En kärleksfull överdos
Mästaren, Me-ti, varnade en gång sina lärjungar för att vid skildringar av samhälleliga förhållanden enbart sträva efter att vara objektiva. ”Blotta beskrivningar innebär som regel rättfärdiganden” hävdade Me-ti .
”Några beskrivningar finns det väl ändå, som inte utgör rättfärdiganden?” invände lärjungen.
”Nej, det gör det inte”, svarade Me-ti.
Fritt översatt från Bertolt Brechts: ”Buch der Wendungen”
Greker från Fokaia grundade ca 600 f.Kr nära Rhonedeltat kolonin Massalia. Numera är området under namnet Marseille huvudstad i departementet Bouches-du-Rhône och regionen Provence–Alpes–Côte d'Azur, s.ö. Frankrike; 808 000 inv. (1990), inkl. förorter 1,2 milj. inv. Marseille är Frankrikes största hamnstad vid Medelhavskusten. Staden är främst en handelsstad, men har också mycket industri, bl.a. metall- och bilindustri samt kemisk och elektrisk industri. Centrum finns runt den gamla hamnen med de äldsta stadsdelarna i norr och affärs- och kontorscentrum med breda boulevarder i öster. Marseilleregionen har blivit ett allt viktigare industriellt centrum genom bl.a. anläggandet av Fos-komplexet vid Rhônemynningen.
Regionen har dock i motsats till andra storstadsområden i Frankrike och vid Medelhavet inte vuxit nämnvärt befolkningsmässigt under efterkrigstiden och avkoloniseringen av Afrika; under de senaste årtiondena har befolkningen t.o.m. minskat. Hamntrafiken har minskat kraftigt och arbetslösheten är konstant hög. Marseille har av tradition haft en betydande invandrarbefolkning, förr dominerad av italienare, numera av nordafrikaner.
Marseille är också utan undantag scenen för den franske filmmakaren Robert Guédiguians filmer sedan början av 80-talet, vilka, i regel med hustrun Ariane Ascaride i stjärnrollen, skildrat småfolks problem – med Marius et Jeanette (1998) som den kanske dittills största framgång.
I Guédiguians film Den lugna staden (La Ville est Tranquille – är titeln månne en ordlek på grammatikramsan Mille villes et villages tranquilles?) finns vid sidan av den oundvikliga Ariane Ascarides huvudroll en annan – staden själv. Hans film har den uppenbara ambitionen att i några Marseillebors öden spegla tillståndet i femte republiken vid senaste sekelskiftet.
Filmen kom upp på Sture i Stockholm samtidigt med det val, där det franska folket hade att välja mellan av tjuv och en fascist som bärare av statens främsta ämbete – ett förhållande som bättre än någon film kunnat göra uttrycker det politiska tillståndet i nationen. Ändå kan det vara av intresse att studera hur Guédiguian lyckas i sin ambition:
Filmen inleds med en 360 graders panorering över Marseille, sannolikt utifrån en plats nära gamla hamnen. Så småningom inzoomning på ett illustert cocktailsällskap på en takterrass. Här fraterniserar stadens politiska, andliga och ekonomiska s k elit, oberoende av politisk hemvist, dvs. pga. i stort sett gemensam politisk hemvist, om än under olika beteckningar.
Man hör mycket litet av vad som sägs, men uppfattar att man tycks vara sorglös, blaserad och erotiskt aktiv, oberoende av äktenskapliga bindningar.
Ny dykning av kameran ner på Michelle, 38+, på sin EU-moped på väg till fiskfabriken.
Michelle sorterar fisk på tidiga morgnar för att sedan EU-mopeda hem till bostad, där i bästa fall den sedan 3 år arbetslöse maken sitter och super pastis och är alkoholistiskt svartsjuk. Den 20-åriga dottern Fiona kommer hem från gatan där hon på klassiskt maner – 150 F för avsugning, 300 för samlag - tjänat ihop till dagens heroindos, och dotterdottern Ameline är blöt i blöjan, omatad och skrikande.
Det här är en film av short-cuttyp – dvs en rad parallella människoöden –och intriger flätas samman under filmens gång –men för Michelledelen gäller följande:
Dotterns missbruk tilltar. När både hon och Ameline skriker i kapp anser sig Michelle tvungen att skaffa knark för att få husfrid. För att finansiera detta börjar hon själv extraknäcka på gatan.
