Tillbaka

Blackwaters svarta riddare

Ni förstår – vi älskar friheten. Det är vad de inte förstår. De hatar saker – vi älskar dem.

George w. Bush Oklahoma City, 29/8 2002

“Batman är alltid Batman, oavsett om Bush sitter i Vita huset”

sade en chef på Time Warner nyligen - den miljardindustri som baseras på att sälja tecknade eller spelsfilmsvarianter av nämnde superhjältes framfart sedan snart sjuttio år. Det är så sant som det är sagt, kanske ännu sannare än vad talaren insåg. Liksom att verkligheten efterliknar dikten:

Med ett mångmiljonsarv från sin far startade Eric Prince, den före detta elitsoldaten från Navy Seal, 1997företaget Blackwater. Affärsidén var att ”erbjuda militära och polisiära myndigheter utbildning och att tillhandahålla kostnadseffektiva och kundanpassade tjänster” inom fyra huvudspecialiteter: utbildning, logistik, teknologi och personal. Eftersom den amerikanska krigsmakten, likt den svenska offentliga sjukvården, som ett steg mot tilltagande privatisering skilt ut utförare från beställare bedriver nu Blackwater, utan betungande parlamentarisk insyn, med uppåt 70 000 straffimmuna man krig i Irak. Företagets framtid syns säkrad, eftersom företaget har starka band till den republikanske kampanjrådgivaren inför presidentvalet Charles Black och därmed till John McCain, troligen USA:s näste president.

Men åter till Läderlappen (Batman). Denne har mycket riktigt, alltsedan han skapades 1939 av tecknaren Bob Kane och textförfattaren Bill Finger, i stort sett varit sig lik. USA:s politik har å andra sidan, oavsett de 12 presidenter som under tiden suttit i Washington, i avgörande stycken också varit mer kontinuerlig än vad mängden av Bushkritiska USA-vänner idag vill låtsas om.

Överklasspojken Bruce Wayne blev som åttaåring vittne till att hans lika förmögna som respekterade föräldrar rånmördades, likt Palme på väg hem från bion. Uppenbarligen inspirerad av den gotiska romanen (j f r Dracula etc.), film noir och 30-40talets hårdkokta deckarlitteratur beslöt unge herr Wayne så småningom, som senare t ex Sheriffen i Ryd, att bli en irreguljär ”väktare” av samhället. Han blev en ”Svart Riddare”, dvs. Läderlappen. Denne har ju aldrig varit en riktig Stålman, utan har fått förlita sig på sitt vakna intellekt, sin goda fysik och sin speciella fallenhet för detektivarbete, samt inte minst på sin avsevärda förmögenhet på omkring 7 miljarder dollar. Hans förmögenhet skapades genom att pappa köpt på sig en massa mark innan staden Gotham (ett gammalt öknamn på New York) började expandera, samt på ett blomstrande industriföretag. Läderlappens civila identitet har förblivit fördold för hans hemstad (där man tydligen inte läser serier) och till och med för den unikt o-korrupte polischefen Gordon, som är hans reguljäre samarbetsman. Underkunniga är däremot hans tidvisa assistent och sambo Robin, hans trogne engelske butler och fadersgestalt Alfred, hans VD Lucius Fox och ibland en och annan girlfriend.

Läderlappen träffade CD Comicskollegan Stålmannen i häfte nr 76 1952. De två samregerade i serierna tillsammans under nästan 35 år. Stålmannen blev, på grund av sina stora vyer, sitt teflonskinn och sin förmåga att färdas t o m snabbare än ljuset, likt en Carl Bildt, lämpad även för internationell, ja t o m intergalaktisk ondskebekämpning. Jämfört med honom var Läderlappen snarast att likna vid en lokalpolitiker från Katrineholm – kanske inte så mycket mera sympatisk, men snäppet mänskligare.

Läderlappen ägnar alltså ännu efter 69 år sitt liv och sina outsinliga tillgångar att utklädd i fladdermusdräkt avslöja, förfölja och eliminera Ondskan, dock huvudsakligen i Gotham. Till all lycka känns Onda människor i Gotham igen, på främmande galaxer och överhuvudtaget inom serievärlden, på att de är kriminella (och/eller galna), och omvänt.

I Läderlappens fall betingas valet av till synes primitiva handgripliga metoder av det frivilliga förbud mot handeldvapen och dödande som skaparna och seriebranschens eget disciplinära organ, (CCA) har ålagt honom. Å andra sidan använder han dubbla kulsprutor, monterade på sin Batcycle och sin Batmobil, varför collateral damages inte helt kan uteslutas. Hans generösa användande av fysisk misshandel mot skurkarna gör att det måste betraktas som ett under om han, till skillnad från Blackwater, aldrig dödat någon. De festligaste skurkarna kan därför, till skillnad från t ex girlfriendsen, få vara perenna och återanvändas.

