Inglourious Basterds
All äldre historia är, som
något slughuvud sagt, inget annat än accepterad fiktion.
Voltaire (1694-1778); Jeanmot et Colin
Quentin
Tarantino
debuterade vid 90-talets början med breda, blodiga, roliga, pratsamma och synbarligen
lättillgängliga våldsfilmer som Reservoir
Dogs (De hänsynslösa) och Pulp Fiction.
Tarantino var en nyligen omskolad f d porrfilmsvaktmästare och expedit i en videofilmbutik. Han identifierades delvis därför inte omedelbart med den postmodernistiska ideologin (sic!), som han numera är en erkänd exponent för. Satir, parodi och självreferens är alltså naturliga uttryckssätt för honom. Accepterandet av ett mediadominerat samhälle är kanske det mest originella i hans filmer, där originalitet ersätts av mängder av citat från andras filmer.
Tarantino har bidragit till att upphäva
begreppen högt/lågt inom filmkulturen och till ett ökat intresse bland filmanalytiker för B-filmer och ”exploatation movies”. Termen
skulle i svensk översättning lyda ’hötorgskonst’ om det i stället handlat om tavlor, som öppet och
skamlöst spekulerar i t ex sex,
perversioner, våld, krig, nazism och t o m Black Power. Sådan
filmer inspirerar honom. De utgör f ö en stor andel av
faktiskt konsumerad film. Tarantinofilmer är medvetna och intelligenta, än mer
hyperspekulativa och amoraliska parafraser på amerikanska genrefilmer ur
B-klassen. De är sannerligen förädlad hötorgskonst, som kanske rentav bidragit
till att höja B-filmens nivå, om inte annat så emedan motsatsen hade varit
orimligt.
Tarantino
framhärdar på denna väg i sin senaste film, Inglorious
Basterds med motiv från Andra världskriget. Han trampar här klassisk mark, när han denna
gång har gjort en ”nazisploatation” film.
Nazismen,
med sina granna uniformer och sin programmatiska ondska, är än idag en ur
filmisk och teatral synpunkt oöverträffad fiende. Orsakerna till denna nostalgi
i Hollywood är flerfaldiga och uppenbara. De allierades krig mot den tyska,
japanska och italienska fascismen var också, åtminstone enligt gängse västlig –
och t o m östlig – uppfattning, det sista någorlunda progressiva krig som USA
deltog i. Man knappast kan knappast ifrågasätta USA:s
insatser där, utan att bli betraktad som ett nästan kriminellt fall av
historierevisionism. Det finns en uppsjö av fakta, om vilka de renläriga i stor
utsträckning numera är helt överens: t ex att Hitler föddes den 20/4 1889 och tog
livet av sig i sin
bunker i Berlin en vecka efter sin 56-årsdag.
USA:s 51:a stat, Israel, och sionismen spelar
också sin politiska roll i amerikansk filmproduktion. Att naziregimen förföljde
och systematiskt mördat miljoner, fr a judar, är ett
historiskt faktum. Detta faktum anses, inte bara i hollywoodfilmer, fortfarande
motivera såväl upprättandet
av ett Israel på från tredje part stulen mark som den 60-åriga, fortfarande
pågående etniska rensningen av Palestinaaraberna.
Filmare har genom tiderna prövat de flesta sätt att förfalska
historien. Det vanligaste är inte att ljuga om saker, som går att
kontrollera, även om biopublik är notoriskt dålig på källkritik. Vanligare är
att bortse från vissa i sammanhanget relevanta fakta eller motiv, för att i
stället framhålla andra. T ex när man i amerikanska krigsfilmer framställer
krigandet 1941-45 som om stoppandet av folkmord och försvar av demokratin vore
en större prioritet för västallierade. Och/eller framställer deras invasion vid
Normandie 1944 som det som, till skillnad från Sovjets långt större insatser,
avgjorde Andra världskriget.
En mera utmanande, men något hederligare, metod att ljuga om historien är att skamlöst och öppet motsäga allmänt accepterade fakta. Boken ”Bevis att Napoleon aldrig har existerat” av Jean-Baptiste Pérès (Sv. översättning 1837) var en mycket tidig förelöpare till postmodern historieskrivning. Pérès argument var uppenbart inte ägnade - eller ens ämnade - att övertyga någon i själva sakfrågan. Men Pérès lilla häfte hade kanske ändå sitt värde genom att i lyckliga fall förmå en publik, som annars aldrig skulle ha grubblat över frågan att för ett ögonblick tänka efter: ”Varifrån har vi fått de övertygelser vi har beträffande historia och världen överhuvud?”
