Tillbaka

Chick flick¹

Jag har heller inte kallat modeintresserade för vare sig blåsta eller oemanciperade. Däremot anser jag att de som hyllar och försvarar shopoholic som livsstil är fånar.

Ann Charlott Altstadt i AB

Vilket är det allra vackraste könet? Falstaff Fakir utredde redan för mer än hundra år sedan denna fråga:

”En ung man mellan femton och femtio års ålder kan aldrig undgå att väcka berättigad beundran, så framt han är fullt nykter.”

Om Falstaff hade rätt - och vem kan uppriktigt sagt tvivla på honom? - kunde detta ha förklarat förhållandet, att jag och ytterligare tre (3) spridda herrar väckte viss uppmärksamhet häromkvällen bland 218 damer i åldern 13 -27 vid den fullsatta 18.15-föreställningen av ”Sex and the City” (Regi: Michael Patrick King) på Filmstaden. Men andra orsaker kan övervägas:

Vederbörande ansågs att helt enkelt ha gått fel och trott sig få se en vanlig herrporrfilm. Eller troddes vara slemma skoptofiler av den typ som brukar borra titthål i väggen till dambastun eller som brukar låtsas att de av misstag hamnat på damtoaletten.

Jag kan förstås inte tala för de tre andra, men mitt biobesök skedde som alltid i strikt vetenskapligt syfte och hade förberetts av läsningen av ett större antal oläsliga genusvetenskapliga uppsatser, som föranletts av filmen.

För den som ännu inte har sett Sex and the City (SatC, som den kallas av initierade) tillhandahåller jag nu en fyllig resumé:

Spelfilmens första två minuter ger ett koncentrat av de 94 TV-sitcoms från HBO under åren 1998-2004 som den baseras på. Resumén missar, vad jag kan se, inte ett enda väsentligt moment i seriens innehåll: Fyra damer, ~40, d v s Carrie, Miranda, Charlotte och Samantha , (varav en PR-direktör, en advokat, en Vougekolumnist och en som är gift) har levt i New York City som vänner sedan tjugoårsåldern. ”Love and Labels”, hade en gång fört dem till New York. Förutom en viss, ytterst bristfälligt dokumenterad, förvärvsaktivitet har de därvid utövat, och inte minst fortlöpande och utförligt kommenterat, sina omfattande sexualliv, otaliga karlar (egna och andras), underliv (dito) och sina märkesvaror - handväskor, skor och klänningar.

TV-serien baserades på Candace Bushnells eget exklusiva (natt)liv i staden, vilket 1997 gav upphov till en essäsamling, som i sin tur byggde på hennes kolumn i The New York Observer. Denna laxrosa tabloid har som läsekrets New York Citys välutbildade överkast med en genomsnittsförmögenhet på 1,7 miljoner dollar, enligt vad man påstår för annonsörerna.

Då spelfilmens handling börjar har de fyra damerna mer eller mindre stadgat sig. De skulle nu med råge, i synnerhet om man inräknar respektive partners tillgångar, uppfylla det ekonomiska kravet för att tillhöra The New York Observers målgrupp. PR-direktören Samantha lever för tillfället nästan monogamt i Hollywood tillsammans med Smith, men vistas mest i New York hos väninnorna. Hon är den mest aktiva sexmissbrukaren av de fyra.

Tidigt anar man att Samanthas monogama period inte kan överleva filmen. När Smith presenterar henne med en 60 000 dollars (förskräckligt ful och prålig) ring, som han köpt per telefonauktion, var hennes första, frustrerade reaktion inte att han hade besparat henne de 55 000 dollar hon själv, honom ovetande, bjudit. Långt mindre att hon genom sina egna bud drivit upp priset för honom fler gånger om. Nej, Samantha hade tänkt sig köpa smycket som en present till sig själv – men nu tvangs hon i stället tänka på någon annan varje gång hon skulle se den. Episoden erbjuder en inblick i de seriösa problem som välbeställda och frigjorda damer kan drabbas av, i varje fall i New York City.

Det tragiska slutet på Samanthas och Smiths kärleksaga blev aftonen till St Valentine´s Day, då hon naken, utsträckt på köksbordet under minst två timmar måst ligga och invänta Smith, av privatrituella skäl draperad endast av diverse sushis. Sådant kunde ju få vem som helst att tänka över sitt förhållande! Själv hade jag förstås föredragit fläsk med löksås.

