Hem igen

 

Våld på film och i verklighet

 

"Neca eos omnes. Deus suos agnoscet".[1]

 

 

Våld innebär utövandet av fysiskt tvång, eller hot därom,  mot personer (eller deras egendom) i avsikt att skada eller kränka.

Säger skrifterna ungefär. Spelfilmerna bjuder i frågan över en halv miljon lämpliga studieobjekt vad gäller våld. Dessa handlar nästan uteslutande om personer, vars kärlek till makt, egendom och sex till den grad har tagit över, att de antingen inte har haft tid att via politiken hinna stifta de lagar som skulle göra deras våld lagligt, eller som helt enkelt inte bryr sig om lagen.

På film får man därför oftare lära sig hur man rånar en bank, än hur man sätter in sina pengar där, eller till med sköter ett jobb för att förtjäna dem. Legalt våld dominerar visserligen i verkligheten. Men filmvåld är tydligare, enklare och mera dramatiskt. Det handlar oftast om de typer av våld som i de flesta länder faller under strafflagen, dvs våldsbrott.

Ett annat, mindre uppmärksammat, avsteg från realismen vid filmiska våldsskildringar är att minst 90% av alla våldsbrott på film begås av nyktra personer, som följaktligen borde vara kompetenta att skilja ont från gott, medan tvärtom 80-90% av alla våldsbrott, åtminstone i Sverige, utförs av berusade personer. Fyllslagsmål förekommer mest i actionkomedier. Dessa, liksom rena splatterfilmer, krigsfilmer, Tom och Jerry, filmer om utomjordingar eller vålnader och kampsportfilmer måste här i stort sett lämnas utanför diskussionen.

 Eftersom våld är ett så pass potent vapen har de flesta mänskliga samhällen reglerat det med hjälp av diverse tabun. Och staten har genom lagar, som på de flesta andra effektiva vapen, sökt monopol på våldet. I vardagslag accepterar vi detta monopol. Vi märker det i allmänhet inte ens, trots att staten utan detsamma knappast skulle driva in en enda parkeringsbot. Blott om vi försöker göra revolution, eller i länder där det saknas, som t ex Libanon, Colombia eller i det ockuperade Irak, blir vi medvetna om dess existens. Under historiens gång har listan av förbjudet våld utökats och statens våldsmonopol utvidgats.

Följande är ett axplock av vad moderna lagböcker oftast i vår del av världen anser vara brottsligt våld. Intressant nog är denna lista med vissa undantag samtidigt en förteckning över de vanligaste sökorden på filmintriger i Internets filmdatabaser:

Aggressionskrig, folkmord - enligt FN-konvention. Av uppenbara politiska skäl saknas förbudet i Moseböckerna.  Ex.: Om Shoa finns otaliga filmer, men knappast någon om al nakba.  Barnaga – ex. De fyrahundra slagen.  Pedofili – ex. Lolita.  Sexuellt ofredande – ex. 9 till 5. Våldförande och våldtäkt – ex.. Thelma och Louise, Monster, Viridiana samt på män t ex i Pulp Fiction, American History X. Överfall, misshandel, grov misshandel (t ex med hjälp av vapen eller annat tillhygge), ofredande, dråp  - ex.  min egen och andra skinnskallars favorit: A Clockwork Orange, eller Scarface, där finns allt ovanstående! Mord – ex. på JFK, Natural born killers, Gudfadern I - III. Skada mot annans egendom – ex. Pang i plåten, World Trade Center. Rån – ex. De Hänsynslösa.  Olaga hot - (t ex hästhuvudet i sängen i Gudfadern I) och dito frihetsberövande- ex. Samlaren.

 

Visst finns det filmer där någon eller flera av dessa oegentligheter saknas, men de är ganska få. På Internet Movie Database finns 16110 träffar på ”kärlek”. Men samtidigt förekommer ”mord” 27099 gånger.  Det bör noteras att det i allmänhet bara förekommer en större ”kärlek” i varje film, samtidigt som man ofta brukar mörda minst ett dussin personer. Antalet mordoffer ökar i filmerna liksom i varje ny Mankelldeckare. Man bör också betänka att dödande som utförs av hjälten par définition aldrig betecknas som ”mord”. ”Döda” (killing) saknas helt som sökord, förmodligen av liknande skäl som när inuiterna lär sakna ord för ”snö”.

Våldtäkt är numera populärt i filmerna. Det förekommer 5166 gånger. “Extremt våld” förekommer bara 405 gånger (med tanke på vad man inom filmer numera anser vara “normalt våld” borde ”extremt” vara något extra). “Exploderande huvuden” (bara 151 nyckelord) tycks ändå vara ganska sällsynt.

