Göta Kanal – ett modernt hjälteepos?
Jag är grundligt trött på livet. Jag är som en man som sitter och gäspar på en bal; hans enda skäl att inte gå hem och lägga sig är att hans vagn ännu inte har kommit. Så klagade en gång Petjorin i Michail Lermontovs roman ”Vår tids hjälte” (1839). Jag vet inte varför detta citat dök upp i huvudet under avnjutandet av Christijan Wegners och Hans Ivebergs film Göta Kanal 3 – Kanalkungens hemlighet.
Förresten, medan vi är inne på ämnet moderna litterära hjältar:
Hamlet var en av de första. Han var en aristokrat ur takt med, eller rentav före, sin tid och fick i en riggad duell plikta med livet för det. Om han inte, trots sin modernitet, hade trott på spöken (och dueller) hade han kanske klarat sig bättre. Lermontovs ovanbemälde Petjorin hade oturen att bli skriven av en “överflödig man” ur det gamla Tsarrysslands nobless. Författaren hade förläst sig på politiskt radikala romantiker – fr a Byron och Shelley. Därför trodde han, liksom sin hjälte, varken på spöken, kärlek eller på tsaren. Han följde slaviskt Petjorins exempel i allt och dog också i trettioårsåldern i en duell om en skitsak.
Mona Sahlin sade för några år sedan att entreprenören är vår tids hjälte och Maud Olofsson tror det fortfarande dessutom på fullt allvar. Åtminstone vad gäller fiktiva heroer inom litteratur, dramatik och film (inklusive TV-såpor), ligger dessutom kanske något i det. Det har säkert sina problem även att vara småföretagare. När institutioner och anslag inom kultursektorn skärs ner tvingas alltfler författare och skådespelare skaffa sig F-skattsedel och egen firma med sig själva som enda arbetsgivare, anställd och varumärke och sitt eget samhällsskikt som stoff.
Vi har sålunda sedan 1981 i tre filmer med motiv från småföretagsamheten och i Göta Kanalmiljö följt samme moderne hjälte, entreprenören Janne Andersson, (Janne ”Loffe” Carlsson), den hårt prövade ägaren till Anderssons småbåtsvarv. Dessa filmer lär inalles ha samlat mellan fyra och fem miljoner biobesökare. Även bortsett från deras konstnärliga värde är de av hänsyn till denna multitud värda en seriös betraktelse. Att inte ta dem på allvar vore också att desavouera den generalmönstring av eljest habila, fast sommarlediga, skådespelare och halvkändisar med F-skattsedel som i ärligt menat syfte att försörja och marknadsföra sig uppträder i de ekonomiskt synnerligen givande Göta Kanalfilmerna.
Redan förhållandet att Andersson ensam har kunnat vidmakthålla sitt företag under 28 år är ett modernt hjältedåd. Därtill har det skett utan medarbetare, sedan frun Lena, under de 25 år som förflöt mellan första och andra filmen, av oklara skäl övergivit honom. Vår hjälte har hela tiden vacklat omkring på ruinens brant. En orsak till detta kan säkert ha varit den mördande konkurrensen:
I första filmen (Vem drog ur proppen?) var det framför allt den resursstarka, men mindre nogräknade, firman Uniship, som duellerade med den kroniskt ruinerade Andersson om att vinna en avgörande order från en oljeshejk, genom att via Göta Kanal båtledes snabbast ta sig mellan Stockholm och Göteborg (eller var det tvärtom). Framfarten orsakade avsevärd skadegörelse såväl på materiel och anläggningar, vilket väckte berättigad munterhet bland publiken. Folk hamnade ofta i vattnet, vilket också ofta uppskattades. I synnerhet råkade den i övrigt ovidkommande kanalkanotisten Grundberg gång på gång illa ut. Fast ingen drunknade. En så pass omfattande kapitalförstöring borde ha satt fart på den vid tiden krisande varvsbranschen, vilken dock inte gick att rädda. Mot alla odds vann vår hjälte ordern, vilket dock inte varaktigt tycktes ha hjälpt hans firma upp på torra land.
I andra filmen, Kanalkampen (2006), måste Anderssons nämligen, för att försöka hålla företaget flytande, på kanalen åter duellera med en resursstark, men alltför fördomsfri, italiensk firma, med Anderssons mustiga och fyndiga språk omväxlande benämnd ”jävla pizzabagare” och ”jävla ballongförsäljare, hä,hä,hä”. Priset för vinnaren var tre miljoner, uppsatt av ett filmande medieföretag. Även här vållade framfarten till publikens glädje avsevärd skadegörelse såväl på materiel som på anläggningar. Rättvisan, d v s Andersson, segrade även här. Den fortfarande lika ovidkommande kanalkanotisten Grundberg, nu 25 år äldre, råkade minst lika ut nu, som förra gången. Kanotister lär sig aldrig.
