OS - varför det?
I Dagens Eko noteras idag att alltfler svenska kommuner ordnar alltfler idrottsturneringar och bygger alltfler dyra och underbudgeterade arenor, numera oftast med alltmer bisarra namn efter lokala företag. Där ligger vi i topp. Varje övernattande deltagare/besökare drar nämligen in 800 kronor till den lokala "besöksnäringen" säger man. På tal om det.....
Nyss avhöll London sina tredje moderna olympiska spel under det senaste seklet. Där låg vi inte riktigt i topp. I likhet med andra kostsamma evenemang på medborgarnas bekostnad, inklusive krig, föregicks londonspektaklet av protester i värdlandet. Folk hade dåliga förhandsvibbar. BNP hade backat i sju av nio OS-länder sedan 1976. Sovjets stod still året efter OS 1980 och enda undantaget var OS i Atlanta 1996. I Sydkorea efter OS i Seoul 1988 försämrades tillväxten 1989 med 3,9 procentenheter.
Fast regeringar och kommunledningar intalar oss att vi måste tänka om dessa förluster likt gumman som utfodrade grisen med fläsk: "Det kommer tillbaka". Skillnaden är att gumman planerade att slakta grisen så småningom, medan vår överhet avser att fortsätta att göda den för evigt.
När London-OS väl kommit igång grep olympiafebern som vanligt omkring sig. När spelen är över talar man om vilket lyckat spektakel det ändå var. Till och med STV fick - med rätta - massor av beröm, genom sin massiva och för personal och tittare resurskrävande rapportering. MTG tar ändå hand om kommande OS-TV. Vår regering tycker nämligen inte om reklamfri TV, ty den undantränger "reklamnäringen". Nu, en vecka efteråt, råder ännu en viss eufori. Att räkningarna kommer in efteråt märker britterna långt senare.
Varför arrangeras sådana spel och till vad nytta? Baron de Coubertin angav ursprungligen som motiv Freden, åtminstone mellan Västerlandets stormakter, när han tog initiativet till de moderna spelen genom att "kalla världens ungdom till fredlig tävlan". Kanske var det Stockholm-OS 1912, som lät stater att få upp ögonen för propagandavärdet av lyckade OS-tävlingar. Den återuppväckta nationalismen drev på med krigsmakten som motor. Sverige vann till och med den medaljstrid mellan nationerna som dittills hade spelat en undanskymd roll. Arrangemangen gjorde med 2547 deltagare (varav över en femtedel svenska!) och från fem världsdelar att i Stockholm den kritiska massa uppnåddes, där de ekonomiskt utvecklade staterna började slåss om att få arrangera.
Joseph Goebbels sade inför sin egen olympiad 1936, med sitt vanliga sinne för måttfullhet: Spelen är ett tillfälle till propaganda som saknar motstycke i världshistorien. Utländska besökare och journalister imponerades som planerat av de storslagna arrangemangen. Många var positiva till den "ordning och disciplin" som rådde i Naziyskland. Tyskland blev också spelens vinnare i medaljstriden.
Andra statsmän har just framhävt betydelsen av nationens framgång på arenan, som t ex Gerald Ford: Med hänsyn till vad idrotten betyder kan en idrottsseger gagna en nation lika mycket som en militär triumf.
Fred och folkförbrödring? När det gäller sådant är någon utvärdering av OS´ betydelse svår att göra. Aldrig tillförne har visserligen så många människor dött i, och till följd av, krig som under denna moderna olympiska era - men kanske hade än fler dött utan spelen? När OS återupplivades vid förra sekelskiftet var de dominerande västmakterna mest sysselsatta med att slå ihjäl och underkuva folk i Afrika och Asien och Karibien. Först efter Andra världskriget började dessa folk att dyka upp på olympiaderna.
De antika olympiska spelen medförde att de hellenska rivaliserande småstater som deltog iakttog vapenstillestånd under spelen. På nittonhundratalet hade dock tanken att avbryta ett krig på grund av mörker, helger eller olympiska lekar blivit absurd. Prioriteterna blev omvända. Åren 1916, 1940 och 1944 inställdes tvärtom spelen på grund av pågående världskrig. Nu har man kanske hittat en kompromiss. Alltsedan 80-talet kör stormakterna sina olympiader som vanligt, utan hänsyn till om de befinner sig i krig.
