Hem

Är fysiken religiös?

Steven Weinberg är professor i teoretisk fysik vid University of Texas. 1979 delade han Nobelpriset i fysik  med Abdus Salam och Sheldon Glasgow för forskning som gav upphov till teorierna för svag och elektromagnetisk växelverkan.

Han har publicerat flera arbeten, läsliga och läsvärda för en bredare allmänhet, t ex  De tre första minuterna, en modern syn på universums uppkomst (1972), Dreams of a Final Theory (1993). Nyligen utkom han med essäsamlingen Facing Up – Science and its Cultural Adversaries (Harvard University Press 2001). Här går han hårt åt den postmoderna sk dekonstruktionen av vetenskapen och ägnar sig bla åt en avslöjande närstudie av Jacques Derridas utflykter på naturvetenskapens område.

Weinbergs syn på religionen präglas av samma väl underbyggda materialistiska grundsyn.

Den kommer bl a till uttryck i denna intervju som publicerats på PBS – ett icke-kommersiellt Radio-TV-nät i USA.

Intervjuare: Under det senaste decenniet har många fysiker förknippat sin vetenskap med ”Guds tanke”[1]. Vad anser ni om det?

Weinberg: Det gör mig lite nervös när fysiker använder ordet Gud på ett lättvindligt sätt och t ex talar om naturlagarna som ”Guds tanke” – till och med Einsteins berömda yttrande att Gud inte spelar tärning med världsalltet. Jag tror att de mestadels använder ordet ”Gud” i metaforisk bemärkelse.

Med ”Gud” menar de flesta av dem helt enkelt naturlagarna, de principer som styr allting. OK, det är inget fel på metaforen., antar jag, men ordet ”Gud” är laddat med så mycket mening, det bär på en så stor historisk börda så jag anser att man måste vara försiktig hur man använder det.

I:   Hur kommer det sig, tror du, att så många fysiker på senare år ändå gjort denna sammankoppling?

W: Ja, det är sant att denna användning av ordet ”Gud”, detta metaforiska sätt att tala om ”Gud” ter sig naturligt för fysiker. Teologen Paul Tellich sade en gång att fysiker var de enda vetenskapsmän som fann det bekvämt att tala om Gud.

Målet för fysiken, eller åtminstone för en del av fysiken, är trots allt att finna de principer som förklarar de principer, som förklarar de principer som förklarar allting som vi ser i naturen, att finna universums slutgiltiga rationella grundval. Och detta kommer i vissa avseenden nära det som folk har förknippat med ordet ”Gud”. Men jag tror ändå skillnaden är stor. Och jag skulle inte tala om naturlagarna som Guds tanke, eller kalla någonting som upptäckts av fysiker för Gud ditten eller Gud datten. Det är ett ord med mycket kraft i.

I: Varför tror du att det på senare år kommit en hel hop med böcker om fysiken och Guds tanke?

W: Jo, jag tror att allmänheten ofta är intresserad av vetenskapens djupare mening. Jag tror att det är naturligt att den senaste elementarpartikeln väcker frågor om vad som är dess massa, vad som är dess laddning etc. Men detta är inte det mest intressanta – frågan är: Vad betyder den? Och om man genom att använda ord som ”Gud”  kan ge ett intryck av en djup andlig innebörd, ja då kommer det naturligtvis att väcka allmänhetens intresse.

I: För många fysiker genom historien, folk som Kopernikus, Kepler, Newton – var Gud en inspiration i deras vetenskapliga verk. Om Gud kunde inspirera Newton, är det då inte rimligt att Gud i någon mån kan inspirera fysiker än idag?

W: Newtons tankar om Gud, och faktiskt, hans idé om vetenskapen – är svåra att greppa för en modern människa. Som John Maynard Keynes sade var han inte den förste moderne vetenskapsmannen, han var den siste magikern.

