Härnedan följer en text som återger ett meningsutbyte mellan Jugoslaviens förre president, Milosevic och  Krigsförbrytartribunalens domare i Haag.

Huvudsyftet med att publicera denna text är inte att försvara Slobodan Milosevic, utan att brännmärka hans imperialistiska fiender. 

Det är inte troligt att historien kommer att betrakta de år Jugoslavien/Serbien regerades av Slobodan Milosevic som någon höjdpunkt i landets historia.  Detta tror vi oss alla veta. Men därtill tror vi oss vid det här laget också veta att Slobodan Milosevic var en grym diktator – trots att han i någorlunda demokratiska val upprepade gånger valdes av folket i ett land med en någorlunda fri opinionsbildning – och avsattes efter valförlust efter icke-parlamentariska påtryckningar från omvärlden i strid mot landets författning. Vi tror oss veta att han var en folkmördare – trots att offren i efterhand varit märkligt svåra att visa upp och att mycket tyder på att de krafter han sökte bekämpa var de verkliga mördarna.

Vi anser det självklart att han var en aggressor – som aldrig överskrev sitt lands internationellt erkända gränser men som drabbades av förödande ekonomiska sanktioner och militärt våld från omvärlden som därefter styckat upp landet.

Och han har nu för den skull ställts inför en domstol, vilken de som utövat våld mot hans land, och som nu släpat honom dit, öppet deklarerat att de för egen del aldrig skulle acceptera att för egen del underkasta sig.

Jämfört med våra vanliga mediaanalytiker och utrikesministrar är Slobodan Milosevics analys av det som skett på Balkan ett under av intellektuell reda, stringens, respekt för historiska fakta och principfasthet.  Men läs, och döm själva, medan ni kan!

"Tre lögner gör ingen sanning" 

President Milosevic i Haag 30 januari 2002.

[Officiell utskrift. Publicerad 1 februari 2002.]

Genom att addera tre lögner får man inte fram sanningen - bara en större
lögn.

Alla tre åtalen har verkligen en genomgående tråd - för att använda ett
uttryck som jag har hört användas här - och det är det pågående brottet mot
Jugoslavien och mot mitt folk.

Detta är uppenbarligen ett kolossalt maktmissbruk i syfte att fabricera en
historisk förfalskning i vilken de som förordade bevarandet av Jugoslavien
skulle anklagas för dess förstörelse; de som försvarade landet skulle
anklagas för brott; och de som förordade och begick utbrytning, förordade
separatism och terrorism, skulle ges amnesti - eftersom de hade stöd av
krafter som ville etablera kontroll över Balkan, för att kunna använda denna
strategiska position för att etablera sin kontroll på andra platser.

Som vi har hört, talade ni om tre sammanhängande händelser. Hur kommer det
sig att upphovsmännen till denna så kallade plan, om vilken de talar så
självsäkert, dröjde tio år med att komma med anklagelser beträffande Bosnien
och Kroatien? Vidare, dessa påståenden är absurda och ologiska, framför allt
därför att serbernas, Serbiens och min egen personliga politik beträffande
Kroatien och Bosnien var fokuserad på fred, inte krig. Vi använde allt vårt
inflytande för att uppnå fred så snart som möjligt.

I själva början av konflikten i Kroatien förordade vi en politisk lösning.
Baserat på det förslaget etablerades FN-beskyddade områden och situationen
lugnade omedelbart ned sig. Den 24 mars 1992 talade den nu avlidne kroatiske
ledaren Tudjman till sin nation från Ban Jelacic-torget [i Zagreb] och sade
bokstavligen: "Det skulle inte ha blivit krig om inte Kroatien önskat det,
men vi bedömde att detta var det enda sättet att uppnå självständighet."

Det skulle förvisso inte ha blivit något krig om inte Kroatien önskat det.
Serbien deltog aldrig i det kriget i vilket fall som helst. Det var en
intern konflikt.

Men varför ville Kroatien krig? Helt säkert inte för att det kroatiska
folket skulle utnyttja sin rätt till självbestämmande och avskiljande
(Makedonien till exempel hävdade den rätten och utträdde ur Jugoslavien)
utan för att uppnå sitt mål att driva ut en halv miljon serber från
Kroatien - serbiska Krajina - som i århundraden bott där på sitt eget land,
och inte som ockupanter.

