Tillbaka

Demens?

Hjärnan är en fantastisk konstruktion. Inte ens det skarpaste exemplar har dock lyckats konstruera en apparat, som kan åstadkomma mer en bråkdel av det som en hjärna hos den mest korkade av oss, klarar på ren rutin. Naturligt nog tog det Naturen 100 miljoner miljoner år att skapa människohjärnan. Att förstöra en hjärna är däremot enkelt och kan gå blixtsnabbt.

Visst kan man skoja även om hjärnskador! I många fall är det enda man kan göra åt dem. I synnerhet om man åtnjuter privilegiet att ostraffat göra det, när man själv är drabbad och vet en del om hur de känns.

Att få sin hjärna förstörd är mycket lätt. Man kan slå huvudet i en vägg gång på gång. Man kan  ägna sig åt proffsboxning, dyka på huvudet  i grunt vatten eller att köra motorcykel, helst utan hjälm. Att konsumera droger, vanligen en större mängd alkohol, ger i längden permanenta hjärnskador, även om storkonsumenter efter hand inte ställer så stora krav på hjärnan så att de själva märker skadan. Att i tid och otid prata i mobil är förvisso en sanitär olägenhet för omgivningen och ger antagligen mentala skador - men har ännu inte kunnat visat sig ge hjärnskada hos delinkventen.

Man kan få en stroke - det går blixtsnabbt.

Ett vanligt, långsammare sätt att få hjärnskador är att bli riktigt gammal. Att bli mer eller mindre dement  (d v s gaggig) drabbar minst 6% av  oss över 60.   Siffran stiger till 50% (kvinnor) och 30% (män) om man är över 95 år, vilket allt fler av oss, tack och lov, numera blir.

Att glömma ansikten,  namn och födelsedagar, att säga helt fel ord, läsa samma sida i en bok gång på gång, glömma spisplattan på och finna sina strumpor i kylskåpet på morgonen är inte så ovanligt. Kronisk stress  eller "utbrändhet"  är därvid en långt vanligare orsak än verklig demens. 

Enligt DSM-IV krävs för en demensdiagnos nedsatt minnesförmåga och minst  ett av följande:  språkstörning, eller motorisk fumlighet trots normala muskler, eller svårt att tolka förnimmelser, eller  oförmåga att tänka abstrakt och systematiskt. Störningarna måste vara så allvarliga att de påverkar prestationsförmågan samt ska ha pågått under minst 6 månader.

Demens har därför möjligen under det senaste decenniet avlöst hjärntumören som det främsta spöket hos, framför allt hjärnarbetande, individer över 40-50, som märker att huvudet inte riktigt fungerar som man önskar. Om man tror sig vara dement kan man, om man törs, testa sig  med ett enkelt Mini Mental Test (MMT). http://sv.wikipedia.org/wiki/Mini_Mental_Test . Ligger man över 24 av möjliga 30 poäng kan man sannolikt tills vidare andas ut.

Förr betraktade man demensutveckling som ett led i ett normalt åldrande när man är över 65, men numera anser man att det oftast handlar om skador på hjärnans kärl, d v s större eller mindre blödningar eller blodproppar (infarkter) som många av oss mer eller mindre omärkligt drabbas av genom åren. Eller, värre, om Alzheimers sjuka, där hjärnan degenererar - "skrumpnar".

Den tyske neuropsykiatern Alois Alzheimer beskrev vid förra sekelskiftet fall av  grav, progressiv dödlig demens. Sjukdomen har så småningom fått namn efter "upptäckaren". Patienterna är i regel över 65, men sjukdomen förvärras snabbt. Man får efter hand problem med språket, går lätt vilse, får svängande humör, tappar motivation, försummar hygien, mat och ändrar personlighet. Man drar sig tillbaka från familjen och samhället. Redan efter (3-9 år) dör man.

Idag beräknas omkring 20-35 miljoner människor lida av Alzheimer, dvs 60-70% av alla demensfall - andelen kommer att öka med globalt stigande livslängd.