Newton ansåg, vad jag kan förstå av vad jag läst av honom, att världen var ett pussel som det gällde för oss att lösa och att man kunde lösa det genom att förstå kronologin i Daniels Bok, eller man kunde lösa det genom att studera planeternas rörelser i solsystemet. Jag vet inte om jag tänker så om världen. Jag finner det svårt att tro att världen skapats som ett pussel som jag skulle lösa.

Det är sant att vissa vetenskapsmän i det förflutna, liksom idag, har ett intresse av Gud som en del av sitt intresse för naturen, och att de två stundom går hand i hand. För andra går de i motsatta riktningar. Laplace är berömd för sitt yttrande till Napoleon: ”Sire, jag behöver inte den hypotesen” när Napoleon frågade honom om vilken roll Gud hade i hans bild av solsystemet.

För många vetenskapsmän har det vetenskapliga arbetet och deras religion varit helt oförenliga. Darwin, förlorade, vill jag minnas, sin barnatro när han utvecklade sin evolutionslära. Så olika människor går åt olika håll.

I: Ni har skrivit att ju mer begripligt universum blir, desto mera meningslöst. Kan ni förklara vad ni menar?

W: För många år sedan skrev jag en bok om kosmologi och nära slutet försökte jag sammanfatta min syn på det expanderande universum och naturlagarna. Och jag skrev – jag antar att jag var dum nog att skriva det – att ju mera begripligt universum förefaller, desto mera meningslöst blir det. Och detta yttrande har citerats mer än något annat jag skrivit. Det finns t o m i Bartletts Citatsamling. Jag tror att man förr trodde att man genom att studera naturen till slut skulle finna tecken på Den Stora Plan, där människorna skulle inta en speciell huvudroll. Och så har inte skett. Jag tror att undan för undan bilden av omvärlden, av naturen har blivit bilden av en opersonlig värld som styrs av matematiska lagar som inte tar särskild hänsyn till mänskliga varelser. En värld där människorna ter sig som ett slumpfenomen, inte som det mål mot vilket universum strävar. Och för vissa påverkar detta inte deras religion. Deras religion sökte aldrig efter något slags mening i naturen. För andra åter är detta avskyvärt, dvs. tanken att alla stjärnor, galaxer och atomer sköter sin egen business och att det bara är en slump att just här i detta solsystem de särskilda kemiska egenskaperna hos DNA som verkat över miljarder år har förmått frambringa dessa människor som har förmågan att tala, och se sig omkring och njuta av livet. För vissa människor står den bilden i motsättning till den syn på naturen och världen de fått genom sin religion.

I:   Tror ni att det finns någon övergripande mening i universum?

W: Jag tror att det saknas en mening i universum som kan uppdagas med vetenskaplig metod. Jag tror att det vi hittills funnit, ett opersonligt universum som inte är speciellt inriktat på mänskliga varelser, är det vi kommer att fortsätta att finna. Och att när vi finner de slutgiltiga naturlagarna kommer de att ha en avkylande, kall, opersonlig karaktär.

Jag tror inte att detta behöver betyda att livet är meningslöst. Vanligen citerar man mitt yttrande precis som det står, Men om någon läser nästa stycke skulle han finna att jag fortsatte med att säga att om det inte finns någon mening i universum som vi kan återfinna med vetenskapliga metoder så finns det en mening vi kan ge universum genom det sätt vi lever, genom att älska varandra, genom att upptäcka ting i naturen, genom att skapa konstverk. Och att det inte är helt illa att vi, trots att vi inte är stjärnorna i något kosmiskt drama och att det enda drama vi tar del i är det vi själva skapar när vi lever våra liv, att vi i detta kärlekslösa, opersonliga universum kan skapa en liten ö av värme, och kärlek, vetenskap och konst för oss själva. Den rollen är ju inte så föraktlig, den heller.

I: Vad svarar ni vetenskapsmän som Paul Davies, som säger att de inte ser någon mening med universum och att de därvid har stöd i vetenskapen.

