Tillbaka

Vem fällde Nixon?

”Den där Jack Kennedy, han knullade ju allt som rörde sig! En gång satte han på min hund Checkers och den stackars jäveln blev aldrig densamma efter det.”

(David Frosts medhjälpare, Bob Zelnick, härmar Nixons sätt tala om Östkustintellektuella)

Värderingen av de främsta presidenterna i USA:s historia har stått sig bra under det senaste halvseklet. Men i botten av rankinglistorna har nya ansikten dykt upp. Vid sidan av mutkolven Ulysses Grant och indiandråparen Andrew Jackson finns där numera även den misslyckade, självutnämnde ”krigspresidenten” George W ”Mission completed” Bush. Alltsedan 1975 återfinner vi också den betydligt mera begåvade Richard Millhouse ”Tricky Dick” Nixon där. Han var president åren 1969-74 och skötte redan på 50-talet affärerna som vicepresident (1953-61), när Eisenhower som vanligt var ute och spelade golf.

I flera amerikanska filmer sedan 70-talet har man försökt spegla delar av den nästan oförbrännelige Nixons rekordlånga politiska liv nära den blåsiga toppen av USA:s politiska liv.  T ex i den satiriska dokumentären Millhouse (1971), Alla presidentens män (1976), Nixon (1995) och komedin Dick (1999). Frost/Nixon (2008) i regi av Ron Howard hade nyligen Sverigepremiär. Manus har författats av den politiske mittfåreförfattaren Peter Morgan.  Filmen handlar om tiden före, under och efter den brittiske TV-infotainern David Frosts intervjuserie med den avsatte presidenten i mars 1977.

Den distingerade goddagspilten Frost var mera van vid att hantera ofarliga och opolitiska kändisar och vid att få dem att verka avspända – och detta var ett renommé, som jämte de 600 000 dollar han erbjöds, förmådde Nixon att acceptera intervjun. Filmens handling är upplagd som en boxningsmatch, där  lättviktaren David Frost fick möta en supertung Goliat. På 30 års distans kan man njuta av hur Nixon med sin långa erfarenhet av att kollra bort mediafolk under 95% av tiden bollar med Frost. T ex genom att med tio sekunder kvar till filmning lägga synpunkter på intervjuarens eleganta italienska skor: ”Tycker du inte att de ser lite fikusartiga ut?”, eller på hans medhavda kärleksliv: ” Blev det någon otukt (sic!) med den där flickan i går kväll?”.  Denna till en början ojämna match påminner om när Olle Stenholm en gång på 80-talet försökte sig på en avslöjande intervju med det bayerska råskinnet Franz Josef Strauss. Stackars Stenholm fick tunghäfta, sedan intervjuobjektet redan efter en minut påpekat att det snarast var en förolämpning mot honom att skicka en så okunnig journalist, som därtill talade så sällsynt dålig tyska.

Frost försökte ta Nixon med storm, genom att bortse från den överenskomna dagordningen för intervjun och börja med att fråga ”Varför brände Ni banden?”  (dvs med inspelningar från Ovala Rummet, där presidenten i ganska oförblommerade ordalag hördes konspirera med sina handgångna män i Republikanernas återvalskommitté inför presidentvalet 1972). Som svar gav Nixon efter kort tvekan en 23 minuter lång föreläsning, som tog musten såväl ur Frost som de flesta tittare.

I slutet av den 12 dagar långa intervjun fick ändå Frost Nixon i gungning. Genom att en medarbetare hade grävt fram synnerligen graverande dokument medgav expresidenten att han ljugit för folket och i samband med Watergateinbrottet ”för landets bästa” faktiskt hjälpt till med att förhindra att rättvisan fick ha sin gång. Vid denna tid hade han ju inte, som senare Lars Leijonborg, tillgång till datahackers för sin underrättelsetjänst. ”Men när presidenten gör det är det ju inte längre olagligt” sade Nixon med en hos en skolad jurist mindre lyckad formulering. Tidigare hade han aldrig medgett något brottsligt och hans efterträdare Ford hade raskt beviljat honom amnesti för de brott han aldrig tidigare medgett eller kunnat bindas vid.

Varför föll Nixon, medan t ex Bush d.y, som hade alla Nixons fel, utan att äga hans förtjänster, stod två perioder ut?

