"Lev oförvitligt, Gud ser dig!" (Carl von Linné i Nemesis Divina)
Ingmar Bergman, vars stora talang bl a var att tidigt kunna knyta, och ofta under decennier bibehålla, en grupp av mycket skickliga scenaktörer, som kunde åldras med honom, var inte bara en flink författare och regissör. Därtill var han nog hela livet den skickligaste skådespelaren av dem alla. I hans självständiga filmiska livsverk, som i detta sammanhang får anses börja med "Sommaren med Monica" 1952 och som slutar femtio år senare med " Saraband" 2003, spelar IB själv och hans liv i ökande utsträckning huvudrollen. IB:s fruar (etc.) är därför nästan lika kända för oss som Henrik den åttondes. Förutom det sedvanliga perversa intresse som berömdheter väcker hävdar därför många analytiker att Ingmar Bergmans privatliv utgör den huvudsakliga, för att inte säga den enda, nyckeln till hans verk. En åsikt som IB, till skillnad från t ex mig själv, torde vara helt införstådd med.
Marie Nyreröd gjorde 2004 några personliga TV-intervjuer med dämonregissören i hans 56 meter långa stuga på Fårö. IB framhåller här vid en retrospektiv analys, sin auktoritära och glädjelösa uppfostran och sin ständigt försenade pubertet. (Vid Nyreröds intervju anger han 58-årsåldern som dess början, och tycktes därvid ha förträngt att han i början av sextiotalet angav fyrtioårsåldern som sin pubertetsålder.)
"Hederlighet, hederlighet och åter hederlighet. Det är framför allt det man måste kunna simulera för att bli en stor skådespelare" sade en gång Sir Laurence Olivier. IB gav i sina intervjuer och i sina memoarer ofta just ett förkrossande hederligt intryck. Han bjöd på storartad underhållning: sin monumentala "ångest", sin "rädsla", sina "dämoner", ofta sin defekta, stundom nyckfulla, mag- och tarmfunktion och anger dessa som viktiga faktorer för förståelsen av hans liv och verk. Och man tror honom gärna, när han vid slutet av 60-talet deklarerade att han redan (efter tvenne Oscars) hade nått sådan framgång, att han lugnt kunde strunta i vad kritikerna och publiken tycker om hans filmer och att eventuella inkomster definitivt inte spelade någon roll. Denna till arrogans gränsande storslagenhet hade dock varit än mera imponerande om den inte exponerats just efter nästan tio års produktion av filmer som i stort sett ratats av kritiken, för att inte tala om publiken – Nattvardsgästerna, Tystnaden, För att inte tala om alla dessa kvinnor, Vargtimmen, (Stimulantia), Skammen. Och om inte de pengar som ingenting betydde för honom ändå liksom av en händelse via hans produktionsbolag skulle ha hamnat i Schweiz.
Och det sant – öppenhet är ofta en överlägsen strategi. Att hederligt redovisa det som inte gärna kan döljas – t ex hans privata neuroser - kan hjälpa honom att komma undan med det som kan det, t ex den samhälleliga och ideologiska innebörden av hans verk. Dvs. vad karlen egentligen säger och vad folk gör, om de tror på det han säger.
På scenens språk fungerar temperamentsutbrott, smäll i dörrar eller på käften som en markör för att övertyga åskådaren om att vi har att göra med en hederlig person, medan självkontroll, kyla och logik ofta kännetecknar pjäsens skurk. Att aggression även på det individuella planet, liksom i politiken, framför allt är ett instrument förstod ändå IB bättre än de flesta. I TV berättar han långt i efterhand för Nyreröd att hans fysiska överfall på Dramaten på DN-kritikern Bengt Jahnsson inte betingades av spontan vrede. Det var enligt IB en noga kalkylerad åtgärd för att tysta en kulturpolitisk motståndare genom att dels visa sin makt, dels göra Jahnsson jävig.
Men i Kommunistiska Manifestet (en gravt underskattad skrift) lär vi oss, att man lika litet bör tro på vad en person, som vad en tid anser om sig själv. Konfronterad med tidigare yttranden blir IB:s standardsvar inte politikerns " Det har jag aldrig sagt", utan ofta "Det där var ju bara något som jag sade (för att ha något att säga)". Det finns skäl att överhuvudtaget om, eller i så fall när, man skall tro på vad han säger. Bergman har kallats diktare i ordets alla positiva och negativa bemärkelser. Ty "verklighet" betydde uppenbarligen inte samma sak för honom som för de flesta av oss andra: "Jag vet nämligen att vi med hjälp av filmen kan tränga in i ännu osedda världar. In i verkligheter utanför verkligheten." För att förklara de talrika motsägelserna i sina yttranden brukade IB karakterisera sin läggning som "kaotisk. I valet mellan Sanning och Konsekvens väljer IB – ingetdera: "Om man tror på sina känslor och på sin skapande uppfinningsförmåga måste man vara totalt inkonsekvent."
