Tillbaka

JR - en stormsvala?

(Ayn Rand: Och världen skälvde; 1957)

Ett problem tycks vara att folk visserligen påstår sig dela positiva hjältars värderingar och mål, men inte alltid älskar dem. Detta gäller förstås inte specifikt för socialrealismens utan även för borgerliga hjältar. Tvärtom omfamnar publiken såväl den svagsinte feodale losern Don Quijote som den politiske idioten, Hundraåringen Allan Karlsson. Sparbanken hade publicerat serien Spara och Slösa i Lyckoslanten under fyrtio år innan en undersökning bland målgruppen visade att barnen definitivt föredrog det slösaktiga godismonstret Slösa framför den extremt skötsamma - och dötrista - flickan Spara.

Såpoperan Dallas kördes 1978 -1991 i 356 episoder och sågs som mest av 300 miljoner i 57 länder. Ett halvhjärtat försök att återuppliva den lär skola fortsätta, även sedan JR nu måste "skrivas ut" från Dallas på riktigt. En nedläggning hade nog annars knappast medfört någon väsentlig förlust, varken för Warner Bros, publiken eller dramakonsten.

Privat verkar Larry Hagman, så länge kroppen orkade, ha levt ner till JR:s överdådiga livsstil à la Stenbeck. Utanför hans villa vajade en fana med texten "Livet är en fest". Detta var inget tomt skryt, om det var sant som han påstått, att han under större delen av Dallasseriens inspelning dagligen konsumerade fem flaskor champagne. Över hans säng hängde ett (förmodligen osignerat) foto av hans första leverdonator.

Den som ännu inte har hunnit förtränga dem minns kanske framför allt rollpersonerna i Dallas. Serien berättar om rivaliteten mellan oljekapitalisterna och ranchägarna, familjerna Barnes och Ewing, och om deras alltmera komplicerade inre och inbördes relationer, dominerande av maktintriger och i någon mån av erotik, eller i varje fall kättja. För att inte tala om deras sex övriga dödssynder.

Vidare minns vi den blida modern, Mrs Elisabeth Farlow-Ewing (av närstående kallad Miss Ellie), den ståtlige styvfadern Mr Clayton Farlow. Vi minns också brodern Bobbys intellektuellt svagpresterande och utagerande hustru Pam(ela) Wenthworth-Barnes - pikant nog syster till Cliff Barnes. Samt deras son Cristopher och den frånvarande Gary Ewing, mest känd genom att vara far till dottern Lucy. Samt Jocks oäkta son, Ray Krebbs med familj. Genom åren kom och gick personerna, mest beroende på aktörernas sjukdomar, dödsfall och fackliga sammanstötningar med Warners.

Den dysfunktionella Ewingklanen och JR - familjens när det behövdes charmige, girige, men alltid pålitligt psykopatiske huvudman - stod i centrum för det man, i brist på bättre ord, måste kalla handlingen. Ewings hade vanan att börja gräla redan vid frukosten på Southfork. Maten hade dukats fram av de mycket anonyma mexikanska passopperna, men hann aldrig ätas klart pga. allt bråk.

Dallas började sändas i svensk TV 1981. Det var samma år som Ronald Reagan inledde sina åtta år som president i USA och påbörjade nedmonteringen av allt som återstod efter New Dealtiden och efter Johnson- och Nixontidens välfärdsreformer och ett redan magert inflytande av arbetarklassen. I England hade Reagans syskonsjäl Margret Thatcher kommit makten 1979 och inlett elva år av avregleringar, sk flexibla arbetsmarknader, privatiseringar och krossande av fackföreningar. I Sverige hade nyss för första gången på 44 år en än så länge något ringrostig, borgerlig regering kommit till makten.

Det globala inflytande som Reaganismen-Thatcherismen skulle utöva under kommande decennier skulle ytterligare förstärkas genom Sovjets nederlag i och upplösning genom det Kalla kriget. Genom EU skulle snart socialismen i praktiken förbjudas i Europa, långt mera effektivt än under det sena 1800-talets socialistlagar. I allt har en ytterligare förskjutning av samhällsmakt och egendom i en stor del av världen skett, från de arbetande till de ägande. Och denna pågår alltjämt.

Dallas var långt ifrån den första berättelse som inifrån skildrar det samhällsskikt som har den ekonomiska makten - ty sådana har alltid mera varit regel än undantag. Men TV-mediets intimitet och genomslagskraft och kvantitativa övertag ger det en politisk genomslagskraft, även när det bara tycks underhållande och opolitiskt.

Det sägs att den som lever på en öde ö, hänvisad till en gorilla som enda sällskap, efterhand lär sig att se alltfler mänskliga drag hos den ludna primaten - just det som lätt drabbar trägna konsumenter av TV:s USA-tillverkad underhållning. JR är ett modernt exempel på att en "negativ hjälte" som just genom att synbarligen designats för att uppvisa alla de deformationer kapitalismen kan åsamka en individ åstadkommer att detta system förmänskligas, får ett, om än fult, ansikte och därigenom blir mera attraktivt.

Att Texas var ett säte även för uttalat positiva nyliberala hjältar av Annie Lööfsnitt, mer än antyds genom t ex Dolly Parton, bordellmamman i musicalfilmen "Det bästa lilla horhuset i Texas", som hade premiär samtidigt med Dallas.

Vi engagerade oss i Ewingfamiljens personliga, medicinska, sexuella och ekonomiska problem. Vi umgicks med dem mer än med våra grannar. Dessa figurer var, enligt Dallas, "de riktiga människorna" - hur osympatiska och plastiga de alltid tedde sig. Nu blev det inte längre "fult att vara rik", tvärtom. Under tretton år och under 356 avsnitt om oljebranschen fick vi däremot aldrig se en enda av de oljearbetare som gjorde familjerna Ewing och Barnes rika, långt mindre hur sådant folk arbetar, lever och tänker. Om oljebranschens praktiska verksamheter - reguljära och illegitima - får publiken inte lära sig mycket av Dallas.

I slutet av serien tycks JR i alla fall haft avancerade planer på att spränga saudiska oljekällor i samarbete med CIA. Men planerna gick i stöpet; förmodligen ville inte CIA svärtas genom detta kompanjonskap. 1991 skulle USA under en annan Texasoljeman, George Bush Senior, i långt större skala intervenera i Golfen. Därmed reducerandes JR till den pytsåkare han var. Dallasserien upphörde således när det första Irakkriget började. Därigenom bevisade man på perversast möjliga sätt realismens triumf och ifrågasatte Sartres tes att existens föregår essens.

Man bör dock inte förväxla orsak med verkan. Dallas och JR var främst tidigsymptom på en sjuk tid - inte dess upphov. Det är högst troligt att vårt nyliberala samhälle skulle ha framfötts även utan Dallas. Men nog hjälpte JR och Warner Bros efter förmåga till vid nedkomsten.