Bland de förevändningar som filmer använder sig av för att motivera det våld som de initialt låtsas ta avstånd ifrån är förstås ”självförsvar” mycket gångbart. Likt US Army kännetecknas den typiske actionhjälten av att han ”försvarar sig varhelst han dyker upp”.

”Hämnd” är en favoritförevändning hos publiken och manusförfattare. Den förekommer som sökord 6666 gånger. Visserligen understryker Gud redan i Gamla Testamentet sitt våldsmonopol: "Min är hämnden och vedergällningen" (5 Mos. 32:35). I Dogville låter von Trier Honom i finalen till och med uppträda personligen och bevisa det, och Samuel L Jackson citerar i Pulp Fiction alltid ett motsvarande ställe hos Hesekiel innan han skjuter huvudet av någon.

 

Den arketypiska våldsskildringen innebär att man likt det grekiska dramat lutar sig mot en rad myter, men det nog den enda likheten. I actionfilmen är det framför allt myten om kampen mellan Gott och Ont som är handlingens och världens motor. Det våld och den död, som drabbar De Onda väger lätt som en fjäder. Skurkens död uppleves, till skillnad från döden hos bra folk, t o m som lustbetonad. Det väckte därför en viss förvirrad munterhet bland publiken när regissören nyligen i en actionfilm gav sig tid att låta en polisman fara hem till hustrurna till två stupade gangstergorillor och visa deltagande med de sörjande. Man bröt därmed mot en norm för genren, som man i allmänhet inte varit medveten om: Onda människor förväntas inte efterlämna mödrar, hustrur eller barn, som skulle komplicera bilden för publiken.

Själva handlingen utspelades hos det grekiska dramat utanför scenen. Makterna styrde den ovetande hjälten mot hans förutbestämda öde. Tvärtom i actionfilmen, där allt som händer, händer på scenen och där individens vilja styr allt. Den typiska våldsfilmen slutar som regel med en duell mellan handlingens skurk och dess aktive hjälte. Där får hjälten hämnd för de vidrigheter som skurken (ondskan) under halvannan timma utsatt honom för (Ex från Greven av Monte Christo, En man steg av tåget, till Straw Dogs, Cape Fear, Ondskan och En hondjävuls liv och lustar m.fl). 

Att filmvåldet vanligen fungerar enligt denna dramaturgi påminns vi genom österrikaren Mikael Hanekes ”Funny Games” (remake i USA 2008), där en av de våldsmän som hela filmen torterat och förödmjukat offren mot slutet vänder sig mot filmpubliken och påminner om att denna till och med betalt för att få avnjuta det som följer – dvs. att han kommer att slå ihjäl dem alla. Inget offer kommer att förvandlas till hjälte. Ingen klassisk deus ex machina, ingen god gud, inget kavalleri kommer att uppträda. Därigenom snuvar Haneke inte bara publiken på den tillfredsställande katharsis som den förväntat sig. Han avslöjar den (oss) som perversa våldsskoptofiler, när vi trots detta sitter kvar. Uppenbarligen har detta verkat mycket provocerande på en stor del av publiken. Plötsligt avslöjas vi som moraliskt tvivelaktiga åskådare till en ”snuffmovie[2].

Det återstår att bevisa, men tycks vara en vanlig åsikt, att spelfilmen har sin attraktion genom att låta hjälten på ett för åskådaren ofarligt och stimulerande sätt bryta tabun, inte minst mot just våld och sex. Därmed skulle filmen ersätta alkoholens bekanta effekt att i verkliga livet med stundom ödesdiger verkan upphäva sociala tabun på bl a dessa områden.

Mediapsykologer brukar ofta dra diametralt motsatta slutsatser av denna åsikt – antingen blir man mera fredlig, renad och o-pilsk genom den säkerhetsventil filmen erbjuder, eller så stimuleras man tvärtom att slå ihjäl och våldta fler. Var stode vi utan samhällsvetenskapen?

Eftersom vårt vardagstänkande, när vi inte skärper oss, tyvärr ofta präglas av samma primitiva myter som actionsfilmerna spelar det en viss roll i sammanhanget vem som utövar våldet, den onda eller den goda sidan. Även om det till all lycka finns filmer som problematiserar vår syn, är det som regel filmskaparens strävan att försätta oss i ett mentalt tillstånd där vi aldrig, till skillnad från i det verkliga livet, skall kunna ta miste vad som är gott och ont. Det är så förförare arbetar – inom film och politik!

Rambo på er!

 

 


 

[1] Döda dem alla – Gud kommer att känna igen de sina! Påvens sändebud, Arnald Amalaricus, informerar om hur man skall skilja kättare från övriga medborgare i en belägrad stad under Albigenserupproret på 1200-talet)

 

[2] Snuffmovie: En underjordisk film, företrädesvis av praktiska skäl filmad i Latinamerika och visad för en mera köpstark USA-publik, där vanligtvis en äkta prostituerad tas av daga.