Vita Huset

"Den ger folk en förnyad tro på samhällsmakten"

Bill Clinton om TV-serien Vita Huset

 

I år är det sextio år sedan Tredje Riket stod på höjden av sin makt. Med några få undantag var det europeiska fastlandets karta brun eller svart. Och den tyska kulturen hade vid denna tid sedan ett sekel haft ett starkt inflytande över vårt kulturklimat, vår ekonomi och vårt militärväsende. I skolorna var tyska, inte engelska, första främmande språk och unga studenter som Karl Vennberg, Per Olof Sundman, Ingmar Bergman och Ingvar Kamprad åkte på entusiasmerande stipendieresor till vårt södra grannland – vi hade helt enkelt tyska glasögon på.

Den tyska filmserien ”Der westliche Flügel” stod just för sextio år sedan på toppen av popularitet i större delen av Västeuropa . Titeln syftade på just den luxuösa flygel av Rikskansliet i Berlin, där inte bara Führern själv och Eva Braun med beskäftig moder vid denna tid levde och verkade, utan även Goebbels, Himmler, Hess, Bormann och deras familjer, tjänstefolk och husdjur, delvis av säkerhetsskäl tillbringade större delen av såväl arbetstid som fritid.  Alla namn var självfallet fiktiva, men rollfigurerna lätt igenkännbara genom sina funktioner, om än inte genom sina personliga karaktärer.

I filmerna trivialiserades och rentav idylliserades dessa människors personliga liv, men på ett sätt som väckte entusiasm hos såväl kritiker som en bred allmänhet. Framför allt var det Gustaf Gruendgens roll som en karismatisk, men ändå vardaglig och nyanserad Ledare som drog ned välförtjänta applåder. Serien fick ett speciellt intresse här hemma genom att Zarah Leander i de första avsnitten framträdde i blond peruk som den intriganta svenska hustrun till den smällfete fältmarskalken (lysande framställd av den alltför tidigt bortgångna UFA-stjärnan Karl-Heinz Dröppel). Och Ledarens vita schäfertik Blondie (som faktiskt spelades av en gråsvart schäferhane som man preparerat med vätesuperoxid!) vann för en tid särskilt åskådarnas hjärtan, särskilt i andra avsnittet, då hon nedkommer med uppenbarligen oäkta valpar och man misstänker en beblandelse över rasgränserna med propagandaministerns erotomana Riesenschnauzer. Många av dåtidens svenska recensenter upphöjde serien till skyarna, men de är med få undantag borta och har sällan efter krigsslutet kommenterat sina insatser. Och idag är det ingen som talar om filmsviten.

Det är lätt att moralisera över gångna tider, ja till och med över nutiden. Allt som sker i det mänskliga samhället har en historisk aspekt och en – mänsklig. Då man sitter med facit i hand är det lätt att glömma bort den sistnämnda.

Det är lätt att glömma att solen ofta sken även i Hitlerriket, att då som nu människornas vardag – i slott, koja och Rikskansli –uppfylldes av arbete och vardagsbestyr – och endast till en begränsad del av förföljelser av judar, zigenare, homosexuella och kommunister. Och att även de människor som segrarnas historieskrivning lärt oss avsky faktiskt även de var människor, som blödde om man stack dem och skrattade då man kittlade dem, som förälskade sig, grälade och försonades. Att de ofta älskade djur och mest av allt sina barn; gladdes då dessa tog sina första steg och oroades då de var sjuka. Allt var inte politik i dessa människors liv – och framgången med ”Der westliche Flügel” var att man här presenterade en ny och vardaglig sida av livet hos människor, vilka man från press och radio kände till lika väl som sina grannar.

Visst diskuterades och agerades stundom politiskt i filmerna, och det var ju denna blick bakom Maktens kulisser som gav filmerna deras nerv. Men även om de beslut som i ändan fattades låg i linje med Tredje Rikets in- och utrikespolitiska linje stod filmens dialoger och handling så långt som tänkas kan från den ensidiga politiska propaganda varav statens officiella media och ledarnas tal annars präglades. Vägen till beslut kantades av otaliga interna skärmytslingar, stundom småaktiga intriger och rentav sängkammarpolitik och var inte alls så ideologiskt entydig som eftervärlden kunnat förledas att tro. Man kanske inte alltid sympatiserade med de politiska och militära handlingar som blev konsekvensen, ja, man kanske till och med starkt ogillade dem. Vi får inte glömma att Tyskland vid denna tid höll större delen av Europa ockuperat, inklusive våra grannländer (och en god del av sitt eget folk i läger, även om vi inte så mycket visste, eller brydde oss om, detta då). Ändå lärde oss Der westliche Flügel ändå att förstå hur och varför det tedde sig nödvändigt för Tysklands ledare att fatta dessa beslut.

