Tillbaka

 

Grodperspektiv på ett femårsminne

 

Från och med den 12 september gjorde man politik av händelsen och den politiserade hela världen… Det är synd, ty det innebär att hela världen är förlamad av 9/11.

Oliver Stone

 

Det var på parkeringsplatsen utanför Konsum en vacker sensommardag 2001 som jag fick reda på att två flygplan medvetet rammat WTC:s tvillingtorn, och att det brann för fullt. Senare fick vi redan på att även Pentagon drabbats, och så småningom även flight 93.

Al Qaida hade bitit den hand som nyss fött dem. Man hade ett tag talat om att något liknande kunde hända. USA hade under över ett decennium varit sysselsatt med att flytta in där Sovjet flyttat ut, och till ytterligare ställen. Det första Irakkriget och sedan expansionen på Balkan vittnade om detta. Den spontana reaktionen hos mig var en känsla av triumf. Ingen annan hade förut mäktat att göra mål på USA:s hemmaplan. Efter en stund var det dags för viss eftertanke. Och på den vägen är det ännu.

USA hade enligt hans egen utsago förra hösten valt en ”krigspresident”, vilket något missvisande skulle implicera att företrädarna hade varit ”fredspresidenter”. USA hade ganska länge, åtminstone sedan Monroedoktrinen, ostraffat struntat i internationell rätt och kunnat bedriva statsterror i stora delar av världen, åtminstone alltsedan inbördeskriget. Dock förut utan att dess egen befolkning fått lära vad krigshandlingar innebar för civilbefolkningen hemma. Bara första Irakkriget, inklusive bojkotten, hade av allt att döma kostat minst en halv till en miljon irakier livet. Även ”fredspresidenten” Clintons utrikesminister tyckte att detta var prisvärt.

Med början från den 11/9 befann ”vi” nu oss i belägringstillstånd. Det sade Presidenten, och Sverige höll med, genom sina företrädare.

Media överöste oss med bilder från lidande, sargade och chockade New Yorkbor, och har ännu inte upphört med det. I TV gav man lidandet ett ansikte och gjorde så gott det gick identifikationen med offren – och USA - total. På fiendesidan fanns bara hat och förstörelselusta, på "vår" sida fanns mänsklighet och lidande. Och rop på hämnd, som tedde sig så mycket mera berättigade eftersom i TV historien alltid tycks börja här och nu.

Det var USA:s, och vår, ”demokrati” och ”livsstil” (vad den senare nu innebar) fienden var ute efter. Det sade presidenten. Han talade nu in i våra vardagsrum, gång på gång, om enighet mellan de "goda, demokratiska" krafterna mot något han kallade "ondskan".  Den f.d. Persson höll med och utvecklade vidare den roll som det godas predikant han inledde vid förintelsekonferensen året förut.

På Bokmässan i Göteborg höll man tyst i tre minuter – en svår uppoffring för intellektuella - och samlade överfulla hus då man ordnade seminarium om "Ondskan".

Israelisk TV och CNN sände blixtsnabbt ut bilder på palestinska barn som jublar över den lyckade attacken mot fienden. Detta gjordes uppenbarligen för att visa barbariet och hatet hos motståndarna till USA och dess allierade. Som tur var hade dessa dock ingen kamera utanför Konsum i Vislanda. Men det är väl bara en tidsfråga?

De fem år som gått har gett många av oss ett visst perspektiv på 11/9, inte minst genom USA-regimens reaktion på angreppet. När Oliver Stone lagom till jubileet släppte filmen World Trade Center, hade vi förväntat att han, som tidigare ibland visat sig kapabel till det, skulle förmedla ett sådant perspektiv.  Tyvärr blev det ett grodperspektiv.

Efter förtextens ”11/9 - den dag ondskan kom till Amerika” upphör nämligen i stort sett filmen helt med att analysera eller kommentera den händelse som med rekordfart utnämndes till ”historisk”, eller den, efter vilken ”världen inte längre ansågs vara ” vad den påstods ha varit.

I stället får vi i filmen, som bygger på en verklig episod, följa en liten grupp polismän. Den stod under befäl av Nicholas Cage, och befann sig vid ett av tornens hisschakt, när byggnaden oväntat snabbt rasade samman. Efter åtskilliga timmar (som för åskådaren upplevs nästan som realtid, fast filmen bara varade i två timmar) dras två av männen fram som nr 18 och 19 av blott totalt 20 överlevande i ruinerna. Det kan inte ha varit så roligt att ligga där och vänta på döden, under sex meter av armerad betong och glödheta metalldelar. Utan att anställa jämförelser måste jag tyvärr framhålla, att det inte var så roligt för oss som tittade på heller, och som till skillnad från filmens hjältar hade måste betala nästan 100 kronor för att få vara med.

