och med lätt att få medhåll om man suckar och säger att människan är ond. Det är till och med modernt i vissa kretsar. Såväl satanisterna som den ortodoxa tron, vilka just i detta avseende är överens, ligger i tiden. Jag tycker bara det är trams. Och f.ö. den som säger det - är han då inte en människa?

Ond jämfört med vad? Ondska och godhet är omöjliga begrepp utanför ett mänskligt socialt sammanhang. Djur kan inte vara onda eller goda - den som påstår att duvan och god och höken ond skulle få sin världsbild komplicerad redan genom att skaffa sig ett duvslag.

När Djävulen frestar Jesus i öknen så är detta för mig en olämplig lokal för utövande av ondska, eftersom, vad oss icke-troende anbelangar, synd och ondska handlar om sociala normer och vårt brott mot dem. Här skiljer jag mig definitivt från bl a den kristna uppfattningen.

Mot den kristne guden  kan man nämligen synda även om man som Adam ett tag är ensam i Universum. För att få riktig fart på synden måste man dock åtminstone vara två, det insåg redan författarna  av Första Mosebok. Ensam i öknen har man inga sociala normer att bryta mot - ont och gott alstras i vårt sociala liv. Återstår egentligen bara synden Hybris.

De kristna har en mytologisk förklaring till ondskan: Människan skapades för att vara Guds avbild. Ändamålet, meningen (sic!) var att hon skulle vara honom till behag. Gud försåg bl a människan med en fri vilja. Den utnyttjade hon till att falla i synd, därtill förledd av den Onde - det var faktiskt hennes första självständiga handling- och så var eländet igång. Synden kommer utifrån (ormen!) -eller gör den det? Den kristna traditionen har som bekant betydande intellektuella problem med att förklara hur ondskan vann insteg i skapelsen. I Svenska kyrkan av idag talar man ganska litet om synd. Detta sammanhänger sannolikt med att kyrkans funktion som inpiskare av överhetens normer numera är mindre viktig - den fungerade bara så länge en majoritet av menigheten verkligen var troende. Massmedia har idag övertagit denna funktion. Kyrkan har nu börjat ställa frågor - något som säkert inte var dess roll i tidigare historiska skeden, då den stod makten närmare. Jag tvivlar på att jag skulle ha fått skriva såhär om jag levat då. Eller fått leva om jag skrivit såhär.

 Kyrkans värdering av den enskilda människans självständiga sökande var också annorlunda.

Den kristna traditionen brukar konsekvent blanda ihop den ontologiska frågan: Varifrån kommer vi? med den etiska: Vad bör vi göra när vi nu ändå finns här? Det är naturligt om man tror att Bibeln är en uppenbarad sanning, ty den ger ju, i likhet med andra religiösa urkunder, i ett slag svar på båda frågorna. Gud har skapat oss sig till behag och i Mose lag och genom sin son Jesus Kristus lagt fast hur vi skall handla mot honom, mot naturen och mot varandra. Jag tycker att kristendomen i detta avseende delvis har rätt i sin sammanblandning. Men jag hävdar med många att redan ett ytligt studium av Bibeln och den värld den speglar lämnar argument för en helt inomvärldslig tolkning av etikens ursprung:

Betrakta Tio Guds Bud på lite avstånd, de regler som skall ge en handgriplig definition av ett gott och ett ont handlande! Vi kan lämna de första två buden därhän, ty de berör förhållandet till Gud, och sådant saknar jag. De flesta av oss nutida svenskar förstår dem överhuvudtaget inte, eller kan bara förstå dem metaforiskt. Sabbatsbudet bryter vi också numera hejdlöst mot utan att uppleva oss som syndiga, vi är ibland till och med av våra herrar (som vi bör vörda) ålagda att göra det - Gamla Testamentets motivering för budet vilar ju inte på behovet av arbetarskydd och veckovila.

Fjärde budets vördnad för föräldrarna utvidgades av Luther mycket konsekvent till att även gälla arbetsgivaren,  och handlar ju om  lydnad och om klanens anseende. Stöldförbudet och alla övriga bud med undantag av dråpförbudet gäller privategendomens helgd (det gäller även horförbudet). Att man inte skall slå ihjäl sin nästa vill jag sådär i allmänhet skriva under på, men budet gäller här, liksom i det militära, uppenbarligen endast den egna stammen. Den som i GT slår ihjäl flest människor är ju f.ö. Jehova själv.

Genom att se lite kallt på dessa bud inser man att de må ha överlämnats på Sinai med Guds egen signatur under stenskriften, men det verkar som om de dessförinnan dikterats för Vår Herre av det dåtida samhällets egendomsägande och företagande elit.  

Det är min djupa övertygelse att det nu som på GT:s tid är livet som ger upphov till läran -inte tvärtom. Frågorna om varför och varthän, frågan om mening uppkommer och formuleras i det praktiska livet. Om man frågar efter livets mening beror detta på det liv man lever i denna världen och de problem man möter där.

Var annars?

Vi bör alltså inte fråga varför, utan hur vi lever, och mera frukta ett dåligt liv än vi fruktar döden. Ty där döden är,  är inte jag, och där jag är,  är inte döden.