Hon får en fast kund i Paul, en snäll men ryggradslös ungkarl från arbetarklassen som hoppat av en hamnarbetarstrejk, tagit sitt avgångsvederlag och för detta köpt sig en taxi, som han strax förlorar licensen på och då hamnar i problem också med långivaren, en gammal motståndsman med hårda nypor. Knark köper hon av Gerard, en ungdomskärlek, en annan snäll karl, som numera försörjer sig som barägare och yrkesmördare på deltid. Gerard skjuter sig av något oklar anledning på slutet, och Michelle ger Fiona en dödande överdos. Maken enrolleras i den lokala fascistgruppen men får kanske kalla fötter då en kollega vådaskjuter en svart man till döds, som man bara velat skrämma.
Kanske stannar den stackars Paul hos den stackars Michelle och tröstar henne, kanske inte. På slutet står Michelles make i rena blåbyxor med två andra fascistiska arbetare plus hela kvarteret med tårar i ögonen då en minderårig armenier rätt knackigt spelar Jesu meine Freude och Rondo alla turca på sitt nya piano.
Här finns ett par-tre sidoteman till, men något måste överlämnas åt biobesökaren.
Det råder inget tvivel om att Guédiguian har sitt hjärta hos folket. Det råder heller inget tvivel om att han velat undvika schablonbilder och överdriven idealisering av sitt älskade Marseillefolk, och därvid nästan lyckats över hövan. Ty något klantigare och mera omedvetet än de representanter för folket vi här möter får vi leta efter – Michelles sätt att i all välmening söka hjälpa sin dotter och att finansiera detta farmakologiska bistånd borde t ex ha lett till att man spärrat in båda, tagit ungen till barnhem och maken till Minnesotabehandling. Att Guédiguian betraktar folkets traditionella organisationer och institutioner – arbetarpartier, fackföreningar, reminiscenser från det antifascistiska motståndet som inskränkta och passerade av utvecklingen – om det råder heller inget tvivel. Det finns knappast någon samhällsklass eller någon politisk riktning som inte får sig en ordentlig släng av sleven i denna film – och det finns inget klassförräderi och ingen dumhet begången av folk i denna film som inte hos Guédiguian möts med förståelse och värme.
Det finns en realism och ett allvar i denna film som gör att det är orättvist och meningslöst att jämföra den med dussinrepertoaren av Hollywoodinspirerad film. För att göra den rättvisa måste den bedömas direkt utifrån dagens euro-elände och de politiska krav detta ställer.
Det talas i filmen Marseille som offer för globaliseringen – i Triangelfilms s k. översättning ”mondialiseringen”. Det talas om behovet av en ny politik och att detta behov tillgodoses genom rasistiska och högerextrema ideologier som vinner insteg i arbetarklassen. Men där finns ingen vrede. Inte ens, och i synnerhet inte, vrede förklädd till humor. Bara en oändlig trötthet.
Det är svårt att i ”Den lugna staden” finna de element en offensiv för Europas folk skulle bygga på – socialt, politiskt, ideologiskt. Guédiguian tycks ha förstått allt, men inte funnit något att tro på utöver små ögonblick av värme och tillit som spontant kan uppstå mellan individer. Som t ex mellan mor och dotter då den dödande sprutan ges. Som då rasister lyssnar på en armenier som spelar Bach på piano.
Så vinner man kanske filmkritiken, men knappast den del av publiken som man gör anspråk på att tala för. Och definitivt inte klasskampen. Den hade varit bättre betjänt av att Guédiguian pläderat för hårda tag mot prostitution och narkotikalangning, kommunalisering av taxitransporterna och bättre lön och arbetstider för fiskrensning. Då hade kanske filmen blivit sämre, kritikerpriserna uteblivit, men man hade inte riskerat döda åskådarens vrede och kamplust med en överdos elände – eller kärleksfull förståelse.
Att förstå allt och alla är att förlåta allt och alla. Det är också att bli politiskt impotent.
Tror någon verkligen att överklassen slutar hata oss den dag vi inte längre ids hata den?