W: Jag tror det finns ett mysterium i naturen som sannolikt inte kommer att lösas på något sätt jag kan förutse nu. Dvs., vi kan emotse en teori som omfattar alla existerande teorier, som förenar alla krafter, alla partiklar och som åtminstone i princip kan tjäna som grundval  för en förklaring av allting. Dit når vi nog, men frågan kommer alltid att uppstå: ”Nå, men hur förklarar ni den? Varifrån kommer den? ”

Och då står vi vid randen av den avgrund som vi måste erkänna att vi inte vet något om. Och hur skall vi någonsin få veta och hur skall vi någonsin kunna vara tillfreds med detta slags värld som styrs av lagar som bara är som de är utan vidare förklaring?

När vi har kommit dithän, och jag tror vi gör det, kommer några att säga att Gud är förklaringen. Och jag antar att det är en naturlig reaktion. Tyvärr tycker jag att den är otillfredsställande. Antingen menar man med Gud något bestämt, eller menar man inget särskilt. Om man med Gud menar en personlighet som är engagerad i mänskliga varelser och som gjort allt detta av kärlek till mänskliga varelser, som övervakar oss och lägger sig i – då skulle jag i första hand fråga hur man vet detta eller tror detta. Och för det andra – är det verkligen en förklaring? Om så vore, vad förklarar den? Varför finns en sådan Gud? Det är alltså inte slutet på alla frågor – det är bara början på en ny serie frågor.

Jag tror att när en fysiker säger ”Nåväl, då är Gud förklaringen” så menar han inte så mycket med det. Det är bara något de säger. Einstein sa att han inte trodde på någon Gud som lade sig i människornas liv, eller brydde sig om det utan på en Gud som bara var en abstrakt princip för harmoni och ordning.

Därför beklagar jag snarast att de använder ordet ”Gud” eftersom jag anser att man bör ha någon lojalitet mot hur orden använts historiskt, och detta är inte vad folk historiskt sett har menat med ”Gud” – inte en abstrakt princip för harmoni och ordning.  Om detta är allt du menar med det, om Gud är praktiskt taget synonymt med naturlagarna, då behöver vi inte ordet. Varför inte helt enkelt säga naturlagarna? Inte så att det är fel, ty G- U- D är bara några bokstäver i alfabetet och man kan låta dem betyda vad man vill. Men om språket skall vara till någon nytta bör vi bevara ordens mening och ”Gud” har historiskt inte betytt naturlagarna. Det har haft innebörden av en engagerad personlighet. Och något sådant kan vi inte påvisa vetenskapligt. Det finns inga belägg för en sådan existens.

I: Men tycker du inte att en liknande fråga uppstår för fysiken själv? Om du och dina kolleger hittar en ”slutgiltig teori”, som du kallar den, så kan ni också fråga er: Varför denna teori- varför inte en annan? Ni får ändå en ändlös fråga av varför.

W: Vi står inför en möjlighet att vi, när vi funnit en slutgiltig teori, kommer att ha frågan kvar: Varför är denna teori riktig? Och kanske har vi inget svar?

Jag tror inte att det är möjligt att det enda svaret kommer att bli att detta är den logiskt möjliga uppsättningen av naturlagar, eftersom redan nu varje fysikstudent som tagit sin examen skulle kunna uppfinna en uppsättning naturlagar som inte beskriver universum som vi känner det men som är logiskt fullt möjlig. Så jag tror inte att den rena logiken någonsin kommer att kunna förklara naturlagarna. Å andra sidan kan det hända att de naturlagar vi finner när vi väl finner dem, kommer att visa sig vara den unika, logiskt konsistenta uppsättning lagar som möjliggör ett universum tillräckligt rikt för att medge existensen av liv och av människor som frågar om naturlagarna. Så det kanske kan finnas något slags behaglig självkonsistens i situationen.

I: Det finns de som påstår att det är en säregenhet hos fysikens lagar att de är ”finjusterade” för att möjliggöra att liv skall utvecklas. De tolkar detta i en religiös mening som att universum på något sätt skapats för att ge upphov till liv.

