JALLA! JALLA!

Det är tråkigt, men typiskt, att vi nu, när vi efter flera hundra års importstopp, åter lånar in ett ord från den rika arabiska språkskatten skall välja just ett sådant som uppmanar den tilltalade att sno på. Det är ju en uppmaning som jäktade svenskar i gemen minst av allt behöver.

Jalla!, eller, som det bättre brukar transskriberas, Ya Allah!  betyder annars bokstavligen O Gud! En typisk situation, då man på språkets hemmaplan möter detta uttryck, är om man promenerar med en palestinier eller libanes och denne plötsligt insett att han skall göra en avstickare för att hälsa på mosters kusin i "två minuter". När man småningom suttit uppgivet väntande på vägkanten i två timmar dyker den tillfälligt avvikne ofta upp med detta muntra tillrop, om man inte genast står på språng för att fortsätta, utan sitter kvar, fåfängt väntande t ex på en ursäkt eller åtminstone en förklaring. Ty här, som på många andra håll, har man mycket lättare för att vänta två timmar eller två generationer än två sekunder. En av mycket få fördelar med att sakna inkomst är nämligen att tid då aldrig är pengar och att den som väntar därför inte uppfattas eller uppfattar sig som bestulen. Men när något skall göras, skall det för den skull göras kvickt!

Kvickt går det också till i exlibanesen Josef Fares´ omtalade film Jalla, jalla!

Inte helt oberättigat har den blivit en stor publik- och kritikerframgång. Detta, att vi under det senare året haft en rad filmer som både uppskattats av filmkritikerna och den biobesökande allmänheten är ett nytt fenomen - ex Fucking  Åmål, Tillsammans, Vingar av glas och Det nya landet. Förklaringen har ofta givits i termer av nya produktionsformer: billigare teknik , smidigare finansieringsvägar etc - men viktigare torde väl ändå vara det nya stoffet vilket delvis betingas av en ny generation filmskapare. Borta är det bergmanska rotandet i medel- och överklassens kriser, här är skildringar av någorlunda vanliga människors vardagsbekymmer där vardagsmänniskorna (vilka liksom filmmakarna själva ofta  är första eller andra generationens invandrare)  inte alltid framställs som losers och där de komiska och fula rollpersonerna inte alltid gestaltar underklasstyper.

Likt den brittiska filmen funnit arbetarklassmiljön vara ett tacksamt ämne att exploatera (och numera kommersialisera) har i Sverige invandrarmiljöerna tillfört friskt stoff och nya motsättningar att gestalta. Passa på att gå på bio innan filmkapitalet skitar ner även denna nya våg och innan de börjar upprepa sig alltför mycket!

Det märkliga med Jalla är framför spelglädjen, tempot, och de fräscha aktörerna. Det mindre märkliga är dessvärre innehållet: olämplig kärlek. Temat är sådär 800 år gammalt och från Provence. Det sägs, sannolikt med rätta, att trubadurerna som en gång uppfann det här med kärlek som ett världsligt tema, där såväl själar som i lyckliga fall kroppar kunde förenas, var inspirerade från den arabiska kulturen.

Att blanda ihop kärlek och äktenskap är en tanke som t ex var antikens poeter främmande. Gifte sig gjorde en karl för att få arvingar, säkra släktens egendom och bli omhändertagen på gamla dar. Det var en plikt mot släktet. Roligt i sängen kunde en man ha med fiendens kvinnor under krig (vilket kanske bidrog till lusten för erövringskrig), med slavinnor eller pigor eller, som under antiken, med småpojkar. Kvinnor skulle lyda och inte ha roligt i sängen, i synnerhet inte utanför äktenskapet. Nionde budet stadgar att man "inte skall ha begärelse till sin nästas hustru" jämsides med tjänare, åsnor och annat lösöre. Att någon kvinna skulle kunna drista sig till att ha begärelse till hennes make betraktades som så absurt att  vår Herre inte behövde föreskriva något i frågan.

