Väldigt få TV-program handlar om hur underklass förblir underklass och hur överklass förblir överklass. TV-utbudet präglas i stället långt mera av livsstilsprogram som i stället handlar om konsumtion i vidare bemärkelse: inredning, matlagning, hälsa, reseprogram, mode, motor, trädgårdsskötsel, sex, samlevnad och privatekonomi.
Sköna söndag
var ett TV-program som sändes i SVT på söndagar 1986. Programmet beskrevs som
en damtidning i TV-format. Den allmänna tonen var flärd och lyx, och mänskliga
relationer, av vilka de sexuella fick rätt stor uppmärksamhet. Det var bara
början på en uppsjö av livsstilsprogram i TV. Och vi räknar då inte de otaliga
matlagningsprogram, som sedan radions tid hade uppbyggt oss. För ögonblicket
kan vi bl a njuta av: Äntligen hemma, Bygglov,
Sommar med Ernst, i TV4. Roomservice i kanal5,
Design: Simon & Tomas, Extreme Makeover: Home Edition i TV3, Property Ladder,
Relocation relocation, En
plats i solen, En plats på landet i TV8, Ett nytt liv på landet, Country House Rescue, Grand Designs i TV9, Det goda livet, Strömsö, Trädgårdsfredag och Engelska trädgårdar i STV. Arga snickaren i kanal5, och Lyxfällan och Sveriges fulaste hem bör i TV3
däremot kallas ”UppfostringsTV” eftersom de, i likhet
med TV4:s Rent hus, inte förmedlar några efterföljansvärda exempel, utan
hur det kan gå när folk saknar de korrekta ambitionerna eller färdigheterna i
livet.
Livsstil (självfallet översatt från
engelskans lifestyle) är ett begrepp som
beskriver allt som redan täcks genom det mycket äldre och oumbärliga begreppet
samhällsklass – utom just det som betecknar själva kärnan i
klassbegreppet, dvs människors förhållande till
egendom, produktion och arbete: ”En livsstil är en samling beteenden som
uppfattas såväl av en själv, som av andra, vid en viss tid och på en viss
plats, inklusive sociala relationer, konsumtion, underhållning och klädsel.”( Wikipedia) . Till skillnad från klass anses
livsstil vara något som individer i stort sett väljer efter sitt huvud. Skillnaderna mellan folks sätt att leva
uppfattas här som ytliga, snarare än existentiella. Uppenbarligen är
preciseringen ”viss tid och plats” starkt motiverad – annars skulle det tyckas
något cyniskt att tala, t ex om att svälta och låta sina barn dö före 5 års
ålder, vanligt t ex nu i Somalia eller i Sverige år 1800, som ett ”individuellt
val”.
Begreppet livsstil har föga överraskande blivit mycket användbart, framför allt inom marknadsföring och massmedia. Begreppet ger annonsörer och marknadsförare redskap för att analysera och koppla samman konsumenternas önskningar och drömmar med befintliga produkter och att skaffa begär efter nya. Detta gäller inte bara materiella produkter, utan också föreställningen om att man, i stället för att bedriva klasskamp, genom att individuellt ändra konsumtionsmönster (och ”smak”) avancera i klasshierarkin. En hel riktning inom anarkismen, ”livstylism”, bygger på liknande föreställningar. Den marxistiska insikten, att sättet att producera i stort sett bestämmer det sätt vi konsumerar på, är i denna genre helt främmande, även om i serier som Det goda livet ger en (visserligen solskens-)bild av detta samband, genom att förmedla den utopiska visionen att folk, även de 97% som bor i städer/tätorter, skall odla sin egen mat.
Liksom veckotidningarna har de kommersiella programmen, och av allt att döma även TV-kanalerna, skilda sociala målgrupper. Mest markant är detta fallet i de brittiskproducerade livsstilsprogrammen i TV8-9 (Grand Design och mäklarprogrammen Relocation relocation, En plats på landet och En plats i solen). Här är målgruppen avgjort en burgen medelklass. De personer som uppträder brukar i regel få lägga upp 5-15 miljoner för att förverkliga sina planer på en ny bostad och livsstil och reklaminslagen handlar om idel fina märken. Å andra sidan vänder sig t ex Äntligen hemma och Bygglov till en lägre medelklass eller en aspirerande arbetarklass. Här är det byggmaterial och fiffiga verktyg som exponeras.
