När
det gick för presidenten
eller
Vi
har ofta tänkt om våra ledare: ”Han är en stor man och kan ta folk – så synd att han aldrig han hålla
gylfen stängd!” Men den talang som gör honom till en stor ledare är densamma
som får honom att sätta på en massa kvinnor…..
Mike
Nichols
Ovanstående
är bara en variant av en tidsenlig testosteronteori som uppges förklara
den politiska maktens sanna väsen. Och vid första ögonkastet förefaller det
nästan som om teorin förklarar något: Att framgångsrikt förföra och lägra sin nästa kräver kanske
samma talang som att prata
omkull
och utnyttja ett helt folk? I
amerikanskt vardagsspråk är detta samband redan etablerat – att ”fuck” eller
”screw” någon har också blivit synonymt med att överhuvudtaget sätta (sig) på,
bedra eller överlista någon.
Sexualiteten präglar många moderna maktmetaforer: I tidningarna läser vi
hur USA:s president visar sin manbarhet
och utlöser sina missiler över länder som rest sig mot honom. Hans förödmjukade
motståndare får böja sig för honom och smaka på hans berömda batong…etc.
Ändå
borde det vara uppenbart att sambandet mellan makt och sexualitet inte är testosteronberoende – alltför många
exempel på framgångsrika
kvinnliga makthavare finnes, med en libido som får Bill
Clintons att te sig som eunuckens
– från Cleopatra via Katarina den Stora och drottning Victoria
och in i vår tid.
Alla
manliga makthavare är f.ö. visst inte horbockar – behöver jag säga mer
än Tage Erlander? Att omvänt alla horbockar inte är makthavare faller av
sig självt – det finns helt enkelt inte
makt så det räcker till alla dylika.
Rika människor skiljer sig,
sägs det, från oss andra huvudsakligen genom att ha mera pengar. Makthavare
skiljer sig genom att ha mera makt. Sedan är det en annan sak att pengar och
makt återverkar på sina bärare så att dessa med tiden kommer att uppvisa fler
gemensamma drag än vad som kan vara betingat av slumpen. Men makt gör, liksom
pengar, folk mera sexuellt
attraktiva och ger dem rikliga tillfällen att ostraffat hänge sig åt sådant som
vi andra bara kan drömma om –och moralisera över. Det är bl a därför som folk
med makt och pengar så ofta befolkar våra tvåloperor.
Den
senaste akten i Clintonsåpan fick
vi bevittna i TV förra veckan: Kenneth Starrs förhör med en pilsk och
plågad president. Förspelet (alla ord blir numera tvetydiga då det
gäller Clinton) till detta drama premiärvisades samma vecka i Sverige under
namnet Spelets Regler (regi Mike Nichols, efter Joe Kleins succéroman The heart is
a lonely hustler). Filmen är mindre snuskig än verkligheten, och lämpar sig
därför bättre att kommentera inför våra känsliga läsare.
Ett referat kan bli kort i
detta fall: Den idealistiske liberalen
och medborgarrättskämpen Henry (
Adrian Lester, f.ö filmens enda person utan synbar motsvarighet i verkligheten)
ansluter sig med stor tvekan till guvernör
Bill Clintons (John Travolta) kampanj för posten som Demokraternas
presidentkandidat 1992. Han gör det, då han hoppas att Clinton äntligen skall
visa sig vara Den Äkta Varan. Vi får följa Henrys, Bills , Hillarys (Emma
Thompson), James Carvilles (Billy Bob Thornton) göranden under de hektiska kampanjmånader som
leder fram till segern på partikonventet och presidentskapet. Henrys
upplevelser under denna period ställer honom till slut inför en moralisk
skiljeväg .
Vad
upplever då Henry som komplicerar hans val? En charmig presidentkandidat som
inte har så väldigt mycket progressiva idéer, eller idéer överhuvud, men som
har en avgjord talang att inför en församling av småfolk ge sken av att han i
synnerhet månar om var och en av dem personligen. Och som därtill har den
ovärderliga förmågan att intala sig själv samma sak. Clinton framställs som
en narcissist, i behov av ständig
självbekräftelse, från en publik eller en
kvinna, skit samma. Han upplever en
guvernörshustru, som, jämfört med maken, har större vyer, hjärna och ambitioner – och som betalar ett högt
personligt pris för att få sitta med på triumfvagnen och le förtjust. Om Bill
är clintonfamiljens Danton är
Hillary otvivelaktigt dess Robespierre,
om man får tro filmen.
