Tillbaka

 

Lars von Triers kvinnosyn och Fantomens pixtoler

Om ännu en skendebatt

Breaking the waves

Regi:Lars von Trier

I rollerna: Emily Watson, Stellan Skarsgård, Katrin Cartlidge m fl.

Första gången jag på allvar sysslade med att diskutera bildmedier var i början av femtiotalet. Den gången gällde det seriestrippen Dragos, som gick i Smålandsposten (jag tror att Fantomen kallades så även i Svenska Dagbladet av något, förmodligen kommersiellt, skäl). En grannpojk uttalade sin belåtenhet med strippen, men klagade över dess brist på realism. Ombedd att specificera sina klagomål yttrade han (på småländska, ty han var från Småland): ”Ja tror inte på att -vaihelvette får han alla sina pixtoler ifrå?”.

Dvs att Dragos bodde i Bengalen som förlagts till Afrika och var en vandrande vålnad sedan hundra generationer  och ägde tio tigrars styrka  - det hade han inga problem med, ty något sådant trams hade han ingen erfarenhet av i verkligheten. Att Fantomens trikåer och Dianas shorts alltid var hela och rena mitt i djungeln oavsett vad de haft för sig, det var helt i sin ordning. Byxtvätt var honom främmande - han fick liksom jag själv byxorna automatiskt tvättade av Mor  (eller en Guds ängel, oss kvittade det lika) under sömnen.  Men logistiska problem begrep han sig på och engagerade sig i - t ex att en bössa inte dyker upp mitt i skogen bara för att man behöver den.

På liknande sätt har debatten gått om Lars von Triers senaste opus , den Cannesprisade Breaking the Waves.

Handlingen har rekapitulerats i otaliga recensioner redan, så jag tar den en gång till: Emily Watson är en kvinnlig gudomlig dåre som bor med sina föräldrar och svägerska i en kalvinistisk församling på ön Skye utanför Skottland. Hon har sin barnatro i behåll och för varje dag dialoger med Gud medan hon städar kyrkan och sparar sig för den Rätte, som visar sig vara den rejäle skandinaviske oljearbetaren Stellan Skarsgård. De gifter sig och utvecklar under några veckor ett mycket tillfredsställande sexualliv varav publiken förses med flera läckra smakprov.

Så börjar arbetet på oljeplattformen igen. Emily blir deprimerad i makens frånvaro och ber till sin Gud att hon skall få hem honom. Hennes önskan villfares, och Skarsgård kommer hem förlamad från halsen och nedåt efter en olycka. Läkarna räknar med att han definitivt skall förbli i detta skick.

Som naturligt är i dylika situationer blir Skarsgård deprimerad och småelak, inte minst på grund av sin sexuella oförmåga. Masturbationshjälp är i detta läge otillfredsställande på grund av skadan på ryggmärgen (i varje fall tycks det inte vara något alternativ) och Skarsgård  kräver av Emily att hon skall ha samlag med andra karlar och ge honom alla detaljer efteråt. Det hade hon inte behövt gå med på, men barnslig och hemfallen åt magiskt tänkande som hon är (häri liknar hon regissören själv),  får hon för sig att Skarsgård kan bli frisk om hon gör det. Emily blir utstött ur samhällsgemenskapen och församlingen på grund av sin uppoffrande skörlevnad, bespottas och begabbas och går slutligen döden tillmötes i sitt fulminanta fnaskeri bland hamnens bestialiska båtbesättningar. Härvid reser sig Skarsgård från sin dödsbädd, hans ryggmärgskada botas på en vecka, de medicinska skeptikerna får  (som  så ofta hos postmoderna konstnärer) skämmas, och då Emily begravs mitt ute till havs ringer kyrkklockor från höjden. Emilys tro och förböner har åstadkommit ett mirakel. Inget öga är torrt.

Det finns i grunden bara en enda bön värd namnet: Käre Himmelske Gud Fader, gör så att två och två blir fem!