Hur bör vi då leva?

Det var naturligt för en generation, som stod med ena benet i kristendomen samtidigt som man revolterade mot den, att säga att eftersom Gud var död är allt tillåtet. Detta visar ju bara hur beroende de var av Gud - de trodde fortfarande att Gud var lagens upphov. Men lag och moral är människoverk.. Det blir de inte sämre av. Och allt är inte alls alltid tillåtet.

Frågan om vad som är ont och vad som är gott formuleras utifrån  en grunduppfattning, om hur samhällslivet bör vara. Det visar Tio Guds bud tydligt. Och det visar Svea Rikes lag också. Vad bestämmer då, i sin tur, vår uppfattning om hur samhällslivet bör vara?

I väsentlig utsträckning bestämmes vår uppfattning om hur samhällslivet bör vara av vår position i samhället. Den som inte håller med mig om detta kan säkert finna exempel till stöd för sin åsikt - men i stort är det faktiskt så.

I den mån folk med låg position i samhället genom tiderna har tänkt till så har deras vision varit en vision av jämlikhet: det är gemensamt för såväl urkristendomen som  för socialismen. I den mån kristendomen sedermera tidvis gått andra vägar beror det nog inte på ändringar i Guds Ord, utan på vem som haft tolkningsföreträdet. I den mån de med makt och rikedom har tänkt till har det varit för att finna på argument mot jämlikheten. Och på den vägen är det.

Jag har svårt att tänka mig ett gott liv annat än bland jämlikar. Jämlikheten måste också omfatta friheten - var är det för frihet, som är möjlig att köpa upp och monopolisera? Att t ex sätta frihet i motsats till jämlikhet, som av och till, bl a nu, är på modet, och hävda att vi måste ha mindre jämlikhet för att inte inkräkta på friheten är ideologiskt bondfångeri. Det kan jämställas med patriciern Agrippas strafftal till de upproriska slavarna i Rom, där han försökte övertyga dem om det onaturliga i att samhällskroppens händer gjorde uppror mot det huvud som styrde dem. Helt naturligt uppkommer sådana tankefigurer i ett samhällsskikt som redan är mera jämlikt än andra och vill ha fria händer att berika sig och åtjuta sina privilegier.  Jag är däremot en varm anhängare av Jantelagen. Man bör aldrig ursäkta sig genom jämförelser med andra men heller aldrig hålla sig bättre eller högre. Det finns inga berättigade privilegier.

För mig och många andra är följaktligen handlingar som befrämjar jämlikhet goda. Det är meningsfullt att arbeta för dem. Gärningar som går emot jämlikhetskravet är onda - t ex främlingsfientlighet, karriärism, kvinnoförakt, till nyliberalism förklätt hat mot underklassen. Det är meningsfullt att bekämpa dem. Någon skulle kanske säga att detta är att politisera. De som säger det betraktar sitt omdöme  som en opolitisk utsaga.  Men om det krävs att man skall politisera för att främja det goda så bör man göra det. Gott och ont uppkommer i samhället och finns bara där. Så länge det finns gott och ont så finns det en mening med vad vi gör. Det vi vill -det kallar vi det goda, det vi tar avstånd från -  det kallar vi det onda. Låt gå för att vi på grund av vår komplicerade själ och våra bristande insikter stundom likt Saulus handlar tvärtom - utan en uppfattning om mening och sammanhang har vi svårt att förankra också våra moralbegrepp, som vi inte kan klara oss utan. Vi har svårt att överhuvudtaget orientera oss i tillvaron. Det är ett av skälen, kanske det viktigaste, till att vi envisas med att finna en mening i tillvaron. Vi behöver det, eftersom vi inte är  barn, inte djur som beter sig, utan vuxna människor som handlar.

Därför söker vi en Mening i tillvaron. Vi kan helt enkelt inte låta bli.

Religionen erbjuder fantastiska och mytologiska svar på våra eviga frågor. Om frågorna en gång för alla kunde besvaras skulle religionen vara död. Nu återuppstår den ständigt i nya former. Det är inget bevis för att den är sann eller nyttig, bara på att det finns ett behov, som man med dess hjälp söker fylla.  Detsamma gäller f.ö. om droger, så den religiöse bör icke förhäva sig..

När vårt läge är betryckt, våra framgångar usla och samhället inte tycks erbjuda några ljusnande framtidsperspektiv, eller några positiva svar på våra frågor, då vänder vi oss till dessa myter för att få struktur och mening i tillvaron, utan att behöva tränga så djupt in i den.

Idag finns vid sidan av kyrkan en stor mytindustri, ett smörgåsbord av hafsigt hopkomna inom- och utomjordiska livsåskådningar som för självplock utbjudes i kommersiellt syfte. För mig är inte detta slags sökande något alternativ till kristendomen, ingen väg ut ur vår tids elände, det är en del av detsamma.

Vi bör i stället gräva där vi står. Jag har inget emot att gräva med vem som helst, som är enig med mig i det som rör den verkliga världens praktiska problem, oavsett hur han kommit fram till sin uppfattning.