W: Jag kan inte finna några klara belägg för att naturlagarna eller naturens konstanter, som vi känner dem, har finjusterats för att medge liv. Jag menar, självfallet tillåter naturlagarna liv. Men jag ser inget i dem som ser ut som något förbluffande sammanträffande. Jag blir inte övertygad av något av dessa argument.

Det finns vissa sakar i vår uppfattning av naturen som för närvarande ter sig mysteriösa. Det finns en konstant, ”den kosmologiska konstanten” vars storlek jag, om jag ingenting visste, skulle gissa mig till utifrån vad jag vet om naturlagarna.  Dess korrekta värde är omkring 120 gånger mindre än detta skattade. Detta ser ut som något slags finjustering. Och vi vet inte. Kanske är talet helt enkelt noll, och det är noll av något grundläggande skäl som vi kommer att finna. Och då är det alltså inte finjusterat. Det är också möjligt att universum är större och mera komplicerat än vi trott och att det vi kallar universum bara är en del av universum och att det vi kallar naturlagarna skiljer sig från en del av det till en annan och att vi lever i en del av universum där det vi kallar naturlagarna, inklusive värdet av denna konstant, tillåter liv att finnas. I detta fall kan vi inte mera föreställa oss att någon övernaturlig kraft ordnade finjusterat lagar och konstanter för att möjliggöra oss än att Jordens temperatur av samma övernaturliga kraft ställts in för att möjliggöra liv. Därute finns det utan tvivel miljoner planeter i galaxen och vi bor på en som tillåter liv. Detta betyder inte för mig att vår planet speciellt inrättats för liv.

I: Anser du inte att detta sökande efter en ”slutgiltig teori” för fysiken – en teori som skulle förena alla krafter i naturen under ett enda paraply – på något sätt innebär en religiös strävan? Är det som sökandet efter en slutgiltig källa för ordning och skapelse, vilket är en av Guds sidor inom den traditionella Judisk-kristna religionen?

W: Jag anser att en hel massa intellektuell energi genom seklerna investerats i religiösa frågor. Tänk på alla munkar som hängett sig åt detaljer inom den teologiska läran, munkar och rabbiner, buddistbonzer och imamer som genom åren ägnat så mycken begåvning och energi åt teologins frågor. På sätt och vis erbjuder vetenskapen ett alternativt sätt att använda hjärnan på. Den är något annat att använda den mänskliga intelligensen på. Den har flera fördelar. Den har fördelen att vi har ett sätt att finna ut när vi har fel. Jag har haft den erfarenheten i mitt liv – liksom de flesta vetenskapsmän – att ha en teori som jag trodde var alltigenom rätt men som genom experiment bevisats vara fel. Det är en mycket renande upplevelse.

Vi vetenskapsmän har också sätt att komma till lösningar i våra frågor. Det finns saker om vilka det nu råder en allmän enighet jämfört med hur läget är inom teologin. Så på sätt och vis är det samma slags intellektuella aktivitet som nu läggs ned på vetenskapen som tidigare ägnades åt teologin. Jag tror att detta har flera markanta fördelar.

I: Finns det inte en liten del av dig som hoppas på att det när du dör skall visa sig att du haft fel, att det till slut skall finnas något bortom den meningslöshet du ser hos universum?

W: Vetenskapen kan inte ge oss det som religionen ger dem som tror på den. Vetenskapen kan inte ge oss trösten att veta att vi när vi dör på något sätt kommer att fortsätta att existera. Den ger oss en mycket dystrare syn på vår egen framtid.

Religionen kan ge oss tröst – och jag tror att detta genom årtusendena varit en av de drivande krafterna bakom religionen – det faktum att den låter oss tro att vi kommer att fortsätta efter döden. Just av detta skäl bör vi vara misstänksamma mot den, eftersom vi bör vara det mot allt som är så tilltalande att det när allt kommer omkring bara är önsketänkande.

I: Vad anser ni om den nya dialog mellan vetenskap och religion som nu sker?