För att få in lite action, i denna i dubbel bemärkelse katastrofala film, avbryts den stundtals obefintliga handlingen då och då av sekvenser ur hjältarnas och deras mer eller mindre gravida hustrurs pre-11/9-familjeliv. Den som ev. undrat får också veta hur glada familjerna måste ha varit, och hur lättade de måste ha blivit när deras karlar till slut, till skillnad från 2749 andra offer från attacken i New York, kunde stiga upp från sin grav med livet i behåll. The End.

”11/9 - den dag ondskan kom till Amerika.”  En välvillig tolkning av filmens ingress kunde ha varit att USA, som förr alltid varit den som tidigare fått andra folk att lida ont, nu äntligen fått en ringa återbetalning. Ondska bör väl annars rimligen inte för en nation som utrotat landets urbefolkning och fraktat miljoner svarta slavar från Afrika, lika litet som körsbärspaj, betraktas som en ren importartikel?

Tal om ondska hör på sin höjd hemma i predikstolen. I politiska sammanhang är det bara manipulativt och syftar till att demonisera fienden inför en planerad aggression. Verkliga motsättningar finns däremot, lksom motsatta intressen.

Det är också möjligen att vända saker upp och ned att påstå, att attacken mot WTC var ”historisk” och att ”världen inte längre blev densamma” efter 11/9. Var det inte tvärtom emedan världen, i synnerhet USA, redan var just som den var, som det blev som det blev den 11/9? 

Det är också fel att skylla på Al Qaida, Talibaner, Nordkorea, Irak eller Iran, eller vilket namn USA för tillfället ger sin fiende för dagen, för att USA sedan 2001 i ovanligt hög grad löpt amok i världspolitiken. USA:s nuvarande statsledning hade faktiskt redan dessförinnan planerna klara för att invadera Irak och lägga under sig Centralasien, det vet vi nu, även om någon tvivlat förut. Attacken 11/9 blev, enligt utsago, ett ”opportunity”, som inte fick gå förlorat, att skapa en kris, och som man förr eller senare måst skapa själv, om inte Mohammed Atta och hans män tillhandahållit den.

De svepskäl som Vita Huset efter hand uppfunnit för sin aggression har avslöjats som just svepskäl, tills grus nu äntligen börjat komma i maskineriet. Motståndet hårdnar ute i världen och hemma.

De proklamerade tysta minuterna i september 2001 må ha känts äkta och motiverade för de människor som ställde upp.  Dessa minuter var redan då de iscensattes av vår överhet, huvudsakligen ett ”opportunity”, en möjlighet att tysta dem som ifrågasatte en orättfärdig världsordning, orkestrerad av USA och med talrika verkliga eller inbillade sekundära förmånstagare i den rika världen.

Nu, fem år efteråt, är det lättare att inse detta, och att inse den politiska innebörden av en film, som skenbart uppger sig presentera en opolitisk historia och som uppmanar oss att känna med ett par stackars gräsrotspoliser som mirakulöst räddades ur WTC:s ruiner. Tusentals och åter tusentals människor, minst lika oskyldiga som de som befann sig i WTC-tornen den 11/9 2001, har nämligen av USA med mer eller mindre villiga medhjälpare sedan dess begravts för gott under demolerade hus i Bagdad, Falluja, Beirut, Gaza eller i Kabul.  Stone har säkert hört om dessa, men de fick inte plats i hans film, inte ens i eftertexterna. Och några tre tysta minuter, inte ens tre sekunder, hördes aldrig av i Sveriges Riksdag eller på Bokstämman för deras skull.

Hur man historiskt skall värdera 11/9 är för tidigt att bedöma. Var WTC angriparnas mål, eller deras självmål?  Kanske jublade jag för tidigt på eftermiddagen den 11/9 utanför Konsum. Och säkert kommer sådana som vi att anses förblindade och cyniska även, och i synnerhet, av folk som aldrig skulle tänka sig att sända en tanke till dem som massakrerats av USA:s krigsmaskin före eller efter detta datum.

Ett visst stöd kan vi ändå hämta hos President Bush, som häromdagen i TV gick till rätta med de landsmän som börjat klaga över att han sänt hittills 3000 amerikanska soldater i döden i Irak (ett par hundratusentals Irakier och Afghaner räknas självfallet inte i sammanhanget). ”Det är fienden, som vill att vi skall tänka så och bara räkna våra döda. Vi skall i stället se till allt som vunnits genom insatsen”, sade Presidenten, ungefär.  Sålunda bör också vi i efterhand ha hans tillstånd att för en stund bortse från USA:s offer den 11/9 och i stället i lugn och  ro överväga händelsens konsekvenser för kampen mot USA-imperialismen. Kongressvalen denna vecka vittnar om att medborgarna omsider börjat göra det.

Stones film ger däremot ingen hjälp i detta sammanhang.