Men felet är kanske också att vi i tid och otid försöker sätta oss i Guds ställe, och söker en mening med stor M, och därför inte ser alla de små meningar med litet m som dagligen driver oss att stiga upp ur sängen, borsta tänderna och äta frukost.

Det finns mindre värden i livet som är ganska oberoende av hur meningsfullt vi för stunden upplever tillvaron dess helhet. Jag skulle till och med vara beredd att medge existensen av värden, tillgängliga för alla, och som saknar stark social eller politisk anknytning. (Jag bortser då från kraftfulla glädjeämnen som ett meningsfullt arbete och kärlek, ty dessa värden är tyvärr inte tillgängliga för alla och alltid

Den första titten ut genom fönstret på morgonen.

Morgonkaffet.

Morgontidningen

Gräs

En bra gammal bok som man hittar.

Regn efter långvarig torka

Bekväma skor.

Gamla bekanta.

En ny bok som man inte läst.

Nya bekanta.

Musik.

Lövsprickningen.

Årstidernas växlingar

En ny tanke.

(fritt efter B.Brecht.)

För många av er är kanske det jag nu sagt bara ett exempel på skyltmåleri, fast det inte var min avsikt. I så fall hoppas jag i alla fall att ni uppskattat skylten.

Hans Isaksson

(Tal hållet på Evangeliska Fosterlandsstiftelsen i Ljungby )

Elva vanliga, men otillräckliga skäl att vara kristen

1. Om det inte finns någon Gud finns det inget rätt och fel och ingen grundad moral

Denna sats är enligt riklig erfarenhet falsk försåvitt man inte med "grundad moral" blott erkänner den moral som är grundad på (en kristen) Gud, varvid den i stället övergår till att bli tautologisk. Jag vägrar att tro att kristna människor är så dåliga att de skulle släppa alla moraliska hänsyn om de upphörde att tro på sin Gud. (Att Dostojevski trodde det sammanhänger med hans speciella variant av kristen tro som utgick ifrån att människan i sig var obotligt ond).

Moral kommer inte ovan- eller utifrån, utan uppkommer i samhället. Så snart grupper av människor arbetar för gemensamma, eller gemensamt ålagda, mål har kommer de att betrakta vissa saker som "rätt" och andra som "fel" i förhållande till detta mål. Dessa föreställningar förändras stundom långsamt genom historien och vissa av dem kvarstår långt efter det att målen förändrats eller glömts bort. Moralbudens ursprung blir då lätt mytiserat - uppfattas som resultatet av en uppenbarelse, t ex.  Andra bud försvinner - även kristna människor äter idag fläsk och arbetar på sabbaten.

Motorcykelligor och bankrånare har sin moral, affärsmän sin och fabriksarbetare eller fåraherdar har sin. Revolutionära grupper har sin, reaktionära sin. Herrar har sin, slavar har sin - vilken dock ofta alltför mycket låter sig influeras av herrarnas.

Ty som regel gäller att den härskande moralen är de härskandes moral. Det gäller även den kristna moralen, som Jesus enligt egen utsago ju kom för att fullborda, icke upphäva. Ett objektivt studium av Tio Gud bud säger mycket om det samhälle vari de en gång formulerats och för vilket skikt av människor däri de gällde - framför allt boskaps-och egendomsägande arbetsgivare av mankön.

2. Upplysningens barn anser " bl a att kristen tro bara är en produkt av okunskap"

Om man i stället skrivit "bl a är en produkt av okunskap" så kan det ligga något däri. Men det är en ointressant aspekt. I vårt samhälle, där den kristna tron haft ett långvarigt inflytande är kristna med all sannolikhet inte okunnigare människor än andra - det är helt enkelt en gammal invand och inhamrad ideologi med makt över, om än numera inte monpol på, vårt tänkande. För att vara ateist i en kristen kultur har man därför måst reflektera och studera en hel del, kristendomen har man där fått gratis och under långa tider påbjuden. Tvärtom är det säkert i en ateistisk kultur - där kräver det möda och arbete att bli kristen.

Idag, då den kristna tron är intellektuellt trängd finns två vägar att få den att gå ihop intellektuellt: 1) Att aldrig konfrontera den med vetenskapen, dvs hålla sig helt okunnig. Om man inte vet något om geologi, fysik eller utvecklingslära - och allmänhetens kunskap är tyvärr ganska klen i dessa avseenden, ty vetenskap kräver mycket arbete - är det lättare att tro 2) Att studera naturvetenskapen, men bortse från allt som problematiserar kristendomen och i stället kasta sig över alla teorier, även gravt felaktiga, som man med rätt eller orätt anser problematisera den världsbild man anser att naturvetenskapen har. Denna andra väg kräver mera arbete och är inte ovanlig bland kristna intellektuella.

3. Ett universum utan Gud har medfört att det Moderna projektet har fått a. negativa och b. intellektuellt  ohållbara följder.

a. Detta är ett pragmatiskt argument för Gud och mot upplysningen. Gud är bra för oss, tro därför på honom! Det står i motsats till pkt 8, som i första hand kräver att Gud framför allt skall vara sann.  Voltaire, den gamle upplysningsfilosofen, tenderade till denna syn - dvs tron var bra för  Andra, för samhället, oavsett Gud fanns eller inte.

