Till
minnet av en förlorad svendom !
Pearl Harbor
en gång till.
De
små tjurarna i hagen skuttade runt, buffades och stångades av hjärtans lust ,
ty
var
och en
ville att de fina herrarna skulle ge just honom en chans att vara med
i den stora tjurfäktningen i Sevilla...
Ur Walt Disney´s julkavalkad; Tjuren Ferdinand.
När James Cook landsteg på
Hawaii 1778 var landet sedan många
år en ordnad monarki. Den infödda befolkningen, som enligt Focus Lexikon kännetecknades
av sina praktfulla fjäderarbeten, sin smäktande musik och nationaldansen
hula-hula, reducerades snabbt genom sjukdomar och rasblandning och är nu nästan
försvunnen.
England och Frankrike slogs länge om inflytandet på ögruppen. Det var
först sedan amerikanska sockerbolag gjort statskupp där som Hawaii 1898 kunde
annekteras till USA (samma år som man ärligen köpte hela Filippinerna på
rot, med folk och allt, av Spanien som stulit landet på femtonhundratalet och
strax innan man tog Cuba från spanjorerna).
Samma år upprättade USA en
flottbas på ön Oahu i Hawaiiarkipelagen och kallade den Pearl Harbor (Vi återkommer strax till densamma). Därifrån avsåg
man att hålla (sin) ordning på en god del av Stilla havet. Inte så mycket på
den glesa urbefolkningen som på rivaliserande imperialistmakter, av vilka inte
minst Japan efter 40 års snabb industrialisering, ett framgångsrikt krig mot
Kina ett par år innan, där Manchuriet ockuperades, och fastmer efter segern över
ryssarna 1904-05 seglat upp som en potentiell rival.
Japan var den enda asiatiska makt av betydelse som lyckats stå emot västmakternas
stundom handgripliga kolonialiseringsdrive på 1800-talet - var västallierad
under första världskriget. Energiskt deltog man vid Englands, Frankrikes och
USA:s (m fl) sida i korståget mot den ryska revolutionen 1918.
Som belöning fick man vid bytesuppdelningen i
Versailles 1919 överta kontrollen över tyskarnas gamla besittningar i
norra Stilla Havet och Kina, ty vapenbröderna
kunde, då som nu, ibland vara riktigt rundhänta med vad som inte var deras att
ge bort.
Men när Japan på allvar började lägga under sig Kina från mitten av
trettiotalet så började USA dra öronen åt sig. Detta trots att Japan 1937
ingått förbund med tysken, under det publikfriande namnen "anti-Kominternpakten"
och börjat kriga mot Sovjet borta i öst. Kina hade ju USA tänkt sig som sin
egen bakgård en gång då engelsmän och fransmän och portugiser inte längre
skulle orka leka där.
När Sovjet vred sig ur tvåfrontssaxen genom att ingå
nonaggressionspakten med tysken och neutralitetspakten med japanen 1939 blev det
fritt fram för Hitler i Väst, där de härskande skikten många gånger var dåligt
skickade att stå emot en fiende de i de längsta hoppats så mycket av och därför
varit softa mot. Och i öst fritt för Japan, som i stället för mot nordväst
började blicka söderut i Stilla Havet där bl a Vichyfrankrikes besittningar i
Indokina nu blev lediga.
Att det skulle komma till en sammandrabbning mellan USA och Japan om
makten över territorier, råvaror och baser i Stilla Havet var man redan 1940på
båda sidor helt på det klara med.
Att USA belade all vital handel med Japan med embargo, inte minst drivmedel, påskyndade
snarast processen - om nu något annat varit meningen.
Ty USA:s politiska och militära ledning ville krig mot Japan. Vad som
behövdes var en rejäl förevändning, ty man hade att slåss mot en tjurig
fredsopinion därhemma, och de verkliga motiven för att gå i krig var alltför
krassa för att brukas för propagandaändamål.
På morgonen den 7 december 1941 kom äntligen den militära
provokationen. En japansk flotteskader under befäl av Isoroku Yamamoto sände
300 plan mot Pearl Harbor. Flottbasen med merparten av dess skepp och flygfält
bombades sönder och samman. Över 3000 man skadades eller dödades. De japanska
förlusterna var obetydliga. Syftet var självklart - att bryta embargot och att
bana väg för den fortsatta militära expansion
mot södra Stilla Havet, mot Indokina och Sydostasien som under de närmaste
månaderna följde.
Dagen därpå gick kongressen med på President Roosevelts begäran att få förklara Japan det krig som så småningom
slutade med bomberna över Hiroshima och Nagasaki och det japanska imperiets
fall - rikligt filmatiserat i ett otal hollywoodprodukter. I den
japansk-amerikanska samproduktionen Tora,
tora, tora! (1970) skildrades kriget därtill historiskt korrekt. Men det
var som sagt 1970, då USA hade lägre svansföring och marknaden för
dumpatriotiska alster ett tag framöver var minimal.
Nu är det 2001 och Michael Bay,
en fd regissör av rock-videon och
reklamfilmer, samt ett par hjärndöda actionrullar (The Rock, Armageddon) har fått en och en halv miljard att spendera
på att göra ännu en film om USA:s mest spektakulära militära nederlag före
Vietnam. (Det skulle väl ha räckt till sådär 75-100 normala
svenska filmer).
