Hjärndöd och skatologi

I dagarna fick svensk borgerlighet en praktorgasm när de med fascisthjälp ånyo i riksdagen förnedrade den skadskjutna, men hatade, arbetarrörelsen. Extraval stundar. Politisk ebola drabbade redan i höstas 24 % av de mestadels beskedliga människorna där jag bor. Man tänker på Tyskland nyåret 1933 - antagligen drömmer fascisterna om detsamma.

Apropå politisk patologi, hjärndöd och skitkorvar gick jag, för att slippa verkligheten och, i brist på bättre, se Jim Carrey och Jeff Daniels som de småsnuskiga och infantila halvidioterna Lloyd och Harry i Bobby och Peter Farrellys "Dum och Dummare 2". Dum & Dummare 2 är, som antyds, en senkommen uppföljare av en publikt uppskattad D&D 1 för jämt tjugo år sedan.

Då mötte vi Harry och Lloyd, två osannolikt korkade kamrater, enligt kyrkoboken i 20+ åldern. Nu är de 40+ och minst lika korkade. Lloyd, som synbarligen blivit galen, bl a av sexuell frustration, sitter nu sedan 1994 dreglande och apatisk i rullstol. Harry hade varje dag måst komma och sköta om honom, vilket bl a innebar att mata honom och byta hans nerskitna blöjor. När Harry nu hotade att överge Lloyd hoppade denne upp ur stolen och avslöjade att han i 20 år utsatt Harry för ett practical joke.

De går tillsammans hem och skämtar med en på riktigt rullstolsbunden och stenblind granne och tar död på hans ovärderliga samling av talande papegojor genom att mata dem på poppande godis och sedan låsa in dem och grannen med en hungrig katt.

Harry får nu reda på att han nog har en dotter. Modern, Fraida, hade stans pojkar i stan att tacka för sin första, mycket prisvärda och inträngande erfarenhet av kärlekslivet. Harry avslöjar att han inom kort behöver en ny njure, eftersom hans gamla par har tagit slut. Möjligen vore den nyfunna dottern Penny en lämplig givare? När Lloyd såg en aktuell mobilbild av den fagra Penny blev han självfallet stört....förälskad. Då Penny senare visade sig vara minst lika korkad som Harry tycktes dessutom faderskapet vara styrkt. Lloyd såg till att paret åter skyndade ut på turné för att uppsöka hennes adoptivföräldrar.

Genom händelsernas utveckling - inkluderande konspirationer, hitmän, mordförsök samt den nu något bedagade Fraidas uppdykande - verkar det plötsligt som det i stället var Lloyd som var Pennys far. Harry stod därför utan lämplig njurdonator.

Lloyd for i stället till Mexico, där han i baksätet på en bil fick sin ena njure bortopererad av en kommersiell kvackare, som uppenbarligen sålde den vidare. Han återvände i triumf med ett blodigt paket till den njursjuke, vilket dock bara visade sig innehålla en genomstekt fläskkotlett. Varpå Harry som tröst meddelade att hans påhittade njursjukdom bara varit ett practical joke. Lloyd kontrar med att Harry dagligen under 20 års blöjbyten oftast inte sanerat bort hans egen avföring, utan mest skitkorvar som Lloyd, som en del av sitt skämt, stulit från medpatienter .

Varpå Fraida kunde meddela att ingen av dem kunde varit far till Penny, eftersom de uppenbarligen inte vetat hur man gör för att bli far. Det räckte nämligen för sådant ändamål inte med att tafsa runt i behån på en dam, som de med hänsyn till en eventuell D&D 3, fortsatt tror. Men Penny fick träffa sin mor Fraida, som i en garderob fått rejält ihop det med hennes adoptivfar.

Det torde vara svårt att analysera orala konstverk som Kålle-Ådahistorier, eller filmer, som t ex bröderna Farrellys, utan att gå på s a s djupet, till skrattets sociologi, lyteskomikens, pornografins, koprolalins och skatologins psykologi, och på dessa företeelsers historia, som i varje fall sträcker sig bortom antiken. Större samhällsvetare än jag har gått bet på detta projekt.

Men det påstås att Mr Bean och i någon mån Pee-Wee Herman (Rowan Atkinsons respektive Paul Reubens klassiska rollfigurer) är roliga emedan de har en åttaårig gosses psyke i en vuxen karls kropp. De har aldrig blivit riktigt socialiserade. De är tillräckligt vuxna för att uppfatta att samhället ställer vissa mer, eller oftast mindre, förståeliga krav på beteende men inte mera än att de, så fort folk vände ryggen till, ungefär som mina katter, glatt gör precis som de vill. Det sexuella har de ännu inte fattat poängen med, även om de kan vara lite nyfikna.

