Obs

Det fanns en tid i etermedias relativa ungdom, då reportagen gjordes av folk som Lars Madsén och Lennart Hyland den yngre och några till. På den tiden fanns ännu ingen konkurrenssituation i etern. Nyheter fick man två eller tre gånger per dag. Börsnoteringar och direktörsnytt uppfyllde inte som nu halva nyhetsprogrammen varje dag, utan upplästes med härligt trist och oengagerad stämma av en kvinnoröst vid middagstid, då hederligt folk i regel slapp att höra dem. De folkbildande ambitionerna, som än idag för en osäker tillvaro som en relikt i radions P1, hade stort inflytande - kanske emedan P1 ju länge var det enda som fanns.

Vi fick TV1, TV2 och kanalkonkurrens, och det till och med innan de kommersiella kanalerna gjorde sitt intrång. Och en rad skvalkanaler på radionätet. Dessa används i stor utsträckning för att maskera bullret i hörselskydd och på arbetsplatser. De är maximalt anpassade för att inte distrahera i arbetet.

Konkurrensen, som en gång sades garantera diversitet och mångfald, har enligt de flestas åsikt definitivt åstadkommit just det motsatta - en långtgående likformighet och enfald.

Nåväl, det finns grader i helvetet. Ännu håller public servicemedia stundom en viss standard. Men tendensen, försöken att konkurrera med kommersiella media, förskräcker. Man ser sig nämligen alltmer pressad att underhålla.

Redan själva begreppet underhållning är suspekt, för att inte tala om förströelse som är den mera ursvenska synonymen. Att underhålla eller förströ sig/andra gör man då man uppfattar att man/de inte har något väsentligt att företa sig, eller kanske rentav vill förhindra att man/de företar sig något väsentligt. Redan de gamla härskarna i Rom hade detta klart för sig då de pekade ut skådespelen som det som vid sidan av brödet skulle kunna förebygga ett eljest högst motiverat folkuppror.

Är det så måste någon vara väldigt angelägen om att vi inte företar oss något väsentligt. Ty utbudet av skådespel i vidaste bemärkelse växer lavinartat! Redan Neil Postman påtalade redan för 20 år i sin bok Underhållning till döds den förödande kraften i underhållningen som ett allt uppslukande paradigm för alla etermedias aktiviteter.

Kännetecknande för underhållningens innehåll är att det måste vara enkelt och förhållandevis okontroversiellt för att snabbt uppfattas av många människor med olika grader av engagemang och uppmärksamhet. Känslor är ur denna synpunkt idealiska objekt att handskas med. Det visste redan Goebbels och Hitler.

Om teatern, och sedan filmen var fora som gett upphov till begreppet dramatik i den överförda bemärkelse vi idag använder termen - tillspetsade möten och konfrontationer mellan människor med känsloutspel av varierande temperatur - så blev TV-n det medium där känslor mer än någonsin kommer till sin rätt, eftersom TV-kameran kryper så nära inpå ansiktet på folk som någonsin i en Bergmanfilm från 60-70-talet.

En ryckning i en ansiktsmuskel, eller en tår i en ögonvrå - av glädje eller sorg, skit samma, är gefundenes Fressen och hot stuff.

Och känslor är så bekväma att arbeta med för etermedias jäktade journalister. Den numera obligatoriska frågan "Hur känns det" ställd till en olympiasegrare, en målgörare i fotboll, en avskedad anställd eller en nobelpristagare kräver ett minimum av förberedelser och kunskap hos såväl intervjuare som intervjuperson. Det obligatoriska svaret, numera allmänt vedertaget bland framgångsrika intervjuoffer, är att den efterfrågade känslan är ”obeskrivlig” eller ”inte kan uttryckas i ord”. Vilket möjligen hade bort leda till att man slutat ställa frågan.

Ibland slår det dock slint, som den gången en norrlandsjägare skulle intervjuas angående sina känslor inför tvånget att gräva ner en nyskjuten , förmodat strontiumkontaminerad älg: "Känns å känns - man är ju förbannad förstås!". På uppföljningsfrågan hur han trodde jaktkamraterna känt det blev svaret: "Ja, de vart väl förbannad de å!". Slut på intervjun. I senaste vinterolympiaden hade Peter Jidhe till och med lärt sig att fråga hur det kändes på tyska och franska, dock utan att lära sig begripa svaren, vilket gav oss en del glädjestunder framför TVn.

Kollektiva känsloyttringar har vi i vår kultur främst uppkommit i samband med idrottsevenemang. Ett påtagligt inslag på senare år har annars varit mediajournalistiskens ambition att känna s a s å våra vägnar, genom en oavbruten sändning av känsloladdade reportage där vi inbjudes, för att inte säga uppmanas, att känna på ett visst sätt. Detta har varit särskilt framträdande i samband med katastrofer av olika slag. Första gången det var tydligt märkbart för mig var i samband med Palmemordet - dock uppblandades känsloorgierna, blommorna och ljusen på trottoaren och de gråtande människorna då av intresset för mördarjakten, liksom 17 år senare vid mordet på utrikesministern.