Ett enda sympatiskt drag kan man se hos denna sjukdom - den drabbar, liksom döden, utan hänsyn till maktställning och klass: Ronald Reagan och författarinnan Iris Murdoch, har båda följts i vetenskapliga studier på sin väg ner i sin Alzheimer. Den geniale bollspelaren Ferenc Puskás, ^{expremiärministern Harold Wilson (kollegan Thatchers tilltagande demens var dock troligen en effekt av flera strokes och/eller av alkohol), skådespelarna Rita Hayworth och Charlton Heston är andra illustra fall. Sjukdomen har givit upphov till ett betydande antal litterära skildringar, av vilka minst ett halvdussin filmats. Bille Augusts En sång för Martin är en svensk, romantisk dramafilm från 2001 efter  Ulla Isakssons bok  om maken Erik Hjalmar Linder.} 

Richard Glatzers och Wash Westmorelands  aktuella film Still Alice efter Lisa Genovas roman är den senaste i raden av Alzheimerskildringar. Filmen skiljer sig från de flesta, genom att den, så långt det gick, skildrar förloppet inifrån.

Filmens Alice var en professor i femtioårsåldern, en mycket rationell, välorganiserad,  väl bemedlad, välmotionerad  och välinformerad person, som plötsligt märkte att hon börjat jogga vilse utanför sin arbetsplats. Alice tillhörde de 4-5% vilkas sjukdom börjar tidigt. En neuropsykiater kunde redan efter ett MMT-test meddela misstanken om demens och kliniska undersökningar kunde snabbt fastställa att det rörde sig om tidig, snabbt förlöpande och ärftlig Alzheimer. Hennes tre vuxna barn och planerade barnbarn löpte stor risk att drabbas av samma tillstånd.

På sin arbetsplats fick Alice klart för sig att omgivningen sedan ett tag klart hade noterat att hon inte fungerat bra i sin undervisning - vilket hon själv varit omedveten om, eller hade förträngt.

Av hennes barn visade sig sonen vid genetiskt test sakna "Alzheimergenen", en dotter hade den och ville ändå ha barn, medan den tredje dotter valde att inte testa sig och i enlighet med sin milt rebelliska och konstnärliga läggning ville ta livet som det föll sig. Maken, den i övrigt lojale överläkaren i karriären, orkade inte, eller valde bort, att stanna hemma hos Alice för att med sin närvaro stödja henne under hennes sista år av nedgång före döden.

Det är svårt att sitta ner och följa någon som lider av Alzheimers sjukdom och bevittna hens obönhörliga försämring, när hen gradvis förlorar sin personlighet och polityr. Alice försökte så gott det gick att kompensera genom att programmera sin smartphone med fusklappar. Utsikten att tillbringa sin sista tid i psykiatrisk terminalvård skrämde henne. Hon gav sin I-phone instruktion om att hjälpa henne att smärtfritt ta livet av sig, då hon inte längre kunde tolka omgivningen och sig själv adekvat. Men var det ett självmord Alice planerade, eller var det ett mord på en annan person än den som planerade? Då hennes mobil skulle meddela henne att det var dags att verkställa sin bortgång hade hon dock tappat bort den.

Det är en ganska autentisk och relativt osentimental skildring av en person från livets solsida, som försöker att komma till rätta med en skrämmande prognos och finna en mening i det liv hon ännu har kvar.  Alices minnen bleknar bort, framtiden är skrämmande, i den mån hon kan tänka på den. Men medan hon ännu kunde tala begripligt hävdade hon att hon "ännu var Alice" och sade i sitt sista, korta, offentliga tal, som tagit henne tre dagar att skriva:

" Men ännu är jag vid liv. ..Jag är arg för att jag inte kan minnas - men jag har under dagen ögonblick av  ren lycka och glädje. Tro inte att jag lider! Jag lider inte, jag kämpar. Jag kämpar för att vara med, för att behålla kontakten med den som jag varit. Så jag intalar mig: "Lev i ögonblicket". Det är faktiskt det enda jag kan göra. "

Var och en, som är över femtio, som efterhand har måst inse att även hens liv har ett slut och att hen inte kan garanteras en död i skönhet bör kunna identifiera sig med en god del av vad Alice säger - även om hen ännu inte själv är dement. Att våra liv obönhörligen slutar med döden är den stora tragedi som vi alla har mer eller mindre svårt att acceptera. När döden föregås av en period av extrem mental degeneration kan den vara desto mera skrämmande.

Dagens Hollywood kännetecknas av att man i regel lyckas få till ett lyckligt slut även då man gestaltar jordens undergång på film. Även filmen om Alice och hennes dödliga sjukdom tycktes ett tag nära att lyckas med detta. Fast, till filmens fördel skall sägas att man undvek oskicket. I annat fall skulle man inte ha trott på den överhuvud.