Stone??
Marx, Engels och Lenin var, liksom f ö en stor del av bolsjevikernas politbyrå på sin tid, likt (kanske?) Olof Palme överlöpare från överklassen. Att förklara varför dylikt folk i sociala rörelser mera är regel än undantag vore att förolämpa läsarens förstånd: Det är nämligen inte bara skit som flyter – även grädde gör det. Fast då det gäller individer kan det ta längre tid att avgöra vad som är det ena och det andra. Ofta är det klokt att förhålla sig avvaktande ett tag. Denna princip gäller också då det gäller litteratur- och filmskapare med politisk vänsterprofil. Jag förhåller mig följaktligen, efter att ha följt honom i nästan 40 år, delvis något avvaktande beträffande filmaren Oliver Stone.
Stone föddes in i en burgen fransk-katolsk-judisk familj i New York 1946. Far kostade med ringa framgång på den unge Oliver dyra skolor – den ena efter den andra. Ett tag var Oliver mellan varven, trots sin späda ålder, börsmäklare i Paris, därefter diskare på en båt och engelsklärare i Saigon, innan han 1967 frivilligt anslöt sig till USA-s invasionsarmé vid fronten i Vietnam. Han tjänstgjorde i 15 månader och blev dekorerad för heroiska insatser mot FNL. Han fick dock i kriget en mera upplyst syn på USA:s politik och därtill uppenbarligen vissa bestående drogvanor.
1974 gjorde han, relativt nyutexaminerad från filmskolan vid New Yorkuniversitetet, långsfilmsdebut med skräckfilmen Seizure, vilken såväl publiken som han själv bäst borde glömma. Sedan dess har Oliver Stone träget glatt eller förskräckt oss med sina filmer – ömsom som manusförfattare, ömsom som producent eller regissör – ibland som alla tre. Hans första film var dock den självbiografiska kortfilmen Last Year in Vietnam (1971) vilken, likt senare Plutonen (1986), Född den 4 juli (1989) och Himmel och jord (1993) behandlade de fysiska, psykiska och sociala trauman och frustrationer som överlevande USA-soldater drabbades av genom att delta ett krig, som de ofta i efterhand insåg var föga ärorikt. I det sistnämnda fallet handlar det originellt nog även om en (till USA flyktad) överlevande vietnamesiska.
Stone är uppenbarligen ganska fascinerad av starka, eller åtminstone mäktiga, män - från Alexander den Store, Fidel Castro och Hugo Chavez till GW Bush. Om tre USA-presidenter har han gjort film – JFK (om mordet på, 1991), Nixon (1995) och Bush junior (”W”, 2008). Han vidhåller fortfarande att mordet på Kennedy var en sammansvärjning, med exilkubaner och maffian som beställare - fast med stöd högt uppifrån. Hans version är i alla fall mera trovärdig än den officiella. Att Stone känner sig mera befryndad med demokraterna än med republikanerna framgår bl a i dessa filmer. Att han efter sina erfarenheter av Vietnamkriget inte känner sig tillfreds med USA:s internationella politik framgår redan i Salvador (1986), men också av dokumentären South of the Border (2009). Tariq Ali fungerar här som expert på global politik. Bl a Hugo Chavez, Evo Morales, Lula da Silva, Rafael Correa, and Raul Castro intervjuas. Trots sin återhållsamma ton blev Stone lika grundligt utskälld av USA:s media, som när han gjorde sitt intervjuporträtt av Fidel Castro i Comendante (2003).
Fast det blir nog en västanfläkt mot vad som väntar honom när han är klar med sin planerade intervjufilm med Irans president Mahmoud Ahmadinejad, som han menar har blivit ”missförstådd” – vilket egentligen är ett - rätt ynkligt - försvar för USA:s aggressiva planer mot landet. Eller när han blir klar med sin planerade TV-serie: Oliver Stone's Secret History of America, där han enligt utsago skall försöka ”gå i Hitlers, Stalins och Maos skor” och försöka förstå deras synpunkter utifrån den tid då de verkade, vilket rätt utfört kunde bli ett grundskott mot USA:s propagandistiska historieskrivning.
Det som gör att man man gärna håller sig lite avvaktande till folk som Stone är inte denna hållning, eller ens hans knarkande. Man tvekar inte beträffande hans snille, utan om hans smak och hans något flaxiga ideologi.