Tarantino går denna gång i sin historierevisionism inte lika långt som Pérès, David Irving eller Robert Faurisson. Han nöjer sig med att i sin film låta Hitler skjutas och brännas inne tillsammans med hela sitt järngäng (Goebbels, Göring, Bormann etc.) i en biografsalong i Paris. Det påstås ha blivit resultatet av gemensamma, men totalt o-koordinerade, ansträngningar av ett bisarrt följe av en handfull amerikanska hämndlystna judiska soldater, en brittisk filmkritiker och infiltratör, en skådespelande dubbelagent, en överlevande judisk biografägarinna, hennes färgade älskare, tillika projektormaskinist, samt i sista hand en genialt opportunistisk naziöverste. Om man tror på filmens version var sålunda Sovjets senare stormning av Berlin i april 1945 helt onödig. Den har kanske rentav aldrig ägt rum? Helt konsekvent existerar inte någon östfront överhuvudtaget i Tarantinos Andra världskrig – vilket dock inte är något unikt i skildringar av denna tid made in Hollywood.
En lögnare måste för att ha framgång i alla fall stundom knyta an till verkligheten.
Det existerade faktiskt 1944-45 enligt Howards Blums
bok “The Brigade” en “judisk brigad” på cirka
5000 soldater. De rekryterades av de västallierade huvudsakligen i Palestina,
som då ännu var ett brittiskt protektorat, för konventionellt krigande vid
Italienfronten.[1]
Såväl sionister som tyskar har å sina respektive folkgruppers vägnar
ondgjort sig över den aktuella filmen. Fast egentligen har det liten poäng i
att moralisera över Tarantinos våldförande på historiska fakta. För Tarantino ÄR filmdikten den högsta formen
av verklighet, och andra former, t ex historiska och politiska fakta, har
intresse endast som krokar att hänga upp fantasifoster på.
Inglorious Basterds
är delvis en metafilm.
Filmer, som handlar om film, är förstås inte något nytt. De spaghettivästerns
som inspirerat Tarantino avser självfallet heller inte att skildra USA för 100
år sedan. Skaparen av Inglorious Basterds är uppenbarligen mera engagerad i filmkonsten
än i Andra världskriget – redan det förhållandet att han valt att göra en komedi
om judemassakrer, terror och hela kriget tyder på
det. Det talas alltid populärkultur i hans filmer. Så också
här. Att ett irreguljärt krig i Frankrike förs av skurkar och hjältar,
där båda parter är professionellt, eller av böjelse, djupt engagerade i
filmbranschen är ingen händelse. Liksom de dubbla stavfelen i titeln, som i
övrigt är identisk med det engelska namnet på Enzo G. Castellaris nazisplotationrulle
från 1978 (Quel maledetto
treno blindato).
Även frånvaron av tendens blir dock i praktiken stundom tendensiös, i
synnerhet i kombination med smärre historiska lögner, anakronismer och
utelämnanden. I den aktuella filmen
terroriserade den judiska commandogruppen naziockupanterna före Tysklands
kapitulation – och aldrig i Frankrike. I verkligheten var det först efter
kapitulationen i början av maj 1945 som en del av brigaden övergick till individuell terror mot
besegrade nazister eller kollaboratörer i främst Österrike och Italien. Denna
verksamhet skedde efter mönster från motståndsrörelserna i andra f d
naziockuperade länder – t ex Frankrike och till och med Skandinavien. Men samma
grupp övergick så småningom till att i stället befrämja emigration av
överlevande judar till Palestina. Man
förstärkte därmed med känt resultat den europeiska kolonisationen av området.
Den som inträder i Tarantinos värld bör nog släppa tanken på att han medvetet
skulle torgföra några djupare budskap – i hans filmer skall mediet vara själva
budskapet. Tarantinos intervjuuttalande, att han i sin film velat ”visa
judar som annat än offer” blir man i bästa fall inte klok på. Alltifrån Deir Yassinmassakern i Palestina 1948 och fram till 2009,
då nutidens ärelösa bastarder, som vanligt i ”självförsvar”, härjade och
mördade 1300 gazabor, har historien erbjudit många
långt mera slående exempel på det Tarantino önskat sig än vad filmens
halvfiktiva terrorgrupp under ledning av Brad Pitt kunnat åstadkomma.
Frånvaron av budskap om läget i världen blir ibland ett budskap om läget i världen.