Mot väggen

Alla stora framsteg sker i återvändsgränder

B. Brecht: Buch der Wendungen

 

Väggen som sinnebild för omvärldens beklagliga, mer eller mindre ständiga tendens att göra motstånd mot våra strävanden började (tror jag) att användas redan av existentialisterna på fyrtiotalet.

Att ställa någon ”mot en vägg” hade då länge varit en förskönande omskrivning för att arkebusera vederbörande, men har på våra breddgrader i denna betydelse sedan dess kommit ur mod, ungefär som merparten av den rika terminologi som en gång omgav verksamheter som t ex häststöld, åderlåtning  och linberedning. Bör inte förväxlas med det alltjämt gångbara uttrycket att ”ställa någon mot väggen”, som sannolikt utvecklades i anslutning till den s k skjutjärnsjournalistiken på sextiotalet.

På väg in i väggen befinner sig ett betydande antal människor numera. Utom en hel del, som redan nått fram och gått in i väggen, till stor förargelse för borgerliga (dvs nästan alla) media och Anna Hedborg. Stress har bringat dem därhän, och därtill ofta sorg och/eller vrede, som inte funnit något adekvat uttryck i kollektiv, förnuftig handling utan lett in var och en i en privat återvändsgränd.

Om individer som söker ta sig ur sina återvändsgränder handlar turktysken Fatih Akins prisbelönta film Mot väggen (Gegen die Wand, Duvara karşi).

Fatih Akin fick idén till filmen efter att ha fått ett förslag från en turkisk väninna, som för att slippa familjens ständigt vakande öga ville ingå skenäktenskap med honom.

Filmen handlar om Cahit och Sibel, två individer av turkisk extraktion, bosatta i Hamburg. Cahit Tomruk är i fyrtioårsåldern, änkeman, hårt nersupen och nerknarkad, antydningsvis krossad under sorgen efter hustrun. Han försörjer sig på att samla tomglas på hårdrockskrogen Fabriken i Hamburg. Han lever som ett svin, bor som ett svin och har till den grad distanserat sig från den turkiska enklaven i staden att han mer eller mindre förträngt sitt modersmål och hellre grymtar på dålig tyska än på usel turkiska. Egentligen är han på väg att ta livet av sig genom sitt sätt att leva, och söker till slut påskynda förloppet genom att med hög hastighet köra sin (?) bil in i  - en vägg.

Sibel Güner är drygt tjugo, dvs. i den ålder då hon enligt sin patriarkala familj sedan länge är mogen att giftas bort och låsas in för att inte bli som sina tyska jämnåriga. Som så ofta hos immigrerade minoriteter upplever hennes föräldrageneration snarast tvånget att i kulturellt och socialt självförsvar vara mera traditionellt inriktad i det nya landet än vad som varit fallet om de stannat i ursprungslandet, något som för de yngre männens del innebär större fördelar än för de yngre kvinnornas. Deras plikt att upprätthålla familjeäran kombineras nämligen lätt med rättigheten att gå på bordell, spela kort och dricka sprit när man så känner behov.

Sibel har sedan en tid levt ett dubbelliv – i hemmet lärt sig allt vad en lydig turkisk familjeflicka bör göra och kunna, men därutanför diskret tagit skadan igen genom att knulla runt, supa och knarka, dvs. allt som ungdomar i hennes situation stundom av någon outgrundlig anledning tycks identifiera som det sekulariserade marknadssamhällets högsta värden. Men nu dras snaran åt. Pappans och brödernas övervakning blir allt hårdare och hon söker, likt Cahit, ta sig ur sin återvändsgränd genom spektakulära, blodiga men halvhjärtade självmordsförsök. Hon har inte ens lärt sig att man måste skära upp pulsådrorna i handleden på längden, inte på tvären.

Efter vederbörlig omplåstring träffas Sibel och Cahit på psyket. Cahit får av läkaren tipset, att det kanske finns andra vägar sätt att lämna ett hopplöst liv än att ta det, men är klart inställd på att fortsätta på sin väg mot undergången. Egentligen är Sibel detsamma, och ser i Cahit ett lämpligt redskap som kan göra det möjligt. Ett vitt äktenskap med en hjälplös och utslagen turk kan i ett slag medge henne att byta ut familjens tvångströja mot en fjäderlätt överrock och ge henne vad hon uppfattar som frihet.

Ett äktenskap och samboende arrangeras med hjälp av de pengar Sibel samlat på hög för att kunna förlöpa familjen, och tillvaron ter sig ett tag ljusare för paret. Hon får jobb hos Cahits älskarinna och kan sedan ägna sig åt ett lagom mått av sprit, droger och skörlevnad. Hennes uppfostran kräver dock av henne att hon i gengäld röjer upp i Cahits svinstia, pysslar om sin make och förser honom med pengar och god turkisk mat.

Men som stundom sker, då två individer av motsatt kön samlever, inte minst på film, uppstår ett tycke dem emellan. Det blir problem, ty Sibel anar, sannolikt med rätta, att ett fullbordat äktenskap skulle hota att på nytt binda upp henne och föra henne tillbaka till ruta ett, och Cahit börjar mer och mer känna det fäderneärvda, men även hormonellt betingade, behovet att försvara familjeäran, vilket är svårt med en öppet runtknullande hustru. Han dräper till slut en särskilt provokativ uppvaktare och hamnar i fängelse. Sibyls heder blir ånyo hennes fars och bröders angelägenhet och hon måste flytta till en frånskild kvinnlig släkting i Istanbul för att undgå deras straff. Ett försök att återuppta sitt missbruk på Turkisk botten leder henne dock in i väggen – via våldtäkt och graviditet och arbete in i ett sannolikt stabilare förhållande med en ny pojkvän. Kanske blir hon äntligen en modern kvinna, fast nu på turkiskt sätt.

Cahit tänker äntligen till i fängelset, slutar med sitt missbruk och söker sig ett värdigare liv i sin turkiska hemstad, Mersin. Vad som sker med hans och Sibels fortsatta förhållande är egentligen ovidkommande, ty historien handlar ju i sista hand inte om hur pojkar och flickor får varandra på slutet

Snarare om villkoren för de miljoner unga människor av utomeuropeiskt ursprung som tvingas finns sig en väg i livet, utsatta för ett dubbelt (för-)tryck, klämda mellan å ena sidan en föräldrageneration i kamp för kulturell överlevnad, å andra sidan de moderna västerländska samhällenas sekularism, kommersialism och rovdrift på människor.

I detta avseende tillhör Akims film en växande genre i Europa, där våra närmast motsvarande inhemska produkter – Reza Baghers Vingar av glas och  Josef Fares´  Jalla, Jalla!  ter sig påtagligt lätta och färglösa vid en jämförelse, som om upphovsmännen i skildringen alltför mycket låtit sig påverkas av den blekare nordiska färgskalan.

Mot väggen belönades som bästa film vid Berlins filmfestival 2004, som första tyska film på över 20 år. Sibel Kekilli, som spelar den kvinnliga huvudrollen, gör här sin långfilmdebut efter en lång karriär som porrfilmstjärna. För sin roll i filmen har hon av europeiska filmakademin nominerats till årets kvinnliga huvudrollsinnehavare.

Tillbaka