|
Tillbaka
Den Farliga
Folkligheten
eller
Italien är nära
-De raljerar över att verklighetens folk hellre
tittar på blondinbellas mingelbilder från
senaste utekvällen än de följer seriösa kulturprogram i
statstelevisionen.
(KD:s ledare, Göran Hägglund i SR)
”Videocracy” (på
svenska borde den snarast heta Tevekrati)
är en dokumentärfilm av svenskitalienaren Erik Gandini,
som bl a tidigare gjort Gitmo,
om Guantanamofängelset och Surplus, om
den globaliserade konsumtionsterrorn.
Videocracy fortsätter temat från Surplus och exemplifierar med fallet Silvio
Berlusconi Italien. Gandini funderar vidare
på frågan hur det kommer sig att mänsklighetens majoritet år ut och år in
låter den moderna kapitalismen söva ner sig via sina massmedia. Denna
angelägna fråga har genom åren sysselsatt många författare och avsatt
många hyllmeter i bokhyllorna:
I sin bok “Underhållning till döds” (Amusing Ourselves to Death)
framförde Neil Postman 1985 åsikten att det fanns åtminstone två
möjliga möjligheter för moderna samhällen att gå åt helvete:
Å ena sidan som i den dystopi som George Orwell
hade presenterat i ”1984”, där folk förslavades av en auktoritär,
extremt övervakande regim, i kombination med en kultur, baserad på
”nyspråk” (Krig är fred, Lögn är sanning etc). Den brukar ofta
åberopas än idag i en tid, när man genom övervakningskameror har börjat
filma vildsvinen i skogen. Och när tänkare på modet förser politiker och
reklammän med en ideologi, där rationellt tänkande, i synnerhet i
samhällsfrågor, och då i synnerhet om det syftar till ens den mest
modesta socialism, samtidigt ter sig såväl gammalmodigt som omoget och
löjligt.
Å andra sidan Postmans egen (och Aldous
Huxleys från ”Du sköna nya värld”) helvetesvision, där
människosamhället också går under. Det sker här inte med en skräll, inte
med ett gnäll, utan med/av välbehag. Detta åstadkoms hos Huxley genom den
lustbringande och baksmällefria drogen soma. Hos Postman är drogen i stället infantil
massunderhållning, som skapar ett samhälle, där vi inte längre behöver
ideologier eller ens sanningar. Den får oss att skita i världen.
Med rätta har man påtalat att Postmans båda möjliga
dystopier, förtryckets och hedonismens, på intet sätt utesluter varandra
– snarast tvärtom. Överklassen har ju t ex under det senaste seklet, när
det behövts, alltid kämpat för underklassens oförytterliga rätt att
fördummas och supa ner sig – men straffat och hånat dem som verkligen gör
det. Pornografi och moralism samsas, liksom sentimentalitet och
våldsdyrkan, från Moll Flanders till Rambo, Västernfilmer
och Batman etc. etc. förträffligt i borgerlig västerländsk
masskultur, t ex hos Bonnierkoncernen.
Claes Erikssons dystopiskt muntra fars Monopol (1996) var
inspirerad av Postman och Huxley – och av Berlusconi. Här äger
mediemogulen Sune Finåker (med tydliga
drag av salig Jan Stenbäck) tolv TV-kanaler. Dessa är fyllda av
folk, som hoppar kråka för att bli, eller fortsätta att vara, kända. De lagar
mat eller talar om hur det egentligen känns. Av frågetävlingar,
talangjakter, matlagning, lotterier, trav och galopp samt av
mängder av mer eller mindre ”mysiga” s k
livsstilsprogram. Allt varvat med amerikanska såpoperor och långfilmer
med åtta reklamavbrott, där den med Botoxhjälp
ständigt fräscha Andy McDowell år efter
år talar om att ”You are worth it!”.
Exemplen är aktuella, eftersom 1996 års kommersiella TV i jämförelse med
dagens skulle ha tett sig som finkultur. Sakerna ställdes i Erikssons
film på sin spets, sedan dess svenske mogul, via sin kontroll över
TV-mediet, bildat eget politiskt parti och planerar att gripa den totala
samhällsmakten.
1994 hade Italiens Superstenhäck, Silvio
Berlusconi, med sitt nybildade parti Forza
Italia bildat
regering, stödd på sin till större delen kriminellt
förvärvade miljardförmögenhet, sin kontroll av landets tre största
TV-bolag och på ett par andra
högerpopulistiska och kristdemokratiska partier. Forza Italias
syfte var att samla moderata väljare som var “förvirrade, politiskt
hemlösa och som riskerade att förbli utan representation”. Detta,
eftersom de traditionellt borgerliga partierna genom talrika skandaler
blivit diskrediterade.
