Tillbaka

Terror

 

Terrorism: våldshandlingar som är politiskt betingade och syftar till att påverka samhället eller ett lands politik utan hänsyn till om oskyldiga drabbas.

Svenska Nationalencyklopedin

 

 

Kvantitet övergår i kvalitet: Den som slår ihjäl en politisk motståndare begår politiskt mord. Den som bombar ett land och slår ihjäl hundratusen för ett krig som är legitimt, eller kan bli det om resurserna finns. Den som går en medelväg och spränger en järnvägsstation med åttio människor i luften är terrorist.

 

Självfallet är Nationalencyklopedins definition ovan bristfällig på ett intressant sätt. Till tre fjärdedelar sammanfaller den med definitionen av krig, som också är politiskt betingade våldshandlingar. Det lilla bihang redaktionen lagt till på slutet och som avser att ta fram det särskiljande mellan terrorism och krig är snarast patetiskt. Genom att lägga in orden  hänsyn och  än mer oskyldiga har man lämnat den värdeneutrala terminologin i definitionens början och gett den en övertalande karaktär. Som om dessa värdeladdade ords närvaro skulle kunna dölja att man fortfarande inte lyckats skilja på terrorist- och krigshandlingar! Eller menar man att de 40 miljonerna som gick under i Andra Världskriget eller den halvmiljon barn som dött genom USA:s och Storbritanniens krig mot Irak överlag var skyldigare än offren för jordbävningen i Turkiet?

Nej, samhällsvetenskapliga definitioner är för fårskallar och kretiner, om ni ursäktar. De är huvudsakligen av glädje för författare av encyklopedier men hjälper sällan oss andra i det praktiska livet. De formuleras i en given historisk och politisk situation för att passa ett politiskt syfte. Om man därför accepterar dem ställer man upp på detta syfte. Att man kan bedriva terror för att bevara samhället eller ett lands politik har t ex författarna aldrig hört talas om. Det är så vanligt – väl känt av varje kommunpolitiker - att de inte märker det.

Krig är politikens fortsättning med andra medel. Terror är krigets begynnelse eller fortsättning med andra medel. Om jag säger detta innebär det inte att jag är en kretin som bara vill ersätta Nationalencyklopedins definition med en annan – jag försöker bara placera in terrorn i ett begripligt sammanhang och framhålla det väsentliga hos föremålet.

Terrorism är en politisk taktik. Om den lyckas – som för Stern och Irgun i Palestina, ANC i Sydafrika, Mau-Mau i Kenya eller FLN i Algeriet legitimeras den av historien. Utövarna blir respektabla statsöverhuvuden  och kan få Nobels Fredspris. Om den utövas av den stormakt som för tillfället kontrollerar vår kultur och våra hjärnor – som mot Serbien och Irak- kan den till och med framställas som humanitär eller som ett genombrott för ett nytt folkrättsligt tänkande och hyllas av våra ledare. Om terrorn misslyckas, som för RAF i Västtyskland, kvarstår demonstämpeln och förövarna används att skrämma barn med, androm till varnagel.

Ur historisk synpunkt kan man alltså hävda att en terrorist är en revolutionär (eller kontrarevolutionär – i vissa fall, t ex Brigate Rossi vet vi väl ännu inte vilket) som misslyckats.

Alltsedan Dr Mabuses Testamente har filmerna av och till sysselsatt sig med den politiska terrorns problem. Nu är det till igen. I kölvattnet på kennedymorden och en rad högerattentat som det i Oklahoma City m.m. har vi fått en ny terroristgenre som sönderfaller i en mera seriös – t ex Oliver Stones Kennedyfilm, Pakulas The Parallax View och en mycket vanlig vulgärvariant där hotet mot USA nästan alltid härrör från svartmuskiga och desperata araber och där fler saker flyger i luften.

Den senaste i den mera seriösa raden är Arlington Road med Jeff Bridges, Tim Robbins och  Joan Cusack i huvudrollerna.