Stone är en man som, likt andra vänsterliberaler (helt riktigt) hävdar att två och två är fyra, men gör det med motiveringen att ett plus ett är tre. Sådant kan bädda för grava misstag i andra sammanhang, vilket gör mig obenägen att låta folk som han sköta mina räkenskaper. Han har medverkat till en rad ur många synpunkter synpunkter (för att säga det milt) tveksamma filmer, som de erkänt rasistiska Midnight Express (1978) och Drakens år (1985). För att inte förglömma något mera godartade bottennapp som Alexander (2004), Word Trade Center (2006). I Larry Flynt som han producerade 1996, utnämnes den pornografiska The Hustlers skapare till en minst lika stor förkämpe för demokrati och yttrandefrihet som senare Jyllandsposten eller Jimmy Åkesson.
Frågan är om inte hans senaste film, Wall Street II – the money never sleeps tillhör samma kategori av stonefilmer? Denna aktuella film är ju en senkommen uppföljare av hans Wall Street (1987), där den framgångsrike börsmäklaren Gordon Gekko (Michael Douglas i randig skjorta och breda hängslen) agerade mentor åt en ambitiös yngling från arbetarklassen och lärde honom att ”girighet är bra” - en lärdom, som visat sig lika tacksam att sprida bland branchens folk som rönen om alkoholens marginellt välgörande medicinska effekter brukar vara det bland vanedrinkare.
Till slut kan Gekko själv inte hålla fingrarna borta från syltburken och hamnar bakom galler – där han strängt taget borde ha befunnit sig från början. Filmen var säkert avsedd som en kritik, inte mot kapitalismen, eller ens mot nyliberalismen, utan mot vissa av dess ”avarter”.
Gordon Gekko blev därför en kulfigur för 80-90-talets finansvalpar, som snabbt lade sig till med randiga skjortor och breda hängslen. Gekkos 300 år gamla motto om girighetens välsignelser har i detta skikt återuppträtt som en trivial sanning.
Ett par kapitalistiska världskriser senare och just före 2008 - ? års, är Gordon Gekko åter på banan i Stones andra film om Wall Street . Han verkar kanske lite mera tärd och i grunden pessimistisk om finansvärldens framtid. Men våningarna och bilarna är ännu lika flashiga, kvinnorna lika sköna och villiga. Det dricks lika dyr champagne och dansas wienervals som i Titanics balsal.
Begrepp, som för tjugo år sedan bara var facktermer, är sedan hösten 2008 på läpparna hos varje läsare av skära sidor: Komplexa derivat, sviktade amorteringar, alternativ energi, uppköp av dåliga lån en gros, blankning, moralisk risk, offentligt bankstöd, ”allför stor för att gå omkull”. Denna gång har Gekko som lärling en annan ivrig yngling, denna gång lämpligt anställd i ett investmentbolag (läs: Lehman Brothers) som knäcks av filmens machobuse (läs: Goldman Sachs?). Ynglingen driver också ett utvecklingsbolag för ren fusionskraft och lever i synd med Gekkos dotter, som gör bot för pappans alla synder genom att vara redaktör för en mer eller mindre grön nättidning.
Gekko har kommit insikt om sin fysiska dödlighet. Dock, som en vis man har sagt: ”Om vi levde för evigt skulle vi förändra mycket – men vi lever inte för evigt, och det mesta förblir som det är”. En av flera sentimentala pinsamheter i Wall Street II är slutet, när den gamle Gekko donerar 100 miljoner av sin första nya miljard till den helgonlika, gröna dotterns och mågens projekt, varvid de, utan att lukta på pengarna, genast försonligt faller honom om halsen. Ist das nötige Geld vorhanden, wird das Ende meistens gut som tysken säger i slutraden av Tolvskillningsoperan - fast då lite spydigt.
Stone tycks tro att energikällor som sol, vind och väteatomer, under den kapitalistiska marknaden kontroll, i längden skulle kunna förbli så mycket mindre skitiga än kol eller uran. Den som tror det borde studera t ex Vattenfalls eller de gröna partiernas politiska utveckling.
Det kan nog vara med liberal radikalism à la Barack Obama och Stones filmer som med grosshandlarens parti jäst storsill: Den är inte avsedd att användas - den skall framför allt säljas?