SOAPRANOS

Tony: Jag är som en omvänd Kung Midas. Allt jag rör vid förvandlas till skit!

........

Dr Melfi: Har man någonsin undersökt din prostata?
Tony:  Skojar du? Jag låter inte ens någon vifta med fingret i mitt ANSIKTE

Det fanns en tid då den föreställande, realistiska målarkonsten  också var den "fina" målarkonsten den breda, naturalistiska litteraturen var den "fina" litteraturen.  Låt oss säga andra halvan av 1800-talet och namn som Dickens, Hugo, Zola, Millet, Monet. Men marknaden svällde, och antalet producenter likaså. På marknaden influerades konstens och litteraturens värde alltmer av professionella kritiker och dessa utgjordes ofta själva av mer eller mindre lyckade författare/konstnärer. Vi fick i allt högre utsträckning en konst som mindre  återspeglade och vände sig till till verkligheten och desto mera refererade till sig själv. Under verklig eller föregiven ambition att blottlägga nya skikt av verkligheten, eller finna nya (säljande) uttryck producerades ständigt nya -ismer. Och vi fick en definitiv klyvning mellan fin- och populärkultur. Vi fick litteraturpristagare som skryter med sitt ointresse för, eller tvivel på, verkligheten, akademier som värnar om den "rena" konsten och en läsande/konstskådande allmänhet som på alla sätt manifesterar sitt ointresse för nobelpristagare och akademier.

Inom en litteratursektor har dock aldrig 1900-talets ismer slagit igenom - det gäller filmen.

Filmen säljer direkt till allmänheten utan kritiska mellanhänder - filmkritiken har aldrig spelat samma roll eller haft samma anseende som kritiker av konst och litteratur, även om man stundom så gott det går försöker tillägna sig samma maner och samma fikonspråk.

Och trots upprepade försök har filmskaparna aldrig riktigt lyckats föra bort filmen från den realistiska huvudfåran - man är alltför beroende av en masspublik. Filmen är helt enkelt inte bra på att gestalta inre skeenden, inre monologer och sk djupare psykologi. Men vad gäller "hårdkokt" framställning och smutsig realism är den suverän.

Det mesta av ovanstående har Harry Schein sagt, men det kan vara sant ändå.

Det läses inte mycket "fin" litteratur idag, dvs av karlar. Det är nu som tidigare en angelägenhet för över - och medelklassens kvinnor.

Men film ser vi. Och allra mest på TV. Just nu ser vi en realistisk såpa, producerad av amerikanska HBO: Sopranos. Den har blivit otroligt populär, först på hemmaplan men nu även i Sverige, inte minst bland karlar. Varför?

Sopranos är en italiensk maffiafamilj, stationerad i New Jersey på USA:s östkust. Familjen utgör en folk- och lokalupplaga av Corleoneklanen i Gudfadern.  Marlon Brando/Don Vito satt med ekmöbler bak tunga draperier i sitt befästa palats och dirigerade sina handkyssande klienter och underhuggare med viskningar och diskreta gester med fingrarna. Tony Soprano (James Gandolfini) bor i medelklassförort, har kavlat upp ärmarna och låter magfläsket välla ut över livremmen på jeansen. Han styr sina klienter och underhuggare med sparkar och tillmälen som skulle få Don Vito att vända sig bort i avsmak (om han ens skulle förstå dem) och är djupt involverad i renhållningsbranschen. Då och då slår han personligen ihjäl, stryper eller skjuter sönder folk som pratar för mycket eller uppvisat sviktande betalningsmoral. Ibland avlar han en oäkting - det skulle aldrig, aldrig Don Vito Corleone ha gjort.

Uppenbart har det hänt något med maffian under de femtio år som gått mellan Don Vito och Tony. Man undrar dock om det inte först och främst är i den västerländska familjen det hänt en del. Don Vito var oomstridd herre i sitt eget hus och hans myndiga hustru eller hans barn skulle aldrig drömma om att ifrågasätta hans auktoritet. Tonys visserligen katolska ("då det passar henne" som Tony säger) och matlagningskunniga hemmafru Carmela  får visserligen knorrande finna sig i Tonys ständiga sexuella vänsteraktiviteter, men ger honom i övrigt hans fiskar varma och ungarna gör i stort sett som de vill. Hustrun vill (liksom barnen) för det mesta låtsas som hon inte vet något om var alla pengar kommer ifrån (vilket sårar den hårt arbetande familjefadern) men drar sig inte för att utnyttja den skräck familjenamnet sprider i omgivningen då det så passar.