Innan den kroatiska regimen, som ville krig och medgav det offentligt,
tillträdde, hade Kroatien en konstitution som beskrev det som en stat av
kroater, serber och andra folk som bodde där. Konstitutionen ändrades.
Serber förlorade sina rättigheter och sin grundlagsfästa status i Kroatien,
och de reste sig i revolt. Vid den tidpunkten var det få människor i Serbien
som ens visste att det bodde serber i vissa delar av Kroatien.

Ni talar om en plan enligt vilken Kroatien, med Tysklands stöd, erkändes i
förtid i slutet av 1991, utan att invänta en politisk lösning, vilket
utlöste en konfrontation i vilken Serbien - jag upprepar detta - endast
bidrog till att finna en fredlig lösning så fort som möjligt. Inte ens den
kroatiska regeringen har någonsin gjort oss ansvariga för den konflikten,
och nu hör jag här idag att vi skulle ha haft någon sorts plan för det?

Det fanns i själva verket en plan - en klar plan riktad mot en stat var det.
Jag skulle säga, vid den tidpunkten en modell för framtida europeisk
federalism. Den staten var Jugoslavien, i vilken ett stort antal nationer
levde i en federation, på jämlik basis, framgångsrikt, med förmågan att
blomstra, utvecklas och visa hela världen att samexistens var möjlig.

Hela tiden slogs vi för Jugoslavien, för bevarandet av Jugoslavien. Sist och
slutligen visar alla fakta att vad jag säger är sant. Endast Federala
Republiken Jugoslavien, som nu existerar, bevarade sin etniska
sammansättning. Det förekom inga utvisningar, från början till slutet av den
jugoslaviska krisen. Alla andra republiker ändrade sin etniska
sammansättning. En halv miljon serber fördrevs från Kroatien och vi vet alla
vad som hände i Bosnien, för att inte nämna andra delar av Jugoslavien.

Därför skulle jag säga att detta är en ondsint, ytterst fientlig rättegång,
som syftar till att rättfärdiga brottet mot mitt folk och använda denna "
domstol" som ett vapen mot mitt land och mitt folk.

Se på Bosnien-Hercegovina. Där borta försökte vi från första början att
säkra freden. Vad hände med Cutillero-planen, som alla hade stött? Den
islamistiska bosniska regeringen förkastade den på uppmaning av USA:s
ambassadör och konflikten började. Hur kan Serbien anklagas för någonting i
Bosnien, då det är väl känt att, i ett försök att använda vårt inflytande
för fred, vi inte bara stödde alla fredsförslag utan också försökte hjälpa
till att implementera dem?

1993 i Athen hölls ett möte vid vilket Vance-Owen-planen undertecknades.
Alla undertecknade den. Jag åkte till Pale med [Greklands premiärminister]
Mitsotakis och förre jugoslaviske presidenten Dobrica Cosic, och vi
förordade ett accepterande av denna plan. Tyvärr förkastades den - den 3
maj, eller 5 maj 1993, jag kommer inte exakt ihåg när. Till och med då tog
vi initiativ till en blockad mot Serbiska Republiken [Republika Srbska], för
att tvinga dess ledarskap att acceptera fredsplanen. Detta var Serbiens
roll - att försöka uppnå fred.

Vi hade hela tiden betonat att den enda formeln för att uppnå fred i Bosnien
var att i lika hög utsträckning skydda alla tre folkens intressen i
Bosnien-Hercegovina - serber, muslimer och kroater. Daytonöverenskommelsen
lyckades därför att den formeln accepterades - därför att alla tre folkens
nationella intressen värnades i lika hög grad.

Nu hör jag att man väntat sig att Dayton skulle ha diskuterat Kosovo. Det är
nonsens. Daytonsamtalen organiserades för att etablera fred i
Bosnien-Hercegovina, och ingen tänkte ens på att ta upp frågan om Kosovo.
Det hade varit en intern fråga för serbien, och ingen kunde ens ha drömt om
att någon skulle försöka internationalisera den.

Man kan inte, på något sätt, knyta Serbien eller den serbiska politiken till
någon slags brott. I all synnerhet kan man inte juridiskt hävda, tio år
senare, någonting som ingen någonsin påstått om oss, ens då. Vi fick enbart
respekt och uppskattning för de gigantiska ansträngningar som Serbien och
det serbiska folket gjorde för att åstadkomma fred.