Charlotte blir sent omsider med, och får barn med den skallige och förmögne Harry, förutom att hon vid besök på lyxhotell i Mexico ljudligt skiter på sig. Det senare var ett för genren ovanligt och uppfriskande inslag, som jämte övningarna hos Samanthas övererotiska knähund innebar filmens komiska höjdpunkt och väckte påtaglig munterhet i salongen. Vackra kvinnor i övre medelklassen förväntas nämligen inte skita i byxan. Eller ens överhuvud taget.

Miranda, den malliga advokaten, som i TV-serien tydligen lekt rommen av sig ordentligt, har numera barn och sammanbor med Steve. I oträngt mål bekänner sambon att han vid ett tillfälle i sin sexuella frustration haft en tillfällig förbindelse. Steve får omedelbart rött kort och Miranda håller sedan hela filmen på att tjura. Detta trots att skilsmässan uppenbarligen måste bli tillfällig, vilket den naturligtvis också visar sig bli, efter lämplig terapi och ett emotionellt laddat möte mitt på Brooklyn Bridge.

Carrie, den skofetischistiska Vougekolumnisten, filmens berättare och författarens alter ego, har länge av och till hållit ihop med den nedtaggade och normalt medgörlige och generöse finansmannen Mr Big. Paret har vid filmens början just gått runt på Manhattan och valt och vrakat bland (33) lägenheter innan den uppenbarligen förmögne mannen för uppskattningvis 15-25 miljoner (dollar) kunde köpa en för Carrie passande lägenhet i City stor som Madison Square Garden. Innan Carrie kunde acceptera ett samboskap måste han för det första inreda en indirekt illuminerad specialgarderob (“Wow” sade publiken), stor som en tvårumslägenhet för att förvara hennes 350+ par Manolo Blahnikskor. För det andra måste han gifta sig med henne, för att hon inte skulle ställas på bar backe, om han skulle få för sig att avbryta även detta sitt tredje äktenskap. Deras bröllopsbesvär fyller merparten av filmens resterande 138 minuter.

Komplikationer uppstår nämligen när en så pass viktig person som en Vougekolumnist gifter sig – det kräver en specialbildsektion i hennes tidning med artistiska foton av henne, hennes förskräckligt fula och pråliga brudklänning och hennes dito frisyr. Därjämte medverkan av Vera Wang, Carolina Herrera ,Christian Lacroix, Lanvin, Dior, Gucci, Prada, Louis Vuitton och inbjudan av minst 200 av stadens vackraste och mest betydelsefulla pseudopersonligheter till bröllopet. Mr Big får kalla fötter av allt ståhej och uteblir från ceremonin. Detta utlöser hos Carrie en utdragen depression och vrede. Varför hon därefter tjurar i kapp med Miranda.

Jag vill självfallet inte förstöra spänningen för dem som av något skäl ännu inte har sett filmen. Så mycket kan jag ändå avslöja, att det löser sig på slutet. Inte genom att någon, vilket man helst skulle ha önskat sig, släppte en bomb eller en Boeing 747 på de fyras gäng, och gärna på HBO och regissören också. Carrie och Mr Big gifte sig till slut i alla fall. Huruvida de sedan levde lyckliga i alla sina dar får vi säkert reda på i en uppföljare.

“Sex and the City” är en modern och synnerligen sekulär motsvarighet till kungareportagen och utspelas på en annan planet som jag hoppas inte finns. I ett försök att se något positivt i denna film har en och annan recensent heroiskt försökt intala oss att historien om de fyra shoppande newyorkdamerna är en film om vänskap och om kvinnliga värderingar och t o m frigörelse, vilket skulle förklara dess attraktion bland yngre s k moderna kvinnor. Det är sant endast i så måtto intresset för sådana kulturprodukter tydligt visar att en frigörelse verkligen skulle behövas.

Mannen må visserligen vara det vackraste könet. Även om sammansättningen av SatC:s publik och själva filmens framgång skulle synas tala för att han även tillhör de klokaste, motsägs detta såväl av tillgänglig forskning, av all övrig erfarenhet och av en långt större uppsjö av lika hjärndöda filmer för yngre karlar. Fast sådana alster är så vanliga att man inte alltid märker av dem.