Uppenbarligen läckte Anderssons firma pengar värre än någon bilfabrik i Trollhättan. Hans båtvarv befinner sig redan tre år senare i ”Kanalkungens hemlighet” om möjligt närmare ruinens brant än någonsin. Vid det här laget skulle man kanske ha börjat misstänka att detta kunde bero på bristande kunskap om, eller tillämpning av, arbetslinjen. Under 28 år har vi nämligen hittills aldrig sett honom själv, eller någon annan, arbeta med att bygga båtar. Vi har aldrig, vad vi kommer ihåg, ens fått se hans fabrik från insidan, förrän vi i tredje filmen fick en skymt, när kronofogden bröt sig in och satte utmätningslappar på alla inventarier. Om man inte hade haft ett sådant grundmurat förtroende för Andersson själv hade man dessförinnan trott att hans företag varit en ren potemkinkuliss, ämnad att föra publik, myndigheter och långivare bakom ljuset.
Myndigheterna, i Kronofogden Peter Blacks (Magnus Härenstams) skepnad, har allt sedan 1981 ständigt varit Anderssons främsta gissel. I den aktuella filmen avslöjas det att entreprenörens misstro mot honom har varit befogad. Genom ihärdigt nätpokerspelande har Black nämligen börjat leva ner till sitt efternamn, och hamnat hos samma lånehajar som Andersson. Han har börjat gå över till svart verksamhet och driva in pengar till sitt eget missbruk. Huruvida detta skall betraktas som en fyndig metafor för vårt moderna pensionssystem låter vi vara osagt.
Även kanalkanotisten har tröttat på sitt underbetalda arbete på Riksantikvarieämbetet och börjat öppna eget som skattletare. Andersson duellerar denna gång med Black och den avhoppade riksantikvarieämbetsmannen om att vara först att lokalisera kanalbyggarens, Baltzar Boguslavus von Platens, efterlämnade guldskatt vid Bergs slussar. Vår moderne hjälte Andersson har från början ett försteg, eftersom von Platens vålnad av någon anledning uppenbarar sig och stöttar just honom med avgörande tips. Detta var f ö inte dåligt av ett spöke, eftersom von Platen redan varit död i tre år när Östgötadelen av kanalen öppnades. Ett exempel på kontextualitet (eller är det synkronicitet?) är eventuellt att Dan Browns rebusromaner uppenbarligen inspirerats av den geniale manusförfattaren. Förhållandet att Browns romaner i tiden tycks ha föregått Ivebergs manus är ju egentligen inte mera märkligt än att von Platens bortgång föregick hans skattgömma.
En vildsint jakt efter den försvunna skatten utbryter på kanalen. Framfarten orsakade även nu avsevärd skadegörelse såväl på materiel och på anläggningar. Den kulminerande då ett hemlighus med tillfällig, byxlös användare vräks omkull. Folk hamnade även denna gång stundom i vattnet, vilket ju blir mera roande för var gång det upprepas. Även nu råkar den numera mindre ovidkommande men nu eldrivne kanalkanotisten Grundberg stundom illa ut. Andersson klarar även denna gång skivan (”hä,hä,hä”) och man måste anta att han och hans varv dyker upp i en fjärde film.
Således bör man uppfatta Göta Kanalfilmerna som en något utdragen hjältesaga om en Sisyfos för vår tid. Sedan dennes, Arns, Hamlets och Petjorins tid tycks efterhand hjältarna uppenbarligen ha tappat i format och värde. Om denna iakttagelse stämmer och beaktande det som någon har sagt, att den tid är lyckligast, som överhuvudtaget inte längre har behov av några hjältar - då måste Sahlins utsaga om att entreprenörer, som t ex Andersson, är vår tids hjältar av en optimist tolkas så, att vårt samhälle nu snart kanske har lyckan inom räckhåll. I så fall finns det kanske hopp om vi inte behöver återse hjälten Andersson, hans varv och Kanalen på film. Och i så fall skulle i varje fall jag personligen känna mig lite lyckligare och äntligen själv få brista ut i ett ”hä,hä,hä!”.