Tillbaka

Vem mördade alltså Olof Palme?

Sista kontraktet

Regi: Kjell Sundvall

I rollerna: Mikael Persbrandt, Michael Kitchen, Pernilla August, Reine Brynolfsson m fl

En tid efter mordet, och sedan Holmérs kurdspår avförts från dagordningen, kunde man i pressen ta del av en mental fantombild på förövaren, hopkommen av någon polisen närstående kriminalpsykolog.

Det skulle, hävdade denne, troligen röra sig om en person i yngre medelåldern. Säkert en socialt frustrerad individ, troligtvis en misslyckad akademiker. Han hade ett starkt politiskt intresse och en fascination, eller åtminstone öppenhet för våldsamma lösningar på samhälls- eller andra konflikter (det kan ju också anses vara säkerställt). Han hade säkert redan tidigare hörts fälla nedsättande omdömen om offret. Sannolikt var han bosatt i närheten av brottsplatsen.

Ställd inför dessa uppgifter var jag personligen på vippen att ge upp och ange mig själv, ty allt stämde. Det hade bara bort vara en tidsfråga innan grannarna skulle peka ut mig. Visserligen hade jag alibi för mordnatten, men det bestod bara av min fru och var således mindre värt än Christers supkamrat. Jag hade dittills inte tänkt på att det kanske kunde vara jag. Jag visste dock tillräckligt mycket om psykologisk förträngning för att inte blint lita till mitt eget omdöme i detta stycke. Kan man i fyrtio år förtränga att far visat pitten för en (ty några sådana minnen har jag inte heller) kan man självfallet under några månader klara av att glömma bort att man skjutit en statsminister.

Kanske var det inte jag, men det kunde alltså, enligt expertisen, lika gärna ha varit det. Juridiskt anses det ofta utgöra en avgörande fråga, huruvida man personligen tryckt på avtryckaren – men juridik är ändå till slut en formell skenbild av verkligheten, det brukar jag alltid säga, och det borde jag stå för. Jesus hade f.ö. samma uppfattning.

Moraliskt sett – borde jag inte ha angett mig själv?

Det är Kjell Sundvalls film Sista kontraktet som åter väcker sådana tankar till liv. Sundvall, skildrade häromåret i Jägarna publikt mycket framgångsrikt, delvis tänkvärt och i amerikansk thrillerstil en norrländsk macho-subkultur i ett sönderfallande folkhemssverige. I sin film om Palmemordet tar han dock inte ut svängarna så mycket som Oliver Stone gjorde i sin JFK-film. (Man är ju svensk, och man är inte dum).

Att göra en thriller om Palmemordet utan att på något sätt framföra en teori om hur det hela kan ha gått till vore ju både meningslöst och kommersiellt dödfött, men på sätt och vis lyckas Sundvall (eller manuspseudonymen John W Grow) nästan med konststycket:

En konspiration förelåg. NÅGON lejer en hit-man i utlandet att göra jobbet. Denne spelas av en äkta engelsman, Michael Kitchen, på samma kyligt professionella sätt som en gång Edward Fox gestaltade de Gaulles tilltänkte romanmördare Schakalen. Hit-mannen planterar ut villospår, som t ex den kände psykopaten och förre förrädaren Ch. Petterson. Hit-mannens underleverantör, han som verkligen höll i vapnet, avrättas med plastpåse efter dådet. Hit-mannen dör också på slutet – olycksfall i arbetet.

En obligatorisk personlig vinkel introduceras genom att den hederlige, ambitiöse men socialt nerkörde säkerhetspolismannen Persbrandt (ett nerslitet polisäktenskap till på bio och jag tar livet av mig!) kommer planerna på spåren. Motivet är politiskt (!) – Palmes från USA:s något avvikande linje i europeiska säkerhetsfrågor antyds vara huvudskälet bakom CIA:s intresse av att han avrättas. Ett samförstånd på hög nivå mellan denna institution och svensk säkerhetstjänst förutsätts föreligga.

Han motarbetas därför uppifrån av NÅGON. Allt skiter sig, som bekant. På slutet flyger en bil i luften. Den scenen har man visat som trailer för att även idioter skulle hitta till biografen, ty pengar luktar inte.

Vilka inhemska samhällskrafter som är implicerade framgår ej. Deras filmrepresentant har i alla fall beige poplinrock, attacheväska och mycket pengar, så mycket är klart, fast detta skulle kunna ha stämt även på Ingvar Carlsson. Det säger inte så mycket som om beställaren exempelvis haft tjock mage, jacquette, höghatt och guldkedja på magen.

Vartenda enskilt led i den vaga teori som framförs av Sundvall kan vara fel, men helheten känns ändå så pass rimlig och jordnära att den nästan blir banal, jämfört med många privatspanares kreativa insatser – för att inte tala om Holmérs.

