Nu var det 1975!
eller
Hellre gröt och
fotboll än oxfilé och golf.
Lukas Moodysons nya film, Tillsammans tar sin början då Franco just dött i sotsäng i november 1975. Vid det här laget vet ni ju alla vad den filmen handlar om och att Moodyson lyckats - igen.
För er som är så gamla att ni blivit glömska, för er som inte var med då, eller som hösten 1975 ännu inte befann sig vid fullt medvetande kan en historisk bakgrundsutvikning däremot vara på sin plats:
Vi befann oss 1975 i H Majt Carl XVI:s tredje regeringsår och i socialdemokratins fyrtiotredje, trettio år efter andra Världskriget och sju månader efter USA:s till synes slutgiltiga nederlag i Vietnam. Mao Zedong hade ännu tio månader kvar i livet och Olof Palme, som var statsminister i Sverige, tio år. I övrigt var läget i världen och Kungariket Sverige följande:
Den sk välfärdspolitiken, ursprungligen en uppfinning av Bismarck för att hålla arbetarna på mattan, uppfattades som statsideologi. Den kompromiss som socialdemokratin tidigt i seklet ingått med storindustrin och som cementerats i Saltsjöbadsandan 1938 innebar att SAP-LO höll arbetarklassen i hornen medan SÄPO och SAPO viftade bort skadliga insekter och kapitalet mjölkade. Den syntes för ett tillräckligt antal människor som mycket framgångsrik, och det svenska samhället tycktes, särskilt på litet avstånd, så förnuftigt, fredligt och välplanerat att en jämn ström av delegationer från Indien och Tanzania kom hit och begapade oss.
Arne Geijer, LO-ordföranden, och Bertil Kugelberg, SAF-direktören, reste runt i världen och gav det svenska samförståndet ett ansikte. Vi hade prestige i Tredje världen, ty det var ännu inte allmänt känt att vi var en sleeping partner till NATO. Och vår statsminister hade efter tio års överfall på Vietnam undsluppit sig kritik mot USA. Jänkarna reagerade då lika surt som Göran Persson brukar då Gudrun Schyman distanserar sig från en regeringspolitik hon veckan innan varit med om att utforma.
Det svenska exemplet hade sådan renommé ute i världen att den gula pressen i England, Tyskland och USA hade jämnt sjå att övertyga sina läsare om att vårt land egentligen var ett gråkallt helvete där folk mest gick och funderade på att ta livet av sig och att detta var socialismens fel. Ty det kunde inte vara nyttigt att vara så trygg som Svensson ansågs vara under tre decennier efter kriget. Borgerliga debattörer var allvarligt bekymrade över detta. Ty vi hade fått barnbidrag, tre, snart fyra veckors semester, fria lördagar, grundskola och tjänstepension samt nästan fri sjukvård.
"Fått" är naturligtvis inte rätta ordet. Vi hade förstås fått arbeta för det som alla andra och valt att lösa alla dessa frågor kollektivt, via skattsedeln. När skatter går till sådana ändamål betraktas de av borgarna som stöld, men fördras av medborgarna i övrigt med jämnmod, ja nästan entusiasm. Ett par decennier senare skulle man få arbeta lika hårt under nedrustningen av alla dessa reformer. Och vara tacksam därtill, för att man överhuvudtaget hade ett jobb.
Men priset för välfärden? Urbanisering, utvandring till förorternas anonymitet, kärnfamiljens avlövning, hårdare styrning av utbildningen, bruksmiljöernas och folkrörelsernas upplösning.
Sovjet - det var starkt 1975. Ingen talade då om GULAG - ty med Sovjet kunde man också göra goda affärer. (Det hände att sovjetkritiska vänsterdebattörer i borgarpressen anklagades för "antisovjetism"). Och Kina var också starkt, särskilt ideologiskt. USA var försvagat internationellt och genom kriminella presidenter, som till och med begått värre brott än utomäktenskapliga avsugningar. EEC-medlemskap vågade kapitalet inte ens drömma om.
Lika litet som CIA 1990 misstänkte att Sovjetunionen skulle falla trodde väl en vettig människa i november 1975 att borgarna någonsin skulle kunna återta den politiska makten. Ändå skedde just detta mindre än ett år senare. Och på den vägen är det, oavsett partibeteckningen på dem som för tillfället befolkat Rosenbad.
Men 1975 befann vi oss i slutet av en trettioårig tillväxt- och framstegsperiod. Samtidigt befann vi oss i slutet av en tioårig revolt mot samhällsutvecklingen. Revolten var i många stycken antiimperialistisk och antikapitalistisk. Dagens fascistiska terrorgrupper kallas ungdomsrevoltörer då man vill släta över deras brottslighet. Sextiotalets vänsterrörelse kallades ungdomsrevolt i ett fåfängt försök att splittra och reducera den. Dess majoritet hade i början visserligen knappast uppnått rösträttåldern. Men det har alltid, tiderna igenom, varit just ungdomen, inte de medelålders eller åldringarna som revolterar - det är ju bl a därför de unga saknar politisk rösträtt. De som utgjorde drivkraften i Franska revolutionen var inte mycket äldre än 60-talisterna.
Det har påståtts att det var medel- och överklassungar som gjorde fadersrevolt (lustigt nog framförs denna kritik oftast av folk från medel- och överklass) - men massan av dem som deltog var faktiskt arbetarbarn. Blott i rörelsens ledning fanns borgarbarnen bättre representerade. Så har det alltid varit, och så har det ofta gått åt helvete också.