På tal om Bosnien, vet ni att 70 000 muslimska flyktingar sökte skydd i
Serbien under den bosniska konflikten? Tror ni att någon skulle fly från
sina hem och ta sin tillflykt i just det territorium från vilket de skulle
ha utsatts för fara? Hur många liv räddade vi, hur många av era gisslan
räddade vi från Bosnien - alltifrån FN-fredsbevarare till piloter - och hur
många fredsavtal insisterade vi på och gjorde möjliga? Till sist var vi de
som bar största ansvaret för Daytonsamtalens framgång och den fred som
följde.

Det var en total fred, en fullständig avspänning, och sedan. Jag ska berätta
för er hur allt började i Kosovo. På grund av planen för att etablera
kontroll över Balkan, det före detta Jugoslaviens territorium, gjordes
ansträngningar att destabilisera Kosovo vid precis den tidpunkt då det
tycktes som om allt skulle lösas fredligt.

 I november 1997 hölls ett toppmöte på Kreta med alla stats- och
 regeringschefer i Sydosteuropa. Vid det tillfället diskuterade vi  på vårt
 initiativ  avskaffandet av barriärer, avgifter, integration inom
 Sydosteuropa och förbättrande av vårt ömsesidiga samarbete. Jag hade en
 direkt dialog med den albanske premiärministern Fatos Nano. Vi talade om att
 normalisera våra relationer, avskaffa visa och avgifter, utveckla transport
 och handelsförbindelser, et cetera. Fatos Nano och jag framträdde inför
 TV-kamerorna och då sade han, efter att ha talat om samarbete och
 förbättrande av våra ömsesidiga relationer, att Kosovo var en intern serbisk
 angelägenhet. Detta var ett löfte om fred, om fredlig lösning på alla dessa
 problem.
 Men detta var en larmsignal för alla de makter som fortsatte att agera
 kriminellt mot mitt land och försökte destabilisera Jugoslavien och
 intervenera på det sätt de gjorde. En månad eller två senare fick vi ett
 brev från [den tyske utrikesministern] Kinkel och [den franske
 utrikesministern] Vedrine som sade att de oroade sig för situationen i
 Kosovo. Under tio år efter den tidpunkt då ni hävdar att Serbien "tog"
 kontroll över sitt eget territorium förekom inga mord, inga fördrivningar,
 ingen plundring, inga mordbränder, inga arresteringar i Kosovo. Vi hade inte
 en enda politisk fånge i Jugoslavien  inte en enda. Kosovo hade 20
 dagstidningar och andra publikationer på albanska, vilka kunde köpas i
 vartenda gathörn. Inte en enda upplaga, inte ett enda exemplar, förbjöds
 någonsin. Albanska politiska partier, även separatistiska sådana, arbetade
 fritt. Någon här sade att vi tolererade dem. Nej, vår uppfattning var att
 allt skulle tillåtas  utom våld.
 Sedan samlade de makter som låg bakom Jugoslaviens förstörelse och
 ockupation ihop kriminella från hela Västeuropa och sände dem till Kosovo
 för att skapa en terroristorganisation. De började med terroristattacker på
 våren 1998. Sedan krossades de. På hösten 1998 var de fullständigt
 eliminerade, och lämnade lastbilsvis över de vapen de hade smugglat in.
 Under det året dödade de främst albaner. Jag har inga specifika siffror med
 mig, eftersom jag inte visste att jag skulle få tillfälle att tala idag. Jag
 fick besked om mitt framträdande här först igår, och jag visste inte vad som
 skulle diskuteras. Så jag har inte all specifik information, men jag ska
 tala om för er vad jag har. Två och en halv gånger...
 Claude Jorda:
 Hr. Milosevic, var snäll och låt...
 President Milosevic:
 ... fler albaner än serber dödades av terrorister 1998. De dödade albanska
 polisofficerare, brevbärare, skogvaktare, till och med pensionärer  endast
 för att de fick sina pensionsutbetalningar från staten. De försökte skapa
 fruktan i albanernas hjärtan såväl som att döda serber. Vi skyddade våra
 medborgare  både serber och albaner  från terrorism, och denna operation
 fullbordades på hösten 1998. Då kom [USA:s sändebud] Holbrooke för att kräva
 en verifikationsdelegation för att skapa en förevändning för att attackera