Tony lever ett dubbelliv med dubbla normsystem: dels ett på ytan normalt amerikanskt medelklassliv med gräsklippning, föräldramöten och tandställningsproblem, dels ett klanliv med en hierarkisk struktur med anor från romartiden, med  urgamla hedersbegrepp, med omertá (sicilianska för att hålla käften eller få den inslagen).

Tony har hårda krav på sig att visa vördnad och respekt för klanens äldre - i fallet med hans elaka mamma blir detta helt enkelt honom övermäktigt.  Han får ingen motsvarande respekt från dess yngre medlemmar. Tony är född i fel tid. Allt var mycket lättare för Don Vito - och blir kanske lättare för hans barn, eller barnbarn.

Den som ständigt möter oförenliga krav blir stressad. Den som länge bär på stress hamnar ofta  i ett depressionstillstånd där livsglädjen försvinner, håglösheten breder ut sig, framtiden blir hopplös och nattsömnen dålig. Tony äter alltså Prozac och får potensproblem vilket måste vara ett öde för en sådan hingst. Och han finner en reservmamma i Dr Melfi (Lorraine Bracco) med påföljden att hon i senaste avsnittet börjat dricka för att inte brytas ned av hans förtroenden som varvas med aggressiva utbrott. Fast, det hedrar manusförfattaren, det är inte någon mjäkig samvetsömhet över att han stjäl, mördar och langar knark som plågar Tony. Inom organisationen är man soldater i en armé, och man förutsätts veta vad man ger sig in på och vad som krävs, tycker Tony. Det är kanske att göra det lätt för sig, och manusförfattaren hjälper honom genom att aldrig visa andra offer för hans verksamhet än sådana som verkligen gett sig in i armén och som vetat. Men, det är ju Tonys film och han har ju rätt att tycka vad han vill. Fast om något langar knark till hans egna barn så slår han ihjäl dem.

Hur skall det gå?

Ja en sak är klar, sin elaka mamma Livia (den här lysande Nancy Marchand, tidigare mest känd som borgmästare i Den Nakna Pistolen) blir han snart kvitt eftersom vederbörande skådespelerska avled i fjol våras. Annars är det en öppen fråga. Kommer FBI att hitta någon tjallare som kan sätta fast Tony? Kommer han någonsin att få Dr Melfi i säng (eller vice versa)? Kommer hans elaka syster, ex-hippien Janice och hennes otäcka älskare, zen-utövaren Ritchie att ställa till något? Kommer brorsonen Christopher att lämna sin lovande karriär inom våldsbranschen om han repar sig från sina sex kulhål? Spännande frågor.

Varför går Sopranos hem hos så många av oss? Inte beror det på enstaka (en-två per avsnitt) ultrarealistiska våldscener - sådant kan vi få var som helst. Inte på den stundtals mycket klipska dialogen - sådant förekommer även i finkulturen. Inte -enbart- på en fantastisk rollbesättning där James Gandolfini, en i och för sig välutbildad teater- och filmskådis, gör sitt livs roll och får alla medelålders karlar med 100 kilo runt midjan att känna sig ursexiga.

Kanske har det ändå något med nostalgi att göra - karlars föga realistiska och framåtsträvande längtan till en svunnen tid, där manlighet (så tror vi) var att vara fri, att vara respekterad i sitt "eget" hus  och att vara en respekterad kamrat i kretsen av likasinnade - män. Bitterheten av att inte få uppskattning som familjeförsörjare, ja i realiteten inte ens vara det. Svårigheten att acceptera verklig jämlikhet i umgänget med det andra könet och att ändå, till skillnad från tidigare generationer, veta att det är enda vägen framåt. Dvs stämningar som beskrivs t ex i Susan Faludis bok "Ställd" om  de amerikanska männens situation i ett samhälle där de gamla manliga dygderna inte längre är något värda, där manliga kollektiv (inom tillverkningsindustri, militärväsende etc) byts ut mot narcissistiska drömmar om individuell framgång och ryktbarhet hos de unga, och där miljoner ställs på gatan vid nedskrotningen av traditionellt manliga verksamheter.

Nog hade man väl kunnat gestalta detta också utifrån en friställd varvsarbetares vardag - men det skall ju säljas också. Och den TV-tittande allmänheten är mera bekant med hur man rånar en bank än hur man tar ut pengar där, mera om hur man spränger en båt i luften än hur man bygger den och mera om den organiserade brottsligheten än om den organiserade arbetarrörelsen. Så därför får vi så länge hålla tillgodo med Sopranos.

Tillbaka