Inför valet 2006, under Mogulens
andra regering, hävdade Nanni Moretti,
som gjorde filmen med det för huvudföremålet passande namnet Kajmanen
,
att “Berlusconi har redan vunnit”.
Det gjorde han inte den gången, utan först 2008. Han upplöste då Forza Italia för att bilda Popolo della Libertá
tillsammans med bl a Gianfranco Finis Allianza Nationale - fd fascistpartiet MSI. Finis
parti hade en ungefärlig linje som hos de svenska SD och KD sammanslagna
– det senare en ganska naturlig allians, eftersom SD numera börjat gå i kyrkan medan KD:s ledare övar sig i högerpopulism.
Nu
sitter Berlusconi åter vid makten med 37% av
väljarna bakom sig. Han kontrollerar förutom fyra TV-kanaler, inklusive statstelevisionen,
en rad tidningar, men förlorade förra veckan sin immunitet i domstolarna,
som i femton år förgäves försökt få fast honom något av hans otaliga
brott – fast ingen tror att detta kommer att göra någon skillnad. De 80 %
av folket som hämtar sin information via hans TV-kanaler tycks
tillsvidare benägna att stöda honom, såframt han inte till slut faller på
den enda vänsteraktivism han gillar, den som han utövar i sängen. Fini utgör numera närmast
vänsterflygeln i Berlusconis regering, bl a i invandrarfrågor.
Gandinis film sysslar inte med huvudpersonens
välkända skandaler och småsnaskigheter. Förutom den ständigt leende
Överkajmanen själv låter Gandini oss följa två
andra skurkar:
Lele Mora – premiärministerns
vitklädde, öppet fascistiske
vän och hallick, länken till den globala artistvärlden med dess vackra
människor. Vidare Fabrizio Corona, en kräkvänlig, välparfymerad
entreprenör i paparazzibranschen, som
exemplifierar Jonathan Swifts poetiska aforism om parasiter -
"… A flea
has smaller fleas
that on him prey.
And these have
smaller fleas that bite 'em.
And so proceed ad
infinitum."
och vars enda försonande drag är hans öppna
förakt för premiärministern.
Den fjärde huvudpersonen är en frustrerad
verkstadsarbetare, den 26-årige hemmasonen Riccardo, som,
stödd av sin mamma, vill göra sig känd genom att utan framgång samtidigt
försöka sjunga Ricky Martinsånger, slå volter och utöva karate à la Bruce
Lee. Han berättar om sina drömmar om kändisskap, rikedom, framgång
och om de vackra flickor, varav TV överflödar. De senare drömmer, i
stället för att bli hemmafru hos en verkstadsarbetare, om att bli
lättklädda programvärdinnor i någon av Berlusconis hjärndöda TV-shower
och på fritiden mer eller mindre intimt umgås med kändisar på någon av Lele Moras överdådiga fester. Så småningom vill de
bli Italiens svar på Anna Anka. I värsta fall slår deras dröm in.
Benito
Mussolini förförde sina landsmän med kollektiva drömmar om att det
romerska imperiet skulle återskapas. Berlusconi lever visserligen som de
antika kejsarna, men de drömmar han uppmanar italienarna att dela är
individuella och infantila. Riccardo mår vara ett offer för Kajmanens tevekrati – men utan miljoner sådana som han, med
hans egotrippade drömmar, skulle Berlusconis imperium falla samman. För
premiärministern själv gäller förhoppningsvis det man säger om en man som
rider på en tiger – problemen uppstår på allvar vid avstigningen. Om ens
då.
Hade det
varit det mera anständiga 40-talet skulle kanske han rentav sluta som
Mussolini, hängd upp och ned vid fötterna av uppvaknade TV-tittare på Piazzale Loreto i Milano,
fascismens och hans egen hemstad.
Men Italien är, alla skillnader till trots, närmare än man tror. Niklas
Wahllöf ger oss i
DN 14.10. ett hemmahosreportage hos
sig själv 2009, medan SVT och TV4 som bäst förhandlar med Hovet om
rättigheterna till nästa prinsessbröllop:
”Den lilla
familjen tar plats i soffan och slår på teven. Se, där står en
kändis och sjunger falskt, där dansar en annan tango, se där någon som gissar
på en fråga, och där en man som kräks på en Finlandsfärja. Jag trycker
allt hårdare, allt snabbare på fjärrkontrollen; överallt står någon och
skrattar, sjunger, tävlar, överallt programledare som låter som en
amerikansk tevepastor just då Gud hör hans bön och bankkontot spränger
miljonvallen. Det är inte mysigt, det är en framrusande mardröm.”
|