 Jugoslavien. Låt mig berätta för er....
 Claude Jorda:
 Herr Milosevic, låt mig få bara en minut. Jag ber. Bara en minut. Jag ska
 inte ta er tid i anspråk, jag kommer förvisso att ge er den. Även denna
 internationella tribunal vars legalitet ni ifrågasätter ger er tillfälle att
 fullständigt lägga fram er sak. Det tycks mig, för det första, som att ni är
 redo att börja med rättegången  redan idag, som det förefaller. Det är bra
 för er. Ni är redo. Men jag måste återföra er till... Var snäll och försök
 att inte fullständigt tappa bort den fråga som vi diskuterar idag. Vi är
 inte den kammare som kommer att behandla ert mål. Vi förstår väl att er
 centrala idé är rakt motsatt  att detta är ett övergrepp mot ert land. Det
 har vi hört och förstått.
 Det vore bra för er, herr Milosevic, att inte missta er på vilken kammare
 som kommer att pröva er sak. Ni har samma tid till förfogande här som
 åklagaren. Som ordförande för denna kammare garanterar jag det. Var snäll
 och förlora då inte ur sikte det ämne som vi diskuterar.
 Ni har en tes som ni försöker försvara, och ni har den rätten  och kommer
 att ha den rätten. Emellertid måste jag påminna er om att denna
 appellationskammare står inför en viktig procedurfråga. Den är kanske inte
 viktig för er, men är det för oss, eftersom vi försöker slå vakt om normerna
 för en rättvis och oväldig procedur. Vad vi skulle vilja veta är om ni
 önskar att ert mål beträffande Kosovo ska skiljas frfrån rättegången
 beträffande Bosnien och Kroatien eller om ni skulle föredra att de
 kombineras. Jag förstår att ni kan besvara detta på ett kringgående sätt.
 Jag kommer, naturligtvis, att låta er tala. Ni är en svarande som har god
 mental hälsa och klart tänkande. Därför ber jag er försöka att besvara denna
 fråga. Tack i förväg. Ni har ordet igen.
 President Milosevic:
 För det första, detta är det enda tillfälle då jag inte blivit avbruten, den
 första gång då jag kan säga någonting, och jag kommer att utnyttja varje
 tillfälle att vända mig till allmänheten beträffande det brott som begås mot
 mitt land. Jag gör inte detta av procedurskäl, eftersom procedur inte
 intresserar mig, utan för att besvara angreppen mot mitt land och mitt folk
 och de pågående brotten mot dem. Jag vill att allmänheten ska veta att efter
 aggressionen...
 Claude Jorda:
 Var snäll och vänta, herr Milosevic. Ni förstår att ni har mycket tid till
 ert förfogande, men ni kommer att få mer då rättegången börjar. Detta är
 naturligtvis inte ämnet för dagens debatt. Ni har rätt att fortsätta. Men ni
 riktar er nu till folket utanför denna rättegångssal. Herr Milosevic, jag
 måste säga till er att ni kommer att ha rätten att tala till offentligheten.
 Det internationella samfundet skapade denna rättegång och vill helt säkert
 att alla de regler som är tillämpliga för åklagarsidan, för er och för
 civilisationen respekteras. Dagens debatt handlar om hur rättegången skulle
 genomföras i en annan kammare. Jag har ingen avsikt att avbryta er och
 kommer att dra bort den tid jag använt genom att avbryta er. Ni kan nu
 fortsätta.
 President Milosevic:
 Jag vill understryka att brottet mot mitt land har fortsatt. Den senaste
 serb som mördats i Kosovo enligt vad jag har hört dödades under julen i år.
 Cirka 350,000 fördrevs från Kosovo under FN-kontroll, medan albanska
 terroristaktiviteter skyddades av FN. Sedan de så kallade FN:s
 fredsbevarande styrkor kom dit, vilka enligt [FN:s säkerhetsråds] resolution
 1244 var skyldiga att garantera säkerheten för person och egendom för varje
 invånare i Kosovo, har albanska terrorister fördrivit 350 000 människor och
 satt brand på tiotusentals hem. Ibland har de bränt 50, 60, alla serbiska
 hus i en by, väl inom synhåll för [FN-] trupperna. Dessa är i själva verket
 ockupationstrupper, vilka kom [till Kosovo] under FN:s fana endast för att
