Tillbaka

Elizabeth -jungfrudrottningen

I Shekash Kapurs film om Elisabeth I av England får vi se en delvis trovärdig gestaltning av en del av den process varigenom England vid sextonhundratalets mitt lyckades överleva som självständig stat och hur kungamakten för ett tag framöver cementerades (nåja!) i en annan period av stormaktsrivalitet i Västeuropa. Och hur grunden till ett imperium lades. Med trovärdig behöver man dock inte mena fullständig eller ens sann.

All maktkamp mellan och inom stater handlar om kampen mellan klasser och deras intressen. På Elizabeths tid, liksom nu, förs kampen i namn av ideologier.

På Elizabeths tid var maktens legitimitet ännu förankrad i religionen. Kungen var kung av Guds nåde, utan mellanhänder hos protestanterna, indirekt inom katolicismen. Religionen var den ideologiska debattens naturliga språk – både makten och upproret däremot måste motiveras utifrån densamma. När Gustav II Adolf slogs för den sanna evangeliska lärans bevarande var det lika djupt och allvarligt menat som när Nils Eric Sandberg i DN försvarar privatkapital, EU eller NATO-bombningar – om de svenska herremännens intressen bättre gagnats av att slåss för påven och kejsaren och om Nils Erik Sandberg skulle ha blivit socialist skulle båda säkert ha blivit utbytta.

På sextonhundratalet fördes kampen dock ännu under religiösa banér. Redan halvtannat århundrade tidigare hade dock i upplysta kretsar, t ex Machiavellis, den tanken börjat göra sig gällande att religionen ur furstens synpunkt, och ur historiens, var just vad den var, dvs en behållare, vari ideologier och ytterst intressen kunde förpackas. Mera upplysta furstar hade sedan länge agerat därefter. Under upplysningstiden började religionen betraktas som en samhällsnyttig myt och efter franska revolutionen har i vår del av världen religionen med få iögonfallande undantag upphört att fungera som ideologiskt språk. Numera talar maktens ideologer ett tråkigt och platt ekonomiskt språk (som t ex Sandberg). Alla viktiga politiska paroller måste formuleras på ekonomiska, om man inte skall göra något riktigt blodigt och vidrigt – då brukar man välja att tala om humanitet och frihet.

Henrik VIII, av den walesiska Tudorsläkten var just en upplyst renässansfurste. Alltsedan krymplingen Richard III av York vid Bosworth Field 1485 förlorat hästen och kungariket till Henriks förfader satt Tudor vid makten och hade genom en sinnrik blandning av gift, giftermål och avrättningar sökt befästa sin makt. Så grundligt hade man lyckats gallra ut oduglingar och rivaler inom ätten, att det vid 1500-talet mitt började bli ont om manliga tronarvingar.

Med sin andra hustru, Anne Boleyn, hade Henrik avlat Elisabeth (f 1533). Han lyckades med konststycket att 1) halshugga sin misshagliga fru under förevändning av att hon begått äktenskapsbrott 2) därefter förmå parlamentet att förklara att detta äktenskap varit ogiltigt från början 3) därpå sätta upp oäktingen Elisabeth i tredje rummet som tronarvinge. Detta exponerar det välkända förhållandet att den som makten haver inte har behov av någon annan logik.

Beroendet av påve och kejsare hade drastiskt reducerats genom reformationen 1534, ökat på nytt genom Blodiga Marias giftermål med Habsburgaren och katoliken Filip för att åter reduceras genom hennes barnlösa bortgång. Reformationen (Henriks, Gustav Vasas etc.) och bildandet av centraliserade självständiga nationalstater speglade förhållandet att Europa gick havande med kapitalismen – fast graviditeten ännu blott var nattgammal. I en tid då den kapitalistiska marknaden och staternas centralmakt ännu höll på att utvecklas och jordegendomen var samhällets fundament framför andra var blodsbanden ännu av central betydelse – nästan lika heliga och okränkbara som privatkapitalismens bevarande idag. Hos ätten hade man sin fysiska och ekonomiska trygghet. Kungadömet låg i händerna på den ätt som bäst kunde kombinera militär och ekonomisk styrka med smidigt handlag med rivaliserande ätter.

Vid den tid då Elisabet I besteg tronen efter sina kortlivade halvsyskon Edvard VI och Blodiga Maria höll dessa blodsband på att luckras upp. Bildandet av nationalstater var ett tecken, statens ideologiska (dvs religiösa) monopol, initierat genom reformationen av män som Henrik VIII var ett tecken därpå, framväxten av ett statligt våldsmonopol på adelns bekostnad ett annat. Renässansfurstarnas skrupelfria mord även på rivaler inom den egna ätten var ytterligare ett tecken på att statsintresset höll på att ta över ättens. Renässansen var ingen tid för blötdjur och lipsillar. Elisabeth I var inget blötdjur och ingen lipsill.

