Terrorism:
våldshandlingar som är politiskt betingade och syftar till att påverka samhället
eller ett lands politik utan hänsyn till om oskyldiga drabbas.
Svenska
Nationalencyklopedin
Kvantitet
övergår i kvalitet: Den som slår ihjäl en politisk motståndare begår politiskt
mord. Den som bombar ett land och slår ihjäl hundratusen för ett krig
som är legitimt, eller kan bli det om resurserna finns. Den som går en
medelväg och spränger en järnvägsstation med åttio människor i luften är terrorist.
Självfallet
är Nationalencyklopedins definition ovan bristfällig på ett intressant sätt.
Till tre fjärdedelar sammanfaller den med definitionen av krig, som också är politiskt
betingade våldshandlingar. Det lilla bihang redaktionen lagt till på slutet
och som avser att ta fram det särskiljande mellan terrorism och krig är snarast
patetiskt. Genom att lägga in orden hänsyn och
än mer oskyldiga har man lämnat den värdeneutrala terminologin i
definitionens början och gett den en övertalande karaktär. Som om dessa
värdeladdade ords närvaro skulle kunna dölja att man fortfarande inte lyckats
skilja på terrorist- och krigshandlingar! Eller menar man att de 40 miljonerna
som gick under i Andra Världskriget eller den halvmiljon barn som dött genom
USA:s och Storbritanniens krig mot Irak överlag var skyldigare än offren
för jordbävningen i Turkiet?
Nej,
samhällsvetenskapliga definitioner är för fårskallar och kretiner, om ni ursäktar.
De är huvudsakligen av glädje för författare av encyklopedier men hjälper
sällan oss andra i det praktiska livet. De formuleras i en given historisk och
politisk situation för att passa ett politiskt syfte. Om man därför accepterar
dem ställer man upp på detta syfte. Att man kan bedriva terror för att bevara
samhället eller ett lands politik har t ex författarna aldrig hört talas
om. Det är så vanligt – väl känt av varje kommunpolitiker - att de inte märker
det.
Krig
är politikens fortsättning med andra medel. Terror är krigets begynnelse eller
fortsättning med andra medel. Om jag säger detta innebär det inte att jag är en
kretin som bara vill ersätta Nationalencyklopedins definition med en annan –
jag försöker bara placera in terrorn i ett begripligt sammanhang och framhålla
det väsentliga hos föremålet.
Terrorism
är en politisk taktik. Om den lyckas – som för Stern och Irgun i Palestina, ANC
i Sydafrika, Mau-Mau i Kenya eller FLN i Algeriet legitimeras den av historien.
Utövarna blir respektabla statsöverhuvuden
och kan få Nobels Fredspris. Om den utövas av den stormakt som för
tillfället kontrollerar vår kultur och våra hjärnor – som mot Serbien och Irak-
kan den till och med framställas som humanitär eller som ett genombrott för ett
nytt folkrättsligt tänkande och hyllas av våra ledare. Om terrorn misslyckas,
som för RAF i Västtyskland, kvarstår demonstämpeln och förövarna används att
skrämma barn med, androm till varnagel.
Ur
historisk synpunkt kan man alltså hävda att en terrorist är en revolutionär
(eller kontrarevolutionär – i vissa fall, t ex Brigate Rossi vet vi väl ännu
inte vilket) som misslyckats.
Alltsedan
Dr Mabuses Testamente har filmerna av och till sysselsatt sig med den
politiska terrorns problem. Nu är det till igen. I kölvattnet på
kennedymorden och en rad högerattentat som det i Oklahoma City m.m. har vi fått
en ny terroristgenre som sönderfaller i en mera seriös – t ex Oliver Stones
Kennedyfilm, Pakulas The Parallax View och en mycket vanlig
vulgärvariant där hotet mot USA nästan alltid härrör från svartmuskiga och
desperata araber och där fler saker flyger i luften.
Den
senaste i den mera seriösa raden är Arlington Road med Jeff Bridges,
Tim Robbins och Joan Cusack i
huvudrollerna.
Thrillergenren
har aldrig roat mig särskilt, men Bridges-Robbins-Cusack tillhör de bästa i
facket och motiverar ensamma en titt. Joan Cusack, t ex är nog Hollywoods
roligaste komediskådespelerska f.n. – se henne spela mot sin namnkunnigare
lillebror John i Grosse Point Blank! Jeff Bridges är en annan slitstark
figur som vi minns från Tucker, The Dude, Fisher King och Baker Boys!
