Tillbaka

"Det mest potenta vapnet hos förtryckaren finns i huvudena hos de förtryckta." (Steve Biko)

Den fåfäng går lärer mycket ont. (Exempel på vad den arbetslöse förväntas ha i huvudet.)

Att samhällen sönderfaller i klasser tycks man ofta ha klart för sig i svensk film, TV och på kultursidorna. D v s, det har de, med vissa tillfälliga avbrott, vetat länge, fast kanske inte så uttalat som nu. Filmer som Sebbe och Svinalängorna och TV-serier som Solsidan och Pappas Pengar är bara några sentida exempel i olika genrer. De har varierade ambitioner och måltavlor och olika grad av realism. Bergman är död, och oskicket att låtsas skildra den Svenska Människan utan närmare bestämning - d v s att avbilda över- och medelklass som om endast dessa innehöll den Egentliga svenska människan - och underklassen som om den vore en exotisk minoritet - är just nu inte riktigt inne.

Kanske är det de senaste decenniernas systematiska avveckling av välfärdsstaten, befolkningens större andel av invandrare och den ökade genusmedvetenheten som gett nya filmskapare nya impulser. Inslaget av kvinnliga regissörer och av första eller andra generationens invandrare är nu påtagligt bland filmregissörerna i Sverige och internationellt. Tidigare har vi sett denna tendens till social kritik, ofta med feministisk knorr, i filmer av kvinnliga regissörer och med kvinnliga huvudpersoner - t ex Svinalängorna, men även internationellt, t ex i de amerikanska Winter´s Bone och Precious.

Ett ovanligt hoppfullt exempel är Gabriela Pichler (f 1980 i Örkelljunga), vars familj invandrat från f d Jugoslavien. Hon fick för ett par år sedan en kortfilmsguldbagge för sitt examensarbete från Filmhögskolan "Skrapsår", som handlade om en gäng ungdomar på ett nedlagt industriområde. Nu har hon gjort sin långsfilmsdebut med "Äta, sova, dö", som utspelas i en krisande industriort på Skånes landbygd och som redan festivalprisats internationellt.

Själv har hon, i egenskap av 80-talist, aldrig gått i något demonstrationståg. När hon började med den aktuella filmen noterade hon ändå att folk på hemorten var förvånansvärt passiva, nästan apatiska, när företagen, där de lagt ner sin energi under decennier, lades ner och de ställdes på bar backe och blev "föremål för åtgärder". Hon ansåg att hon ville göra något åt denna inställning och på film skildra den klass som hon ändå solidariserade sig med - men utan den sedvanliga mixen av droger, kriminalitet och rasism som ofta anses känneteckna dem som av kapitalet gjorts utanförstående eller endast i begränsad utsträckning "anställningsbara", därmed understrykande "arbetslinjens" i grunden humana syften. Hon hämtar mycket direkt från sin egen familjs erfarenheter och från sin hemort. Endast undantagsvis använder hon sig av professionella aktörer.

Man brukar redan jämföra Pichler med de förträffliga filmbröderna Dardenne. Dessa skildrar arbetarklassen i Belgien, en del av EU som hunnit ännu längre i utförsbacken än norra Skåne. Detta gäller inte minst i Rosetta, där titelrollen brukar jämföras med den färgstarka huvudpersonen Raša i Äta, sova... . Gemensamt för Raša, Rosetta och för flickan Ree i Winter's Bone är att de lever i ruinerna av, eller i utkanten av ett industriland där många föräldrar för länge sedan har gett upp, försvunnit bort antingen genom missbruk, sjukdom eller utflyttning, vilket inneburit att flickorna har måst bli sina föräldrars målsmän. Raša är omkring 20 och lever med och försörjer sin utslitne, snälle far. Hon jobbar ambitiöst och hårt en förpackningsindustri, vars övervägande invandrade arbetarkollektiv plötsligt varslas om stora nedskärningar.

Raša är, liksom merparten av sina avskedade kollegor, dåligt rustad för att förstå och åtgärda situationen. Att ifrågasätta företagets beslut om nedskärningar, eller ställa krav på arbetsgivaren vore för henne - liksom uppenbarligen för hennes fackombudsmän - lika utopistiskt som att ifrågasätta väderleken. För henne gäller det först och främst familjen, d v s henne och hennes stackars far. Hon har ju alltid arbetat hårdare än de flesta? Den kvinnliga chefen försäkrade att situationen gjorde minst lika ont för henne som för dem hon avskedar, ty hennes vänliga ord kostade inget och lovade inget. Raša misstar dem som ett tecken på äkta medmänsklighet och som om det fanns möjlighet att påverka chefen genom att tala om att det fanns andra namngivna arbetare att avskeda, som minsann inte arbetade lika flitigt. Det var bara för chefen att tacka för tipset.