Framför
allt plågas Henry av behovet av att
ständigt behöva sopa igen spåren efter Clintons sexuella lössläppthet. Det
löste sig i alla fall till slut med den gravida barnvakten. Gennifer Flowers,
hårfrisörskan som skall ha bedrivit telefonsex m.m. med Bill, klaras av med
hjälp av trubbelfixaren Betsey Wright
(Kathy Bates) . Då i kampanjens sista halva en ny rivaliserande vit
demokratisk riddare, starkt liknande Ross Perot (Larry Hagman)
uppträder, måste man dock gräva (alltför?) djupt i vederbörandes förflutna för
att hitta ett diskriminerande kokainmissbruk.
Det
blir för mycket för Betsey Wrights känsliga samvete och hon skjuter sig.
Demokraten
Nichols väljer efter stor vånda, och i strid med romanen, att låta Henry
fortsätta med president Clinton.
Den
här filmen ställer en rad ointressanta frågor . Den ställer t ex frågan om vem
som valde rätt, hon som sköt sig eller han som gick med. Självklart är, som
frågan är ställd, att hon som sköt sig gjorde rätt. Ty den verkligen och på
allvar omfattar de liberala idéerna och
på allvar tror att USA har det bästa tänkbara politiska och ekonomiska
system för deras förverkligande – ingenting tyder på att regissören eller Wright tror något annat – gör klokt i att
genast ta sig av daga, ty han/hon har inget annat att förvänta sig under resten
av livet än besvikelser. Den Rätta Varan finns inte – det amerikanska systemet
tycks i varje fall inrättat för att se
till att den aldrig når konsumenterna. Det måste vara det yttersta nederlaget
för demokratin då den förvaltas av två högerpartier vilkas praktiska politik
så till förväxling liknar varandra att valkampanjens huvudintresse till största
delen kretsar kring kandidaternas personliga moral. Eller där de tilltänkta
valmännens diskussion efter ett TV-framträdande mest avhandlar kandidathustruns
frisyr.
Vi
i Sverige har ingen anledning att förhäva oss. Om vi i något avseende står över
den elektroniska medeltid som präglar USA:s politiska liv så är det bara emedan
vi ännu inte hunnit dithän, trots att vi arbetar hårt på det med personval,
mediakoncentration och allt.
Under
veckan efter åklagarförhören bombade Clinton en oskyldig läkemedelsfabrik i
Sudan och kränkte Pakistans luftrum för att missilbeskjuta Afghanistanskt
territorium. Stora delar av tredje världens länder upprördes över dessa brott
mot folkrätten. Tony Blair, som skulle ha stöttat Clinton om denne så valt att bomba Westminster
Abbey, var först med att hylla USA också denna gång. Vår utrikesminister
mumlade i skägget (om hon haft sådant), något som närmast lät som ”OK, då”.
Bildt och DN ropade förtjust på mera. Ett tag befarade man nästan att Clintons
nya fälttåg skulle avleda folks uppmärksamhet från de frågor som sedan länge
stått i fokus för det politiska intresset kring USA. Men våra media lät sig
inte distraheras och fortsatte lugnt att debattera Clintons familjeliv och
arten av DNA-materialet på Lewinskys klänning.
Filmen
Spelets regler är, till skillnad från den nyligen visade Wag the Dog,
bara ett nytt exempel på denna politiska ”hållning”. Den ställer inga frågor om
det samhälle och de sociala och politiska strukturer som konstant ger vanligt
folk skådespel i stället för bröd, underhållning i stället för makt. Den
psykologiserar, individualiserar och ställer moraliska frågor. Den gör det, där
den i stället bort fråga sig varför USA:s presidenter, oavsett partifärg och
sexuell läggning, ostraffat år efter år kan få sätta på, inte bara enstaka
praktikanter utan stora delar av världens folk, inklusive sitt eget. Den gör
det i stället för att fråga till vems gagn man år efter år kör fördummande
presidentvalskampanjer kring ovidkommande problem – för att sedan presidenten
vid makten skall kunna föra en politik som utformats av kapitalets män i slutna
rum långt borta från valmännens vardag. Eller vad man kan göra göra åt saken.
Den ställer den moraliska frågan om politiker får göra som Clinton och
Henry, i stället för den politiska om hur vi skall kunna hindra dem från att
göra det. Spelets regler erbjuder ingen bot mot den amerikanska
liberalismens grundsjukdom – den utgör bara ett nytt symptom därpå.
Den
fråga vi bort ställa oss är hur vi skall undvika att gå samma väg
som USA.
Dvs,
bort ställa oss. Nu verkar det för sent för denna gången. Det tycks
behöva bli värre innan det blir bättre.