De unga sägs läsa
allt mindre. De tycks inte längre lockas av studiet av naturvetenskap och
matematik. Var fjärde niondeklassare kommer inte in
på gymnasiet. Den svenska skolan sägs vara i kris. I alla fall om man ska tro t ex vissa tolkningar av PISA:s
statistik, STV, Mikael Damberg och Maciej Zaremba.
Klass 9A och deras lärare på
Mikaelskolan i Örebro tycks åskådliggöra tendensen. Man gjorde där en
kraftansträngning för att förbättra sina resultat och inkallade TV1, som
filmade en tuff termin i en ny säsong av "Klass 9A". Två
stjärnpedagoger, den redan TV-kände och flerfaldigt prisbelönte
matematikläraren Stavros Louca och humanioraläraren Gunilla Hammar Säfström
inkallades till klassen på Mikaelskolan. Elevernas kunskaper var enligt dem
under all kritik. "En nationell katastrof" sade Hammar
Säfström. Gästpedagogernas uppgift var att hjälpa lärarna att höja nivån på
utbildningen med målet att samtliga elever skulle höja sina betyg och nå
behörighet för gymnasiet. Lärarlaget hade även hjälp av utbildningsledare
Thomas Holmqvist.
Programmet tes är att nyckelfaktorn bakom misslyckandet är
lärararens, lärarlagets och rektorns (in)kompetens. Sant eller inte, men som
bekant ser en person, som går omkring med en hammare, alltid en spik att slå
på, oavsett vilka reparationsbehov som i övrigt finns, eller om rent av hela huset i stället borde rivas. Och Louca
och Hammar-Säfström hade sannerligen varsin jättehammare, som de med all kraft, tidvis ganska obehärskat, drämde i
huvudet på ett par yngre och mindre erfarna kollegor. Det var en dramaturgiskt
attraktiv förnedringsTV som de tillresta stjärnpedagogerna bjöd på. Det var så
nära en "snuff-movie" man kan komma.
Det talades mycket om betyg, nationella prov och godkänd
och underkänd i programmet. Det talades mindre om problemets ev. bakgrund
utanför skolan - om familjerna, om målsmännens utbildningsnivå och inkomster.
Sådana faktorer, brukar i skolan, liksom i det otal olika vetenskapliga studier
som gjorts, ofta styra sociala fenomen man undersöker. Vilka slutsatser man kan
dra av resultatet av en pegagogintervention i en klass elever, som får
nationell uppmärksamhet i TV är tveksamt - förhållandet att en magnecyl ofta
lindrar huvudvärk bör nämligen inte tolkas som att dess orsak är
"magnecylbrist" i kroppen.
Svenska tonåringars hjärnor har nog inte förändrats så
mycket sedan den tid då svensk skola i internationell statistik ansågs ligga i
världstopp. Den statistiken torde dock ha varit minst lika osäker, och öppen
för divergerande politiska tolkningar, som dagens PISA-statistik.
Fast idag är det borgarklassen som har övertagit
tolkningsföreträdet och (som det
nu kallas) berättelsen om skolan. Detta företräde utövas i viss mån genom
skolministern, genom program som Klass 9A, men inte minst genom t ex
stjärnjournalister som Maciej Zaremba. Denne tror sig ha funnit en än
djupare orsak, eller berättelse, bakom skolans kris. I flera mastodontariklar, genom väl utvalda
anekdoter och intervjuoffer har han presenterat den i DN. Att påstå att han har
fel i allt vore övermaga, när
Zaremba utpekar följande skyldiga till skolkatastrofen :
1) Den nya pedagogik med rötter i "den sociala
ingenjörskonsten" och grenverket
i Skolverket och SKL, som inte längre sätter lärarens kunskapsförmedling i
centrum. En flumskola, där inte faktakunskaper, utan elevens sökande i grupp
efter sammanhang, vilket varmt och självfallet blivit än mera elakartad av
2) socialdemokratins kommunalisering av skolan och det med S
samboende
3) lärarfacket, som anser att en probleminriktad undervisning
innebär mindre utbildning och arbete för dess medlemmar, än då dessa själva
skulle behöva ha kunskaper att förmedla.