Om man med negativa följder menar skändligheter begångna av personer och grupper som omfattat upplysningens världsbild så har denna invändning ungefär samma tyngd som när ateister på den kristna tron skyller alla missdåd som utförts i kristendomens namn. Denna anklagelse brukar ni avfärda såsom ovidkommande. Vi bör kunna förfara analogt i en intellektuell debatt.

b. Om ni med intellektuellt ohållbara följder skulle vilja påstå att just avsaknaden av Gud som en faktor i ekvationen med nödvändighet leder till intellektuella motsägelser på det ontologiska planet må ni precisera vilka. Om ni menar något annat, t ex att även personer med en naturvetenskapligt ateistisk världsbild kan hamna i svåra etiska problem så medger vi villigt detta. Å andra sidan är detta irrelevant, eftersom ingen tänkande ateist skulle påstå motsatsen.

4. Eftersom människan är materia har hon ingen egen vilja, ingen skuld och inget värde.

 A. Vilja

Människans vilja är ett objektivt faktum, oavsett vad vi är gjorda av och av vem. Viljan är fri men påverkas (betingas) av många ting, t ex nervsystemets kondition, arv, miljö, erfarenheter, ideologi, sinnesstämning etc etc. Att viljan är fri innebär som bekant inte att vi kan göra vad vi vill. Ibland vill vi inte ens göra vad vi vill, utan vad andra vill. Detta oavsett om vi är gjorda av ande eller materia. Och oavsett vi tror på en Gud eller inte.

B. Skuld

Människor känner bevisligen skuld för verkliga eller inbillade brott mot gemensamma eller privata normer. Det gör troligen även högre djurarter. Detta oavsett om vi är gjorda av ande eller materia. Och oavsett vi tror på en Gud eller inte.

C. Värde

Om Människan har ett värde eller inte är ointressant. Att människor av sig själva, av den grupp de tillhör och av samhället tillmätes ett värde oberoende av ras, kön, härstamning, begåvning eller produktivitet är däremot oerhört viktigt - oavsett man tror på en Gud eller inte.

Vår uppfattning om människors värde kommer inte från någon högre makt,  den uppkommer i vår dagliga verksamhet i människosamhället.

I praktiken brukar vi  bl a därför högst värdera de människor vi ofta umgås med och som vi lärt oss tycka om. Vi har tyvärr ofta svårare att tillmäta människor som tillhör andra grupper (kön!) och samhällen samma värde. I synnerhet gäller detta gentemot grupper som vi känner oss överlägsna. I GT framgår detta mycket klart - tio Guds bud gäller t ex uppenbarligen inte i förhållandet till fientliga stammar. Jesus predikade en universalistisk etik, och det var ett framsteg, om än på intet sätt något unikt för sin tid.

Genom att vi vinner ökad insikt om andra människors och samhälles förhållanden kan vi förhoppningsvis som individer och som släkte lära oss att identifiera oss med dem och inse att det ligger i vårt släktes långsiktiga intresse att vi respekterar dem lika högt som oss själva. Och att stå emot den propaganda som med olika motiv säger nedvärdera värdet hos t ex grupper av främmande människor, eller sådana som är olika vår egen grupp.

Detta oavsett vi är gjorda av materia eller ande, Och oavsett om vi tror på en Gud eller inte.

5. Om människan kommit till av en slump  har vårt tänkande det också och saknar alltså värde.

Människorna, som vi idag känner dem, är produkten av en miljonårig utvecklingshistoria, varav vi levt de sista århundratusendena  som samhällsvarelser. Om den "urcell", varav vi utgör en utveckling kom till genom lotteri eller på annat, icke angivet, sätt har sannolikt mycket liten betydelse för vad vi är idag och hur vi tänker. Huruvida vårt tänkande har värde (för andra) eller inte sammanhänger med många ting, kanske framför allt med huruvida det speglar verkligheten och sålunda kan leda oss eller andra till ändamålsenligt handlande.

Detta, sålunda, oavsett Gud  skapat oss eller inte.

6. Vetenskapen har inga svar på de stora frågorna, trots ökad detaljkunskap. Sanningssökandet har övergått i relativism och sökandet efter upplevelser.

Vad gäller postmodernismen och upplevelsenarkomanin kan även en ateist dela er avsmak, utan att det drabbar hans ståndpunkt. Lägg f.ö.märke till att postmodernismen och kristna fundamentalister i alla fall är ense i en sak - den naturvetenskapliga världsbilden skall "dekonstrueras", för att inte säga destrueras!

Om man med "de stora frågorna" menar t ex Meningen med vår tillvaro på jorden, om människan är ond eller god, om vi är på något sätt (som i så fall rimligen bör avvika från Bibelns lära som blivit intellektuellt ohållbar) blivit skapade eller inte etc så är det alldeles riktigt: Dessa frågor har "vi" stundom inget svar på.

