Tillbaka

Uppfostrings-TV

eller

Dammsugaren - ett vapen i klass- och könskampen?

 

Katter och karlar avskyr, fast av olika skäl, ljudet av en dammsugare.

(Samtida svenskt ordspråk)

 

Få TV-serier har hos publiken väckt så mycket reaktioner som TV4:s  Rent Hus, som f n går kl 20-21 på onsdagskvällar (inklusive betald reklam för lämpliga städprylar och gratis för Marlene Erikssons egen städfirma).

Programmet tillämpar ”gör om mig”-konceptet, en underavdelning av Uppfostrings-TV:n.

I detta fall gäller det individer eller familjer, vilkas boende uppfyller högt ställda krav på kaos och bristande hygien. Offren har av för de flesta av oss outgrundlig anledning, under en arbetsvecka upplåtit sitt hem åt två experter och ett filmteam för granskning, filmning och åtgärder. Enligt uppgift har de av producenten fått stränga order att i varje fall inte försöka snygga till sin bostad innan filmteamet får tillträde. Av interiörerna att döma torde de ha uppfyllt ordern till punkt och pricka.

Det är nog inte så illa som TV4:s speakerröst hotar med, att ”oändligt många familjer” som verkar normala ”under ytan” döljer en massa snusk och att Sverige därför kan ”gå under” av alla människor som inte lärt sig eller orkar svabba och skura. Om vi går under sker det säkert av andra skäl.

En katt tvättar sig ofta, om den är frisk (men även, likt en tvångsneurotiker, om den är stressad). En frisk gris håller rent i sin bädd, om den får möjlighet. Att i oträngt mål ställa upp i TV för att bli så närgånget granskad vittnar snarast om att man nog har andra, kanske allvarligare, problem utöver de hygieniska. Och den exhibitionism, utan vilken sådana här program aldrig hade kunnat realiseras. I flera fall misstänker man att värre bekymmer än  städningen finns i botten även för dem som granskas i Rent Hus – sjukdom, psykiska problem, friktioner med livskamraten – eller ofrivillig avsaknad av sådan, för mycket alkohol och för lite pengar (över). De granskade kommer företrädesvis ur socialgrupp tre och är i denna serie ej sällan sjukskrivna och/eller arbetslösa. Majoriteten av de ohygieniska boende i Rent Hus är män.

En undersökning från sociologiska institutionen i Göteborg visar att det oavsett vem som utför hushållsarbetet är kvinnans norm för hur och när städning i hemmet skall genomföras som gäller. Smuts är något relativt och kvinnans tröskel är som regel i detta avseende lägre. Redan Sigmund Freud ansåg sig notera detta fenomen hos den handfull överklasskvinnor från förra skiftets Wien som han merendels byggde sin teori på.  Att förklara psykologiska fenomen utifrån samhälle och historia ligger inte för freudianer – hellre tvärtom. Enligt Freud sammanhänger alltså kvinnans ”besatthet” vid städning med en feminin smutsighetskänsla, som självfallet associeras till (vad annars hos Freud?) underlivet. Hon skrubbar, våttorkar och dammsuger för att kompensera skamkänslan för den egna (”defekta”, läs: pittlösa) kroppen, ansåg han. Sannolikt kan denna analys lära oss mycket – kanske inte om kvinnor eller städning, men säkert om attityden mot båda hos Freud själv.

Enligt svenska familjeterapeuter utlöses faktiskt majoriteten av alla äktenskapliga gräl - och t o m skilsmässor – faktiskt numera inte av pengar, barn eller svärföräldrar, utan just av konflikter om städning. Trots att svenska kvinnor under den senaste femtioårsperioden i samma mån som sina män börjat arbeta som lönarbetare utanför hemmet anses ofta bostadens puts för kvinnan fortfarande ge ett omdöme om hennes person och sociala ambitioner. Det är därför som frågan blir mest känslig för henne. Moderna män erkänner å sin sida visserligen ofta att de i princip har samma skyldigheter i hemmet som den kvinna de sammanlever med. Men de yppar numera inte ostraffat att de lägre ambitioner de ofta i praktiken ådagalägger beträffande städning av toaletter och diskbänkar skulle bero på något tidigt förvärvat förakt för sådant ”kvinnogöra”. Hellre skyller karlen i Freuds efterföljd på hennes sjukliga fixering vid renlighet och ordning. Mannens mera ”realistiska ambitioner” på området belönas ofta med att han efter ett tag slipper att städa toaletten. Detta trots att det är karlars, från generationer av utearbetande och utekissande förfäder nedärvda, genom otaliga tidsenliga TV-farser väldokumenterade, oförmåga att pricka rätt i WC-stolen, som är den största källan till förorening. Se t ex familjedystopin ”Våra värsta år” i TV6, som under 1986-1997 varje vecka byggde just på detta fenomen.