Thrillergenren har aldrig roat mig särskilt, men Bridges-Robbins-Cusack tillhör de bästa i facket och motiverar ensamma en titt. Joan Cusack, t ex är nog Hollywoods roligaste komediskådespelerska f.n. – se henne spela mot sin namnkunnigare lillebror John i Grosse Point Blank! Jeff Bridges är en annan slitstark figur som vi minns från Tucker, The Dude, Fisher King och Baker Boys! Han är i synnerhet specialist på att spela lätt sluskiga, lönnfeta och nergångna vanliga karlar. Och Tim Robbins (t ex Spelaren, Short Cuts, Bob Roberts m fl) är en av inte alltför många aktörer som förenar politisk medvetenhet med väl genomtänkta filmuppdrag och  rollgestaltningar. Det skulle bli intressant att hur kampen skulle avlöpa mellan å ena sidan dessa aktörer och å andra sidan regissören Mark Pellington och manusförfattaren Ehren Kruger, vilka vad jag kan se aldrig åstadkommit något vettigt på film.

Bridges spelar en universitetslärare som håller kurser i terrorism (stort ämne i USA). Han är nybliven änkeman efter en (kvinnlig) FBI-agent, vars liv sjabblats bort genom att firman skickat henne på ett uppdrag med felaktiga informationer. Han får kontakt med sina misstänkt präktiga och patriotiska grannar Robbins-Cusack då han räddar livet på deras son, som sprängt sig fördärvad i ett pyrotekniskt experiment. Grannarna blir tacksamma och börjar idka umgänge, men Bridges upptäcker att de ljuger om sin identitet. Robbins visar sig ha sysslat med att spränga saker i luften då han var ung, men konfronterad med detta gör han ett övertygande intryck. I alla fall – Bridges uppdagar att grannen planerar ett större attentat. Ingen tror honom. Deppad och konstig var han förut, nu blir han alltmer desperat. Likt Lee Harvey Oswald (?) planteras han på attentatsplatsen och får skulden då FBI-högkvarteret flyger i luften. Han har ju hämndmotiv mot firman. Det strävsamma paret Robbins-Cusack är redo för nästa uppdrag från okända huvudmän.

För oss liberala västeuropéer tycks den amerikanska hemmaterrorismen erbjuda en paradox. USA har sedan Andra världskriget varit reaktionens bastion på jorden. Det är ett av jordens mest ojämlika samhällen och i detta jordens rikaste land är barnadödligheten i höjd med fattiglappen Kubas. Näringstillståndet för stora delar av den svarta befolkningen  är sämre än i Kenya. Men den revolt man idag ser tycks komma från höger – från värdekonservativa kristna grupper, från utarmad landsbygdsbefolkning och white trash.

Dvs - det är en paradox för den som omfattar den liberala myten om demokratin som en lyckad fredlig kompromiss mellan olika upplysta intressen där politiken följer vissa universellt omfattande spelregler som endast ondskefulla galningar önskar åsidosätta. För den som tror att politisk makt bara är det som kallar sig för politisk makt. För den som tror att den politiska makten är något statiskt och inte kräver ständig kamp med legala och illegala medel även för att vidmakthållas och utökas.

Det förblir en paradox för den som inte kan se att högerrevolten stöder, inte underminerar, härskarklassens välde. För den som inte ser att de politiska högerkrafter, som idag i realiteten sitter vid makten i flertalet länder faktiskt har något att frukta och bekämpa– nämligen en befolkningsmajoritet.

Eller - det var en paradox innan vi upplevde samma fenomen med Front National i Frankrike och den spirande fascismen i vårt land som sträcker sig från högerpopulism i nydemokratisk skepnad till hakkorsbemängda småböss. Visst är det, som Bim Clinell säger i sin bok om högerextremismen, den sociala och ekonomiska ojämlikheten som ger upphov till ”extremism” och terrorism. Men vem har sagt att det bara skall vara de förtryckta som behöver tillgripa dessa medel?

I filmen ägnas denna problematik en och en halv replik i inledningen. I övrigt behandlas terrorismen juridiskt, dvs som något kriminellt, vilket den också är och måste vara. Filmen inviterar den som så önskar att reflektera över amerikansk nutidshistoria och över myndigheternas (svenska som amerikanska) obenägenhet att finna annat än ensamma galningar som Christer Pettersson och Lee Harvey Oswald då de letar efter gärningsmän till terrordåd. Vi får reda på att denna benägenhet kommer av viljan att snabbt ”lugna” befolkningen. Vi kan som bekant tänka oss andra förklaringsmodeller.

Annars är det förstås en hyfsad thriller.

Men det finns så mycket hyfsade thrillers så……