Väderleksrapporten är ett exempel på information, som i många sammanhang får konsekvenser för våra planer och vår klädsel. Men om till och med väderprognoserna blir olika, beroende på om de ”presenteras” av en sololje- eller en paraplyfabrikant”, vad händer då? Om väderprognoserna gång på gång slår alltför fel kan vi bli fatalister och sluta att ta dem på allvar. När nu produktplacering i TV-reklamen blir än mera legal är denna framtidsvision inte så osannolik som man föreställer sig. Och vad händer med ett samhälle, vars invånare är mer övergödda med information än någonsin, men där folk med rätt eller orätt känner sig oförmögna eller ovilliga att handla i enlighet med den information de besitter?
Facit till dessa frågor föreligger möjligen redan i verkligheten: Förtroendet för massmedia, i synnerhet de rikstäckande, är lågt – 70 % misstror dem. Till detta bidrar säkert t ex att blott var hundrade (sic!) stockholmare läser en morgontidning, vars politiska profil överensstämmer med hans egen, försåvitt han sympatiserar med S, V eller Mp. Förtroendet för politiker och fackföreningsrörelse minskar - följaktligen. Särskilt lågt förtroende åtnjuter storkapitalister och finansmän (med undantag av den ostentativt snusande och synbarligen folklige lantisen Ingvar Kamprad) och Wall Streets internationella politik, till och med sedan den sistnämnda belönats med fredspriset. Politiska partier tappar förtroende, medlemmar och väljare. Högerpopulister och rasister tenderar att efter förmåga fylla tomrummet.
I stort sett följer Sverige i dessa stycken här ett internationellt mönster hos s k utvecklande kapitalistländer. Folk tror inte på vad Makten säger i sina media, men har låtit sig intalas att samhället, lika litet som vädret, låter sig påverkas. Makten nöjer sig med att folk bara tror på att det är den som i sista hand har makten.
Vad gör folk i stället för att agera kollektivt, d v s att genom folkrörelser, partier och fackföreningsrörelser ta makten och förbättra samhället? En metod som anvisas av den kommersiella Tv:n är att genom sin konsumtion individuellt höja sig, sköta sin hälsa, fixa med sin bostad, odla kål eller eterneller och skapa sig en ny identitet i en idealtillvaro – d v s ändra livsstil. Och att lämna sitt lönarbete och starta eget. Det senare är aldrig försent – Centerledarens senaste förslag är att skicka ut F-skattsedel (som hon redan förut hävdat att alla borde ”födas med”) till alla nyblivna pensionärer.
I min ungdom kände jag en medunderklassare, som var förvissad om att den lokala societeten var förmögen, på grund av att dess medlemmar nästan alltid var politiskt borgerliga. För att också bli rik började han söka kontakt med den lokala företagarföreningen, skaffade lodenrock och ridstövlar. Om golfklubb redan då funnits, hade han säkert gått med. Han anslöt sig, som enda arbetare, t o m till högerföreningen. Där var man filosofiskt helt ense med honom beträffande förhållandet mellan Tänkande och Tillvaro. Men inte blev min bekant rikare för det! Till och med hans nya meningsfränder insåg snart att han var galen. Nu är han sedan länge död.
”Klass sitter i själen, i psyket. Den utgör en mental horisont. … en förmåga att förstå världen och sig själv är djupt berikande, oavsett vad man har för arbete.” Om en av Volvos montörer hade tagit sig in på bolagets styrelsemöte, åberopande ovanstående halvsanning från Axcess, hade vederbörande förvisso rönt samma öde som min barndomsbekant i högerföreningen – först instämmanden och därefter handgriplig avhysning och gapskratt. Det är klokt att försöka dölja det uppenbara och Wikipedia medger klokt nog att ”icke alla sidor av en livsstil är helt viljestyrda…sociala och tekniska system kan inskränka valet av livsstil för individen.” Genom valet av auditorium för sitt budskap hade montören visat att han inte hade uppfattat måttet av dessa inskränkningar i den värld där han trott sig ha ”valt” att bli löpandebandsarbetare i stället för styrelseledamot.