Han är i synnerhet specialist på att spela lätt sluskiga, lönnfeta och
nergångna vanliga karlar. Och Tim Robbins (t ex Spelaren, Short Cuts,
Bob Roberts m fl) är en av inte alltför många aktörer som förenar
politisk medvetenhet med väl genomtänkta filmuppdrag och rollgestaltningar. Det skulle bli intressant
att hur kampen skulle avlöpa mellan å ena sidan dessa aktörer och å andra sidan
regissören Mark Pellington och manusförfattaren Ehren Kruger, vilka vad jag kan
se aldrig åstadkommit något vettigt på film.
Bridges
spelar en universitetslärare som håller kurser i terrorism (stort ämne i USA).
Han är nybliven änkeman efter en (kvinnlig) FBI-agent, vars liv sjabblats bort
genom att firman skickat henne på ett uppdrag med felaktiga informationer. Han
får kontakt med sina misstänkt präktiga och patriotiska grannar Robbins-Cusack
då han räddar livet på deras son, som sprängt sig fördärvad i ett pyrotekniskt
experiment. Grannarna blir tacksamma och börjar idka umgänge, men Bridges
upptäcker att de ljuger om sin identitet. Robbins visar sig ha sysslat med att
spränga saker i luften då han var ung, men konfronterad med detta gör han ett
övertygande intryck. I alla fall – Bridges uppdagar att grannen planerar ett
större attentat. Ingen tror honom. Deppad och konstig var han förut, nu blir
han alltmer desperat. Likt Lee Harvey Oswald (?) planteras han på
attentatsplatsen och får skulden då FBI-högkvarteret flyger i luften. Han har
ju hämndmotiv mot firman. Det strävsamma paret Robbins-Cusack är redo för nästa
uppdrag från okända huvudmän.
För
oss liberala västeuropéer tycks den amerikanska hemmaterrorismen erbjuda en paradox.
USA har sedan Andra världskriget varit reaktionens bastion på jorden. Det är
ett av jordens mest ojämlika samhällen och i detta jordens rikaste land är
barnadödligheten i höjd med fattiglappen Kubas. Näringstillståndet för stora
delar av den svarta befolkningen är
sämre än i Kenya. Men den revolt man idag ser tycks komma från höger –
från värdekonservativa kristna grupper, från utarmad landsbygdsbefolkning och
white trash.
Dvs
- det är en paradox för den som omfattar den liberala myten om demokratin som
en lyckad fredlig kompromiss mellan olika upplysta intressen där politiken
följer vissa universellt omfattande spelregler som endast ondskefulla galningar
önskar åsidosätta. För den som tror att politisk makt bara är det som kallar
sig för politisk makt. För den som tror att den politiska makten är något
statiskt och inte kräver ständig kamp med legala och illegala medel även för
att vidmakthållas och utökas.
Det
förblir en paradox för den som inte kan se att högerrevolten stöder, inte
underminerar, härskarklassens välde. För den som inte ser att de politiska
högerkrafter, som idag i realiteten sitter vid makten i flertalet länder
faktiskt har något att frukta och bekämpa– nämligen en
befolkningsmajoritet.
Eller
- det var en paradox innan vi upplevde samma fenomen med Front National i
Frankrike och den spirande fascismen i vårt land som sträcker sig från
högerpopulism i nydemokratisk skepnad till hakkorsbemängda småböss. Visst är
det, som Bim Clinell säger i sin bok om högerextremismen, den sociala och
ekonomiska ojämlikheten som ger upphov till ”extremism” och terrorism. Men vem
har sagt att det bara skall vara de förtryckta som behöver tillgripa dessa
medel?
I
filmen ägnas denna problematik en och en halv replik i inledningen. I övrigt
behandlas terrorismen juridiskt, dvs som något kriminellt, vilket den också är
och måste vara. Filmen inviterar den som så önskar att reflektera över
amerikansk nutidshistoria och över myndigheternas (svenska som amerikanska)
obenägenhet att finna annat än ensamma galningar som Christer Pettersson och
Lee Harvey Oswald då de letar efter gärningsmän till terrordåd. Vi får reda på
att denna benägenhet kommer av viljan att snabbt ”lugna” befolkningen. Vi kan
som bekant tänka oss andra förklaringsmodeller.
Annars
är det förstås en hyfsad thriller.
Men det finns så mycket hyfsade thrillers så……