Tillbaka

 

Den Farliga Folkligheten

eller

Italien är nära

 

-De raljerar över att verklighetens folk hellre tittar på blondinbellas mingelbilder från senaste utekvällen än de följer seriösa kulturprogram i statstelevisionen.

(KD:s ledare, Göran Hägglund i SR)

 

Videocracy” (på svenska borde den snarast heta Tevekrati) är en dokumentärfilm av svenskitalienaren Erik Gandini, som bl a tidigare gjort Gitmo, om Guantanamofängelset och Surplus, om den globaliserade konsumtionsterrorn.

Videocracy fortsätter temat från Surplus och exemplifierar med fallet Silvio Berlusconi Italien. Gandini funderar vidare på frågan hur det kommer sig att mänsklighetens majoritet år ut och år in låter den moderna kapitalismen söva ner sig via sina massmedia. Denna angelägna fråga har genom åren sysselsatt många författare och avsatt många hyllmeter i bokhyllorna:

I sin bok “Underhållning till döds” (Amusing Ourselves to Death) framförde Neil Postman 1985 åsikten att det fanns åtminstone två möjliga möjligheter för moderna samhällen att gå åt helvete:

Å ena sidan som i den dystopi som George Orwell hade presenterat i ”1984”, där folk förslavades av en auktoritär, extremt övervakande regim, i kombination med en kultur, baserad på ”nyspråk” (Krig är fred, Lögn är sanning etc). Den brukar ofta åberopas än idag i en tid, när man genom övervakningskameror har börjat filma vildsvinen i skogen. Och när tänkare på modet förser politiker och reklammän med en ideologi, där rationellt tänkande, i synnerhet i samhällsfrågor, och då i synnerhet om det syftar till ens den mest modesta socialism, samtidigt ter sig såväl gammalmodigt som omoget och löjligt.

Å andra sidan Postmans egen (och Aldous Huxleys från ”Du sköna nya värld”) helvetesvision, där människosamhället också går under. Det sker här inte med en skräll, inte med ett gnäll, utan med/av välbehag. Detta åstadkoms hos Huxley genom den lustbringande och baksmällefria drogen soma. Hos Postman är drogen i stället infantil massunderhållning, som skapar ett samhälle, där vi inte längre behöver ideologier eller ens sanningar. Den får oss att skita i världen.

Med rätta har man påtalat att Postmans båda möjliga dystopier, förtryckets och hedonismens, på intet sätt utesluter varandra – snarast tvärtom. Överklassen har ju t ex under det senaste seklet, när det behövts, alltid kämpat för underklassens oförytterliga rätt att fördummas och supa ner sig – men straffat och hånat dem som verkligen gör det. Pornografi och moralism samsas, liksom sentimentalitet och våldsdyrkan, från Moll Flanders till Rambo, Västernfilmer och Batman etc. etc. förträffligt i borgerlig västerländsk masskultur, t ex hos Bonnierkoncernen.

Claes Erikssons dystopiskt muntra fars Monopol (1996) var inspirerad av Postman och Huxley – och av Berlusconi. Här äger mediemogulen Sune Finåker (med tydliga drag av salig Jan Stenbäck) tolv TV-kanaler. Dessa är fyllda av folk, som hoppar kråka för att bli, eller fortsätta att vara, kända. De lagar mat eller talar om hur det egentligen känns. Av frågetävlingar, talangjakter, matlagning, lotterier, trav och galopp samt av mängder av mer eller mindre ”mysiga” s k livsstilsprogram. Allt varvat med amerikanska såpoperor och långfilmer med åtta reklamavbrott, där den med Botoxhjälp ständigt fräscha Andy McDowell år efter år talar om att ”You are worth it!”. Exemplen är aktuella, eftersom 1996 års kommersiella TV i jämförelse med dagens skulle ha tett sig som finkultur. Sakerna ställdes i Erikssons film på sin spets, sedan dess svenske mogul, via sin kontroll över TV-mediet, bildat eget politiskt parti och planerar att gripa den totala samhällsmakten.

1994 hade Italiens Superstenhäck, Silvio Berlusconi, med sitt nybildade parti Forza Italia bildat regering, stödd på sin till större delen kriminellt förvärvade miljardförmögenhet, sin kontroll av landets tre största TV-bolag och på ett par andra högerpopulistiska och kristdemokratiska partier.  Forza Italias syfte var att samla moderata väljare som var “förvirrade, politiskt hemlösa och som riskerade att förbli utan representation”. Detta, eftersom de traditionellt borgerliga partierna genom talrika skandaler blivit diskrediterade.

