Tillbaka

Arn – the Movie

…saknar både hjärna, hjärta och stake. Den är ett resultat av svenskarnas fixering vid medeltidsveckor och gycklare - det verkar närmast finnas en unik gen hos oss i norden som gör att vi måste klä ut oss till Fjölar Enögde och spela mungiga minst en gång om året.

(Sur nätrecensent) 

Jan Guillou hade när han skrev sina Arnböcker säkert flera ambitioner. En måste ha varit att skildra hur Sverige blev Sverige, främst den utveckling som Götaland genomgick under sista halvan av 1100-talet och första av 1200-talet.  I synnerhet ville han framhålla de kulturella inflytelserna, inte minst via den katolska kyrkan, som då var ännu mera dominerande än i det nuvarande EU. En annan ambition har uppenbarligen varit att belägga det starka inflytandet från arabisk kultur, som ännu i tre hundra år fanns på kontinenten – för att motverka föraktet för islam och arabvärlden. Huvudtemat, som löper genom alla böckerna är de strider mellan Eriksätten och Sverkersätten, som vid 1200-talets mitt slutade med att den fiktive hjältens sonson, Birger (Jarl) Magnusson från Bjälbo kom till makten, tillsatte sin son Valdemar som kung och usurperade ättenamnet "folkungarna".

Allt detta finns gestaltat i de tre böckerna om Arn plus den fjärde, uppföljande, om Jarlens tid. Filmen Arn – tempelriddaren i regi av Peter Flinth bygger på de två första och är snarast en gravt rumphuggen prolog till berättelsen.

 Den relativt välborne västgöten Arn, vars familj som botgöring sätter honom i klosterskola i Varnhem, blir där en hejare på att strida till fots och till häst och därtill en vidsynt europé och polyglott. Han blir, genom sin snabba men livslånga förälskelse i den likaledes välborna Cecilia Algotsdotter och sin barndomsvänskap med den blivande erikskungen Knut Eriksson, indragen i striden mellan sverkrar och erikar. Arn och Cecilia döms av kyrkan, som kontrollerades av Sverkersätten, för komplicerat hor. Arn måste som tempelriddare under 20 år tjänstgöra som framgångsrik vakthund åt korsfararkungen i Jerusalem, så småningom som borgherre i Gaza. Cecilia döms till slavgöra i Gudhems kloster under samma tid, där hon föder oäktingen Magnus, Birger Jarls blivande far.

Jan Guillou är en karl med många sunda principer och åsikter. Han är som regel påläst, välunderrättad, alltid orädd och har ett uttalat sinne för logik. Detta har bidragit till att göra honom till en utmärkt progressiv journalist. Även hans romaner är oftast högst läsvärda. Ty han är duktig på att snickra ihop en historia. Han kan hålla spänningen uppe, även man vet att hans merendels osårbara hjältar på ett eller annat sätt kommer ner på fötterna, om inte annat för att kunna återanvändas. Han har i många år med rätta varit en av våra mest lästa och uppskattade skriftställare och författare.

Som var och en förstår måste det så småningom på denna inledande lovsång följa ett "men". Det följer nu, och jag är långt ifrån den förste att framhålla faktum: Jan Guillou är inte världens, eller ens Sveriges, eller ens Östermalms, i alla avseende mest drivna författare av skönlitteratur. Detta är egentligen en skitsak i de flesta sammanhang. Han skulle inte, eller borde åtminstone inte, ta illa vid sig om han aldrig blir invald i Svenska Akademien. Om man skriver för att få något sagt och gör det på ett sätt så folk förstår det och låter sig påverkas – är detta inte nog? Man söker sig ju inte till hans böcker för att tjusas av språket, psykologin eller skildringar av mänskliga relationer. Som t ex de kärlekshistorier som han då och då tydligen anser sig skyldig att med tummen mitt i handen lägga in i vissa romaner. Det finns så många andra som tillhandahåller dylika, om man skulle ha behov.

Men värre blir det när någon av kommersiella skäl, tar sig före att ur de två första romanerna i tetralogin, "Vägen till Jerusalem" och "Tempelriddaren" rensa bort det mesta som gett dem substans, för att dra ut det lilla som blir kvar till en 2-timmars film.  I Arnböckerna är historien om hjältens mellanhavande med Cecilia endast det murbruk som håller byggnadsmaterialet på plats. Alla borde begripa vad som händer med en byggnad där större delen av det gedigna materialet avlägsnats. Detta är vad som hänt med " Arn –tempelriddaren".