Man bör med fog kunna hävda att vi aldríg haft det (de kristnas traditionella svar är  som sagt för majoriteten av jordens människor intellektuellt ohållbara).

Orsaken till att vi inte har, eller inte kommer att få, svar på dessa frågor är måhända att de inte bara ofta är principiellt omöjliga att besvara utan också skenfrågor.

För majoriteten av naturvetenskapligt skolade personer är t ex frågan om skapelsen passerad och avförd från dagordningen. Vi har svar på denna fråga som är intellektuellt hållbara och förenliga med mängder av andra teorier om världen. Skapelsefrågan hålls vid liv av grupper (ingen nämnd) som behöver föreställningen om en Skapelse för att få sin egen teori att gå ihop.

Frågan om Meningen (stort M) med tillvaron är på sitt sätt mera intressant, genom att vi alltid kommer att behöva återvända till den - som grupper och individer. Med stor sannolikhet är den en skenfråga som uppkommit genom att vi tillämpar ett begrepp utöver dess tillämpningsområde. Tillåt en belysande utvikning:.

Om du och jag håller på att holka ur en trästam har vi sannolikt en gemensam plan för verksamheten, en ”mening” med vårt arbete. T ex  att göra en båt. Meningen med båten är att vi skall kunna ta oss ut på sjön. Var är det för mening med det? T ex  att vi skall kunna fiska. (jag är medveten om att du också kan ha andra planer för båten vilket kan leda till målkonflikter). Meningen med fisket är att vi skall få mat. Så långt är vi helt överens vad gäller det meningsfulla i vår verksamhet, och vi har gemensamma begrepp om vad som menas med båt, fiske, mat.

Vi inser också att vi behöver mat för att leva. Men sedan är det stopp. Om vi fortsätter kedjan med påstå att vi skall leva för att kunna holka ur trästammar etc.... så låter det bara löjligt. Inte ens spillkråkor lever för att holka ur trädstammar, bara genom att göra det, precis som  du och jag ovan. Endast vad gäller människors enskilda handlingar är det meningsfullt att fråga varför. Livet är ingen handling.

Det begrepp om meningsfull verksamhet, som fungerat så bra vad gäller det dagliga livets enskilda handlingar fungerar alltså inte så bra, om någon går ett steg längre och ställer frågan om varför vi då överhuvudtaget skall leva, dvs frågan vad som är syftet, ändamålet med livet. Vad som är tillämpligt för delarna gäller inte nödvändigtvis för helheten. Livet är ingen handling. Det är en process, där våra handlingar ingår som ett element..

Det är sant att vi utan en uppfattning om mening och sammanhang har vi svårt att förankra också våra moralbegrepp, som vi inte kan klara oss utan. Vi har svårt att överhuvudtaget orientera oss i tillvaron. Det är ett av skälen, kanske det viktigaste, till att vi envisas med att finna en mening i tillvaron och oftast i praktiken finner den, åtminstone en provisorisk. Vi behöver den, eftersom vi inte är  barn, inte djur som beter sig, utan vuxna människor som handlar.

Men en människa hinner ofta att flera gånger under sitt liv, framför allt i kris- och övergångssituationer, byta ut sin gamla mening med livet mot en ny.  De kristna tror sig lösa denna fråga en gång för alla genom att, på motsvarande sätt som i fråga om skapelsen, förlägga Meningen med tillvaron hos ett subjekt som står utanför människolivet.

7. Då det gäller de stora frågorna  kan bara en levande, personlig Gud ge svaren. Han finns objektivt i den bild Bibeln ger.

Detta skulle i så fall innebära att endast en liten bråkdel av mänskligheten någonsin funnit dessa svar. De svar som Han ger i Bibeln synes oss andra därtill mycket motsägelsefulla, intellektuellt ohållbara, oförenliga med den kunskap om världen som moderna kristna trots allt sällan brukar förneka, moraliskt tveksamma, stundom med våra begrepp förkastliga.

8. Kristen tro är bara intressant om den är sann.

Nej, det skulle ateister eller agnostiker knappast hålla med om, det vore att nedvärdera er kristna och era föreställningar. Det ni tror på är för oss tomt och meningslöst. Att ni tror är för oss en ständig källa till förundran och högst intressant, och ni är som individer och som grupp intressanta. Mycket mera intressanta än om vi delade era föreställningar.

9. Bevis för att en sådan Guds existens finns på ett intuitivt plan - i musikens kraft, kärleken, glädjen över ett barn, i naturens skönhet. Han finns också som första orsak till allt som existerar, eftersom allt måste ha en orsak.

a. Vad gäller de intuitiva bevisen är de självfallet inte bevis i någon intellektuell mening. Och vi njuter t ex lika mycket -eller litet! -av musik och natur om vi tror på en Gud eller inte.

b. Gud som första orsak eller Primus Motor är bara en abstraktare, filosofisk variant av skapelseberättelsen. På liknande sätt som man förlägger en högre mening utanför människosamhället förlägger man en Första Orsak utanför universum. I båda fallen har man låtit ett begrepp  - mening resp orsak - tänjas utöver sitt meningsfulla sammanhang.