W: Jag vet att det talats mycket om en försoning mellan vetenskap och religion, om att bilägga den gamla striden. På sätt och vis är det väl bra. Säkert är det bra för vetenskapen som behöver allmänhetens stöd att inte ha en konflikt medreligionen på gång.  Men å andra sidan beklagar jag en försoning. Jag anser att en del av vetenskapens historiska mission varit att lära oss att vi inte är några lekbollar för övernaturliga krafter, att vi kan bana oss en egen väg in universum och att vi själva måste finna vår moral. Vi måste själva finna ut vad vi skall älska. Jag skulle avsky om dessa vetenskapens landvinningar skulle gå i stöpet genom något slags missriktad försoning med religionen.

I:   Vad drar du för slutsats av att den kanske störste vetenskapsmannen under förra århundradet, Albert Einstein, så ofta talade om Gud och fysiken?

W: Det händer ofta att folk som talar om vetenskap och religion pekar på exemplet Einstein som en djupt religiös vetenskapsman som förvisso sett så långt in i naturlagarna som någon av oss. Och det tror jag är helt fel. Jag tror att Einstein i sin berömda formulering om att Gud inte spelade tärning med kosmos och då hans önskade finna ut om Gud hade något val vad gäller det sätt varpå världen skapades använde ordet ”Gud” rent metaforiskt. Mera på allvar sade han att han inte trodde på någon gud som lade sig i mänskliga göromål och som det lönade sig att be till. För honom var Gud en abstrakt princip av harmoni och ordning. Det har funnits djupt religiösa fysiker men Einstein var inte en av dem.

I: Anser ni att religionen har ett värde?

W: Mycket kan sägas på båda sidor. Jag menar, visst har religionen skapat stor konst. Var skulle arkitekturen stå utan de stora katedralerna och utan de japanska templen eller moskéerna?

På moralsidan är jag inte så säker. Visst har goda ting stundom uträttats under religionens baner, man jag tror att motsatsen mera ofta varit fallet. Den har oftare inneburit ett motiv för oss att slå ihjäl varandra – inte bara folk av annan religion utan också inom religionerna. Det var trots allt en muslim som dödade Sadat. Det var en hängiven jude som dödade Rabin och det var en hängiven hindu som dödade Gandhi. Detta har pågått i århundraden.

Jag tror att religionen på många sätt är en dröm – ofta en vacker dröm. Ofta en mardröm. Men en dröm från vilken jag anser att det är dags att vakna. Precis som ett barn lär sig om tandtrollen och därigenom förmås att lämna en tand under kudden – och du gläder dig åt att barnet tror på tandtrollen. Men till slut vill du att barnet skall bli vuxet. Jag tror att det är dags att människosläktet  växer upp.

Jag tror att bra folk kommer att bete sig bra med eller utan religion och att dåliga människor kommer att göra dåliga saker. Men för att bra människor skall göra dåliga saker krävs religion.

I: Det finns de som skulle hävda att samma kritik som du just framfört vad gäller religionen också kunde gälla vetenskapen. Vetenskapen har gett oss många fina saker men vedervärdiga ting har också gjorts i vetenskapens namn. Att t ex ympa in syfilis på svarta.

W: Jag tror att stor skada har gjorts genom att använda vissa av vetenskapens upptäckter. Men jag tror att det är stor skillnad mellan vetenskap och religion i detta fall. Vetenskapen blott vidgar människornas möjligheter. Vetenskapen ger oss förmåga att göra ont eller gott  i större skala, och att i detta avseende ifrågasätta vetenskapen är som att diskutera om vi bör ha en eller två händer – ty med två händer kan man göra mera ont än man kan med en.

Karl Popper har framhållit att folk, trots att de gått i krig med hjälp av vetenskapens frukter aldrig har gått  i krig för en vetenskaplig princip eller utrotat hela folk på grund av att de varit oeniga i en vetenskaplig fråga.

I: Folk har emellertid gått till krig MED HJÄLP AV vetenskapens frukter, och med deras hjälp har man dödat miljoner människor – landminor, atombomber etc. Dessa frukter skulle vi aldrig ha haft tillgång till utan den teknologi som vetenskapen gett upphov till. Ger detta en antydan om att vi bör göra moraliska överväganden beträffande hur vetenskapen skall användas. Kanske religiösa människor kan spela en roll när det gäller att avgöra hur vetenskapen skall användas?