Det bästa exemplet är faktiskt hjälten själv. Många recensenter har klagat över att han framstår som en uppdragbar träbock och har till och med skyllt på aktören. Men det är nog en nödvändig följd, om man genom filmatisering berövar en Guillouhjälte såväl hans redan sparsamma inre liv och därtill hans möjligheter att verka i och på den omgivande miljön. Annat än som fäktare och föremål för hjältinnans ömma låga, förstås – hur Cecilia nu kunde upptändas av en träbock i munkkåpa.

Ett näraliggande problem med Arnböckerna, som uppträder i filmatiseringen, är distansen. Och det gäller inte distans i tid. En jämförelse med den magnifika filmen Spartacus (Kubrick 1962) om slavupproret mot Rom för drygt 2000 år sedan är förödande, inte bara genom manuskriptets och regins överlägsenhet. Till och med den förljugna, fascistiska och dataanimerade "300" (Zack Snyder 2006) om Thermopyle 480 F Kr uppväcker åskådarens engagemang i långt större mått.

Vi håller på slavarna och Spartacus mot slavägarstaten, och är vi det minsta indoktrinerade av västvärldens historieskrivning så håller vi också på de "demokratiska" grekerna och deras Leonidas mot barbarerna. Vilken svensk ätt som segrar på 11-1200-talet i striden om vem som skall blir den som skall berikas på småfolkets arbete – Sverkrarna eller Erikarna – ger däremot de flesta av oss visligen fan i.

Om motiven för korstågen och korsfararnas framfart i Palestina håller filmen tand för tunga. Därför framstår den upplyste korsfararen Arns uppdrag mest som ledarens för en tidig Nordic Battle Group, som en fredsbevarande mission, medan det som i romanerna motiverar utflykten är den inspiration och det kulturella och vapentekniska utbytet med den vid tiden överlägsna arabiska kulturen ger. Det Guillou är duktig på är t ex vapen och politik – och sådant är tydligen inte tillräckligt säljande för en publik som är tillvand vid en bild av medeltiden som befolkas av väna jungfrur, bålda riddare och ett och annat slagsmål med orientaler.

Nu är det enda som håller filmen vid liv frågan om Cecilia och Arn skall få varandra på slutet. Så föga som man lärt känna dem skulle vi ha kunnat överleva även om deras relation inte hade gjort det. När Arn citerar Höga Visan för Cecilia – utan angivande av källan: "Med en enda blick har du stulit mitt hjärta" inser man att träaktighet och pekoral lätt kan slå över i varandra, när det inte finns tillräcklig sensibilitet som buffrar dem emellan. Detta är inte bara manusförfattarens och regissörens och den smetiga bakgrundsmusikens fel – det fanns redan alltför mycket av denna vara i Guillous säck innan det kom i påse.

Guillou förklarade sig efter vanligheten nöjd med filmatiseringen – men vem vill spotta i en så närande soppa?  

Producenten Johan Mardell försökte genom hotelser mana ekonomiskt oansvariga filmkrönikörer till patriotism: " Satsningen är rolig för filmsverige. Lyckas inte det här blir det svårt att göra stora satsningar framöver. Det borde vissa korkade recensenter begripa." Guillou sade sig hoppas på att en nöjd publik, trots kritiken, via mun-mot-munmetoden, skulle se till att filmen ändå samlar den miljonpublik som behövdes för att pengarna skulle komma igen. För säkerhets hade distributören dock satsat på massiv förhandsreklam i anknutna TV-kanaler och på att köra 200 kopior med samma premiärdag den 25.12– d v s den för ändamålet mest lukrativa tänkbara. Allt för att inte behöva förlita sig på mun-mot-munmetoden, eller som en cyniker skulle säga, för att tvärtom förebygga den. Det verkar så långt ha fungerat.

Förhandsanmälningarna var på sin höjd mediokra. ”Den goda nyheten är att Arn – Tempelriddaren inte är ett fiasko av Tre Solar-snitt” tyckte SvD. Detta antyder vilken måttstock man måste anlägga för att vara positiv. Själv såg jag, som jämförelse, Rikard Hoberts film två dagar efter Arnfilmen. Det var otur för Hobert att Tre Solar inte dök upp efter det att tempelriddaren lagt ribban – då hade man säkert haft lättare att berömma dess relativa förtjänster och prisvärdhet.