 ombilda sig själva över en natt till ockupanter och allierade till
 terroristerna som dödade, som stympade och slaktade så många och brände så
 mycket och fortsätter att göra det även idag. Och de säger att de var
 omedvetna om att detta hände.
 Kan någon tro att trupperna där borta kunde vara omedvetna om att
 tiotusentals hem sattes i brand? Kan någon skada och förstöra. sedan
 FN-trupperna kom har 107 serbiska kyrkor förstörts. Kan någon förstöra en
 hel kyrka och bränna den utan att FN-trupperna vet om det?
 Detta är ett "gemensamt kriminellt företag"  av de styrkor som begick brott
 mot Jugoslavien med narkotikamaffian och albanska terrorister i Kosovo, i
 brottsligt syfte inte blott mot serberna utan alla andra icke-albaner, även
 katolska albaner. Även albaner som på något sätt  såsom genom att växla in
 sina pensionschecker  visat någon lojalitet mot Republiken Serbien som sin
 stat.
 Vad som händer där borta är praktiskt taget rehabiliteringen av en politik
 som fördes av Hitler och Mussolini. Detta tal om " Storserbien", denna
 påstådda idé som i själva verket aldrig existerat i verkligheten, förs
 endast fram för att maskera skapandet av "Storalbanien"  detsamma som
 gjordes av Hitler och Mussolini i andra världskriget. Se på det då, och se
 på vad som görs nu, vad de vill erövra från Serbien, Montenegro,
 Makedonien  imorgon kanske från norra grekland, då de grekisk-turkiska
 relationerna är spända på order av deras gemensamma herre.
 Detta är uppenbarligen ett brott, och den tråd som löper genom det är
 uppenbarligen ett brott mot Jugoslavien. Jag vill emellertid påpeka att det
 inte är lätt att förfalska historiska fakta. Det är inte lätt ens då dessa
 fakta endast är kända för en utvald grupp människor, och fullständigt
 omöjligt då miljoner, hela nationer, känner till fakta. Med all vederbörlig
 respekt, de verkliga domarna i denna rättegång  inte ni som bär kapporna ?
 är de som beslöt att mörda barn i mitt land, som inledde Natos aggression
 och släppte 25 tusen ton bomber på 78 dagar, vilka mördade huvudsakligen
 äldre människor, barn och kvinnor.
 De vill spela den rollen. Men de kommer inte att vara domarna.
 De verkliga domarna här är folket  Inte endast Jugoslaviens folk, utan
 folken i alla länder som bryr sig om frihet och jämlikhet. Det är inte för
 intet som vi har ett talesätt att folkets dom är guds dom. Vi står alla
 inför den domen, inte blott jag  som här står inför ett försök att göras
 ansvarig istället för att ges erkännande  utan också ni, och de som
 anställt er, särskilt de som har begått brott mot mitt land.
 Eftersom ni vill att jag ska utbe mig någonting från er, låt mig kräva
 detta: släpp mig fri. Jag kräver att bli frisläppt eftersom ni och hela
 världen bör veta nu att jag inte kommer att fly från en kamp för mitt folk
 och mitt land. Jag har inte för avsikt att rymma. Det gynnar inte denna
 institutions heder att hålla mig fängslad här, under förnedrande
 omständigheter, för att beröva mig jämlikhet i framförandet av mina
 argument  även om denna institution vore laglig, och ni vet mycket väl att
 den inte är det.
 För om ni inte visste det  och jag menar inte just er, utan institutionen
 som sådan  så skulle ni ha accepterat motionen från amici curiae att söka
 rådgivande synpunkter från Internationella Domstolen beträffande denna
 tribunals laglighet. Ni sökte inte det, eftersom resultatet vore
 fullständigt förutsägbart.
 För att sammanfatta, jag anser att en sådan kriminell approach, ett försök
 att utse offret till gärningsman, både beträffande mitt land, mitt folk och
 mig själv, har hittills aldrig förekommit i historien. Med det i medvetande
 anser jag det både logiskt och rättvist att omedelbart frige mig. Jag kommer
 inte att fly. Och jag är beredd att delta i vilken som helst av dessa
 debatter, eftersom detta är en strid som jag förvisso är skyldig att
 utkämpa.