Det komiska hos Lloyd och Harry är att de också på ytan är vuxna karlar, som stannat i sin mentala utveckling, i deras fall i slutet av latensperioden eller i förpuberteten, d v s i elvaårsåldern. Till skillnad från Pee-Wee och Mr Bean har de stort och växande intresse för det sexuella, fast uppenbarligen oförmåga att väcka adekvat gensvar hos motsatt kön. Ett lysande intellekt är för ändamålet visserligen inget måste, men även flickor har sina minimikrav. De upvisar permanent samma ointresse för hygien och klädsel som - övergående - är vanligt i puberteten. Dessutom är de lyteskomiska genom sina uppenbart bristande förmåga till reflexion och inlevelse, med åtföljande oförmåga att bedöma konsekvenserna av sina gärningar, vilket gärna involverar dem i dramatiska förvecklingar. Beträffande hygien och bordsskick ligger de klart under nivån hos mentalt jämnåriga manspersoner, d v s sex-åttaårsåldern, vilket fortsatt gör dem fascinerade av exkrementer och olika slags utsöndringar.

Ett annat gemensamt infantilt drag hos omogna individer och lyteskomiska hjältar på bio eller i verkligheten är att de inte kan uppfatta ironi och i allmänhet inte är så bra på empati vilket kan drabba såväl människor och sällskapsdjur. Eller utlänningar, eller folk som sitter med mugg utanför ICA.

Jag har ju alltid hyllat Mao Zedongs åsikt att av två huvudkriterier på ett konstverk, det estetiska och det politiska, de flesta av oss i sista hand dömer efter det politiska. Men jag medger, att skatologiska och lyteskomiska skämtare och filmskapare som Bröderna Farrelly men framför allt Sacha Cohen Baron eller John Waters - eller de makalösa Morran&Tobias i SVT1 - erbjuder mig vissa problem genom att erbjuda mig och andra ovanligt mycket nöje, trots att de varken skänker någon större politisk eller estetisk behållning. Ändå är jag säker på att såväl Mao som Lenin och möjligen Moder Theresa hade skrattat åt dem, åtminstone i smyg. En relativt sentida erfarenhet har styrkt mig i denna övertygelse:

Häromåret uppträdde nämligen Camilla Lundberg, 60-årig musikchef på SR, författarinna och finkulturell överklassdam, som svarande i TV1:s På Spåret, omaka hopparad i samma bur med den inte alltid lika fine Robert Aschberg. Därvid uppmanades av outgrundlig anledning Ashberg av Oldsberg att berätta en Kålle och Adahistoria. Så skedde efter Aschbergs mycket lama protester - utan att programledaren kunnat förutse innehållet:

Kålle och Åda sitter och vänslas i skymningen på en parksoffa. Kålle känner hur saven stiger och ber Åda enträget om att hon skall ta ett grepp om hans pillesnopp, som han diskret låtit släppa ner mellan spjälorna i soffan. Lätt generad försöker Åda göra honom till viljes, men utbrister snart häpet:

-Kålle, lelle - har du två???

-Najj, jag passar på att bajsa lite också!

(Se http://www.youtube.com/watch?v=R0be-jmwKyM&list=RDR0be-jmwKyM )

Själv hörde jag historien för 60 år sedan berättas av en frigjord svåger. Men nu, i TV1-sändning, fick historien en ny dimension. Det var nära att man måst blåsa av inspelningen, eftersom flera medverkande, framför allt Camilla Lundberg höll på att bryta samman i skrattkramper. Sedan dess tillhör Camilla Lundberg och P2 mina SR-måsten.

Om någon skulle invända mot ämnet för denna krönika att man, om man verkligen trängtar efter dumhet, skit och obsceniteter inte behöver att över ån efter vatten - det räcker med att titta på Big Brother, Hollywoodfruar, Paradise Hotel, Annie Lööf eller en sverigedemokrat i högform i Riksdagens talarstol. Nej, ty blödighet och feghet gör att skrattet uteblir. Dessa människor anser sig ibland vara på allvar. Vissa av dem, i synnerhet de värsta, får i vidrigt fall makt - det har vi förstått. Jag ser i stället för blodtryckets och hälsans skull Dum&Dummare 1-2, som inte är lika upprörande, hotande och deprimerande.