Av olika skäl tvangs jag en gång umgås en del med en man, vars konversation var mig outhärdligt tråkig. Han kunde timme efter timme tala om obetydliga ting med stort allvar och anspråksfullt djupsinne. Jag pinades förfärligt och sökte undfly hans närhet. Tills jag en dag upptäckte, att han svettades uppe på hjässan då han talade. Svetten bildade en rännil i vecket i hans rynkade panna, flöt längs näsryggen och bildade liksom ett takdropp nedför hans nästipp. Jag slutade att försöka följa hans konversation och betraktade avslappnat skådespelet med hans droppande näsa och gladde mig mycket däråt. Från den dagen njöt jag av hans närhet och sökte den vid varje tillfälle.

Sören Kierkegaard (se bilden, fritt citerat)

OS enligt Kierkegaard

Veckorna 7-8 2002, hände bland mycket annat följande:

I Sverige fortsätter företagsnedläggelserna och kapitalflykten.

Opinionen mot svensk NATO-anslutning är starkare än på åratal, varför ansträngningarna att forcera en dylik måste accelereras av våra folkvalda innan någon upptäcker vad som sker.

I Afghanistan fortsatte USA:s bombningar på femte månaden minst, nu med hjälp av svensk militärs spaningsinsatser. USA bygger nya militärbaser i Centralasien och har tusentals man i området. Ännu har inte så många av dem återvänt hem i plastpåse, men detta skulle börja ta sig i vecka 10, och bra var det, ty erfarenhetsmässigt är sådana försändelser det enda som på lite sikt tycks kunna kyla ner amerikanernas entusiasm för sin nationalsport - att uppsöka folk med obehagligt utseende i fjärran länder och slå ihjäl dem. För att tala baseboll: man leder första inningen mot utelaget Afghanerna stort, slagmannen är kaxig, slår och slår i luften, baserna är laddade med folk, men det verkar svårt att få hem dem. Och supportrarna börjar hänga med huvudet och sura.

Då utbryter Vinter-OS, denna gång i  USA, invigt av den bäste president som pengar kan köpa och den främste representanten och entusiasten för och beskyddaren av USA:s ovannämnda nationalsport.

Om man radade upp världens nationer i ordningsföljd efter andelen vintersportande bland normalbefolkningen  skulle Lichtenstein vara i topp och USA, möjligen jämte Brasilien, Nigeria, Indonesien eller Kina i botten. Icke så vad gäller TV-bolagens likvida medel och annonsmarknadens storlek. Därför är det nu femte gången (av tolv möjliga) på 24 år som USA står värd för olympiska spel.

Tjugotvå timmar OS och USA per dygn i två veckor köpte vår TV in – hur många väsentligare program ur public servicesynpunkt[1] som därvid aldrig kommer att kunna produceras kommer vi aldrig att få någon statistik på. T ex reportage av icke- vita och engelsktalande reportrar om hur pass tacksamma överlevande i Afghanistan och Irak egentligen är mot USA och Anna Lindh och vad de anser om Vinter-OS.  Inte sen september i fjol har vi fått så mycket USA i TV, och det säger inte litet för ett medium som redan normalt är så gravt beroende av US-märkta produkter.

Vinter-OS speglar tydligare än sommarvarianten de sociala klyftorna och kommersialismens intrång inom idrotten. Mer än sommarspelen är Vinter-OS de övre samhällskiktens spel, också på deltagarsidan. Och medan sommarspelens snabbhets-, konditions- och spänstgrenar mer och mer kommit att domineras av svarta människor, många av blygsammare social härkomst, (dock numera välbetalda) är vinter-OS i dubbel bemärkelse de vita spelen, och de välbeställdas. Förklaringen är enkel.