Svaret på frågorna om Universums historia löses inte genom filosofi eller religion, kanske inte ens slutgiltigt genom naturvetenskapen. Men det är Naturvetenskapen som har lärt oss vad vi alla idag vet om saken.

Bara för att vi inte vet, och säkert aldrig kommer att veta, allt,  får vi inte hemfalla åt vanföreställningen att vi inget vet. Då slutar det med att vi förnekar också det vi vet. Dvs med en lögn.

10. Människan är värdefull eftersom hon är skapad till Guds avbild. Hon är mer än en biologisk process. Hennes moral, frihet, värde finner sin grund i Gud.

Ett studium av de otaliga religionerna i världen har lett seriösa bedömare (som fanns redan hos de gamla grekerna) att på mycket solidare grunder hävda det omvända: att människor överallt och allostädes skapar sig Gudar som i det mesta utgör en idoliserad avbild av dem själva. Eftersom människor historiskt och geografiskt skiljer sig åt kommer även Gudomarna att göra det. När förhålladena ändrar sig, ändrar sig i någon mån bilden av Gud. Detta förhållningssätt förklarar bl a det ur kristen synpunkt svårförklarade förhålladet att gudsbilden genomgår en klar förändring från moseböckernas och profeternas tid till NT.

Att människan är mer än en biologisk process skulle få idag förneka. Hon är t ex en psykologisk process, och en social varelse m.m. Vad gäller moral, frihet, värde och deras Gudomliga ursprung har dessa frågor ovan berörts.

11. Vi är alla troende, ty "ända sedan 1950-talet har vetenskapsfilosofer talat för att allt inte går att bevisa vetenskaplig(t)". Vetenskapsfilosofi utan tro är out.

Vem dessa vetenskapsfilosofer därvid polemiserat mot är något oklart.

Skillnaden mellan tro och vetande består inte ur vår synpunkt att vetenskapsmannen generellt bevisligen har rätt och den troende bevisligen fel. Att påstå att naturvetenskaparens tro och den kristnes tro är nära besläktade är dock  i bästa fall en lek med ord. Den kristnes tro innehåller moment av förtröstan - något som är irrelevant inom vetenskapen. Den kristnes tro är inte, som vetenskapsmannens, en hypotes som låter sig prövas och som skall  förkastas vid behov - den trofasthet som är en dygd hos den kristne är en brist hos vetenskapsmannen. Den som tror på vetenskapen måste vara trolös mot sina hypoteser, vilket kanske är lika svårt som det är för en kristen att hålla fast vid sin tro. Eller för en förälder att överge sina barn.

Skillnaden är principiellt att det vetenskapliga idealet föreskriver att man inte bör tro något utan grundade skäl. Man skall söka kunskap i livet och världen, i arbete, samhällsliv och i experiment - inte hos folk med uppenbarelser eller i kanoniska skrifter. Man uppställer hypoteser och prövar deras hållbarhet och giltighetsområde. Sedan bedriver man praktik i enlighet med hypotesen.  Då nya fakta kommer i dagen som falsifierar hypotesen skall man inte framhärda i sin praktik, utan söka förklaringen varför den inte längre håller och genom nya experiment korrigera den. Om den uppkomna teorin skall betraktas som sann skall den vara förenlig med andra, angränsade teorier. Hela tiden skall vi vara medvetna om hur denna sanning har uppnåtts och därmed om dess begränsningar.

 I praktiken handlar vi ungefär såhär även i vårt dagliga liv - även om många hinder, t ex psykologiska, ideologiska,  sociala och ekonomiska uppställer hinder i vägen för rationellt tänkande.

Vi tillämpar sålunda principen att om ett fenomen ( t ex människans samvete, världens skapelse, glädjen över musik, ont och gott ) kan förklaras på ett sätt som är förenligt med vad vi utifrån andra kunskapskällor vet om samhälle, psykologi, biologi, geologi, religionshistoria - så betraktar vi andra hypoteser, som inte är på samma sätt är förenliga, som ointressanta och intellektuellt tveksamma (Occams rakkniv) om dock inte a priori i alla avseenden felaktiga. Som ett minimum kräver vi att den som uppställer hypotesen påtar sig bevisbördan. Och som bevis godkänner vi i varje fall inte argument av typen "det är bäst för mänskligheten om X är sann" eller "om X inte finns finns ingen grundad moral" där premisserna är diskutabla och slutsatsen inte nödvändigtvis följer ur dem.

Därvid kan vi säkert ofta ta miste, men jag tror att även kristna måste hålla med om att det principiella förhållningssättet är svårt att invända emot. Om vi om tusen år skulle visa oss ha tagit fel i allt så kommer det arbete vi lagt ned på att finna våra bristfälliga sanningar härigenom ändå att ha varit  ett led i sökandet efter en fullständigare . På denna väg har vi kommit fram till en hel del praktiskt tillämplig, om än partiell,  kunskap, som även kristna drar nytta av.