Och det återför oss till frågan om jag borde ha angett mig själv när jag således blev utpekad.

Jag är som sagt ingen formalist. Vem som dödade honom är inte lika intressant som vad och till vems gagn.. Och om en dag sanningen skulle komma fram är det stor risk att vi skulle slänga den på sophögen bland alla andra förbrukade teorier. I grunden är därför även filmer som Sista Kontraktet ganska ointressanta.

Framför allt intresserar mig numera den historiska betydelsen av dådet.

Tolv år efter mordet ser jag Sundvalls film i Älmhults Folkets Hus. Det är en ganska imponerande anläggning i funktionalistisk stil, på sextiotalet byggd mitt i ett nästan femtioårigt socialdemokratiskt innehav av den formella samhällsmakten. IKEA hade vid tiden just börjat sitt profitabla arbete med att möblera Folkhemmet och ingen frågade ännu efter vad Ingvar Kamprad haft för sig på 30-40-talet, ty vem synar en vinnande häst i munnen? Per-Albin står byst i hallen och spänner ögonen i alla som äntrar biolokalen (Han ser bister ut och det har han skäl till).

Huset är koncipierat som ett centrum för arbetarkultur och hegemonisk makt, som en profan katedral på en ort som domineras av industri på uppgång, socialdemokratism och inflyttad landsbygdbefolkning under omskolning. Det är det inte längre. Folkets Hus är inte längre ett monument över en segrande kyrka - det finns en lukt av nederlag i lokalerna. På denna plats kommer en vårvinterkväll 1998 frågan om vem som höll i vapnet , och till och med det direkta motivet för Palmemordet helt i bakgrunden till förmån för dådets historiska och symboliska betydelse.

Ty vem var Olof Palme? Olof Palme var en galjonsfigur, nationellt och internationellt, för en rörelse som sedan flera decennier påstod sig ha tämjt kapitalismen, precis som teknologerna före Harrisburg och Tjernobyl trodde sig ha tämjt kärnkraften. Vi må ha haft rätt i att Palme var en politisk råttfångare och en mytspridare. Men myter har, liksom sanningar, en väldig kraft då de omfattas av en hel samhällsklass. Palmes Sverige var enligt denna myt ett internationellt föredöme och samvete som i sin retorik om än inte i sina dåd, vågade trotsa stormakterna och som inte tog fram paraplyt vid varje småskur i Bryssel. Dåtidens värld, med dess världspolitiska dubbelkommando, hade ännu utrymme för sådant. Vi svenskar mådde bra av denna myt. Den gjorde oss till bättre människor.

I Palmes Sverige gick ännu statsministern ensam på Konsum och på bio utan livvakt (hans filmsmak tål tyvärr att diskuteras, personligen hade jag inte valt Bröderna Mozart min sista kväll i livet). Fascister och rasister visste, liksom överklassen själv, sin plats och höll sig undan från gatorna. I Palmes Sverige hade samhällsutvecklingen ännu en enda riktning – framåt-uppåt.

Men lika lätt som det var för en ensam psykopat eller för en lejd mördare att fimpa Olof Palme, lika lätt visade det sig vara för de krafter, vars skugga denne under stora åtbörder halshuggit, att avliva den framgångsrika myten om en reformerad kapitalism med mänskligt ansikte, dvs om socialdemokratins tusenårsrike. Att denna myt efter 1986 inte kunde bytas mot en insikt om kapitalismens verkliga natur hade Palme och hans företrädare själva sörjt för under två mansåldrar av ideologiskt nedrustningsarbete – det var priset för några decennier av lycka.

Men med Olof Palme gick självförtroendet ur rörelsen och in i borgarklassen. Banden bakåt till idéarvet - som sedan decennier tänjts ut till bristningsgränsen, klipptes för gott. Socialdemokratin och den klass, vars intressen den under decennier förvaltat och förskingrat, tappade moment och blev värnlös mot högerns framstötar, inifrån och utifrån. En upprullning av reformismens front började som i Palmes frånvaro gick snabbare och under mindre motstånd. Vad hjälper det då att man sitter kvar vid taburetterna – i Sverige och i Älmhult?

Ett enda skott visade återigen att politik inte, som Palme brukade påstå, är att vilja – det är att göra.

Det låter sig alltså, som ovan, sägas att liket själv bakat begravningstårtan. Oavsett vem som höll i vapnet, oavsett med vilket syfte och med vilket historiskt resultat fanns det många kockar. Högerkrafterna förstås, det är självklart. Det var de som bäddade för dådet, och dådet bäddade för dem – inom och utom socialdemokratin. Men en fråga som mera bekymrar mig är här – och då i en betydelse diametralt motsatt den ahlmarkska – vänsterns skuld i att det gick som det gick..

Ty faktum kvarstår att fantombilden även stämde på mig.