Så såg det ut i det gamla slavsamhället, där centralmakten var fjärran eller icke-existerande, där storfamiljen eller klanen  var egendomens förvaltare, högsta rättsinstans och även stod för försvarsmakten mot andra storfamiljer.

 I icke ringa grad har det libanesiska samhället behållit många av dessa drag in i dataåldern. Och då människor från en sådan samhällsstruktur tvingas flytta in i ett modernt, samtidigt individualistiskt och centraliserat, delvis fientligt kapitalistsamhälle, som t ex det svenska, uppstår kollisioner.

Då man på goda grunder misstror det nya landets myndigheter, och då urinvånarna är föga inbjudande, fortsätter man nämligen att lita till släkten. För släktens bestånd är det viktigt att det föds barn. Eftersom bara kvinnor klarar den saken är deras främsta plikt att gifta sig på ett för släkten fördelaktigt sätt utan att sätta sin individuella lycka i främsta hand. En god kvinna är i detta samhälle en kvinna som fogar sig i dessa plikter och en god man är en man som med alla medel ser till att hans systrar och hustrur gör det.

Här som i andra samhällen, gäller det att foga sig eller att stötas ut. Systemet är rationellt utifrån sina förutsättningar, skänker trygghet åt de fogliga och är föga sårbart för konjunktursvängningar, krig och aktiekursers fluktuationer. Konfronterat med den svenska individualistiska ungdomskulturen leder det dessvärre till ständiga konflikter, som redan gett upphov såväl till mordrättegångar som spelfilmer.

I Jalla Jalla kontrasteras två ungdomliga pars villkor mot varandra - å ena sidan Måns och hans sexuellt något aggressiva svenska flickvän, å andra sidan Roro och hans libanesiska, liksom han själv ovilliga, tvångsfästmö Yasmin (plus svenska Lisa,  hans verkliga kärlek). Är man välvillig och filosofisk kan man hävda att  Fares ställer tes (det renodlat erotiska förhållandet mellan Måns och hans flickvän, som till slut fullt förståeligt gör honom sexuellt oförmögen) mot det helt traditionella kärlekslösa renomangspartiet mellan Josef och Yasmine.  Det hela mynnar ut i den för oss traditionella syntesen i form av två kärleksäktenskap mellan Måns och Yasmine resp Roro och hans flickvän. Måns flickvän får hålla till godo med en ointressant svensk. För en vit man, med en dyliks förväntningar, kan filmen bara sluta på detta sätt.

Dvs,  det mynnar ut i en plädering för den officiella, politiskt och kulturellt korrekta,  moderna svenska modellen med sk kärleksäktenskap.  Dessa, hade man bort tillägga, resulterar numera i 50-60% av fallen  i uppslitande skilsmässor inom10 år. Men denna modell  står inte under debatt i  Fares´ film.

Tanken att unga människor som individer skall få fatta beslut om kärleks- och äktenskapspartners är, som sagt, inte helt fräsch - jag vill minnas att Romeo och Julia försökte sig på något liknande med tragisk utgång. Framförd sådär 400 år efter Shakespeare i ett samhälle där den både är officiell ideologi och befinner sig i etablerad kris stryker den såväl ungdomen som den svenska officiella synen medhårs lite för lättvindigt. Hade denna film gjorts av en vit man skulle jag sagt att den vore kulturellt chauvinistisk, eftersom en vit man hade varit förpliktigad att om inte gilla, så i alla fall försöka se förutsättningarna för och  det rationella i den libanesiska motsidans till synes obegripliga och efterblivna syn på äktenskap och kärlek.

Fares har i detta avseende alibi, och våra kritiker, som är vita män av olika kön, tillerkänner honom detta i alltför hög grad för att man helt skall kunna frånkänna dem ett visst mått av kulturell blindhet.

Tillbaka