Friidrott –kärngrenen under sommarspelen – utövas bland stadsbefolkning i städer och detta även i varma, dvs fattigare länder. Den kräver av den som vill nå en viss standard huvudsakligen tid och hårt arbete. Här är bredden stor, konkurrensen dito och lägre samhällsklasser kan hävda sig. I de flesta länder i den tempererade zon där vintersport överhuvudtaget utövas – med undantag från norra Skandinavien, nordligaste Nordamerika och vissa alp- och nordösteuropeiska länder - är vintersporter förbehållet folk som har råd med dyrbar utrustning och långvariga vistelser på vintersportorter. Relativt folkliga vintersporter som ishockey börjar redan nu i Sverige bli för dyra för arbetarklassens ungdom. I alpina områden bor lite folk men på grund av den blygsamma internationella konkurrensen och stor lokal bredd kan Tärnaby, norra Sverige, för att inte tala om Norge och Finland, då och då producera en världsstjärna. Norge, genom sin stora bredd, nästan jämt. 

Vi människor utvecklas, på gott och ont. Den store filosofen och grubblaren Kierkegaard talade om tre möjliga stadier på livets väg: 1. Det estetiska (egotrippade) stadiet hos den mycket unge eller omogne – man lever för njutningen. 2. Det etiska (sociala) stadiet hos den mogne – man lever för plikten (och njuter av det, fast på ett högre plan, kantänka) 3. Det religiösa  stadiet, som jag överhuvudtaget aldrig förstått och om vilket jag aldrig varit säker på att det funnits något att förstå, låt oss därför i stället kalla det för det existentiella (egotrippade, fast på ett högre plan) stadiet. Självfallet inser vi, liksom Kierkegaard, att en normal människa ständigt fluktuerar mellan de tre och varken kan eller bör förneka något av dem.

Mitt förhållande till idrotten följer i varje fall detta schema. När jag var mycket ung, och inte visste bättre, var idrott det viktigaste i livet och jag värderade mig själv och andra mycket utifrån prestationerna där. Idrotten var ett njutnings- och självhävdelseobjekt.

Så småningom upptäckte jag[2] att världen och samhället omkring mig faktiskt inte var organiserade som en kapplöpning, med alla på samma startlinje, oväldiga domare och fasta regler. Att idrotten kunde vara en mäktig folkfördummande kraft, som avledde ungdomens energi i ofarliga banor under just det skede då den brukar kunna göra sina största insatser för att förbättra världen.

Att idrottens moderna omvandling till reklamvehikel därtill förvandlat elitidrottsmännen från idealgestalter för framåt (eller uppåt-)strävande arbetarungdom till egotrippade egenföretagare, mera orienterade mot sponsorer än mot supportrar. Och att deras exponering i media, som saknar all proportion till det intresse som deras personligheter eller prestationer oftast skulle ha motiverat, inte sker för vår skull utan för deras egen, och framför allt, för deras sponsorers. Att vara, icke att synas sade Wallenberggenerationen. Att vara vara är att synas - så lyder i stället det moderna budordet för människor som är sitt eget och sin produkts varumärke.

Jag slutade alltså, som många andra, att engagera mig i hur det gick för den ena eller andra egenföretagande mångmiljonärens färd mellan pinnarna nerför en konstsnöad backe eller vilken av två skatteflyktingar som lyckades få den sista ludna bollen över nätet in på motståndarens ruta. Och de sporter som folk i min samhällsklass traditionellt har ägnat sig åt – boxning, brottning, tyngdlyftning, orientering etc. - drog, med vissa undantag, inte till sig sponsorpengar, alltså ej heller medieintresse. Att medieintresset på något sätt mera skulle spegla publikintresset och antalet aktiva än sponsorintresset jävas definitivt av moderna exempel som tennis, golf eller havskappsegling. Idag är det  rika människor som räknas och syns. Sådana människor springer inte orientering, de boxas inte och tyngdlyfter inte. De seglar, spelar golf, tennis. Om de åker skidor, åker de nedför. Och sponsrar. 

