Dancer in the dark
Melodram
En dramatisk form som överdriver känslan och betonar
intrig och handling på bekostnad av gestaltning (.....)
Websters Dictionary
Det finns en gammal historia
om motorcyklisten som möter en äldre dam på en smal byväg.
Den lätt panikslagna gumman håller till vänster då han håller
till höger, till höger då han håller till vänster osv och
aldrig tycks man komma förbi varandra, varför den så småningom
alltmer irriterade mcföraren, stannar, sätter båda benen i
marken, fäller upp visiret och ryter åt den stackars damen:
"Stå still kärring, så jag får köra över dej!".
Att sammanfatta sin inställning
till Lars von Triers filmer blir en liknande upplevelse för den
som försöker. Hans uppenbara begåvning har det aldrig funnits
någon anledning att ifrågasätta, och karlen är ju rolig. Så
man kan ju inte bara ignorera honom:
TV-serien Riget stämplade
honom i mina ögon som en ockult pajas.
Efter att ha sett Breaking
the Waves övergick jag till att betrakta honom som en
postmodern fjant och religiös posör.
Efter Idioterne
avancerade han i min aktning något. Han tedde sig nu mera som en
småborgerlig provokatör.
Vad skall man då säga efter
Dancer in the dark, som vann Guldpalmen i Cannes och
samtidigt buades ut av halva pubkliken? T ex att man förstår både
dem som prisade och dem som buade.
I denna film har han ånyo
skiftat kläder och har valt en dräkt från filmens
barndom: melodramen, fast med musik.
Och inte nog med det - av
Dogma95:s 10 puritanska reglor lyckas han denna gång bryta mot
åtminstone fem-sex, ty det rör sig om en musikal, med
separatproducerad musik som ej ingår i handlingen. Denna är förlagd
till sextiotalets början i USA, filmad i Trollhättan (på
grund av regissörens flygskräck) Våld och vapen förekommer
mot reglorna i bild. Vad jag minns fanns regissörens namn
finns tydligt utsatt i förtexterna, fast där kan jag minnas fel.
Allt detta utgör grova brott mot dogmakonceptet.
Fast inte mig emot.
Fast handkamera använder han.
Fast upp till 100 stycken på
en gång i en enda scen, t ex i en danscen på fabriksgolvet - så
mycket för den puritanismen.
Handlingen är som klippt ur
en stumfilm från 1916: Selma är en tjeckisk invandrerska på en
liten industriort i staten Washington. Bor i husvagn med sin
lille son hemma hos polisen Bill och hans slösaktiga fru.
Selma stansar rostfria byttor
och om kvällarna repeterar hon Sound of music och knäcker
extra med att montera hårnålar på pappark. Hon håller på att
bli blind i någon mystisk ärftlig ögonsjukdom och kan
jobba vid pressen endast genom att lura hälsoundersökaren att
hon kan se som en hök. Hela tiden döljer hon med viss framgång
sitt synhandikapp - hon skulle ju förlora jobbet annars. Också
sonen börjar få det lite knackigt med synen, men kan räddas om
han opereras vid 13-årsåldern (?!). Så Selma måste ligga i
och jobba ihop pengar till operationen medan hon ännu kan.
Hennes desperate hyresvärd stjäl hennes besparingar samma dag
som hon fått sparken på grund av sitt handikapp. Då hon försöker
kräva pengarna tillbaka utbryter handgemäng och hon skjuter
honom halvt av misstag, halvt på den förkrossade mannens egen
begäran. Han dör, men hinner anklaga henne för rånmord dessförinnan.
Pengarna hinner hon i lönndom deponera på sjukhuset där sonen
skall opereras, sedan fängslas hon, döms och avrättas. Hon
avstår från att säga sanningen om värden och hans förehavanden
på grund av att pengarnas ursprung då skulle uppdagas och
sonens operation äventyras. Av liknande skäl avstår hon från
resning i målet sedan friande fakta kommit i dagen. Hon hängs
enligt planerna.
Men sonen opereras. Då och då
avbryts den grå verkligheten av musik och technicolorfärger.
Folk börjar dansa och ser lyckliga ut.