Nixons förflutna som ståndfast ideologisk reaktionär, kommunistjägare och fack-krossare ända från 40-talet präglade såväl hans egen som motståndarnas bild av honom. Det som ofta förenat förstockade högermän och amerikanska vänsterliberaler var/är nämligen att de a) är/var oförmögna till att analysera politiken i klasstermer och att de b) följaktligen hade/har en benägenhet att tro att alla som röker hasch, läser böcker utan bilder eller har blommor i håret eller är sexuellt frigjorda eller äter grönsaker eller dricker té ur glas i grunden har fasta och pålitliga revolutionära böjelser. I synnerhet stämde sådana drag, enligt Nixon, in på intellektuella, i synnerhet på östkusten och i Washington - t ex de mondäna kretsarna kring t ex Kennedyklanen, se ingressen! Nixons paranoia var inte helt paranoisk. I valet 1972 hade han vunnit i 48 stater – men inte i Washington DC och Connecticut.

Bland svenskar är Nixon framför allt, förutom inbrottstjuv, mannen bakom bombmassakrerna mot Laos och framför allt mot Kambodja 1970. Det försvar som Nixon även i Frostintervjun upprepade var detsamma som det Truman presenterat för atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki - lika beprövat som tunt, men för inhemskt bruk effektivt. Det påstods handla om att spara amerikanska soldaters liv, denna gång genom att avskära fienden transportlinjer till Södra Vietnam. Nixon beordrade också julbombningarna av Hanoi från den 18 december 1972 och 12 dagar framåt, då USA:s B-52or fällde 40 000 ton över staden. Dessa fick till med Olof Palme att till högerns förskräckelse och USA-ambassadens vrede likna dådet med nazisternas massakrar i Lidice och Guernica.   

Nixon erinrade om att det inte var han, utan demokraterna - inte minst helgonet Kennedy - som främst dragit in USA i kriget. Han påpekade att USA hade 500 000 man i Sydostasien då han tillträdde, men att ingen enda stridande USA-soldat fanns kvar 1974, vilket han lovat, när han 1968 tillträtt under parollen ”peace with honor”. F ö ledde julbombningarna strax till genombrott i förhandlingarna med fienden och redan efter 3 veckor till Parisöverenskommelsen. Och senare till ett fredpris, som Nixons definitivt kriminelle utrikesminister tog emot före påföljande jul.

Om man har makt kan man framgångsrikt och ostraffat, som Truman med atombomberna, G W Bush med sin ”surge” i Irak eller Barack Obama med dagens terrorbombningar och ökade truppinsatser i Afghanistan, alltid hävda att de ökade krigsinsatserna bara syftar till en snabb och ärofull fred och att amerikanska liv sparas. Till skillnad från de kortsiktigt negativa reaktionerna i Europa påverkas den amerikanska opinionen nämligen endast negativt när USA företar sig misslyckade övergrepp mot andra folk.

Nixon omvaldes med över 60% av rösterna vid presidentvalet 1972 och skulle säkert ha gjort detsamma, även utan hans ”rörmokares” inbrott i Demokratiska Partiets lokaler. Om inte Watergate hade uppdagats, hade man kanske så småningom fått se hans porträtt på dollarsedlar. Ty på hans tid inleddes den ping-pongdiplomati som normaliserade förhållandet till Kina – vilket faktiskt nog var den främsta orsaken till att Sovjetunionen blev mera benäget att i också sin tur töa upp sina förbindelser med USA. En av mycket få perioder då USA:s försvarsutgifter minskade och den federala budgeten balanserades var under hans regim. Och värnplikten, som Lyndon Johnson infört, kunde han 1973-1974 avskaffa.

Även inrikespolitiskt var Nixon något av motsatsen till den senare högerpresidenten Reagan. Många bedömare anser numera att hans politik på hemmaplan var betydligt mera ”progressiv” än Roosevelts i många avseenden hypade New Deal under 30-talet. Aktiva åtgärder genomfördes för att minska rassegregationen och för ökad jämställdhet. Han företog ekonomiska regleringar av kapitalismen. Nixon började rentav kalla sig ”keynesian”. Motiven var sannolikt desamma som de som påverkade bl a Palmeregimens reformer under första halvan av 70-talet. I ingetdera fallet rörde det sig om djupare sinnelagsförändring i toppen, utan om en ökad politisk aktivitet bland gräsrötterna.

Det var Washington Posts två reportrar, inte någon folkrörelse eller några vänstermänniskor, som fick hålla i skaftet när Nixon fälldes. Det är, åtminstone inte av mig, utrett om, och i vad mån, det i grund och botten var liknande frustrerade – eller uppskrämda - högerkrafter som aktivt, eller åtminstone passivt, bidrog till att fälla Nixon vilka eliminerade Olof Palme ett par år senare.

Fast i Ron Howards film, lika litet som i tidigare filmer, övervägs detta scenario. Kanske i nästa Nixonfilm?