Inför valet 2006, under Mogulens andra regering, hävdade Nanni Moretti, som gjorde filmen med det för huvudföremålet passande namnet Kajmanen[1] ,

att “Berlusconi har redan vunnit”. Det gjorde han inte den gången, utan först 2008. Han upplöste då Forza Italia för att bilda Popolo della Libertá tillsammans med bl a Gianfranco Finis Allianza Nationale - fd fascistpartiet MSI. Finis parti hade en ungefärlig linje som hos de svenska SD och KD sammanslagna – det senare en ganska naturlig allians, eftersom SD numera börjat gå i kyrkan  medan KD:s ledare övar sig i högerpopulism.

Nu sitter Berlusconi åter vid makten med 37% av väljarna bakom sig. Han kontrollerar förutom fyra TV-kanaler, inklusive statstelevisionen, en rad tidningar, men förlorade förra veckan sin immunitet i domstolarna, som i femton år förgäves försökt få fast honom något av hans otaliga brott – fast ingen tror att detta kommer att göra någon skillnad. De 80 % av folket som hämtar sin information via hans TV-kanaler tycks tillsvidare benägna att stöda honom, såframt han inte till slut faller på den enda vänsteraktivism han gillar, den som han utövar i sängen. Fini utgör numera närmast vänsterflygeln i Berlusconis regering, bl a i invandrarfrågor.

Gandinis film sysslar inte med huvudpersonens välkända skandaler och småsnaskigheter. Förutom den ständigt leende Överkajmanen själv låter Gandini oss följa två andra skurkar:

Lele Mora – premiärministerns vitklädde, öppet fascistiske vän och hallick, länken till den globala artistvärlden med dess vackra människor. Vidare Fabrizio Corona, en kräkvänlig, välparfymerad entreprenör i paparazzibranschen, som exemplifierar Jonathan Swifts poetiska aforism om parasiter -

"… A flea

has smaller fleas that on him prey.

And these have smaller fleas that bite 'em.

And so proceed ad infinitum."[2]

 

och vars enda försonande drag är hans öppna förakt för premiärministern.

Den fjärde huvudpersonen är en frustrerad verkstadsarbetare, den 26-årige hemmasonen Riccardo, som, stödd av sin mamma, vill göra sig känd genom att utan framgång samtidigt försöka sjunga Ricky Martinsånger, slå volter och utöva karate à la Bruce Lee. Han berättar om sina drömmar om kändisskap, rikedom, framgång och om de vackra flickor, varav TV överflödar. De senare drömmer, i stället för att bli hemmafru hos en verkstadsarbetare, om att bli lättklädda programvärdinnor i någon av Berlusconis hjärndöda TV-shower och på fritiden mer eller mindre intimt umgås med kändisar på någon av Lele Moras överdådiga fester. Så småningom vill de bli Italiens svar på Anna Anka. I värsta fall slår deras dröm in.

Benito Mussolini förförde sina landsmän med kollektiva drömmar om att det romerska imperiet skulle återskapas. Berlusconi lever visserligen som de antika kejsarna, men de drömmar han uppmanar italienarna att dela är individuella och infantila. Riccardo mår vara ett offer för Kajmanens tevekrati – men utan miljoner sådana som han, med hans egotrippade drömmar, skulle Berlusconis imperium falla samman. För premiärministern själv gäller förhoppningsvis det man säger om en man som rider på en tiger – problemen uppstår på allvar vid avstigningen. Om ens då.

Hade det varit det mera anständiga 40-talet skulle kanske han rentav sluta som Mussolini, hängd upp och ned vid fötterna av uppvaknade TV-tittare på Piazzale Loreto i Milano, fascismens och hans egen hemstad.

Men Italien är, alla skillnader till trots, närmare än man tror. Niklas Wahllöf ger oss i DN 14.10. ett hemmahosreportage hos sig själv 2009, medan SVT och TV4 som bäst förhandlar med Hovet om rättigheterna till nästa prinsessbröllop:

Den lilla familjen tar plats i soffan och slår på teven. Se, där står en kändis och sjunger falskt, där dansar en annan tango, se där någon som gissar på en fråga, och där en man som kräks på en Finlandsfärja. Jag trycker allt hårdare, allt snabbare på fjärrkontrollen; överallt står någon och skrattar, sjunger, tävlar, överallt programledare som låter som en amerikansk tevepastor just då Gud hör hans bön och bankkontot spränger miljonvallen. Det är inte mysigt, det är en framrusande mardröm.”



 


.

 

 

 

 



[1]  Kajmanen är ett primitivt jättekräldjur med munnen ovanligt fylld av tänder, nära släkt med krokodilen.  För en mera utförlig beskrivning av Berlusconis av personlighet och meriter, se t ex min krönika om bemälda film på http://web.telia.com/~u47210515/1cajman.html

 

[2] Ungefär: En loppa/har mindre snyltarloppor/ som i sin tur har ännu mindre loppor som biter dem/och så i all oändlighet.