Tillbaka

Mordet på Mr Bean

Alla kände väl Mr Bean?

Det var en intressant figur. Jag fattar inte att han är borta och väljer därför att tala om honom som om han ännu fanns ibland oss.

Mr Bean är en ensamstående man med en biologisk ålder omkring de trettio. Han saknar synliga föräldrar, men har ett nära förhållande till en något luggsliten nallebjörn som han t o m delar säng med. Vad han försörjer sig på är och förblir oklart, men han ser alltid ut som han var på väg till något viktigt. Det är han inte. Ofta använder han då en minimal citrongul BMC, en sk hundkoja, som han, förmodligen genom en miss hos myndigheterna, lyckats få körkort till. Han lyckas i varje fall aldrig behålla något arbete över mer än ett av de TV-avsnitt där han förekommer.

Vad gäller det motsatta könet har han ungefär samma attityd som en åttaårs pojke, dvs han smygtittar gärna när de klär om, men blir mest besvärad om något exemplar skulle visa mera personligt intresse för honom. Om han finge chansen skulle han definitivt inte veta hur man gör. Hans begåvning är mycket begränsad, om man inte erkänner originalitet som en begåvning.

Hans vänkrets är mycket gles . Några sociala eller känslomässiga relationer tycks han varken önska eller förmå upprätthålla. Grundorsaken till Mr Beans isolering är hans monumentala egoism - han, om någon, har gett den oupplysta egennyttan ett ansikte. Han blir vansinnig om grannen på restaurangen får större glassportion än han själv, och han är beredd att gå över lik för att smita från parkeringsavgiften vid parkeringshusets spärr. Han är kladdig och kletig och har petar sig i näsan offentligt och njutningsfullt för att sedan stolt visa upp resultatet. Han är totalt okänslig för omvärldens reaktioner på honom - lägger knappast märke till dem.

Om han gått i skolan hade han haft särskild assistent, eller blivit föremål för omfattande psykologutredning. Diagnosen hade antagligen blivit något slags syndrom som slutar på -ism eller med något egennamn.

Alla upplysta människor älskar följaktligen Mr Bean, inte för att de vill bli som han, utan för att de minns att de en gång varit som han - dvs när de var små och ännu inte genomgått den primära socialiseringsprocessen. Och eftersom de då och då, när de är trötta och utslagna, återfaller i det beteende som är Mr Beans gängse.

Mr Bean är ett barn i en vuxen mans skepnad. Att mörda denna karaktär är följaktligen att göra sig till Kung Herodes´ överman och begå barnamord på hela mänskligheten.

Följaktligen måste detta ske. Mr Bean har mördats.

Platsen för brottet var Hollywood. Tiden oktober-november 1996. Motivet var det gamla vanliga, dvs pengar. Den engelske skräpfilmsregissören Mel Smith hade kontraktet och fungerade som exekutor. Liket förevisas nu på våra biografer under titeln ”Mr Bean” med det insiktsfulla tillnamnet ”den totala katastroffilmen”.

Inspirerad av den begåvade Rowan Atkinsons TV-sketcher har någon skrivit ihop en lövtunn intrig som placerar Mr Bean i kalifornisk miljö hemma hos ett akademikerpar och deras hollywoodskt näsvisa telningar. Mr Bean gör sin plikt och vänder upp och ned på den amerikanska miljön långt mera effektivt än vad Crocodile Dundee en gång lyckades med. Det är ingen match för honom. Då familjen är körd i botten visar Mr Bean tidigare oanade mänskliga kvaliteter och klarar såväl av en avancerad Ri-fi-fi-kupp mot ett välbevakat konstmuseeum, att hålla ett sentimentalt tal till familjelivets lov (!) inför ett akademiskt auditorium och en femtiomiljonersdonator. I förbifarten lappar han ihop akademiker-äktenskapet och blir bästis till familjens hollywoodungar. Sen är det dags för avskedskram på flygplatsen och ett kärt återseende med nallebjörnen i London.

Av en tragisk-komisk farsfigur har denna nya Anglo-amerikanska filmvåg ( tidigare exempel är Fyra Bröllop…., The Crying Game etc) lyckats göra en hollywoodsk helt- över- bältet familjekomedi, där man, redan då man ser den mottagande USA-familjen (dvs mamma-pappa-tonårsdotter-förpubertets-son), vet hur det kommer att sluta.

Mel Smith lyckas göra med Mr Bean vad Hollywood en gång lyckades göra med Ringaren i Notre Dame - där man lagt in ett lyckligt slut. (I stället för att lida martyrdöden sitter där puckelryggen Quasimodo - Charles Laughton i slutscenen och flirtar med publiken och ler rart åt Esmeraldas och hjältens kärlekslycka.)

Mr Bean är alltigenom misslyckad - eller han är icke alls. Därför är också filmen med samma namn alltigenom misslyckad, dvs som Mr Beanfilm.

Om man däremot aldrig mött den verklige Bean kan man för all del få sig ett och annat flabb, ty att se Rowan Atkinson har alltid ett egenvärde.

Men vem kände inte Mr Bean?