Tillbaka

Hannah Arendt

Beskyllning för "antisemitism" används oftast för att nedsvärta även legitima kritiker av Israels politik och framför allt för att skrämma andra från att utöva sådan kritik.

Det första kända antisemitdrevet ägde rum i USA vid början av sextiotalet. Det skildras i "pratfilmen" Hannah Arendt i regi av Margareta von Trotta och med Barbara Sukowa i titelrollen. USA, och dess 51:a delstat Israel står fortfarande i centrum för drevkedjan. Förintelsen - utan citationstecken - är ett historiskt faktum, men "förintelsen" spelar ännu 60 år efteråt en vital roll som rättfärdigande av praktiskt taget allt vad Israel finner för gott att företa sig mot palestinierna och sina grannstater.

Föremålet för drevet var den gången den dissidenta sionisten Hannah Arendt. Hon är, även decennier efter sin död 1976, fortfarande ganska inflytelserik i debatten om idéhistoria, politik och etik. Men framför allt för att hon har myntat uttrycket "ondskans banalitet", därtill inspirerad av rättegången mot Eichmann i Israel 1960-62.

Begrepp som ondska säger som bekant inte så mycket om det föremål som det tillskrivs. När till exempel G W Bush 2002 talade om "ondskans axel" var denna därför i grund och botten ingen beskrivning av en rad stater, utan fastmer en slags dödslista över regimer, som USA, även till priset av krig, önskade utbytta. Uttrycket sade däremot något om presidentens primitiva politiska agenda.

Vid sextiotalets början gällde det ondskan hos Adolf Eichmann (född 1906), som på 40-talet organiserat och övervakat deportationen av Europas judar till getton och förintelseläger belägna i det av Tyskland ockuperade östra Europa. Efter andra världskriget hade Eichmann flytt till Argentina, där han senare arbetat som svetsare, innan han i maj 1960 kidnappades av Mossad-agenter och illegalt fördes till Israel. Där ställdes han inför rätta för folkmord och brott mot mänskligheten och dömdes till döden. 1962 avrättades han genom hängning.

Hannah Arendt fick som känd amerikansk intellektuell möjlighet att för tidskriften The New Yorker följa rättegången. Hennes erfarenheter som jude från nazitidens Europa och hennes lojalitet med Väst var i förstone inte att ifrågasätta. Hennes berömmelse här vilade redan på hennes verk om "totalitära regimer", The Origins of Totalitarianism (1951), till vilka då endast Sovjetunionen räknades, eftersom det nyss besegrade Nazityskland bortfallit.

I detta verk försökte hon påvisa det inre släktskapet mellan sovjetkommunismen och nazismen och att båda hade rötter i såväl imperialism och antisemitism. Arendt tillhörde en stor samling av historiker och ekonomer i Väst, som lade en teoretisk grund till en ny "dualism" - mellan totalitära och "öppna" (liberala) samhällen.

Hon hävdade att byråkratin var ett viktigt gemensamt drag - detta var nämligen före EU. "Lösningen av judefrågan" var, enligt Arendt, inte nazismens yttersta mål, det handlade om storhetsvansinne och strävan efter ett homogent samhälle.

I efterkrigstiden rönte Sovjetunionen som heroisk segrare över nazismen en popularitet utan tidigare eller senare motstycke. Det fanns stor efterfrågan på propagandistiskt användbara samhällsanalyser som moteld, vilka fortfarande brukas, t ex av Forum för levande historia.

I sin rapport från rättegången mot Eichmann ("Den banala ondskan"; Daidalos 1996) framhåller Arendt hur rättegången mot Eichmann av Israel användes i politiska syften. Framför allt avdemoniserar hon Eichmann. Denne var inte mera fanatisk och inte mera judefientlig än andra, tyckte hon sig notera. Han hade, lite litet som Hitler, själv dräpt någon. Han var en fantasilös byråkrat utan egna idéer och initiativ. Han hade samma valsråk som vår dåvarande kung: "Plikten framför allt".

Eichmanns drivkraft var inte den "radikala ondska" som Kant hade ansett tillhöra mänsklig natur som en frihetens motvikt mot "det kategoriska imperativet". Arendt hade under 50-talet försökt grunda den i sin existentialism. Eichmanns ondska var tvärtom "banal" insåg hon nu. Hans synbarliga ondska var helt enkelt en funktion av vanliga människors (som Arendt inte så höga tankar om) tröghet, deras tendens att lyda order och följa massan utan kritik och utan att tänka på vad som blir följden av ens gärningar. En ganska rimlig slutsats av hennes åsikt är att de allra flesta av oss under vissa betingelser skulle kunna uppträda som Eichmann och hans kolleger.

För en sentida bedömare, som inte är filosof, men som via media har hunnit uppleva ytterligare några folkmord tycks inte distinktionen mellan radikal och banal ondska vara så banbrytande. En opersonlig, avhumaniserande byråkrati var visserligen nödvändig för Eichmänner när de talade om tågsätten till Auschwitz med judar som "cargo" - men uppenbarligen också idag för migrationsminstern, som har börjat tala om asylsökande personer i termer av "volymer".

Hannah Arendt var utan tvivel mycket skarpsinnig. Fast hennes praktiska tänkande kännetecknades kanske stundom mera av idérikedom än av konsekvens. Hon hade velat att Eichmann skulle dömas i internationell domstol, likt hans kollegor i Nürnberg - men var ivrig att åka till rättegången i Israel. Även sionistiska kollegor, som tillbakavisade hennes "relativiserande" bedömning av personen, motsatte sig ändå dödsstraff för Eichmann - men hon själv anbefallde det på rätt lösa grunder och avslutade sin rapport genom att vända sig till brottslingen:

Likt t ex professorskollegan Einstein hade Arendt ställt sig tveksam till sättet att upprätta Israel på arabiskt territorium. Hon fördömde, liksom han, massakern på palestinier i Deir Yassin. Hon förutsåg tidigt att Israel skulle bli en "halvsuverän" militärstat bakom slutna, men hotade gränser. Hon hävdade att judarna inte ens på månen skulle slippa antisemitismen och att upprättandet av Israel inte ensamt skulle lösa "judefrågan".

Bland många sionister i och utanför Israel spreds nu åsikten, att Arendt var ute efter att förringa det folkmord som Förintelsen innebar. Än idag möter man samma ursinniga förebråelse mot dem som ens vill jämföra nazisternas brott med andra folkmord - t ex för att kunna begripa att sådana bevisligen än idag kan ske.

Att förtryckare finner samarbetsmän bland de förtryckta är regel och oumbärligt för ett hållbart förtryck. Men detta är egentligen inget relevant argument för den som vill visa att de förtryckta som grupp är medskyldiga till det brott de utsätts för.

Arendt fortsatte som lojal oppositionell sin kritik av Israel men kom under sin återstående levnad mer och mer att i alla avgörande frågor ansluta sig till USA:s hållning. Hon kritiserade (liksom USA) överfallet mot Egypten 1956 - dock främst för att Israel inte avslutat det man hade påbörjat. Hon betraktade Nasser som en fascist som borde hängas. Israels sexdagarskrig och ockupationer 1967 gjorde henne lyrisk. Hennes rapport om Eichmannrättegången kom ändå först 1996 ut i Israel.

Von Trottas film nöjer sig med att följa Arendt under rättegången och det efterföljande drevet. Om handlingen hade fortsatt 15 år till hade vi fått bättre möjlighet att bättre värdera Arendts politiska och ideologiska betydelse och bättre kunnat förstå - och i mitt fall ta avstånd från - hennes senkomna helgonstatus bland västerländska liberaler.