När dessa enkla sammanhang småningom klarlagts slutade jag (rätt eller fel) att vara så moraliskt upprörd och började, likt Kierkegaard i ingressen, på nytt betrakta föremålet, men estetiskt, fast denna gång under bortseende från vad man försökt intala mig var dess seriösa kärna, tävlingsmomentet. Den olympiska grundtanken, att världens ungdom skulle samlas vart annat år, rena och odopade i tanke, ord och gärning till ädel tävlan att förbrödras över ras- och nationsgränser framstod nu verkligen som viktig och oumbärlig. Existensen av äkta Picassotavlor, eller åtminstone föreställningen  att sådana finns, är helt avgörande för försäljningen av förfalskade diton.  Dessa återkommande olympiska reningsbad, oavsett det gäller sommar- eller vinterbad, som den genomkommersiella storidrottsindustrin vartannat år numera genomgår  är lika essentiella för verksamhetens fortsatta trovärdighet och attraktionskraft. Och lika viktig som de stora mässorna i Stockholm, Frankfurt och Hannover är för marknadsföringen av materiella produkter, lika mycket betyder OS-mässorna för marknadsföringen av de ansikten, kroppar, armar och ben som resten av tiden skall bära upp sponsorföretagens logotyper. Därför denna tillsynes änd- och tröstlösa rad av sk peterjidheintervjuer där en upphetsad person på olika utländska språk tillfrågar svettiga kombattanter hur de upplever att det för ögonblicket känns, utan att i regel förstå vad de svarar.

Man bör alltså betrakta elitidrott i media för vad det närmast är – en dokusåpa med produktplacering. Därtill som sådan oöverträffad, och komisk.

Betrakta nämligen, hur de moderna idrottsmännen desperat försöker kläda och sminka upp sina kroppar för att synas bättre i TV!

Betrakta hur en spansk-tysk skidmiljonär, med EPO-röda kinder stretar som en maskin mil efter mil med löjliga, mekaniska kroppsrörelser och lyssna till de svenska kommentatorernas tilltagande vrede allteftersom det började stå klart att hans svenske huvudmotståndare, som i stället valt att bloddopa sig i syrefattigt hus, inte orkade med! Vredgas inte över deras stupiditet, hys ej medlidande, le!

Betrakta hur Olympiska kommitténs lokala representant försöker förklara varför just amerikanska domare skall anses särskilt lämpade att döma i hockeymatcher och konståkningstävlingar där den egna nationen deltar! Och att det vore en grav förolämpning att inte låta dem göra det. Upprörs icke! Inse att detta faller sig naturligt för en nation som i större mål än dessa valt sig själv, inte bara till domare, utan jämväl till polis, åklagare och bödel!

Betrakta hur man på det olympiska programmet infört alltmer bisarra grenar, vilka som huvudsaklig förtjänst har en förmodad förmåga att attrahera TV-publik och sponsorer! T ex  half-pipe, sprint och ett slags speedway på skridskor där man kan segra genom att i lopp efter lopp ligga sist och vänta på att de andra skall knuffa omkull varandra, ungefär som i Robinson.

Betrakta hur ett antal medelålders herrar natt efter annan med stort allvar och tillkallade experter diskuterar i vad mån Elofssons maginfluensa menligt kan inverka på hans möjlighet att åka snabbare nästa lördag och varför mjölksyra hårdare än någon annan tycks drabba den svenska nationen. Lyssna inte på dem, njut av anblicken av en allvarstyngd koncentration som man eljest bara finner i sandlådor!

Betrakta hur samma kommentatorer arbetar sig svetta för att bland oss uppamma ett ENGAGEMANG, till den grad att de av pur indignation och trötthet föll samman, fräsande som punkterade ballonger då Tre Kronors geniala big ice-taktik inte visade sig bita på Vitryssland. (Detta skedde  bl. a. genom att Tommy Salo gjorde den svaga match som varje världsmålvakt gör då och då, i synnerhet då hans lag ligger på offensiven och han aldrig får upp den adrenalinnivå som snabbar upp reflexerna.)

Själv gick jag i bastun inför tredje perioden, ty jag visste att jag annars lätt kunde ha fått ett återfall i ENGAGEMANG och blivit frustrerad. Jag satte videon på inspelning och när jag såg de knäckta herrarna i studion efteråt spelade jag över det inspelade. Varför plågas? Det skall vara gott att leva, annars kan det kvitta.

Jag såg faktiskt hur svetten på droppade ner från Christer Ulfbåges nästipp, och njöt.

Slutpunkten på denna dokusåpa, där Mygel och Lasutina avslöjades som vad alla visste de var, varvid miljoner sponsorkronor gick upp i rök, var magnifik, perfekt.

Jag njuter alltså numera av att se på OS och ser fram emot Torino.

På mitt sätt – dvs stadium 3 enligt Kierkegaard.

Tillbaka