Det som höjer Pichlers film över de tre som jag ovan nämnt är dels den sammansatta och suveränt gestaltade huvudpersonen, dels klarheten när hennes fiender utpekas - utan att huvudpersonen identifierar dem. I Svinalängorna och i Rosetta är fienden huvudsakligen missbruket och familjens otillräcklighet. I Winter´s Bone är den maffian och manschauvinismen i subkulturen där hjältinnan lever. I Äta, sova... är fienden den alltmer konstant krisande kapitalismens våldförande på ett arbetarkollektiv, som gjorts försvarslöst genom decenniers medvetet försummad politiskt skolning - där huvudpersonen är slutprodukten och det senaste offret. Det är hemskt att följa hur den i de flesta avseenden högst livsdugliga och kloka Raša blir bortkollrad av företaget, av samhällets kosmetiska s k åtgärder för att göra henne "anställningsbar" - och genom egna missgrepp. Lika ruggigt som att i rusningstrafik sitta bredvid en talangfull men ännu gravt inkompetent bilförare i Malmö centrum.

Något förvånande uppger Pichler som sin inspiration, vid sidan av bröderna Dardenne, de svarta humoristerna Roy Andersson och den yngre Miloš Forman (En blondins kärleksaffär, Det brinner min sköna) den hongkongkinesiske regissören Wong Kar-Wai (In the Mood for Love) som sitt främsta föredöme. Detta oavsett får Raša mig att tänka på en annan kines - Lu Xuns Ah Q, den ständigt opportunistiske losern i en ond värld. Ah Q:s delvis ogrundade tro på sig själv hjälper honom att gå vidare i livet - tills det inte längre gick. Ah Q förkroppsligar med alla sina brister, likt Raša, en hel samhällsklass´ elände och det förtryck som den utsätts för, men också och framför allt dess storhet.

Kanske har det funnit tider, då den svenska arbetarklassen var, och agerade, som en "klass för sig". Så är just nu i regel tyvärr inte fallet. Men i sitt porträtt av Raša och hennes sympatiska och oftast solidariska klassbröder av skilda nationaliteter på den lilla skånska industriorten förmår denna film att visa oss, och kanske rentav dem själva, att de fortfarande är en "klass i sig".

Det kan vara lärorikt att se "Äta, sova, dö.." parallellt med Kristina Lindströms och Maud Nycanders dokumentärfilm om Olof Palmes liv, med den passande titeln "Palme". Hur som helst bör var och en, i synnerhet den som är född efter 1970, också se palmefilmen, som i många avseenden ger en bild av vårt samhälle under skördetiden på 60 -70-talet, innan någon på allvar började riva bygget.

Lindström-Nycander hävdar att de inte driver någon "tes" utan tror sig bara ge "ett porträtt av en människa och hans tid". Sådant måste man ta med en extra nypa salt. Att värdera en politisk ledare låter sig knappast göras med mindre än att man beskriver och värderar hans läge (t ex TVÅ konkurrerande supermakter) och hans motståndare inom och utanför partiet. Att beskriva en historisk tid innebär automatiskt att man ger en bakgrund till värderingen också av följande skede - d v s det vi och Raša just nu tvingas genomleva. Filmen missar i dessa avseenden. Att SAP för första gången på 44 år förlorade makten under hans egid som partiordförande och statsminister antydes i filmen bero på kvardröjande socialistiska sentiment i rörelsen. Det säger oemotsagt filmens främsta kronvittne, Kjell Olof Feldt, d v s en av de främsta arkitekterna bakom den SAP-linje som från och med åttiotalet utgör det sista (?) steget i partiets flykt från positionen som ett reformiskt, principiellt antirevolutionärt arbetarparti in i dess roll som, i bästa fall, borgerlighetens vänsternyliberala flygel.

"Min politiska ideologi är att leva så anständigt som möjligt" säger Palme i filmen. Pichlers aktuella film - och hans egen verksamhet som kanonförsäljare åt Bofors - visar varför anständighet är så svår i ett oanständigt system.