Sxtiotalsrevolten, vars slutskede, då mycket av formerna redan blivit till innehåll, Moodysons film speglar, satte dock mycket ringa spår i det rikspolitiska landskapet. De politiska organisationer och partier den gav upphov till skolade visserligen en generation av intellektuella, idag mellan femtio och sextio, som fortfarande har en viss opinionsbildade kraft - varför annars skallet mot "fyrtiotalisterna"?. Som med sextiotalsrevolten, så var det en gång med Upplysningens och med 1880-talets radikalism. I båda fallen en intellektuell rörelse som följdes av romantisk reaktion - ja, i det aktuella fallet fanns romantiken på plats redan från början och präglar framför allt mediabilden av sextiotalet som en tid av livsexperiment, drogromantik och blommiga kläder och dekorerade VW-bussar.
Den första halvtimmen av Tillsammans exploaterar häftigt denna sida och tangerar en gängse borgerlig mediakarikatyr av revolten. Visst fanns grupper som Tillsammans i rörelsens utmarker. Men i stort gällde att vänsterungdomen söp mindre, inte mer än sina jämnåriga. Narkotika var helt bannlyst. Man var jämställd men ofta mindre, inte mera, sexuellt promiskuös. Den sexuella frigörelsen var ungliberalernas grej. Man bodde endast undantagsvis i kollektiv och man studerade och/eller arbetade som andra. Vänsterungdomen var präktig. Man var i regel köttätare. De som deltog i rörelsen läste mer, diskuterade mera, lärde sig mera och var bl. a därför en pina för den äldre generationen.
Av de allmänpolitiska organisationer som åren runt 1970 växte upp kvarlever i stort sett endast KPml(r) - av någon anledning den enda rörelse som med namns nämnande gycklas med i Moodysons film. Även då rörelserna stod på toppen var de mycket små. När Kfml, den drivande rörelsen bakom t ex Vietnamrörelsen 1970 ställde upp i val fick man 0,4% av väljarna bakom sig - en oerhörd besvikelse för aktivisterna och en oerhört glad överraskning för etablissemanget som ibland har en tendens att tro på den bild dess egna media kolporterar.
Moodysons film är en sympatisk och i många avseenden ärlig och träffsäker skildring av hur det kunde gå till i småborgerliga nyvänsterkretsar på sjuttiotalet. Den har bl a den förtjänsten, att den även för den måttligt lyhörde betraktaren belyser varför, varför rörelsen rann ut i sanden och varför redan ett år senare den borgerliga upprullning av det kollektivistiska välfärdssamhället inleddes som nu är ett fullbordat faktum.
Ty i själva verket fanns redan i det så progressiva 60-talets rörelser, i varje fall som möjlighet, många av de element som vid sekelskiftet skulle slå ut i full blom – om man nu i detta sammanhang kan tala om blomning:
I föraktet för välfärdsstatens begränsade materialism dolde sig ett folkförakt – som en möjlighet. I hägnet av kritiken av kapitalismens skövling av naturlig och urban miljö dolde sig en romantisk naturmystik och teknikfientlighet – som en möjlighet. I kulturrelativismen och den nymornade kärleken till Tredje världens länder och folk – vilka likt under 1700-talets romantik förutsattes rena, ädla och av historia och materialism obefläckade dolde sig stundom ett statiskt, framstegsfientligt tänkande. I kritiken mot 60-talsvetenskapens positivism låg mysticismen, andligheten och nyreligiositeten på lur. I raserandet av det gamla auktoritära ämbetsmanna- präst -, klan- och bruksamhället öppnades möjligheter för en ny narcissistisk och hedonistisk, reklam- och mediastyrd människa.
Ty det som var socialistiskt
i denna rörelse var inte nytt - det ideologiska
fundamentet var inte frukten av rörelsen egna erfarenheter och
av långvarig kamp utan av snabbstudier av i och för sig utmärkta
klassiker - nödvändigt, men på intet sätt tillräckligt. Då
förebilderna falnade slocknade ideologin, i avsaknad av social
bas, som månen när solen släcks. Vad värre var, det som
var nytt var inte socialistiskt, utan, med förlov sagt, ofta
småborgerligt, i regel USA-inspirerat moraliserande trams om rätt
kost, rätt avföring, rätt musik, andlighet och en korrekt
sexuell hållning - precis som det mesta av dialogen mellan
personagerna i Tillsammans.
Den största förtjänsten är dock att filmen lyckas gestalta detta utan att , som så ofta sker i borgerligt önsketänkande, dödförklara socialismen eller att ifrågasätta dess legitimitet och aktualitet. Visst är Göran, den rödskäggige idealisten, vars naturliga aggressionshämning fått en stark ideologisk överbyggnad, en don Quijote, men alla inser ju sådana som dessa i grund och botten har rätt även då de har fel.
"Hellre äta gröt tillsammans än fläskkotlett ensam" är en bra slogan i en tid då fem procent av landets befolkning erbjudes oxfilé och fyrtiofem fläskkotlett i utbyte mot att de överser med att hälften av oss får nöja sig med grynvällning och att ute i världen 30000 barn helt i onödan svältes till döds varje dag. Ty om utvecklingen efter 1975 skall vara framsteg så är en stor majoritet av svenska folket gedigna bakåtsträvare. Vi vill inte skiktas, som SAF-direktörerna vill och LO-byråkraterna accepterar, vi vill fortfarande vara en "mjuk, klibbig gröt", inte torra och fnasiga havregryn.
Andra människor är visserligen pest, men de är de enda vi har.
Och visst är det roligare och nyttigare att spela fotboll än golf?
Heder åt Moodyson. Han verkar vara en förnuftig karl.