W: Det är sant att vetenskapen genom sin förmåga att öka vår förmåga att göra saker, medför enorma risker för oss alla. Om det vore möjligt att göra kärnklyvningen oupptäckt skulle jag gladeligen göra den oupptäckt på grund av de risker den medför för oss alla. Och jag tror att det är löjligt att föreställa sig att vetenskapen bara kan trava på utan någon som helst moralisk vägledning beträffande vad som skall göras med dess upptäckter. Jag menar, bara för att en vetenskapsman är i stånd att förstöra hela Jorden finns det inget skäl att han skall få göra det. Självfallet inte.

Vad vi behöver är en moraluppfattning som kan styra det sätt varpå vi tillämpar vetenskapens frukter på samma sätt som vi behöver en moral som vägleder oss i bruket av våra händer. Varifrån skall vi få denna moral? Nå, jag tror inte att man har mycket glädje av att söka inom religionen. Visserligen lär dagens religioner ut mycket som är bra på moralens område, men jag anser att dessa läror snarare återspeglar än inspirerar människornas moraliska utveckling. Om vi t ex går till exemplet slaveri fanns det ingenting i läran hos någon av de stora världsreligionerna som var emot slaveriet som institution. Kristendomen var inte emot slaveriet, Judendomen var inte emot det, Islam var inte emot det. I vissa fall förbjöd man förslavandet av trosfränder, men aldrig av folk som tillhörde andra religioner. Människorna har successivt genom århundradena vänt sig bort från slaveriet. Och religionerna återspeglar i dag denna förändring i moralen. Jag tror inte de åstadkommit denna förändring – jag tror att de bara återspeglar den.

Jag anser inte att det finns något skäl varför folk av god vilja inte skall kunna inse vad som bör eller inte bör göras utan religionens hjälp. Om man därtill beaktar att religionen spelar en roll idag då det gäller att få folk över hela världen att mörda varandra skulle världen förmodligen må bättre utan den.

I: Ni sa att ni hade några ytterligare synpunkter. Vad då för några?

W: Enligt min erfarenhet är de flesta fysiker inte särskilt religiösa. OK, några är det. Men de flesta är det inte. I själva verket är de inte så mycket irreligiösa som ointresserade av ämnet. De vet inte mycket nog, eller tänker mycket nog på religionen för att kunna kallas ateister. Och jag tror inte detta bara gäller fysiker.  Enligt min erfarenhet anser många amerikaner att religion är viktigt och gör vad de kan för att stödja den. Men frågar du dem vad de själva tror finner du att de är mycket osäkra beträffande sin tro. De accepterar inte teologin inom den egna kyrkan.

Ett belägg för detta är att jag har mycket goda vänner som tillhör religiösa samfund vars lära innebär att jag, eftersom jag inte accepterar deras lära är evigt fördömd. Då skulle man förvänta sig att dessa vänner skulle försöka omvända mig. Men det gör de aldrig. Man kan förklara detta på många sätt. Det kan t ex hända att de inte gillar mig särskilt mycket och är nöjda med att se mig fördömd för all evighet – det är möjligt. Men en annan förklaring som jag tror vara mera sannolik är att de, trots att de vet vad deras kyrka lär och vad de själva med läpparna bekänner, i själva verket inte tror att du är evigt fördömd om du inte prisar Gud på detta speciella sätt. Och när du talar med dem om deras tro säger de ofta något i denna stil: ”Jag tror det finns ett stort mysterium, vi vet inte så mycket om det. Vem vet vad som kommer att ske när vi dör? Vem vet om det finns himmel eller helvete? Jag föddes in i denna tro. Jag tror det är viktigt att ha en tro, därför kommer jag att hålla fast vid denna tro”. Men detta är ganska exakt vad Susan Sontag för länge sedan kallade ”fromhet utan innehåll”. De tror mera på religionen än på dess lära.