Men Zaremba är en uppburen
journalist, som sedan decennier i sitt fria och oväldiga sökande efter Ljuset
och Ljusets Fiender (dvs som regel arbetar- och fackföreningsrörelsen) brukar
ha misstänkt lätt att anträffa båda på exakt de ställen som redan på förhand
anvisats av hans uppdragsgivare. Den s k friskolereformen, som ligger andra
borgare så varmt om hjärtat, talar Zaremba dock visligen tyst om, ty han tycker
personligen inte att en skola får "hanteras som en
kapitalinvestering". Och Finland, som andra f n i PISA framgångsrika
skolnationer, har aktat sig för friskolor.
Att framhålla att barn till lågutbildade (dvs i regel låginkomsttagare)
har tre gånger så stor risk att inte kvalificera sig till gymnasium än barn
till högutbildade är däremot - enligt Zaremba - irrelevant och troligen ett
utslag av "socialdarwinism".
Annars talas mycket
i media om skillnaden i PISA- resultat mellan Sverige och Finland/ Sydkorea men
mycket lite talas om den mera uppen- och tolkningsbara skillnaden i Nationella
provresultat mellan Danderyd och Haparanda.
Det allvarliga i den situation som kanske föreligger sägs ofta vara att
enskilda elevers karriärmöjligheter och anställningsbarhet äventyras, och än
värre, och framför allt, att vår internationella konkurrenskraft minskar. Jag
vore måttligt imponerad, om saken inte vore än allvarligare.
Låt oss för ett ögonblick lyfta näsan från PISA-statistikens
internationella jämförelser och titta på den stora, dvs politiska, bilden.
Varför skall man överhuvudtaget, oavsett ålder, lära sig läsa bra och räkna och
varför studera ? Att studera är att satsa på framtiden - när man tror att en
sådan finns. Det fanns en tid då avlagd studentexamen, även för den lilla
minoritet av underklassen som nådde dithän, innebar fast, kvalificerat jobb,
hygglig inkomst och kanske lite mera makt. Denna tid är förbi. Underklassen finns
kvar, fast lite mera skolad. Och överklassen har alltid klarat sig oavsett
ändå. Den som läst sin Marx hade kunnat förutse att obligatorisk skolgång var
ett framsteg, men att den aldrig kan lyfta en klass - bara individer. Bertolt
Brecht skaldade från landsflykt 1940:
Min yngste son frågar mig: Skall jag lära mig
matematik?
Varför det, ville jag säga. Att två bitar
bröd är fler än en,
det kommer du att märka.
Min yngste son frågar mig: Skall jag lära mig
franska?
Varför det, ville jag säga. Detta Rike går
under.
Och om du bara gnider med handen mot magen
och stönar
Min yngste son frågar mig: Skall jag lära mig
historia?
Varför det, ville jag säga. Lär dig att
sticka huvudet i sanden
Så kommer du kanske att klara dig. (Forts. följer)
Men det fanns återigen tider och platser, där
motiven för att lära sig var högre än bättre lön, individuell karriär och
exportindustrins behov. En affisch från revolutionens Ryssland 1920 avbildar en
proletär, som med förbundna ögon trevar sig fram mot ett stup. Dess text lyder:
”Den som inte kan läsa och skriva – den är
blind!”
Den skeptiska attityd till studier som Brecht
1940 tycks inta kunde vara förklarlig.
Kollegor och meningsfränder tog livet av sig. Kommunister och socialister,
som han själv, satt internerade i läger, om de inte hade avrättats eller hunnit
fly – om de inte hade förstått att sticka huvudet i sanden. Men diktaren
själv fortsatte ändå att studera världen och människorna och att under resten
av sitt liv i sina dikter och skådespel berätta vad han funnit. Framför allt
avbröt Brecht 1940 diktens skeptiska inre monolog och avslutade den genom att
råda sonen:
Ja, lär dig matematik ; Lär dig franska, lär
dig historia!
Den son som omnämnes i dikten var sannolikt Stefan
(född 1924), Bertolts son med Helene Weigel. Han tog f ö uppenbarligen faderns
slutord ad notam och hann, före sin bortgång i förfjol, bli en mycket
lärd man: filosofiprofessor, teaterhistoriker, författare och liksom fadern
diktare. Fast hans framgång är inte poängen.
Att världen går en emot är inget skäl för att
upphöra försöka studera den. Tvärtom - man måste lära sig mera för att kunna
göra den bättre. Läsande, lärande och undervisning handlar inte främst om
personlig eller nationell konkurrenskraft, utan i sista hand om demokrati, d v
s folkmakt - i stället för folkfördumning och Settmanisering. Det är detta som
gör lärande och undervisning, som delvis äger rum i skolan, till en så
allvarsam sak.