Attacken mot WTC och Pentagon 2001 förde detta slags journalistik till oanade höjder. Veckor av ständiga sändningar från platsen, bilder på och intervjuer med offrens av naturliga skäl förkrossade anhöriga bidrog verksamt till att ge deras lidande ett ansikte på ett sätt som varit helt främmande för t ex motsvarande reportage från den planerade massakern på civila irakier sedan angreppet i mars i fjol (eller i andra former under tio år dessförinnan). Utan någon som helst saklig grund har denna journalistik bidragit till att legitimera de 100 000 civila döda därnere i senaste kriget. Katastrof- och känslojournalistiken hade i varje fall den 11 september och därefter en klart politisk funktion, som bort göra oss misstänksamma inför framtiden.

Att östra Indiska Oceanen på annandagen drabbades av ett jordskalv som i sin förlängning ledde till att kusterna på en rad kringliggande länder översköljdes av en jättevåg kunde ingen rå för. Att dessa länder i många fall tillhör jordens mest fattiga och delvis redan tidigare av krig och farsoter hemsökta var däremot ingen "act of God" utan människoverk. Och fattigdomen har haft åtminstone två följder:

1) Många av dessa länder har attraherat turister i tiotusental, som kunnat dra fördel av de varma baden men i samma mån av billiga arbetslöner, mat och dryck och dito människor att på skilda sätt utnyttja[1]. 2) Trots vetskapen om riskerna för jordskalv fanns inga eller ringa förberedelser för en flodvåg av detta slag. Varningssystem saknades i stort, och i de fall man förvarnades vidtogs på grund av ekonomiska överväganden inga åtgärder för att lindra katastrofen.

Om man som turist samtidigt vill ha fattigdomens fördelar är risken stor att man också drabbas av dess nackdelar. Så skedde också denna gång, även om de några tusen saknade eller döda svenskarnas öde i våra media väger oproportionerligt tungt i förhållande till de minst 150 000 döda lokalinvånarnas. Det sägs också en gång dagligen av någon reporter –och sedan fortsätter man i samma stil.

Detta är kanske den enda egentliga lärdomen man som svensk kunnat dra av det som hänt i Södra Asien. Vill man ha glädje av andras fattigdom så händer det att man får skit för det.

Kunskapen att det är bra att skydda sig mot jordbävningar med ett larmsystem har vi däremot begränsad glädje av. Det är nu hela 8000 år sedan kontinentalsockeln utanför Möre och Romsdal (NV sydnorge) drabbades av Storeggjaraset , som skapade mycket kraftiga tsunamivågor vid gränsande kuster. Vattnet steg med uppåt 50 meter i fjordarna och en jättevåg uppslukade Västlandet. Hur många renjägare och fiskare som strök med kan vi bara spekulera om, men sannolikt var det inte så många.

Vad vi TV-tittare och läsare av dagstidningar kanske skulle ha kunnat klara oss utan är det stuplöst upprepade och rikligt illustrerade budskapet att det är sorgligt då människor dör, särskilt då de har ett ansikte och svenska anhöriga.

Varje människa dör för sig, och hans/hennes lidande låter sig till skillnad från börssiffror inte multipliceras. En sådan död är en privat angelägenhet, och bör få vara det. Vi förväntas nu av någon att plötsligt sörja för okända människor som dör genom en naturkatastrof som ingen velat ha eller riktigt kunnat förhindra, möjligen mildra. Deras död görs av någon anledning till en svensk statsangelägenhet, och hemtransporten av de döda får karaktären av statsbegravning med kungahuset, regeringschef och talman på Arlandas platta mitt i natten.

Men vi förväntas samtidigt bortse ifrån att samma vecka liken efter 700 civila, varav 500 kvinnor och barn grävdes fram ur ruinerna efter USA:s bombningar av Falluja - dvs döda genom handlingar som kunnat förhindras genom våra egna, regeringens eller andras åtgärder. Deras död var ingen privat angelägenhet, den var lika politisk, som en gång amerikanernas i WTC och Pentagon. Vem såg något om detta i TV? Vem hörde vår statsminister framföra någon känsloyttring eller ens bli lite fuktig i ögonvrån med anledning därav?

Till allt detta kommer den nekrofila dimensionen, frossandet i förruttnelse, liksäckar och likhantering som rimligen saknar allt annat än sensationsvärde. Vilket väsentligt allmänintresse tillgodoses genom att TV:s reportrar vandrar omkring bland de döda med munskydd på och talar om att lik som legat i solen ett tag luktar illa, som om någon tvivlat på det? Och så det upprepade rapportörmantrat att man "saknar ord" för sina känslor.

[1] Eller tror någon att vi skulle fått se en invasion av indonesier, thailändare eller lankeser här hos oss, om vi bara haft högre vattentemperaturer?