Jävligare kan ju livet
knappt bli, kan det tyckas. Och det värsta är att allt
detta sker mycket antihollywoodskt utan att några illasinnade människor
tillsynes är i verket - en viss moralisk svaghet kan man dock
anklaga t ex hennes mordoffer Bill för. Men hon vet ju att det
var kärleken till hans fru som drev honom till det han gjorde,
dvs liknande motiv som drev henne själv. Och Selma är
omgiven av goda vänner som hela tiden försöker skydda och hjälpa,
men inte kan och inte får för henne.
Kvinnor som uppoffrar sig
börjar bli ett tema hos von Trier. Till skillnad från i
Breaking the Waves blandar dock von Trier denna gång ej brygden
med gudomliga ingripanden - helgonlegenden är här till formen,
om ej till innehållet, helt sekulär. Selma är återigen en av
dessa gudomligt naiva kvinnor hos Trier, vilka väcker
beskyddarinstinkter hos omgivningen och publiken. Denna gång är
naiviteten inte religiös - hennes verklighetsflykt tar sig
i stället uttrycket att hon på sätt och vis betraktar det
amerikanska samhället och sitt liv som ett slags musical av
Rogers and Hammerstein, där "ingenting verkligt farligt
kan hända". I takt med att hennes syn avtar blir hennes
musikaliska verklighetsflykt allt mera utrerad. Först i dödscellen
bryter den bistra verkligheten för ett tag igenom och hon inser
att det inte är någon filmhängning som väntar henne. Likt
Jesus i Getsemane tvekar hon på tröskeln till det yttersta
offret.
Man beundrar originaliteten,
regin och rollbesättningen hos von Trier. Vem som helst skulle
inte ha kommit på att göra den musikaliskt avancerade isländska
sångerskan och komponissan Björk till sin Selma - en
person som kanske inte vet mer om skådespel och danssteg än t
ex jag själv, men som uppenbart är en empatins atlet och som
har världens största änglaleende. Och vem som helst skulle
inte ha kunnat ragga upp Catherine Deneuve - som i stället
kan allt vad Björk inte kan - till rollen som hennes lojala,
realistiska väninna Kathy.
Det är inte scenografins
eller hans skådespelares fel om man inte helt ryckes med i von
Triers känslostarka film. Det har inte bara att göra med
von Triers trovärdighet som samhällskritiker, som är erkänt låg.
Ty finns här ens någon samhällskritik? Nej, och
det var säkert ej heller syftet.
Borton alla danssteg,
originella kameravinklar och geniala konstgrepp och längst ner i
botten på den rysansvärda och enkla historien om Selma finns i
stället, precis som i Breaking the Waves det kristna urmotiv som
i varje fall jag har allra svårast för - föreställningen om
den slutgiltiga uppoffringen, om offret som något i sig gott.
Lika litet som jag någonsin kunnat förstå eller sympatisera
med folk som därtill oombedda påståtts dö på korset för
min skull (hur sympatiska de i andra sammanhang än kan vara)
lika litet blir jag begeistrad över de offer som von Triers arma
filmhjältinnor gång på gång får utföra.
Dvs, jag sympatiserar med den
Selma som knogar och sliter för att få bot till sin son i ett
samhälle där lika sjukvård åt alla inte är en självklar rättighet.
Ännu mera skulle jag sympatiserat med henne om hon kämpat för
att alla barn som behövde det skulle få denna vård.
Jag sympatiserar inte med Selma när hon vägrar
kamraternas hjälp och låter samhället ta livet av sig för att
nå sitt mål. Och från det moment då det står klart att så
kommer att ske sjunker filmen ner till en ganska
konventionell och kletig snyftare, där det enda som
skiljer den från en hollywoodmusical av typ Sound of Music
är personernas låga sociala status och att guvernören inte störtar
in och benådar på slutet.
Man anar att von Triers syfte
som vanligt från början varit manipulativt, och blir förstämd,
men inte på det sätt som han kanske avsett.
Björk lär ha bråkat väldeliga
just om filmens slut. Inte vet jag vad hon i stället hade att föreslå
- men rimligen måste det ha varit något bättre. Om inte annat
hade väl von Trier kunnat låta Vår herre ingripa igen, som i
Breaking the Waves? Eller, ännu bättre låta hennes
arbetskamrater lyckas med en fritagning för att sedan låta läkaren
operera sonen under pistolhot?
Något sådant hade han säkert
kunnat komma på, med den fantasin. Fast då hade han inte varit
den han är.
Vad han nu är.