Vår framstående kulturentreprenör är ju (i intervjuer) ofta så trevlig och intagande, inte minst när han berättar om vilket svin han anser sig ha varit. Men kaotisk eller ej - det var faktiskt i vår verkliga värld som Bergman, som alla andra, levde och i högsta grad verkade. Han växte upp i en högborgerlig miljö. De filmer han själv skapade från femtiotalets mitt, lämnade liksom han själv, aldrig för ett ögonblick den gravt borgerliga referensramen, även långt sedan många kolleger inom film och teater under decennier åtminstone provat att bryta sig ur densamma. Han växte upp i ett historiskt skede där arbetarrörelsens efterkrigsprogram handlade om bostäder, utbildning för underklassen, ökad välfärd och kollektivism. Rörelsens vision byggde på en – mer eller mindre - vetenskaplig rationalitet, ett anatema för IB, som han aldrig upphör att hata och förlöjliga, alltifrån det tidiga 50-talets Gycklarnas Afton till operaföreställningen av Backanterna vid slutet sitt liv.
"Det var människan han såg och kärleken mellan människorna han försvarade, vår enda frälsning" deklamerar Leif Zern i DN i en i övrigt återhållen runa. Men de problem, förödmjukelser och konflikter som upptar de flesta människors vardag, nämligen att "få mat på bordet och få ha lite trevligt", för att tala med Kalle i "Sånger från andra våningen", såg IB dock aldrig, annat än möjligen för egen del. IB må ha varit en mästare att skildra själsliga tillstånd, psykiskt lidande, förödmjukelse – hos individer ur sin klass och hos skapande/gestaltande konstnärer – de "egentliga människorna". Arbete, utöver konstnärligt, och samhällsliv var däremot för honom något yttre, irrelevant och främmande. Det som hos människan enligt IB var värt att skildra fanns redan, fast i högre form, hos Shakespeare och Moliéres högreståndspersonager, eller hos Ibsens och Strindbergs borgare. Representanter för de arbetande klasserna eller svarta i USA-filmen före 60-talet, hade i hans scenkonst samma status som hos dessa stora föregångare – som mänskligt rekvisita.
I dagarna lär vi (oss) samtidigt hylla minnet av ännu ett bortgånget svenskt geni, Carl von Linné. Född prästson, vilket han själv uppgett satt djupa spår i hans personlighet och inriktning. Som ledande inom Sverige, och så småningom även i världen, fick han åtskilliga lärjungar och epigoner, värdiga disciplar, som i sin tur genomgick skiftande öden. Han blev redan i sin livstid ett nationalmonument, vars stora inflytande inte heller var så lyckligt. I själva verket var han lättretlig, tidvis hänsynslös, mån om sin prestige och makt och mycket medveten om sin storhet. I sin dagbok förde han anteckningar över sina fiender och potentiella rivaler, som han aldrig förlät, och så länge krafterna medgav, förföljde. Det är en öppen fråga, om han verkligen älskade det objekt han sökte skildra, eller bara ville utnyttja det.
Bergman och Linné var två av få inom den andliga exportsfären internationellt kända svenskar. Att här hemma ifrågasätta deras geni, deras verk, eller åtminstone dess aktuella relevans, lär inte förorsaka rubriker eller repressalier, dvs utanför deras egen (även postuma) maktsfär. Att däremot på internationell botten lyfta sin hand mot någon av dessa berömda landsmän skulle gränsa mot landsförräderi, eller som det numera heter, ekonomiskt förtal.
Eftersom alla säger det så får man acceptera att IB faktiskt numera anses vara ett geni inom sin konst, sedan han i Scener ur ett äktenskap försonats med publiken och i Fanny och Alexander postumt även med mor och far. Men liksom man skulle ha önskat det svenska folket en annan nationalskald än Evert Taube, hade man önskat det en annan nationalfilmdiktare än Ingmar Bergman.
[1] Tysk parafras på "Den största fältherren genom tiderna" (akronym: GRÖFAZ =Hitler)