Strax efter Tyska bondekriget (c:a 1530) målade tysken Lucas Cranach d.ä Das Goldene Zeitalter (Guldåldern):

Tanken att det har funnits en tid, långt före den vi lever i, då fred, harmoni, stabilitet och välstånd rådde, och då människor utan att anstränga sig kunde leva utan att arbeta, är universell och urgammal. Vår gamla paradismyt t ex, känner vi från Första Mosebok.

Klassamhället är minst lika gammalt och kräver, som på bilden, murar och klyftor. Ordet paradis kommer följaktligen från ett gammalpersiskt ord med betydelsen - muromgärdad, dvs vad dagens rika på sitt modersmål skulle ha kallat ett"gated community". De flesta föreställningar om forna Guldåldrar placerar dessa på säkert historiskt avstånd från nuet. De millenniaristiska tankar och rörelser, som i stället emotsåg, eller rentav verkade för, en framtida, jordisk Guldålder var i kristenheten kriminaliserade - då de konkurrerade med den kommande Gudsstaten, satte griller i huvudet på folk och ifrågasatte den förhärskande staten. Thomas Moore försökte kringgå förbudet och kalla sitt idealsamhälle för Utopia - dvs "Ingenstans". För säkerhets skull halshöggs han ändå.

I dagligt tal talar man numera om guldåldrar med mindre bokstäver - t ex det Västeuropeiska reformismens decennier från Andra världskriget fram till slutet av 70-talet, punkens guldålder decenniet därefter etc. Fast ofta har beteckningen samma ideologiska och politiska övertoner. För vem, nämligen, utgör en tid en guldålder? De dansande och hånglande slottsborna hos Cranach levde kanske i sin guldålder - men knappast de svältande krigsinvaliderna utanför "paradisets" mur. Popentreprenören Per Gessle döpte sitt band till "Gyllene Tider" efter Thatchers och Reagans 80-tal, som satte punkt för Folkhemmet, och det var nog inte ironi för honom. Den elake Mark Twain kallade däremot med utsökt ironi USA:s blomstrande, rovdjurskapitalistiska decennier efter inbördeskriget till The Gilded Age - Den förgyllda tiden - ett samhälle där man smetat ett tunt lager förgyllning över det hårda stålet.

Ett vanligt tänkesätt hos intellektuella sökare är nostalgi, att drömma sig tillbaka till historiskt existerande tider och platser - som man sedan tillmäter, och ser sig som bärare av, just de guldegenskaper som man mest värdesätter. T ex Bellmans Stockholm, Musils och Wittgensteins 1910-tals Wien - mindre vanligt, hoppas vi i alla fall, till Hitlers 30-talsberlin.

I den aktuella filmen är Woody Allens alter ego den, som vanligt, oförlöste författaren Gil en nostalgiker av detta slag. Han drömde sig till Paris på 20-talet, helst i regnväder. Han hade plötsligt till slut fått komma till staden. En uppsjö av hans idoler, litterära landsmän t ex Ernest Hemingway, F.Scott Fitgzgerald, T S Eliot, Jon Dos Passos, målaren Waldo Peirce och populärmusikern Cole Porter hade nämligen just på på 20-talet tillfälligt eller långvarigt varit i Paris. Där hade de kunnat umgås och under förbudstiden i USA supa ohämmat med europeiska snillen som Picasso, Dali och Buñuel, Remarque och Joyce samt med varandras hustrur och/eller älskarinnor. Denna "förlorade generation" av amerikanska över- och övre medelklassmän, födda strax före eller runt sekelskiftet, hölls inte samman av något konstnärligt eller politiskt program, utan mest genom att de delade erfarenheten av att, i regel kortvarigt, delta i Första Världskriget. Detta hade ofta gjort dem mer eller mindre kritiska mot samhället. De skildras av Ernest Hemingway i en bok, vars något uppgivna titel lånats från Predikaren: "Och solen har sin gång.." . I Gertrude Steins, deras förmögna amerikansk-judiska beskyddares, salong kunde de träffas och äta hennes kuschade livskamrat Alices säkert utsökta mat. Detta var deras eget inhägnade paradis i ett Frankrike, där alldeles nyss sex millioner yngre män hade dödats eller sårats och civilbefolkningen halvsvalt efter kriget.

Gil hade nu till slut fått komma till staden. I filmen upphäver Allen snart den begränsning för fantasin som tidens olyckliga vana innebär - att den bara rör sig framåt. Detta gör att vår hjälte, bara genom att hoppa in i en gammal Renaultlimousine, får gå barrond tillsammans med Scott Fitzgerald och dennes destruktiva fru. Han får träffa Buñuel och Dali, som i egenskap av surrealister inte fattar varför Gil tycker detta möte med en nutida intellektuell är märkligt, men han vänjer sig snabbt. Fast Salvador Dali ville som vanligt bara tala om noshörningar.

Hemma hos Gertrude träffar Gil sin och Allens motpol, en heroisk, slagsmålsvillig och tvångsmässigt maskulin Hemingway, som utan att använda adjektiv talade mest i huvudsatser men också en sturig Picasso och dennes väna älskarinna Adriana. Fast egentligen blev Adriana Ivancich mest Hemingways musa och föddes inte förrän 1930. Dock - ”Spelar ingen roll i Skymningslandet” som Herr Liljonkvast sa.

Gertrude Stein läste och gillade han ofärdiga roman. Att Gertrude skulle vara bl a den yngre Hemingways stötta och fodervärd var inte självklart - han var ju antifascist och homofob medan hon var först med att popularisera ordet "gay" som beteckning för hennes egna preferenser. Hon skulle också 1939 föreslå Adolf Hitler till Nobels Fredpris för att han eliminerade judar, kommunister och bögar. Detta medförde att Stein nästan blev "hedersarier" och kunde leva gott även under nazisternas ockupation på 40-talet. Det visste ju nog inte Gil - fast det skulle förvåna om den lurige Woody Allen inte visste det 2010. Liksom att merparten av de förlorade generationens författare skulle bli nobelpristagare och/eller bli högermän och/eller söp/självmördade ihjäl sig. Även guldåldrar och paradis har ett bäst-före-datum, vilket redan Adam och Eva fått erfara.

Snart kände Gil sig så van vid att röra sig mellan epokerna, att han kunde köpa Adrianas självbiografi, som i verkligheten utkom tre år innan hon följde sin gamle älskares exempel och hängde sig 1983. I boken framkom likafullt att han nog skulle ha chans på henne, om han skötte sina kort. Det visade sig att Adriana visserligen delade hans dröm om Paris - men tyvärr om Paris egen och inhemska guldålder på 1890-talet med hästdroskor, can-can, Moulin Rouge, Toulouse-Lautrec , Gauguin och Cezanne. Hon skulle snart finna att hennes idoler i sin tur längtade tillbaka till tiden före Baron Hausmanns restauration av Paris och dess gator, som efter upproren under 1800-talet rätats ut och breddats. Nu var det lättare att skjuta på de folkmassor som i Frankrike har för vana att på gatan slåss för en dräglig framtid. De som så kämpade insåg att historien aldrig fortskrider, genom att vi upphöjer det gamla goda, utan genom att vi bekämpar det nya, dåliga. Möjligen har mötet med hans guldålder också lärt också Gil, och kanske t o m hans litterära upphov, den salomoniska visheten i Predikaren 7:10: Spörj icke: "Varav kommer det att forna dagar voro bättre än våra? Ty icke av vishet kan du fråga så."