Den kristna läran var redan då den framträdde som sådan oförenlig med en god del av tidens vetenskap - om än ej i samma grad som nu. Då den emellertid av olika skäl blev statsreligion i tidens mäktigaste välde i vår del av världen hade den länge makt att hävda sin världsbild och att bränna kritikerna på bål.

Denna makt har den kristna religionen  idag i stort sett förlorat och den slåss nu i intellektuellt underläge - också om dess ideologiska inflytanden på sina håll är avsevärt. Likt den klene bonddrängen kan den inte vara med riktigt i det intellektuella slagsmålet utan är hänvisad till att ligga och under dansbanan och skära hälsenor.

Frågan om vetenskapsfilosofi utan tro är inne eller ute är irrelevant i en intellektuell debatt. Men det görs faktiskt ofta (i USA) undersökningar om trosföreställningar hos naturvetenskapare. Andelen troende sådana har under det senaste seklet stadigt minskat och ligger långt under nivån hos genomsnittsbefolkningen. Om vetenskapsfilosofi utan tro är "ute" borde därför någon informera vetenskapsmännen om detta.

Slutord: Men till slut en bekännelse (som ni kristna ju värderar så högt): Vi ateister skall inte göra oss bättre än vi är. Vår inställning är inte heller  alltid och i alla avseenden baserad på ren och ofläckad intellektuell övertygelse och överlägsna naturvetenskapliga insikter.  Många av oss skulle definitivt avstå från att tro på och dyrka  er Gud även om ni kunnat lägga fram betydligt starkare belägg för hans existens och inneboende godhet än vad som nu (tack och lov) är fallet. Tanken på en högsta Makt,  en personlig Gud, som för er upplevs som ett livsvillkor, upplevs för många av oss faktiskt som en styggelse och som personligt och för släktet  kränkande. Därav den glöd många av oss exponerar i debatter med kristna, och som ibland förleder er till missriktade  beskyllningar mot oss för religiositet.

Försök förstå det!

Den oemotståndliga

-en Christina Nilsson-biografi

Ingegerd Björklund, Författarhuset 2000 .

Tre mil söder om Växjö, nära Gottåsa, där väg 23 och 126 numera korsas, låg vid 1800-talets på en grusås ute i skogen en kombinerad lönnkrog och karamellkokeri . Den förestods av Botel (Bothilda) Isachsdotter. Vilka verksamheter denna dam ytterligare bedrev kan man bara spekulera om, men de resulterade så småningom i fem barn med fem olika karlar - inget av dem tillkommet i äkta säng. Ett av dem blev min farfars far.

Botel åtnjöt, trots sitt avspända förhållande till rådande normer uppenbart ett visst anseende. Det kan eventuellt ha sammanhängt med att hon visste så mycket om de lokala manliga honoratiores´ hemliga liv och laster att hon uppnått social immunitet. Och så var hon visst snäll och hjälpte dem som stod ännu längre ned.

Bland dessa senare fanns  Christina (Jonasdotter) Nilsson, yngst av 7 barn till Jonas och Stina-Cajsa. De var inhysta på i ett rum och kök på Backen i näraliggande Lövhult sedan 1847, då familjen vräkts från sitt torp under Huseby på grund av oförmåga att betala arrende efter missväxten.

Christina hade aldrig lärt sig läsa eller skriva, trots folkskolereformen, som var jämngammal med henne själv. Och inte var hon så intresserad av att plocka potatis, bära ved och vatten åt mor sin, som pryglade sin självsvåldiga unge i tid och otid. Men hennes far och bror var musikaliska och själv var hon en baddare på att sjunga och hon lärde sig själv spela fiol på broderns instrument. Så Botel städslade henne som entertainer på sitt etablissemang  uppe på Åsen - Christina brukade f.ö. hjula inför publik också, fast snabbt som ögat, ty hon saknade benkläder. Uppenbarligen passade denna verksamhet hennes kynne bättre, för en av många lokala anekdoter vet att berätta att hon, tillfrågad vad hon skulle bli när hon blev stor, promt svarade "Antingen lärarinna eller så ska jag bli hora".

Detta torde visa vilket andligt  inflytande min anmoder, och därmed indirekt jag själv, åtminstone i detta skede, hade över Christina Nilsson. Men det visar också den gamla sanningen att ingenting i livet blir som man tänkt sig.

Denna lilla historia saknas dessvärre i den senaste i en rad biografier över den lyriska sopranen och världsartisten Christina Nilsson (1843-1921) författad av en sentida kollega, Ingegerd Björklund som även varit musikrektor vid Växjö Universitet.

Här följs annars Christinas karriär nästan dag för dag från Botels lönnkrog, studier med hjälp av svenska mecenater (vilka så småningom fick igen sina utlägg) och operadebuten som Violetta och Nattens Drottning på Paris´ lyriska teater 1864-65 till furstehoven, konsertlokalerna och operahusen  i Europas huvudstäder  och på den nordamerikanska kontinenten fram till avskedsföreställningen 1893.

