(Ur Bertolt Brecht: Flyktingsamtal. Sv översättning HI) 

Varför

Fråga efter bagaren om det finns nog med bröd?

Varför

Tala om den snö som redan smält

om nya snöfall förestår?

Varför

Minnas ett förflutet om det finns

en framtid?

Hade vår hjälte blivit rånad i Hollywood hade han sannolikt för det första från början varit framstående och överbegåvad neurokirurg eller bolagsdirektör. Han hade restaurerats med hjälp av reservdelar från en bodybuilder som avlidit av en överdos och gett sig ut på jakt efter dem som rånat honom i sällskap med en kvinnlig TV-reporter eller omskolad prostituerad med färdigheter i kampsport. Sedan han nedlagt en rad kriminella antagonister på vägen möter han efter 100 minuter rånarna, som nu håller TV-reportern (eller fnasket) som gisslan, i envig öga mot öga varvid huliganerna faller utför ett stup och spetsas på en jättekaktus varefter han återfår sitt minne, sin direktörspost och sin villa i Beverly Hills, dit TV-reportern (eller fd fnasket) nu flyttar med sedan hans egen fru visat sig stå i maskopi med huliganerna.

Men på film- liksom f.ö. egentligen i verkligheten – händer det stundom märkliga ting: Vår svetsare hade den goda smaken att bli rånad i Helsinki, inte i Hollywood. Han reser sig ur sin skendödhet, tar på sina paltor och slår sig ned i en övergiven container i hamnen. Minnet har han förlorat, så någon hämnd kan det inte bli tal om – dessutom har han inte den läggningen. Med hjälp av snälla grannar i granncontainrarna bygger han upp ett hyfsat liv igen, lär frälsningssoldater rockmusik och hjälper en desperat konkursad småföretagare att hålla sina forna arbetare skadeslösa när han skjutit sig och planterar åtta potatisar. Sitt minne får han inte åter, utom det han har i nyporna. Men han får jobb som svetsare igen. Och allt utan att någon drar på munnen. Dvs i filmen – publiken däremot skrattar stundom hejdlöst, inte minst de som är lyckliga nog att kunna finska.

Det finns enligt min smak få konstnärer som så till den grad kan lyfta fram det komiska i tillvaron som Aki Kaurismäki. Hans filmspråk ligger en bra bit från realismen som vi vanligen brukar förstå den. Men hans filmer är ytterligt realistiska genom sina mycket jordnära, lakoniska och praktiska hjältar – antingen det nu gäller den gravida tändsticksarbeterskan som tar död på sin svekfulle betäckare och parasitära föräldrar med råttgift, den arbetslöse gruvarbetaren Ariel, som ärver en Cadillac convertible av sin självmördade kollega och rymmer till Columbia med en frustrerad parkeringsvakt. Eller den präktiga arbetslösa hovmästarinnan som öppnar matställe för sig och sin hjälplöse man i Moln på drift. Det är en humor som inte är importerad från Hollywoodsåpornas munviga och smarta persongallerier. Den har inte de engelska Ealingkomediernas höga mysfaktor.  Hans hjältar utvinner oftast komiska effekter genom att på proletärt och finskt manér underreagera på de aggressioner, katastrofer eller stunder av lycka som de upplever/drabbas av. De är fjärran från det tröttsamma känslosvallet, rytandet, slåendet i dörrar, skrikandet eller jublandet t ex i moderna svenska filmdramer, TV-såpor eller sportarenor, där aktörerna totalt tycks ha förträngt rekommendationen att vända andra kinden till om någon råkar stampa dem på tårna och att ha sinne för proportioner även i stunder av nederlag eller framgång. Kaurismäkis hjältar och hjältinnor visar av princip inte mycket känslor, men de väcker känslor, vilket är bra mycket viktigare.

Den mången gång utmärkta, engelska sk arbetarklassfilmen (The Full Monty, Brassed off, Riff-Raff, the Snapper etc etc) har med tiden bildat lönsam genre med egna schabloner. Till detta hör det mustiga språket, den stundom råa humorn och vitsigheten – element som förvisso tillhör och förgyller livet på fabriksgolvet. Men i dessa filmer skildras arbetare fortfarande just som arbetare och småfolk just som småfolk, på samma sätt som negrer skildrades som negrer i amerikansk film (svensk skall vi inte tala om) före blaxploitationeran på 70-talet, där de svarta amerikanerna för första gången fick föreställa de Vanliga Människorna. I 98% av moderna filmer är det däremot fortfarande småborgaren, artisten, företagaren, akademikern, polisen eller gangstern som är den Vanliga, Egentliga Människan.

Det originella hos Kaurismäki är i sista hand att Arbetaren som något självklart är den Vanliga, Egentliga Människan, som inte behöver vitsa till det, klä sig eller tala på något speciellt sätt för att väcka uppmärksamhet. Redan detta är ett så pass revolutionerande ställningstagande att några ytterligare politiska tal knappast behövs – lika litet som man behöver tjata om Gud på ett biskopsmöte. Kaurismäkis filmer skildrar inte arbetarklassen – de befinner sig i den. Om någon undrat varför hans filmer känns så exotiska, trots att vi känner igen det mesta från verkligheten, borde vi alltså leta efter svaret genom ett närstudium av den gängse filmrepertoaren, snarare än i hans egna alster eller i någon finsk nationalkaraktär.

Självfallet måste sådana filmer som regel ha lyckliga slut. Varför skall folk sitta i två timmar och matas med vad de redan vet – att de är utnyttjade och orättvist behandlade – och att det aldrig kan bli bättre?  Lyckliga slut hade f.ö. mer än 90% av de svenska 30-talsfilmer som bröderna Kaurismäki formellt hämtat stor inspiration ifrån.  Kollektivet i containerstaden håller fest. Mannen utan minne upprättar ett kärleksfullt förhållande med en frälsningssoldat och börjar svetsa igen. Hans förra fru – som det inte heller var något större fel på – hittar en ny karl.

Budskapet ligger inte i de skildrade händelserna eller i hisnande framtidsvyer, utan i perspektivet på samhället och samtiden. Att som Mannen utan minne som något stort betrakta det självklara; solidaritet mellan arbetande, arbete och bröd och tak över huvudet för alla, är nu, efter det kapitalistiska enväldets globala restauration, åter revolutionärt.