Otaliga är de kriminella/ondskefulla fiender som Läderlappen med växlande framgång konfronteras med: Kattkvinnan, Pingvinen, Gåtan, Fågelskrämman, Poison Ivy, Den galne hattmakaren, Buktalaren m fl, och inte minst Jokern, som hängt med sedan våren 1940.

Jokern spelar en framträdande roll i Warner’s senaste Batmanfilm, som snart har nått upp på den historiska toppen, dvs ekonomiskt: The Dark Knight, som åtminstone är den sjunde spelfilmsfilmatiseringen.

Liksom närmaste föregående filmatisering, Batman begins (2005), är filmen regisserad och skriven av engelsmannen Cristhopher Nolan (med hjälp av brodern).

Filmen är två och en halv timme lång med otaliga utvikningar och med en lista av medverkande notoriska hel- och halvskurkar som skulle ställa en rysk romanklassiker i skuggan. Om man går in på IMDb:s databas för att försöka förstå vad man just sett, finner man att enbart resumén upptar åtskilliga sidor, som tidvis får en att somna - och att misstänka att man därtill sovit över en del inslag i själva filmen som man inte känner igen.

Typiskt för Nolans bägge Batmanfilmer är att det mera är karaktärerna än handlingarna som driver historien framåt. Detta beror som i vår aktuella film på det sätt fienden, Jokern, har tecknats på.

Filmen The Dark Knight presenteras i en situation där USA:s huvudmotståndare inte beskrivs som ett annat imperium, utan som en mera tidsenlig men formidabel fiende som man varken vill eller kan förstå – terrorismen. Eller som George W. Bush analyserade den 2002:

”Dessa människor har inga tanks. De har inga fartyg. De gömmer sig i grottor. De sänder ut självmordsbombare.…

De drivs av hat. Vi söker inte hämnd. Vi söker rättvisa för att vi älskar.”

Jokern är den ideala terroristen. Han är inte ute efter pengar eller ägodelar – han plundrar t ex Gothams samlade banktillgångar och tänder ett jättebål på pengarna. Tidsandan förändras och Hollywood med den. I Coppolas ”Gudfadern II” 1974 möter i ett skede Michael, den nya Gudfadern, den kubanska revolutionen och drar slutsatsen, att den måste vinna, eftersom dess kämpar föreföll beredda att utan tvekan offra sina liv för dess sak.

Jokern söker däremot inte någon annan samhällsordning. Han söker inte ens personlig makt. Han är, vill, Anarki och Kaos, punkt. ”Han vill bara se världen brinna.”

Jokern har heller inte någon självbevarelsedrift. Att han sig inte kan mutas eller hotas gör honom fruktansvärd för ett system som bygger just på schackrande och hot. Att försöka förhandla med terrorister är således meningslöst och innebär att man går deras ärenden. Återstår det totala, skoningslösa kriget.

Läderlappens världsvise Alfred berättar om sin tid som brittisk kolonialist i Burma, att de lokala rövarbanden där också visade sig totalt resistenta mot försök att skapa fred genom att muta dem – endast genom att bränna ner hela djungeln kunde Ordning återupprättas. Nolan ifrågasätter inte detta recept, som ännu idag är det mest gångbara.

Läderlappen anses ha en positiv människosyn, Framför allt står han enligt sin skapare och Nolan, liksom Blackwater, för den Ordning, som han lite som de senare ifrågasätter. Jokern står för kaos och misantropi, även om Nolan låter honom i ett pressat läge antyda att Läderlappen inte kan undvara sin fiende, eftersom han genom att döda honom skulle förlora sitt existensberättigande. Stundtals börjar allmänheten tröttna på sin väktare och vice versa. Det är bittert att bli missförstådd, tycker Nolan.

Nolan hävdar i en intervju att han med denna ambition bryter med det ”ytliga, kommersiella Hollywoodmaneret”. Det är naturligtvis bullshit. Snarare har Nolan´s höjt förljugenheten till en högre nivå. Det behövs sannolikt i en tid då till och med USA:s medelklass ställs på bar backe, då den rådande kapitalistiska Ordningen genom sin egen anarki hotar att råka i fritt fall och då presidentkanditen och Blackwaterskyddsligen McCain, som lovar sina valmän och sin sponsor att ”There will be more wars”, troligen kommer att vinna makten att fortsatt definiera vad som är Ordning och vad som är Kaos. Och då den ”Vita Riddare”, som i USA-valet en demokratisk allmänhet hoppas på som alternativ, knappast skulle tåla tvätten bättre än filmens Doubleface.