Historien om Der westliche Flügel kan idag låta som ett mycket dåligt skämt. Och det är den också. Någon sådan filmsvit gjordes veterligen aldrig. Skrönan här ovan är ljug från början till slut, som var och en vid närmare eftertanke lätt inser. Poängen (ty det finns en sådan) är att den skulle ha kunnat vara sann. En filmsuccé som den om intima bilder ur vardagen för Hitlertysklands ledargarnityr skulle ha kunnat mötas med respekt och ha publik framgång under vissa förutsättningar, nämligen:  

Om Tyskland hade haft nästintill monopol på internationella media.

Om vi redan då haft ett världstäckande TV-nät, som dominerats av Tyskland. 

Om underhållningsmarknaden i långt högre grad dominerats av tyska produkter.

Om västvärldens kulturbärande skikt vid fyrtiotalets början varit än mera okritiskt mot Tyskland och dess finans- och militära kretsar än mer beroende.

Dessa förutsättningar, som Tredje Riket aldrig kunde uppfylla, har idag med råge fyllts av Förenta Staterna. En sådan jämförelse, försöker man intala oss, är orimlig och kränkande – USA är ju en anständig stat! Då glömmer man att det officiella Sverige och merparten av våra media för sextio år sedan i allra högsta grad ansåg detsamma om Nazityskland. Vad som är anständigt bestäms nämligen av den som härskar. USA är ju en demokrati, säger man. Då glömmer man att USA:s formella statsskick har föga betydelse för dem som drabbas av dess maktpolitik, blockader, bomber och missiler.

I långt större skala än vad Hitler kunnat drömma om kan USA idag använda sin överlägsna militära styrka för att styra och ställa i världens alla hörn och genom FN:s numera köpbara säkerhetsråd  kan man , då så passar, anpassa världens rättsordning för att legitimera sina härtåg. Dess regering kan upprätta militärdomstolar som dömer och straffar icke-amerikanska medborgare på grunder som aldrig behöver redovisas offentligt. Man upprättar krigsförbrytartribunaler för andra men vägrar att själv underställa sig prövning i dem. Man anser sig ha rätt att avsätta och tillsätta statschefer i främmande länder.

Det är inte sant, som det stundom sägs, att det var en konsekvens av händelserna den 11 september att  världen blivit en enda bananrepublik under USA:s suveräna ledning. Händelserna den 11 september var först och främst en reaktion på USA:s redan etablerade globala övervåld. Inget under att lokala härskare över hela världen ville ha oss att iaktta en tyst minut till dess åminnelse. I den nya världsordningen är demokratin satt ur spel.

De senaste årens i hela världen mest populära amerikanska TV-serie heter följaktligen Vita Huset (West Wing).  I denna serie kan vi följa vardagsslitet i Vita huset och komma de människor inpå livet som omger den karismatiske Presidenten (spelad av en lysande Martin Sheen) som lyckas förena ett stort mått av mänsklig värme med en enorm personlig integritet. Han omges av en stab av briljanta medarbetare, som visserligen stundtals kan ha sina mänskliga svagheter – ja till och med svackor, men om vars kvaliteter och goda vilja inget tvivel kan råda.

Det är lätt att glömma att politikens vardag även på en upphöjd plats som Vita Huset uppfylls av arbete och vardagsbestyr med oändliga småfrågor med mänsklig vinkel – och endast till en begränsad del av förföljelser av muslimer, terrorister och kommunister. Och att även den regim som startat ett femtiotal krig de senaste decennierna och genom sin politik i realiteten slår ihjäl miljontals människor över hela världen varje år faktiskt till slut också är  människor, som blöder om man sticker dem och skrattar då man kittlar dem, som förälskar sig, grälar och försonas. Att de ofta älskar djur och mest av allt sina barn. Allt är inte politik i dessa människors liv – och framgången med ”Vita Huset” är att man här presenterar en ny och vardaglig sida av livet hos människor, vilka man från press och radio känner till lika väl som sina grannar.

Visst diskuteras och ageras stundom politiskt i filmerna, och det är ju denna blick bakom Maktens kulisser som ger serien dess nerv. Men även om de beslut som i ändan fattades ligger i linje med USA:s in-och utrikespolitiska linje står filmens dialoger och handling så långt som tänkas kan från den debilt arroganta propaganda varav den verklige presidentens tal präglas. Vägen till beslut kantas av otaliga överväganden, hänsyn, interna skärmytslingar, stundom småaktiga intriger och rentav sängkammarpolitik och är inte alls så ideologiskt entydig som vi kunnat förledas att tro. Man kanske inte alltid sympatiserar med de politiska och militära handlingar som blir konsekvensen av besluten, ja, man kanske till och med starkt ogillar dem. Ändå lär oss Vita Huset att förstå hur och varför det ter sig nödvändigt för USA ledare att fatta dem.

Det finns mycket att lära av en så välgjord och intelligent TV-såpa som Vita Huset. Det finns än mera att lära om man en stund själv tänker efter hur det kommer sig att USA finner det så värdefullt för folk i hela världen numera sitta och titta på den varje vecka.

Tillbaka