Marknadsföringen har kostat uppskattningsvis en kvarts-en halv miljard och på
USA:s nationaldag hade resultatet Sverigepremiär på en oherrans massa
biografer över hela landet. Ty det gäller att smida medan reklamen är färsk
och den potentiella publiken inte hunnit bilda sig en egen uppfattning om
produktens värde.
Handlingen:
1. Två präktiga men fiktiva amerikanska grabbar (liknar påtagligt
Knallhatten) växer upp i Tenessee,
lär sig flyga och älskar denna
syssla nästan lika mycket som de dyrkar
2. en präktig men lilaledes fiktiv amerikansk sjuksköterska som förälskar
sig i den förste och blir med barn med den andre i fallskärmsförrådet då
den förste är tillfälligt död.
3. Alla tre återförenas i Pearl Harbor, räknar över sig och är därvid
alldeles påtagligt en för mycket.
4. Japanerna bombar sönder Pearl Harbor - trots de två duktiga
flygargrabbarnas dataanimerade hjältemod. Det tar 35 minuter av filmens 181,
dvs nästan realtid.
5. Samma duktiga flygargrabbar deltar i april 1942 i överstelöjtnant
Doolittles repressaliebombningar mot ett antal japanska städer. Dådet hyllades
redan 1944 i Thirty seconds over Tokyo.
Därvid omkommer tack och lov den ene av dem. Nu är de bara två.
6. Den återstående Knallhatten får den präktiga, fast gravida,
sjuksköterskan.
Skall man sälja historia som action för masskonsumtion finns vissa
problem, det medges.
Men Hollywood har sedan länge patentrecept mot detta. Den dag man väljer
att filmatisera jordens undergång kommer man därför att klara det också, med
happy end och allt. Ofta blir lösningen att följa ett par deltagande, oftast
uppdiktade, individers äventyr i den
historiska begivenheten. Låt dem sedan gärna vara av motsatt kön...ja resten
förstår du själv. Den
obligatoriska sk kärlekshistorien är f.ö. i denna film av den arten, att
det vore att slå på dem som ligger att recensera den.
Det lyckliga slutet fixas genom att på slutet inkludera
doolittleraidens terrorbombningar av Japan. Eftersom det inte är helt säkert
att en japansk publik skulle anse detta för en happy end
- det var inte ett helt kirurgiskt ingrepp, ty skolor och bostadshus med
invånare strök med tillsammans med de industrier som bombades - får man väl
utgå ifrån att det löses på annat sätt i japanversionen. Och att sluta
filmen med svampen över Hiroshima hade väl varit logiskt, men på gränsen
till smaklöst.
Man blir lite ledsen av att se en film som Pearl Harbor. Inte över alla
som dog - snarast tvärtom, jag kände dem inte och dessutom var merparten usla
skådisar. Och tvärtemot vad filmen försöker antyda var flottbasens personal
inte på Hawaii enbart för att sola, supa och surfa. Nej, man blir bedrövad
över att det åter är möjligt att göra sådan här skit och att finna
publik för den.
All den tvekan och distans till USA:s
officiella historiesyn som stundom kunde finnas även i amerikanska krigsfilmer
från andra halvan av förra seklet är som bortblåst och det är som om de
senaste 50 åren aldrig existerat. Där finns inte ens någon kritik från höger
- likt t ex som gav de fascistiska
ramborullarna ett visst intresse. Senast sådan här flåspatriotisk
film gjordes (i Sverige eller i USA) var under fyrtiotalets första hälft
- och då som ett helt naturligt led i pågående krigsansträngningar.
Nu ingår filmen om Pearl Harbor i ett nytt, otäckt mönster, där
tidigare den främsta exponenten var just Menige
Ryans skildring av invasionen i Normandie - en kvalitetsmässigt i alla
avseenden överlägsen produkt. Men där fanns ännu, vid sidan av och överskuggad
av det nyimperialistiska huvudbudskapet, en
viss skepsis till den officiella linjen. Soldaternas fruktan och tvehågsenhet
inför krigsäventyret skildrades och stridskukar (som t ex titelrollen)
skildrades som hedervärda, men dock inskränkta, undantag.
Sådant saknas i Michael Bays film. De bredhakade och äppelkindade
stridskukarna har blivit idealgestalter och går sjungande till slagfältet lika
obekymrat stupida som någonsin de små tjurarna i Disneys julkavalkad, vilka
mest av påstods längta efter att få vara med på tjurfäkningsarenan.
Pearl Harbor har blivit en historisk ikon - sinnebilden för det oskuldsfulla
och fredsälskande USA, som länge sov i skuggan under korkeken (här: palmerna)
och som lömskt stynges av ett japanskt bi. Som plötsligt får lära sig att
man måste stå upp och delta i fighten - att omvärlden inte är så god som
man lätt inbillar sig i det lantliga Tenessee.
Den,
historieskrivning som
skildrar 1941, eller fastmer 2001, års USA som
en världspolitisk oskuld är en lögn som skriker till himlen.
Men den är en passande myt för dem som idag förespråkar ett
aktivistiskt USA. Ett sådant har dessvärre
många anhängare även i vår del av världen, t ex i vår regering.
Hittills har bara under det senaste decenniet USA:s
bejublade försök att bli av med sin svendom kostat hundratusentals liv
i Afrika, i Persiska Viken och på Balkan.