Men omvänt då - segrar på idrottsarenorna, som USA:s förre president 1974 ansåg lika viktiga som de militära? Det kan ha varit en tröst för en ledare, som just höll på att förlora sitt första stora krig i Vietnam. För 1912 års svenska OS-arrangörer fanns knappast någon större skillnad, för sportsliga framgångar tänktes leda till militära. Förgrundsgestalten framför andra var översten Viktor Balck, från början drivande i IOK, och 1913-28 vice ordförande i SOK, initiativtagaren till skarpskytterörelsen. Han såg utan tvivel som en av idrottens viktigaste funktioner att skapa bättre soldater. När Finlandsrörelsen under Andra Världskriget stod på sin höjdpunkt framhölls finnarnas initiala krigiska framgångar - förutom deras rena genetiska sammansättning som gav dem "seghet" - som orsak till av deras, i förhållande till folkmängden, stora sportsliga succéer.
I den mån detta motiv har spelat en verklig roll är denna sannolikt i stort sett passerad i imperialistnationerna, där till följd av krigens långtgående teknologisering soldaternas - eller arbetares - främsta meriter inte längre är styrka, snabbhet och uthållighet. I alla dessa avseenden är det numera nationerna i Asien, Afrika och Karibien som dominerar. Det framgår klart, senast i årets London-OS.
Styrka? Endast i två viktklasser av femton var det en icke-asiat som segrade i tyngdlyftning. Alla övriga segrare kom från Iran, Kina, Kazachstan och Korea. Vi noterar exempelvis att kinesiskan Lulu Zhou klarade 333 kg i stöt+ryck, vilket är långt mer än den legendariske afroamerikanske tungviktssegraren John Davis klarade i London OS 1948. Eftersom man i kraftsport tävlar i viktklasser kan man här inte förklara utvecklingen med att folk blivit större under de senaste hundra åren. Koreanen Yun-Chol vann OS-guldet 2012 i herrarnas 56-kilosklass genom att stöta 168 kilo - dvs ungefär den tyngd som tungviktaren Davis stötte i London 1948.
I vår del av världen har vi slutat att lyfta tungt manuellt. Vi använder datorer, i nödfall traverser eller gaffeltruckar - eller exporterar tyngre arbeten. Vi för krig med hjälp av datorer och som barn leker vi datorkrig och utbildar vår nya, betalda soldatgeneration till joystickmanipulerande drönarflygare.
Snabbhet och uthållighet? Som bekant gjorde i OS Jamaica och Karibien (bland damerna assisterade av afroamerikaner) rent hus i löpning på alla herrarnas sprintsträckor. Loppen från medeldistans till och med marathon dominerades totalt av afrikanerna, om man beaktar att den brittiske dubbelsegraren Mo Farah hade invandrat från Somalia. Bl a världsrekordhållaren Michael Johnson har gjort analysen, att ägarnas hårdhänta urval av de svarta slavarna gjort att endast de snabbaste och mest uthålliga överlevt och kunnat föra sina gener vidare. Fast Johnson var nog bättre löpare än filosof och biolog. Om hans teori vore sann, hade den måst förklara varför afroamerikaner aldrig verkar orka med än högst 400 meter, medan etiopier och kenyaner, som aldrig hamnade i Nya Världen (förrän nu, som proffs) aldrig tycks få riktig fart på benen förrän i slutet av 5-10000 meters eller marathonlopp. Det är nog mera belysande att erinra om att Sverige var som bäst i att producera stjärnlöpare under Andra Världskriget, då vi gynnades, dels av bristande konkurrens på banorna och inte minst av bensinransonering, vilken tillfälligt gjorde oss mera lika kenyanerna.
Ja, vi vita västerlänningar får leva på hoppet. Och på kasten - trots att spjutkastningen just i år vanns av en svart 19-åring från Trinidad. Men än så länge är vi överlägsna i herrtennis, uppsuttna på tremiljoners hästar och i segelbåtar.
OS handlar förstås idag om ekonomi. Krig, arbetslöshet och ekonomisk depression hindrar uppenbarligen inte spelen, tvärtom. Det enda som numera skulle kunna stoppa spelen skulle nog vara en världsomfattande konkurs för TV-bolagen eller för Coca-Cola Company, spelens huvudsponsor sedan 1928.