Kvinnan vill gärna bortse från att hennes ”krav på ordning och renlighet” kan belönas med ett, åtminstone partiellt, övertag. Detta till följd av den samboende mannens, förväntade eller reella, kroniskt dåliga samvete, som kan få en dammsugare i funktion att ljuda som en domsbasun. Båda parter har således en del att vinna på att vägra kompromisser och i stället skylla på partnern.

Inget under, således, att ett program som anammat de ”kvinnliga” normerna för ordning och hygien, väcker så mycket känslor.

I den mån budskapet hos Rent Hus bara vore att det kan vara praktiskt, och till och med hälsosamt, att hålla en viss ordning i kök, på toaletten och i sovrum vore allt helt OK. Seriens livsmedelshygieniker försöker gärna med sina provpinnar och agarplattor ge objektiva belägg städningens betydelse genom att påvisa mängder av bakterier och svampar som helst i vederbörande lortgris’ bostad. Man nämner dock inte att man skulle kunna odla fram nästan lika mycket även hos den mest välartade bostad, diskbänk, tandborste eller människa. Mikroorganismer, silverålar och pälsängrar har varit här längre än vi själva. Helt och hållet varken önskar, eller kan, man komma ifrån dem.

Men den som har en hammare, ser spikar överallt. Städexperternas redskap är rengöringsmedel, dammsugare, odlingsplattor. Därtill en indignation, grundad på moralism och borgerlig kultur.

Till den sistnämnda hör just nu ”feng shui”, som en tillkallad ”expert”, utrustad med en slags mycket skum ”kompass” använde för att ställa en boendes säng i rätt vinkel mot ”chi-flödet”. Detta skulle ge henne bättre sömn. Det var förresten samma stackare som efter programmet fick sparken från sitt arbete i livsmedelsbranschen till följd av sin exponering i Rent Hus. Detta torde ha inneburit ett skarpt hårdtest för ”feng shui”-metoden som botemedel för sömnlöshet.

Värmeljus i färgade glas på toaletten anses numera också tillhöra god smak. ”Bögigt” tyckte busschauffören i programmet, vilket nog mest var hans sätt att uttrycka skepsis mot en estetik som för honom kändes främmande, liksom när han (på jävulskap) av damerna utrustades med långa skära gummihandskar och ett storblommigt förkläde.

Det mest flagranta exemplet på programmets ambitioner att inte nöja sig med att röja upp i supplikanternas lägenheter, utan jämväl i deras grabbigt proletära ideologi, erbjöd avsnittet om den festande busschauffören och hans kamrat. Deras tilltag att anslå en affisch föreställande en ekorre med jätteballar i köket blev ett hårt slag för våra experter. För att om möjligt bibringa karlarna lite kultur, fick de göra hembesök i den sinnlige borgerlige kulturikonen Carl-Jan Granquists étage (obs! inte lägenhet!) på Strandvägen. Där fick de dricka té (inte öl eller snabbkaffe) och därvid spreta med fingret, lära sig hälsa ordentligt, kyssa en dam på hand och pussa henne på kinden utan att vidröra ansiktet.

Vanligt folk är kulturlösa, exhibitionistiska grisar tycker man ofta inom TV:s underhållningsdetalj. På 90-talet och ett tag framåt uppmuntrades vi att i underhållningssyfte agera så svinaktigt som möjligt (t ex Robinson, Riket, Farmen, tills konceptet löpte linan ut med Big Brother). Nu har denna genre fått ge plats åt en ”uppfostrings-TV”, försåvitt man inte måste betrakta redan de ovan nämnda serierna som sådana, t ex till nyliberalism.

Det nya, mera städade modet, började med att tämja våra hundar (och dem som höll i kopplet). Barnen, lärde sig av Supernanny med ungefär samma metoder att veta hut. Nu skall Rent Hus lära oss hygien och ordning i hemmet. Möjligen är det ett steg framåt att vi lortgrisar får lära oss att i alla fall hålla rent och städat i stian.