Hur mycket av detta framkommer i Shekash Kapurs film? Ovanligt mycket, tycker jag, för att vara en film gjord av en borgerlig indisk högkastregissör. Dvs, om man kan låta bli att reta upp sig på uppenbara anakronismer och felaktigheter som att Elisabeth i Cate Blanchetts skepnad framställs som en fräsch och nytvättad australisk feminist från nittonhundratalet. Verklighetens Elisabeth var skitig och illaluktande (hon badade aldrig mer än en gång per år när hon var som renligast) och mot slutet av sitt liv ganska dement om ock alltjämt kokett som en påfågel.

Hon framställs som i grunden pacifist (”Jag tycker inte om krig. Man vet aldrig hur de slutar”) – vilken dock i verkligheten förde krig under större delen av sin regim, kväste spanska armadan, slog ner irländska uppror samt halshögg och fysiskt stympade politiska motståndare. Hon främjade Englands omvandling till kapitalistisk marknadsekonomi genom inhägnadsystemet som drev landsbygdens fattiga ut i en förgörande hungersnöd och tog de första blodiga stegen mot ett kolonialväsen.

Hon framställs som kvinna som egentligen hade velat hålla på att dansa voltor på ängen med sin tvålfagre älskare (återigen spelad av den sliskigigaste av Fienessbröderna, Joseph), men som för Englands skull proklamerade sig själv som jungfrulig på nytt (med ungefär samma rätt som om Bill Clinton skulle ha gjort det) och som mot sin sanna natur axlade maktens ok. En i allt väsentligt modernt fördomsfri kvinna, med ett avspänt förhållande till religionen (det passar sig tydligen inte att påtala att hon, liksom pappa Henrik och flertalet samtida kollegor helt enkelt satte den jordiska makten i främsta rummet.

Hon porträtteras som utövare av ett väsentligen monogamt men dock frigjort sexualliv, vilket för att tillmötesgå biopubliken utspelas bakom halvtransparenta sängdraperier. Om hon även lät hovdamerna titta på bör detta mindre ha varit ett utslag av modern frigjordhet (eller perversion) än av konungsligt förakt för åskådarna. I verkligheten torde Elisabeth såväl före som efter sitt proklamerade jungfruskap av politiska och måhända även privata skäl ha tillmötesgått en rad inflytelserika herrar (alla trodde sig vara speciellt gynnade), varav Lord Dudley bara var den i sängen vanligast förekommande. Att Lord Dudley redan var gift torde för en dotter till Henrik VIII inte, som det framställs i filmen, ha varit något avgörande hinder för att gifta sig med honom. Marken hade f.ö. vid filmens slut redan beretts genom att Dudleys hustru redan 1560 mycket riktigt råkat ut för en mystisk dödsolycka. Det var snarare älskarens snorkighet, inkompetens och impopularitet inom inflytelserika kretsar som gjorde honom till ett olämpligt parti. Däremot förblev han till sin död 1588 av allt att döma hennes favoritälskare – som hon vid ett tillfälle taktiskt försökte gifta bort med Maria Stuart.

Det var sannolikt långsiktiga och politiska överväganden som låg bakom hennes avslag på frierierna från Dudley, Filip II, från ärkehertig Karl av Österrike, från Erik XIV, från Henrik, hertig av Anjou och senare kung av Frankrike (i filmen av outgrundlig anledning transvestit – franska ambassaden borde protestera!); Frans, hertig av Alençon m fl.

Hon framställs (säkert med rätta) som en klok kvinna som tog råd av livserfarna äldre statsmän som puritanen Francis Walsingham, vilken f.ö. skötte alla dirty operations åt henne. Fast mördade Maria av Guise gjorde han i verkligheten knappast, och i verkligheten var han nästan exakt jämnårig med Elisabeth). Etc.

Elisabeth var inte, som filmen ger sken av, någon tolerant modern humanist. Hon var, som filmen däremot också låter henne påpeka, sin fars dotter, en renässansfurste, en feminin Stalin med Tjeka och allt i ett kritiskt skede av Englands historia. Och hennes identifikation med Jungfru Maria var lika behändig som när Stalin under trettiotalet identifierades med Ivan den Förskräcklige, den ryske renässansfursten. Man bör inte ta ifrån folket något (t ex katolicismens helgondyrkan) utan att ge dem något tillbaka. Var det förresten inte så Roms nykristna härskarskikt en gång resonerat då man ersatte den gamla Isiskulten med kulten av jungfru Maria?

Elizabeth förebådade en tid då maktens innehavare fann andra medel att stärka sin makt än att gifta sig och skaffa arvingar. Hon var vad England, i varje fall dess överklass, behövde - då.