Björklund är kanske ingen stor författare, men hon har gjort en hel del grundforskning och bl a noga följt upp samtida pressreaktioner mycket noga. Hon har också fördelen av att kunna sitt, och Christinas, yrke utifrån och in. Hon ger en ganska detaljerad skildring av hur sångerskan sjöng och agerade på scen, av hennes styrka och hennes svagheter: Man får klart för sig att Christinas framgångar inte bara var resultatet av en enastående musikalitet, utan av att hon faktiskt var nyskapande genom att på scen förena den äldre virtuosa stilen med ett starkt dramatiskt utspel - för vilket hon i konsertsammanhang ofta snubbades av samtidens konservativa kritiker. Vad gäller rösten var hennes styrka inte volymen utan snarare att modulera rösten i sotto voce-, diminuendo- och crescendopassager och i samband härmed en strålande frasering. Allt tillsammans gjorde henne enligt Björklunds mening till en större operasångerska än konsertsångerska.  Och hennes skönhet och personliga utstrålning skall ha varit av ett sådant slag att hon tidvis ute i världen ägnades en dyrkan påminnande om den som senare kom Greta Garbo till del.

Klokt nog vägrade hon låta sig spelas in med den usla inspelningsteknik som var tillgänglig från 90-talet, då hon sannolikt röstligt passerat sin kulmen. Hennes samtida rivaler inom konsten, t ex Adelina Patti, var inte lika förutseende och låter, när vi lyssnar på dem idag, förskräckligt. Å andra sidan ger Björklund intrycket att endast videoteknik skulle ha kunnat göra Christina rättvisa.

För att företa en klassresa som Christinas räcker det inte med talang  och utseende - man måste vara egocentrisk och utrustad med ett obändigt självförtroende. Christina ansågs av dem som yrkes- eller affärsmässigt hade med henne att göra för besvärlig - en kylig dam som ingen fick sätta sig på och som gav precis så mycket av sig själv som hon behövde och till rätt pris (återigen säkert efter min farfarsfarmors föredöme). Hon trissade upp sina gager till det olidliga för dem som hade råd att betala - men gav å andra sidan otaliga gratiskonserter för folk som knappt hade råd med maten Hon är en av de få som vägrat sjunga för Drottning Victoria, föregivande att hon redan lovat sjunga gratis  i slummen i Soho vid  samma tidpunkt.

Christina Nilsson hade tidigt fått lära sig pengars värde och hon  tjänade okristligt med pengar (även om hennes makar var mycket behjälpliga med att göra av med dem). Hon köpte tidigt tillbaka födelsehemmet till far och mor och satte släkten i Sverige ekonomiskt på fötter. Hon hade råd att inte krusa för någon, men lär fortfarande ha kunnat prata med sina syskon och gamla vänner. Hon lärde sig aldrig förakta den folkmusik som varit hennes ursprungliga repertoar 

Christinas sätt att bete sig på sin klassresa, hennes sätt att alltid återvända till sina geografiska, musikaliska  och sociala rötter och det intryck man får av en människa som förenar ett starkt kommersiellt medvetande med ett stort mått av integritet (kanske till priset av socialt främlingskap  i den nya miljön). Också hennes vägran att mer än nödvändigt skilja på högt och lågt - i samhälle eller inom musiken - gör henne i mina ögon till något av sin tids Dolly Parton.

För den som undrar är detta menat som beröm.

Hans Isaksson

Studier i lättviktiga ämnen

Foto: Lotte Fernwall
Den kapitalistiska marknadens paradargument är det utrymme den påstås ge individen och en påstådd förmåga att alstra mångfald.
Marknadens osynliga hand skall garantera en fruktbar och stimulerande mångfald som i sin tur påstås garantera människornas rätt att utvecklas som fria och unika individer och personligheter och respekteras som sådana. Detta i kontrast till de kollektivistiska systemens förslavande uniformitet.
Självfallet kan man inte begära att individualistiska programmet skall kunna realiseras fullt ut i den ekonomiska maktens korridorer. De män som där styr och ställer har kanske i sitt trägna arbete för att tillförsäkra oss andra frihet och individualitet måst uppoffra sin egen, vilket med nödvändighet medfört en viss uniformitet i värderingar, åsikter, beteende och bostadsort. Ej heller medger t ex den industriella produktionen utrymme för individualistiska krumsprång.
I den sektor som syns mest – reklamens, medias, underhållningen - sitter däremot individualiteten och den personliga utlevelsen i högsätet. Här skulle man sålunda kunna förvänta sig att den fria marknadens centrala värden finge sitt mest ohämmade utlopp. Erfarenheterna från den kommersiella TV-underhållningen har kanske inte fullt ut infriat dessa förhoppningar.
Läsaren må, genom att betrakta bilden ovan, som föreställer 1998 års Fröken Sverigekandidater, själv döma hur man på marknaden för säljande personligheter har lyckats i sin ambition att garantera mångfald och individualitet.
Vad den kapitalistiska marknadsekonomins entusiaster ibland missar är att konkurrensen har många effekter. En, i längden den säkraste, är faktiskt monopolet. På nolltid förvandlar marknaden individualiteten till modepose och mångfalden till uniformitet och enfald.
Kapitalismen skitar ned allt den rör vid.
 

 

Hem igen