 Mänskligheten har i många tusen år böjt knä och riktat denna bön till allt möjligt, från kullerstenar, myrstackar och träbeläten till osynliga kristna och andra höggudar, och förväntat sig  att mirakel härigenom skall åstadkommas. När man summerat erfarenheterna av denna metod har man funnit att den varit tämligen verkningslös, även om den för bedjaren kan ha en välgörande effekt - dock inte i föreliggande fall. Kanske är detta en viktig anledning till att folk numera ber mindre än förr, ty visst lär vi oss av våra erfarenheter.

Om vi ställs i en synbarligen hopplös situation får vi i stället analysera den, bena ut vad vi kan göra något åt (det är ofta en hel del) och åtgärda detta, och det vi inte rår på får vi lära oss att bära. Det låter inte så häftigt, men det är i regel på detta sätt, inte genom böner, vi gjort våra framsteg, vilka till och med har en tendens att inträffa just i livets återvändsgränder.

 

En stark känsla står i praktiken inte i motsättning till ett rationellt beteende, utan ger det dess  drivkraft. Något mera beräknande än en förälskad person får man leta efter. I den aktuella filmen hyser makarna mycket starka känslor för varandra. Det är ganska normalt att så är fallet under en förälskelse som  inte hunnit blomma över. En förälskad människa kan bokstavligen gå genom eld och vatten för att vara objektet till lags och därvid utveckla krafter som varken han/hon själv eller andra tilltrodde henne/honom, dock inga magiska. Detsamma gäller för övrigt kärleken mellan föräldrar och barn. Om ens nära och kära är döende är det såväl rationellt som fullt förenligt med en stark kärlek att prova allt som kan stå till buds för att rädda dem - inklusive de mest osannolika medicinska metoder. Vad som är härvid ter sig rimligt och orimligt beror på individens kunskap. Det är brister häri som kvacksalvare ofta skor sig på.

Men dessa triviala fakta biter inte på Nordens David Lynch. Von Trier har velat skapa en modern helgonlegend. Sådana finns det gott om, inte minst i filmlitteraturen. Att kristna filmskapare, som t ex  läromästaren Dreier eller den yngre Ingmar Bergman gör kristna filmer är inget konstigt, även om dessa filmer för oss hedningar stundom kan vara obegripliga, dvs om vi tänker efter. Men von Triers kristna tro är lika äkta som det von han själv satt framför sitt borgerliga efternamn. För honom spelar det ingen roll om katten - eller magin - är svart eller vit så länge den angriper det Moderna.

 

Så förhåller det sig alltså med Breaking the Waves. Filmen och dess rollbesättning och foto är naturligtvis av högsta klass, och det råder inget tvivel om att von Trier är en duktig postmodern fjant.

Eftersom numera de flesta situationer där det finns män och kvinnor med (och de är inte så få) enbart analyseras i termer av genus har debatten härhemma gällt von Triers kvinnosyn: man ställer frågan om det är rätt att en kvinna i den utsträckning Emily Watson gör det uppoffrar sig för en man. Denna kritik tillämpad på Bibeln skulle genast väcka frågan om evangelisternas Människosyn - var det rätt av Matteus, Markus, Lukas och Johannes att låta Jesus offra sig på korset på så lösa boliner?

Att Emily, likt en gång Jesus, därvid åstadkommer övernaturliga ting, där bl a Vår Herre vid flera tillfällen personligen ingriper från skyn anses av våra skarpa analytiker väga lika lätt som Fantomens egenskap av vandrande vålnad gjorde det för min ungdomlige medrecensent. Så till den grad har den postmoderna underhållningsindustrin tillvant oss vid det magiska tänkandet. För inte är de väl plötsligt troende?

Ty så älskade Emily Watson Stellan Skarsgård att hon utlämnade sina könsdelar till offentligt bruk och slutligen gav sitt liv på det att han måtte få sitt  åter.

Detta är ingen kvinnofråga -det är ju bara vrövl. Varför ser man inte det? Varför tar man en sådan som von Trier på allvar?